APA - AntiPatriarkal Agenda

Bilden av Mona Sahlin och kvinnogrisig krönika om Michelle Obama

2008-11-07T06:54:00.005+01:00

Först gör Newsmillsredaktören vad han kan för att få Katrine Kielos att mobba Mona Sahlin för att hon är kvinna, utan att lyckas på ett TV-inslag som ligger på debattsiten i anslutning till en artikel av Kielos om Mona Sahlins ledarskap.

Det är intressant att följa hur redaktörens frågor intrikat biter sig fast i sin målbild att det är kvinnorna som mobbar Sahlin för att hon är kvinna. Kielos skruvar sig skickligt ur den fälla redaktören gillrat, men hennes försök att leda intervjun i en annan riktning misslyckas. Redaktören har på förhand bestämt sig för hur landet ligger, inbjudna gäster göre sig icke besvär på den fronten.

Sen läser jag kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnussons blogg. Hon har läst Pär Nuders bok och enligt den gick Mona Sahlin under tilltalsnamnet "husmodern" i den inre socialdemokratiska kretsen. Vad säger det om s-mäns syn på sin partiledare?

För det andra finns inga gränser för jublet över Obama Krist Superstar-såpan i svenska medier. Frälsarens hustru, Michelle Obama, hamnar trots makens upphöjda position genast i den kritiska skottgluggen.
I gårdagens Expressen - två dagar efter Obamas valseger - läste jag en hemsk krönika av Britta Svensson där kvinnogriseriet (läs blogginlägget: "Låt oss tala om kvinnogrisen", 081101) når nya höjder. Svensson är tveksam till om Michelle Obama kommer att klara av rollen som värdinna i Vita huset. Därefter går hon in på Michelle Obamas yttre - alltid denna utseendefixering när det gäller kvinnor - och i det fallet är hon obarmhärtig. Hon tycker att jämförelsen mellan Michelle Obama och Jackie Kennedy, vilken gjorts i medierna gång på gång, är en "felriktad välvillighet". Så här skriver hon:

"Designklänningar för 7 000 kronor styck har visserligen lyft Michelle Obamas klädstil avsevärt, sen hon syntes i designkatastrofer som den lilla trånga koftan som såg ut att komma från H&M. Men hennes framskjutna axlar, den rynkande pannan, det aggressiva kroppsspråket kan ingen stylist i världen göra något åt. Bredvid maken ser det helt enkelt ut som om det är Michelle Obama som 'har på sig byxorna i familjen' som det heter här i USA. Medan maken har en lugn, mild, lite feminin framtoning är Michelle närmast manhaftig."

Ja, det står faktiskt så och Svenssons mosa Michelle Obama ångvält fortsätter genom krönikan, för att paradoxalt sluta i:

"Med sin juristutbildning och sina många chefs- och styrelseuppdrag (hon tjänar 2,2 miljoner kronor om året) är hon snarare en stark personlighet som klarat att ta sig fram i en värld där många har fördomar om hennes ras, kön och sociala bakgrund."

Tänk om Svenssons krönika handlat om det i stället för att frossa i stereotypa och rent oförskämda påhopp om det vi kallar manligt och kvinnligt.

Hade Carl Hamilton gett sig på en muslimsk man?

2008-11-06T22:52:00.002+01:00

Skulle inte tro det, även om det är det muslimska patriarkatet som har koranskt tolkningsföreträde och därmed bestämmer att muslimska kvinnor ska ha slöja och inte ta män i hand.
I stället för att rikta kritiken mot de muslimska familjefäder som ingår i en starkt religiös minoritet som på olika sätt isolerar sina döttrar och kvinnor från att delta i den svenska offentligheten, ger han sig på tre unga muslimska kvinnor när de inte vill ta honom i hand.
Han tål uppenbarligen inte att de unga kvinnorna förmodligen bara gör det som deras föräldrar har uppfostrat dem till, dvs han "skjuter budbärarna" när han inte gillar budskapet som den uteblivna handskakningen i hans värld står för.

Låt oss diskutera religionernas plats i det svenska samhället på ett mer nyanserat sätt än det som Sverigedemokraterna erbjuder. Kvällens "Debatt" i SVT klarade inte det, utan spelade på Sverigedemokraternas planhalva. Genom att hetsa mot muslimerna i studion och plocka enkla lösryckta poäng om slöjor, stening och avhuggna händer vid otrohet enligt sharia, muslimska kvinnor som inte får bada tillsammans med män och nån som tar paus från jobbet för fredagsbönen blev programmet ren pr för det tidigare nämnda partiet.

Jag tror/hoppas inte det var meningen med programmet, men det var tyvärr precis så det framstod; som ett isärhållande av vi och dom. Det som började som en till synes utsträckt hand slutade i en rasistisk pamflett. Hur kunde det bli så fel?

Faludis nya borde handla om Obama och feminismens andra backlash

2008-11-05T14:40:00.003+01:00

I morse i "P1-morgon" avbröt en afro-amerikansk kvinna den manliga halleluljakören till Obamas seger med att tala om fru Obama och de problem hon skulle stöta på i Vita huset.
Ove Joansson, USA-valbevakare för elfte gången, tog till beprövad härskarteknik och sa att den frågan överlät han åt andra att kommentera för att sen återgå till att prisa USA:s nya hjälte "den svarte" Obama och symbolens makt i det historiska ögonblick som valet av honom till Amerikas president innebär.
Behöver jag tillägga att frågan om fru Obama inte fiskades upp av studioreportern igen. Men den fick mig att börja fundera över symbolens makt - mytologins moder - snacket kring det här valet. De flesta talar om hur Obama förverkligar drömmen som Martin Luther King talade om innan han sköts på 60-talet. Nu är alla så rusiga över att en svart man blivit president att allt annat tycks vara oväsentligt.

Något som blev väldigt tydligt i morgonens P1-sändning där Claes Ruin, statsvetare vid ett katolskt universitet i Washington, gång efter gång la sordin på frälsaren-har-kommit stämmningen, genom att påpeka att vi har faktiskt ingen aning om vad Obama går för rent politiskt.

I det läget hade jag för länge sen mentalt stängt av Obama-kören och i stället fortsatt fundera över vad som hänt om det varit Hillary Clinton, som tagit hem presidentvalssegern?
Rent symboliskt, naturligtvis oerhört mycket för kvinnor worldwide, att en kvinna för första gången i historien blivit USA:s president. En kvinna, som är en symbol för halva befolknigen kan fortfarande inte bli president i världens i dag enda supermakt, medan en afro-amerikansk man, som tillhör en minoritet på 13 procent nu har blivit president i USA.
Vad säger det? Amerikas förenta stater förändras men patriarkatet består.
Inte en enda gång har jag hört Obama tala om jämställdhet och kvinnors villkor och allvarligt talat med finanskris, arbetslöshet och kriget i Irak och Afghanistankaoset jagandes i hasorna, tror jag inte att han kommer att göra det heller.

Den enda jag kan hoppas på nu är Susan Faludi, som 1991 skrev "Backlash" om hur president Reagans regeringsår 1981-1989 blev ett krig på alla fronter mot kvinnorna i USA. Under hösten har hennes senaste bok "Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna" kommit på svenska. Den handlar om hur terrorattacken 2001 väckte upp den gamla amerikanska myten om sårbara kvinnor som behöver räddas undan faror av heroiska män.
Vilken patriarkal mytbildning ska nu användas emot kvinnorna när USA är på fallrepet, tänker jag?
Om några år när bakruset efter Obamas seger har övergått i vardaglig realpolitik kanske vi får läsa den boken av en av västvärldens mest intressanta feminister.

Allt annat än fängelse för Papa Dee uteslutet

2008-11-05T07:10:00.002+01:00

Kammaråklagare Elisabet Kindblom, expert på våldsbrott mot kvinnor, överklagade i tisdags Papa Dee-domen till hovrätten.
Hon yrkar på fängelsestraff och att han, dvs Daniel Wahlgren även döms för misshandeln av sin hustru Andrea Wahlgren - i tingsrätten dömdes han bara för misshandel av henne på Mäster Samuelssonsgatan - i bostaden.
Anledningen till överklagandet är att Kindblom, liksom ordföranden och en nämndeman i tingsrätten ville döma för misshandel vid båda tillfällena.
Bevisningen - förhör med Andrea Wahlgren, rättsintyg med foton av henne efter misshandeln i bostaden, journal från sjukhuset och brottsplatsundersökning - blir densamma eftersom Kindblom hävdar att den är tillräcklig för att döma Papa Dee.

Nu blir det mao ord upp till rättssystemet under hovrättsförhandlingarna att komma fram till att hustrumisshandlaren Papa Dee ska sättas bakom lås och bom. Allt annat vore rättsskandal!

Vad ska kvinnor med män till?

2008-11-04T06:57:00.003+01:00

För 10 år sen kom kvinnomaktutredningen "Ty maken är din...myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige".
Jag minns när utredningen presenterades under några dagar i Umeå. Jag gick från det ena föredraget till det andra och mer och mer uppenbarades ojämställdheten i förhållandet arbete-privatliv mellan män och kvinnor.
I förslag till åtgärder skrev utredaren Kristina Persson att hon ville se att en parlamentarisk utredning tillsattes för att diskutera och föreslå förändringar som behövs "för att skapa ett samhälle som präglas av balans mellan å ena sidan produktionens krav och möjligheter och å den andra individens välfärd och livskvalite."

Sen dess har det varit en hel del snack men lite verkstad. Det visar bl a en ny doktorsavhandling av sociologen Katarina Boye (DN/TT, 081103). Genom att analysera statistik i svenska levnadsnivåundersökningar från fyra år (ca 5 000 personer medverkat varje år)visar det sig att 40 procent av skillnaderna i välbefinnande handlar om att män inte delar på ansvaret hemma.
Kvinnor gör generellt tre gånger så mycket hemarbete och värst är det i familjer där båda jobbar mer än heltid utanför hemmet. I de fallen gör kvinnor fyra gånger så mycket som männen hemma.
Dessutom skriver DN i dag att förra året sjönk pappornas vabdagar ner till 2002 års nivå, förutom att deras föräldraledighet inte ökar på samma sätt som den gjort de senaste tio åren.

Kvinnomaktsutredningens forskingsrapporter för tio år sen visade även med all önskvärd tydlighet att den ekonomiska makten och de ekonomiska resurserna är mycket ojämnt fördelade mellan kvinnor och män.

Visst, det går ju alltid att ropa på politiska åtgärder om delad föräldraledighet, men till slut är det ändå upp till oss kvinnor att i vårt individuella liv släppa modersmyten och inte gå med på nåt annat än delat hemarbete.

Bankerna och drottningen vill stoppa barnporrpedofilerna

2008-11-03T09:00:00.002+01:00

I Ekots lördagsintervju 081101 sa drottning Silvia att hon vill att barnporrlagen kompletteras med en "tittlag",enligt norsk-dansk modell, dvs ett förbud för pedofiler att titta på barnporr på nätet.

I dag träffas inbjuds svenska banker till ett möte att bilda en svensk finansiell koalition mot barnporr, enligt DN Debatt i dag.
"Vi tänker hitta lösningar att föhindra att de finansiella systemen nyttjas för betalningar i samband med barnpornografi" skriver kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell och Skandiabankens vd Fredrik Sauter. Systemet finns redan i USA.

Vidare definierar de barnpornografi som "övergrepp som sedan används i en cynisk handel som i praktiken innebär fortsatta förnedrande övergrepp på de utsatta barnen".

Enligt förre EU-kommisionären Franco Frattini ökade antalet sidor med barnporr på nätet med 1 500 procent mellan 1997 och 2007. Varje år stoppas 50 000 försök, enbart i Sverige, att nå barnpornografiska internetsidor.
Senast åkte en flerbarnspappa och polisanställd man dit för att laddat ner grov barnporr. I hans dator hittade polisen 140 000 barnporrbilder och 500 filmsekvenser. Mannen åtalas nu vid Södertörns tingsrätt efter att sambon anmälde sin sambo.

Jag hoppas att alla kvinnor och mammor gör som den polisanställda pappans sambo när de upptäcker att deras män eller andra män ägnar sig åt att begå barnsexbrott på nätet. Det finns inga omständigheter som gör att man inte ska anmäla en man som utnyttjar barn, som jag ser det. Det är inte mannen/brottslingen som ska skyddas i de här fallen, utan alla de barn - andras och egna - som denna man valt att utnyttja.

Våldtäktsoffret som vägrar att vara det

2008-11-03T05:09:00.004+01:00

"Jag blev ett offer. Men jag tänker inte fortsätta vara ett."
Det säger psedonymen Anna, som våldtogs för två år sen (när hon var 14 år) i gårdagens Expressen.

Annas inställning går på tvärs mot det mentala offertänkandet inom feminismen som jag var inne på i mitt tidigare inlägg "En feminism bortom offertänkandet", 081027. Det är nåt med den retoriska figuren offer, som man ska passa sig för, då den lätt kletar sig fast som en identitetsskapande självbild. Den tenderar att förvrida ens syn, så att man ser de andra som förövare, eftersom vi rör oss i en socialkulturell kontext som gärna definierar människor utifrån dikotomiska par som offer-förövare. Ett par som feminismen har underbyggt när det gäller kampen mot våldet mot kvinnor, där offret = kvinna och förövaren = man.
Att det blivit så faller sig naturligt om man utgår från våldtäktstillfället, eftersom det generellt sätt är män som våldtar kvinnor, med några få undantag.
Men min kritik handlar inte om det, utan snarare om den feministiska retoriken - sättet att se,tala om och förhålla sig till fenomenet våldtäkt - som fastnar i offer-förövare diskursen och tvistar den hit och dit. I stället för att lyfta kvinnor ur offerrollen och se dem som överlevare, motverka rädslan, stärka dem och i alla sammanhang få dem att vägra ta på sig skuld och skam.

Jag vet, det handlar om konfrontera relationen man-kvinna och samhället på alla nivåer; som när Anna i Expressenartikeln blir våldtagen av en kompis och efteråt får höra honom säga:

"Duktig flicka. Men det här stannar mellan dig och mig, annars jävlar."

En våldtäktsman ska aldrig mer få komma undan med det... eller hur, kan vi inte lova varandra det, att vem av oss med kvinnokön som härnäst blir våldtagen så tänker vi göra vad vi kan för att sätta dit svinet. Vi tummar på det nu, ok?!

För att fortsätta citera artikeln om Anna:

"Anna kom hem och duschade. Länge. - Jag kände mig så snuskig och äcklig. Jag skämdes."

Hörrni brudar. Det är inte vi som är snuskiga och äckliga, utan han som våldtar eller kör med andra sexuella övergrepp. Och så inget snack om att skämmas. Vi har inget att skämmas för. Men han - aset som gjorde det - ska skämmas och det inför alla som känner och litar på honom.

"Det gick en vecka innan Anna vågade berätta för mamma om vad som hade hänt... - Jag visste inte vad jag skulle använda för ord. Det var pinsamt och jag visste inte vad de skulle tycka om mig. Jag kände mig smutsig."

Hädanefter berättar vi direkt för nån vi har förtroende för om vi utsätts för sexövergrepp av män, polisanmäler så fort vi kan och så glömmer vi det där om att det är pinsamt, eller vad andra tycker om oss och vi är inte smutsiga.
Vi gör som Blondinbella - utsattes för sexövergrepp i Rimini i somras och skrev direkt om det på sin blogg - i stället. Vi ropar ut det över hela stan och börjar göra nåt för att slippa skiten.

"I skolan kom det ut att hon blivit våldtagen. - De mobbade mig och sa att det inte hade hänt. Eller så kallade de mig för 08-luder och Stockholmshora. - Vi var tvungna att flytta till en annan stad. Anna fick panikattacker av mobbningen och skolan gjorde ingenting, säger Annas mamma."

När det gäller attityden i skolan - både från andra elever och lärare - finns det mycket att göra. Den här historien har vi hört så många gånger. Det får vara slut på det nu. Vi måste vägra att gå med på att "våldtäkten" fortsätter genom samhällets olika institutioner och de människor som befolkar dem.

ps
Anna fick rätt till slut. "Killkompisen" dömdes för sexuellt utnyttjande av barn. I dag har hon en pojkvän och säger:

"- Det får inte längre stoppa upp hela mitt liv... jag vill visa att jag har överlevt det här. Att man kan ha ett liv efter våldtäkten."

Låt oss tala om kvinnogrisen

2008-11-01T04:57:00.002+01:00

I SVT:s "Beckman, Ohlsson och Can" i går var frågan: Har bögen fastnat i kvinnofällan? Svaret var ja och det kom samstämt från hbt-gänget Lars Gårdfeldt, präst, Mian Lodalen, författare och Roger Wilson, kulturjournalist på SR.

HBT-arnas (och feministernas, min anm) värsta motståndare är patriarkatet och det som står lägst i kurs i det reglerande systemet är feminitet. Patriarkatets inbyggda kvinnohat speglas i manschauvinismen, vilken utövas av mansgrisen. Men även grisen har två kön, som bekant och bland kvinnorna finns många kvinnogrisar, eller "female chauvinism pigs" som Gårdfeldt så träffande talade om i går med tillägget att det finns även gay chauvinism pigs (som det finns grisar inom alla grupperingar, så klart, min anm).

Men vem är då denna kvinnogris? Vad tycker du?

Själv har jag under den senaste tiden här på bloggen talat om kvinnor som är patriarkatkramare. Vad jag menar är nog i själva verket kvinnogrisar. Kvinnor som av egennytta vägrar solidarisera sig med kampen för förändrade villkor som är gemensamma för kvinnor, för att de själva ej är drabbade eller drar fördelar av det patriarkala systemet. Det kan handla om kvinnor som skyddar pedofiler, män som våldtar och misshandlar kvinnor med att det kan inte vara möjligt, inte han som är så snäll osv. Men det kan också vara kvinnor som aldrig i livet skulle kalla sig feminister för att de ser oss som en grupp manshatare.
Listan kan göras lång. Fyll gärna i med din kommentar.

Gynning goes Gyllenhammar-Zandén

2008-10-31T10:10:00.003+01:00

På Expressens debattsida i dag får Carolina Gynning betalt för att promota sig själv som kommande Bond-brud, med förevändningen att Bond är ett manligt ideal.
Tanken på att "ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp... att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het: skriver hon och tror inte hon är ensam i att tycka så.
Näh, Cecilia Gyllenhamma och Jessika Zandén, som rivstartade Newsmillsajten med ett inlägg som bottnade i varför Jan Guillous Hamiltonfigur (svensk James Bond) var ett manlighetsideal och slutade i "ömheten i ett slag över munnen" tillhör definitivt klubben.

Den som sa att kvinnor varken är patriarkatkramare eller tänder på sin egen underordning räcker upp handen?

Strutsbeteende på Aftonbladet

2008-10-31T07:04:00.003+01:00

"Det är hög tid att vi tar nöjen på allvar" skriver Jan Helin, AB:s chefredaktör på sin blogg.
?
Man har ju inte gjort något annat de senaste 20 åren. Och i finanskrisens lågkonjunktur när varslen står som spön i backen känns den helinska devisen inte som den mest angelägna. Men det vardagliga allvaret till trots i dag kommer "Nöjesbladet" som en egen tidnig och kommer så att göra fredagar, lördagar och söndagar framöver.
Ger mer nyheter i nyhetstidningen meddelar Helin oss "dysterkvistar" som känner oss nedtyngda av nöjen i AB. Låter å andra sidan hoppingivande för oss som tycker att kritisk samhällsjournalistik är rena nöjet.

Men fan tro´t. Jag är skeptisk och har svårt att se framför mig hur AB börjar kampanja mot Riksbankens lån till Carnegie, som ett led i en granskande serie om 2000-talets Stureplansekonomi där bonusar sprutat som champagne på mjöliga näsor över de utvalda. Allt detta nöje medan vi som tillhör populasen tvingats sponsra skiten genom att mot vår vilja bli aktieklippare om än i förvaltad form.

En feminism bortom offertänkande

2008-10-27T05:40:00.003+01:00

I Petra Östergren antologin "F-ordet. Mot en ny feminism" skriver Anna Svensson om hur hon efter våldtäkten vägrat reduceras till ett våldtäktsoffer och enligt Hanne Kjöllers läsning i DN 081022, så är anklagar Svensson delvis feminismens för att hon betraktas som ett sådant.
Att Kjöller håller på Svensson är inte att förvånas över, hon är ständigt på kollisionskurs mot kollektiva förklaringar, senast i sin nya bok om föräldraskap, där hon uppmanar kvinnor att inte hålla så hårt i moderskapets symbiotiska form, utan släppa in männen och andra vuxna när det gäller relationen till barnen.

Det intressanta med Svensson och Kjöllers individcentrerade förklaringsmodeller är att de visar på flera sätt för kvinnor att förhålla sig inom ramen för olika fenomen eller kollektiva situationer om man så vill.
Feminismen av dags datum ägnar sig fortfarande mest åt att beskriva olika fenomen i kvinnors gemensamma situation, där våldtäkt är en bland flera. Utgångspunkten för den feministiska rörelsen oavsett vilken fråga som diskuteras är att vi lever i ett patriarkat där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och på den punkten har feminismen skördat stora framgångar i Sverige, som sedan den blev en akademisk disciplin i stort sett genomsyrar alla ämnesområden.
Men en berättigad kritik av feminismens generaliserande karaktär har under de senaste tio åren blivit allt mer högljudd och kunde fira triumfer när den politiska delen i form av Feministiskt initiativ 2006 föll som aktievärdet i den pågående finanskrisen. Det sägs att den senare kommer att bli långvarig; feminismkrisen har varat i 2 1/2 år, så här långt och ingen ljusning skymtar.

Kanske beror det på att feminismen står inför ett nytt paradigmskifte. Man kan ju alltid hoppas, att efter feminismens akademism - forskning och etablering av kunskapsområdet - som varat sen 80-talet kommer en ny våg av feminism, som talar mer om möjligheter och alternativa synsätt bortom patriarkatets könsmaktsordnande system. En feminism att hämta styrka och förändring ur. I stället för att känna sig som offer för tid och evighet om man är kvinna och det oavsett om det är moderskapsmyter eller våldtäktsmän som anfaller. En feminism som på samma sätt som man ihärdigt skilt kvinnan från kvinnligheten går i bräschen för att skilja mannen från manligheten och fokusera mer på hur även männen är skapade - jag höll på att säga offer - av patriarkatet.

Gyllenhammar och Zandén fortsätter predika om sm-sex

2008-10-26T05:20:00.004+01:00

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar satte direkt den i slutet av augusti nystartade debattsajten Newsmill på mediakartan med sitt inlägg "Jämställdheten kväver oss, ge oss den riktige mannen tillbaka". Det blev ett jävla liv, minst sagt, framförallt över debattinläggets fråga:

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?"

Kommentarerna haglade över deras hånfullhet och ignorans när det gäller våld mot kvinnor, som är den viktigaste frågan för den feministiska jämställdhetsdebatten i det här landet. Andra tyckte att Zandén och Gyllenhammar var rent stupida och att det verkade som de skrivit ihop inlägget på fyllan. Själv undrade jag över Newsmills utveckling med en sån start: Varför hade redaktörerna tagit in den oredigerade - debattinlägget var så spretigt osammanhängande - skiten, rent ut sagt?
Jag nosade cynisk publicitetsiver och var mest upprörd över att Newsmillredaktören Karin Eder-Ekman, fd Fittstimsbruden och Bangredaktören låtit inlägget publiceras i det skicket och hon fick en hel del pisk för det även från annat feministiskt håll. Men alla kan göra en miss (med hänvisning till Newsmills redaktörer) och efter ett tag omvandlades Zandéns och Gyllenhammars ihopblandning av ömhet och slag över munnen i allmän bemärkelse, till två kvinnors högst personliga sexliberala faibless för sm-sex eller perverterade sexualitet om vi ska snacka Freud.

Men så visar det sig att det är ingen miss från Newsmills sida - de har inte tagit minsta intryck av kritiken de fick kring publiceringen - som i samband med att de nu lanserar Newsmill TV vänder sig till Zandén-Gyllenhammar igen.
I TV-inlägget "Gyllenhammar och Zandén om män och sexualitet" hör man Eder-Ekman humma i bakgrunden utan att ställa några frågor eller komma med invändningar medan G-Z fortsätter sin förvirrade exposé i ämnet sexualitet mellan män och kvinnor.
Det är biologism rakt igenom: Heterosexualitet är lika med/bygger på en fastlåst sängkammardramaturgi av dominanta män och underkastade kvinnor.

Vi talar inte om tyckanden, utan om hur det är. Vi ville vara uppriktiga, säger G och hänvisar till sina väninnor och Z, som är utbildad psykoterapeut nu för tiden.
G fortsätter att tala om sig själv, som representant för alla medelålders kvinnor och om den sexualitet som kommer i medelåldern om man vågar ta steget, dvs vågar ge efter för slaget över munnen, som hon nu påpekar är en metafor för närhet, verkliga behov och sexualitet.

Ja, ni hör själva hur jävla förvirrad och tragisk, för att inte säga självdestruktiv hennes sexualitet och sexualsyn är. Samtidigt som den bara är en bekräftelse på en heterosexhistorik av gammalt välbeprövat socialt och kulturellt märke. Patrialkalsexualitet, som går ut på att kvinnor tänder på sin egen underordning, om du frågar mig.

Z tar därefter till orda i TV-inlägget och talar på psykoterapeutiska byggd på biologismflum om att relationen mellan män och kvinnor alltid har en komponent av dominans och underkastelse i sig och att alla män och kvinnor känner ett sug "mot det där" och att det finns ömhet och kärlek i det. Enligt henne handlar heterosex (sadomasochistiskt heterosex, min tolkning) om starka drifter och underliggande krafter som bär på en komplicerad psykologi.

G och Z slutkläm efter deras ca 6 minuters lektion i patriarkalsexualitet är kort och gott att genusdebatten inte hör hemma i sängkammaren.
Själv hävdar jag att den i själva verket börjar där.

Proffstyckaren Niklas Ekdahl anklagar sina kompisar

2008-10-23T19:01:00.006+01:00

Niklas Ekdahl, chef för ledarredaktionen på DN, som just publicerat en deckare (puh, ännu en journalist som vill gräva guld i genren) tycker synd om Pär Nuder, som han skriver i en debattartikel på Newsmill, för att ingen tycks ha läst hans bok, men ändå har de sk proffstyckarna massa åsikter om den i media.
Ekdahl, själv proffstyckare av rang, blir med sitt inlägg en parodisk figur, som tror att han kan ställa sig utanför sig själv och se nyktert på fenomenet han beskriver. Jo, han nämner nåt om det i artikeln, men rusar sen vidare i sin iver att kritisera andra proffstyckare, dvs sina kollegor, för att inte ta sitt uppdrag på allvar och därmed lura läsare/lyssnare/tittare, som han tror blint följer dessa förståsigpåare i tankespåren.

Det är lika bra förresten, att jag än en gång erkänner att jag inte läst Lotta Grönings bok om Mona Sahlin, utan nöjt med med att göra en bedömning utifrån recensioner och hennes egna utgjutelser i media - i "Nordegren i P1" i dag tog hon priset - om hur missförstådd hon blivit de senaste dagarna. Det räcker för mig, om jag säger så. Men jag skulle inte vilja påstå att det är proffstyckarna som fått mig att komma fram till att den boken inte är något för mig, snarare hennes egen beskrivning av vad hon gjort. För mig låter hennes analysförmåga synnerligen grund - även om hon doktorerat på socialdemokratin - och den uppfattningen har växt fram hos mig efter att genom åren följt hennes tyckande i media, där hon själv varit en av proffstyckarna.

För övrigt kommer jag ihåg när jag mailade DN:s Johan Croneman för nåt år sen, efter att han recenserat en film där en äldre kvinna hade ett förhållande med en yngre man. Han hade svårt för den konstellationen och jag skrev nåt om sexism. Svaret kom blixtsnabbt: Han var urtrött på folk som tyckte en massa saker utan att ha sett filmen. I det fallet hade han rätt i att jag inte sett filmen, även om han inte hade en aning om det, men det var inte det jag reagerade på utan hans perspektiv på filmens tema. Förresten såg jag den där filmen sen och det visade sig att det inte gjorde nån skillnad för min del. Med det vill jag säga, att ibland behöver man inte se och läsa allt själv för att kunna ha en åsikt. Det borde ju Ekdahl om nån veta, men i det här fallet tror jag bara han tog omvägen förbi Nuder, för att egentligen själv få berätta hur missförstådd han blev av Expressens ledarskribent Karin Olsson, när hon kritiserade honom för att beklaga sig över män situation som pappalediga. Något som han skrev om i sin deckare, enligt honom själv. Men som jag minns det var det vad han själv sa om fenomenet - inte romangestalten som är pappaledig - som fick Olsson att reagera.

Silbersky vill skydda mannen som dödade Carolin

2008-10-22T06:52:00.006+01:00

Norrländska Socialdemokraten har valt att publicera namn och bild (i gårdagens tidning, finns i arkivet på NS:s websida) på den man som erkänt att han dödat Carolin i Gällivare.

Vad ska man tycka om det då?

I P1 Morgon i dag försvarar stjärnadvokaten Leif Silbersky, som en juridikens heliga dåre, sin vana trogen brottslingar. Dessutom förfasar han sig som vanligt mer över medias publiceringar än brottet i sig. Den här gången är det NS han ser som den stora boven i dramat, förra gången var det en annan tidning och nästa gång är det en tredje.
Vi svenskar kan "vår" Silbersky, för han är sig märkbart lik sen han försvarade bordellmamman Doris Hopp i Bordellhärvan på 70-talet och det trots att synen på brott och straff är i ständig förändring. Lagförändringar kommer och går men Silberskys uppfattning består, som en jätteproppen Orvar ungefär.

Rött kort för Lotta Gröning

2008-10-21T18:03:00.004+01:00

Debattredaktören på Aftonbladet, tidigare ledarskribenten på Norrländska socialdemokraten, Lotta Gröning är en slarvig, opportun och grund typ - har jag alltid tyckt - som genom sin karriär konsekvent under täckmantel hänvisat till att hon talar för rörelsen (läs: sossegolvet), när hon i själva verket länge varit sosseriets värsta fiende, som gjort vad hon kunnat för att söndra inifrån. Hon har t ex jobbat nära Mona Sahlin, som hon nu tar heder och ära av i sin nyutkomna bok om den socialdemokratiska partiledaren. I allafall om man ska tro Magnus Ljungkvist, (s)-bloggare, i en debatt på Newsmill, som läst boken och gör en intressant koppling till härskartekniker i sin genomgång av den, som bygger citat från boken.
Det är en skrämmande läsning och vad man än tycker om Mona Sahlin, så vill jag skicka citatet "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" på Gröning. Hon borde omedelbart förpassas till Aftonbladets utbytarbänk och om man ska tro Ljungkvist så pågår en vadslagning internt på AB om Grönings framtid. Så snabbare än jag hinner säga rökt, så kanske Gröning har gått upp i densamma. Man kan ju alltid hoppas.

ps
Citatet ovan kommer från Madeleine Albright, som var Clintons utrikesminister 1997-2000. Hon sa det förövrigt i Folkets Hus i Stockholm, enligt Wikipedia.

Papa Dee gate: Tjänstefel om åklagaren inte överklagar

2008-10-20T21:44:00.004+01:00

Jag måste erkänna att jag blev jävligt förvånad över domen mot Papa Dee, trots att jag läst så många domar i mål som gäller våld mot kvinnor och genom dem sett rättsväsendets allmänna och väldokumenterad misogyna inställning.
Åklagare Elisabeth Kindblom, expert på våld mot kvinnor, kommer for sure att gå vidare till hovrätten, efter skämtdomen mot Papa Dee. Allt annat vore grovt tjänstefel:

1. För att hon sägs vara expert på den här typen av brott och ser då rakt igenom paret Papa Dees lögner, vilka följer typmodellen till punkt och pricka (se mina tidigare blogginlägg från förra veckan) för hur gärningsmannen och offret uppträder i såna här fall. Dessutom var ju båda så packade vid tillfället att man inte kan lägga någon vikt vid deras sk minnesbilder, som dessutom ändrats under processens gång.

2. För att rättens ordförande Göran Nilsson och nämndeman Louise Kristensson är skiljaktiga (dvs två ville fälla Papa Dee för misshandeln i hemmet på Bellmansgatan, medan två ville fria och då går rätten på den lindrigaste varianten). I hovrätten sitter bara jurister så oddsen att Papa Dee hamnar i fängelse om domen överklagas är goda.

3. För att sju vittnen sett Papa Dee misshandla sin fru.

4. För att en fd flickvän vittnat om att hon under 10 års tid blev misshandlad av Papa Dee.

5. För att "Papa Dee-läkarens" bedömning som är att Andrea kan ha slagit sig själv i huvudet med blockljuset inte är trovärdig, medan åklagarsidans läkares bedömning är det.

Papa Dee gate: När en kvinna tar på sig skulden och skyller på alla utom gärningsmannen

2008-10-20T04:17:00.005+01:00

In i det sista - vid midnatt - mot dagen - i dag - då Papa Dee ska frias eller fällas för misshandel mot sin hustru natten mot den 14 september, bloggar hon (eller vem det nu är som står bakom hennes skriverier) som besatt på sin blogg - med det talande namnet LIVING THE DREAM - för att göra vad hon kan för att han i juridisk mening ska anses oskyldig.

I en lång anklagelseakt från 080919 (då hon själv tar på sig skulden) till det inträffade och fram till domedagen riktar hon i tur och ordning ett J´accuse mot:

080909 - 081010
SIG SJÄLV; för att hon har ätstörningar och ett självdestruktivt beteende

081015,18:40:13
EX-FLICKVÄNNEN; för att hon är "en svartsjuk ex-flickvän som infekterat målet med sina lögner".

081019, 10:52:21
EX-FLICKVÄNNEN; för att hon ljuger när hon är i rätten (hävdar att hon blivit kontinuerligt misshandlad av Papa Dee under ett tio år långt av och på förhållande, min anm)

081019, 18:08:27
AFTONBLADET; för att de utnyttjat henne och Papa Dee genom en felaktig publicering i vilken de medverkat.

081020, 00:13:14
ÅKLAGAREN; för att hon inte tror på henne.

Någon dag efter att Papa Dee häktades (081914) och fram till rättegången (081013) stängde hon ner sin blogg, vilket var klokt. Jag och många med mig hoppades att det berodde på att hennes familj då tog hand om henne och var de som låg bakom att det viktigaste då som nu är att Andrea tar hand om sig själv och sitt självdestruktiva liv, i stället för att göra Papa Dee, som misstänks för att ha misshandlat henne till sin huvudsak.
Men några dagar senare är hon tillbaka på bloggen LIVING THE DREAM, eller snarare mardrömsbloggen om du frågar mig. Och på den vägen är det. Ingen har tydligen kunnat stoppa henne.
Så går det till när en kvinna gör en mans liv till sitt eget och låter sig själv reduceras till ett verktyg för honom. Sakta men säkert låter kvinnan sig själv försvinna in i manipulationens träskmarker där hon sakta sjunker mot botten, ner i det svarta hålet från vilket man bara kan skrika: Han är oskyldig, ta honom inte i från mig, utan honom är jag ingen.

Som tur är och det vet alla som gått igenom den här helvetesresan mot botten i en relation att det finns ett liv bortom mardrömmen, men då krävs det att man väljer att leva i den verklighet där en misshandel är en misshandel, är en misshandel.

Skandalbladens roll i Papa Dee-gate

2008-10-19T08:49:00.004+01:00

"Åtalet mot Daniel Wahlgren skulle kunna vara ett dussinfall - om det inte var för att han är just den han är, en känd artist."

Så skriver Kerstin Nilsson i sin krönika i Aftonbladet i går. Intill artikeln där samme Daniel Wahlgren/Papa Dee och hans hustru Andrea får stort utrymme för att säga att de är undantag (för hundraelfte gången känns de som), trots att sju vittnen har sett hur Papa Dee misshandlat sin fru och hans fd flickvän berättat hur han kontinuerligt under 10 års tid misshandlade henne.

Hur svårt kan det vara? Och hur fel kan det bli?

Jag skulle vilja säga att det är inte rättsväsendet som kritiken i första hand ska riktas mot när det gäller den här typen - våld mot kvinnor och barn - av brottslighet. Däremot mot media i det här landet - och så här långt i fallet Papa Dee, kvällisarna - som ger blanka fan i misshandlade kvinnor, våldtagna kvinnor och sexuellt utsatta barn, när det ger efter för den här sortens sensationslystnad gång på gång, utan att någonsin ta tag i problematiken på allvar och skapa den opinion, som just kvällstidningar var så bra på en gång i tiden. Nu är bevakning bara slö. Resultatet blir jävligt cyniskt, där tidningen frånsvär sig det ansvar de oreflekterat tar på sig när misstänkta och deras gäng får ta över.

Vi har precis överösts av medias tendensiösa och oproblematiserade skriverier om Tito Beltran, som nu sitter bakom lås och bom för våldtäkt och utnyttjande av underårig. I morgon kommer rätten med all säkerhet att döma Papa Dee till samma öde. Allt annat vore skandal.

Men det troliga scenariot fram till dagen då han hamnar i fängelse på allvar kommer - om du frågar mig - gå via överklagande och ännu en rättegång i hovrätten. Under tiden kommer media att låta paret Papa Dee få all den uppmärksamhet de vill och behöver för att så tvivel hos allmänheten. När så småningom Papa sitter bakom lås och bom erbjuds Andrea av samma media en ny karriär, som krönikör i Aftonbladet maybe.

Papa Dee är Tito Beltran på repeat

2008-10-18T04:47:00.003+01:00

Enligt Cecilia Beckroths blogg har någon - hon vill inte tala om vem än, men jag misstänker att det är någon i klanen Papa Dee - som med en jävla fart öppnat ett Flashback-konto under namnet "Pepparpannkaka". Under det talande namnet - en av Papas lierade, månne - nämns 16 oktober (3 dagar efter att Papa släppts i väntan på dom 081020) att fru Papa, Andrea Wahlgren uppdaterat sin blogg igen, vilken varit stängd sen Papa häktades, med några dagars eftersläpning.
I går fortsätter Papas fria-mig-turné i kvällisarna med snack om att han är oskyldig och att han nu är utsatt för en häxjakt, samtidigt som han på okänd ort nu väntar på domen med den enda han bryr sig om: frugan. Det hela låter som om man trycker på repeatknappen Tito Beltran; jag menar hur Beltran lät innan han för nån vecka sen åkte in på 2,5 år för utnyttjande av underårig och våldtäkt. Och media står, som vanligt till tjänst, för att åtalade ska få gråta ut och förhoppningsvis - helt i linje med deras agenda att frias - snyfta till sig en och annan känslig själs förtroende (som de kvinnor de gift sig med), som tänker:

"Han (välj själv; Beltran eller Papa) är ju en sån fiiin kille. Han som sjunger så vackert skulle aldrig göra nåt sånt. Nähä, det kan bara inte vara sant."

Har vi inte hört det där snacket till leda nu? Men trots naiviteten i ett sånt synsätt och medias val att snaska runt och öppna famnen för de här lirarnas fula spel, så tror 73 procent av 197 svenskar (som röstat på Cecilia Beckroths blogg) till skillnad från sångarfrun att Papa är skyldig, 12 procent att han är oskyldig och resten vet ej.

Mer häpnadsväckande är kvällisarna även efter domen mot den skönsjungande Beltran låter fru Beltran förfasa sig över att de flyttat gubben till ett annat fängelse och Unni Drougge skriver på sin blogg att Jenny Beltran i dag kommer att sitta med i Tilde de Paulas morgonsoffa i TV4. Why?

Media håller tydligen inte bara på att uppvärdera rösterna från brottsoffrens anhöriga (som Englas mamma t ex). Även de anhöriga till brottslingarna, som hela tiden hävdat deras oskuld, är påväg att få samma höga status. Jag ser redan framför mig hur Jenny och Andrea (om Papa döms till fängelse på måndag) får mediaerbjudanden, gör gemensam sak och blir programledare för serien "Oskyldigt dömda" (sponsrad av JK, som redan kommit ut med en sån skrift) i en Ding ding-TV-kanal nära dig.

Prostitutionskramaren Petra Östergren med ny bok mot feminismen

2008-10-17T05:27:00.004+01:00

Bakgrund:
Förra årets hetaste feministiska debatt stod horlobbaren och prostitutionskramaren Petra östergren för med sin bok "Porr, horor och feminister". I dess kölvatten var vi klaustrofobisk tillbaka till en diskussion som föregick lagändringen 1999, som utpekade torsken som brottsling. Östergren och hennes gäng fick med sig en hel del liberala och konservativa debattörer, däribland Dilsa Demirbag-Sten och Maria Abrahamsson, som började prata om sexarbetare i stället för prostituerade och att det var kanske bra om de fick starta eget och betala skatt.
Horan och bloggaren Isabella Lund trädde ut maskerad i TV-rutan och drev tillsammans med andra horor framgångsrikt frågan i medias alla kanaler om att prostitution var som vilket annat jobb som helst. Och media gjorde ständiga knäfall inför dessa damer. (Sen 29 juli har Isabella Lund tystnat och har inte skrivit en rad på sin blogg,som 2007 utnämndes till "Årets politiska blogg". Därmed får jag vatten på min kvarn när jag i tidigare blogginlägg misstänkt att hon var köpt av horindustrin.) När det gäller medias knäfall inför Östergren & co är jag övertygad om att det har med att allt som har med sex att göra alltid kittlat mediaproducenterna och då särskilt horeriet.
Östergren levde gott på det, var riktigt i mediasmöret och inbjöds på löpande band till debatter och när hennes bok släpptes i pocket blev det stor fest - öppen för alla som kände sig intresserade - på Södra Teatern, där samtliga fick boken, bjöds på varmkorv och öl och kunde hänga i baren med Maria Abrahamsson.

Det var i början av 2008 och Östergren meddelade från scenen - dit hon inbjudit andra hel- och halvkändisar (bl a den politiska sossedebattören Stig Björn Ljungren) att snacka horeri i en gemytlig liberal anda - att nu skulle hon kliva av hordebatten och i stället ägna sig åt doktorandstudier i en helt annan fråga.

Ny bok:
Hur det gick med de planerna vet jag inte, men nu kommer alltså ett nytt livstecken från sexliberalen Östergren, som redaktör för antologin "F-ordet. mot en ny feminism". För mig räcker det med att se att antifeminismens husmor Maria Abrahamsson, som diggar biologismfanatikern och professorn Annika Dahlström, finns med som en av skribenterna (ni vet Östergrens polare från Södran-festen) för att förstå att Östergren återigen försöker förvrida huvudet på svenska mediadebattörer (för allvarligt talat är de mest de som bryr sig om hennes utfall av sk feminism).
Nu recenseras boken i dagspressen och vi får väl se om Östergren än en gång ska lyckas få media att debattera att feminister som inte har svårt att se systerskapet och/eller ingå i det kvinnliga vi:et tillhör feminismdinosaurierna, vilka utövar en förlegad form av feminism, som i själva verket är antifeministisk. Åtminstone var det just antifeministiska hon ville få oss prostitutionsmotståndare att framstå som att vi var. Och så här långt har hon säkert förespråkare i både jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, som envetet vägrar kalla sig feminist och DN:s kritiker, Oline Stig, som skriver i sin recension av boken att hon vantrivs i det kvinnliga vi:et och inte är ensam om det.

Papa Dees fru skyller på ex-flickvän

2008-10-16T22:12:00.005+01:00

Papa Dees hustru Andrea Wahlgren, fortsätter envetet att hävda på sin blogg andreastockholm.blogg.se att Papa Dee är oskyldig och att det är hon själv som gjort sig illa pga panikångest. Tyvärr är hon inte trovärdig eftersom hon allt för tätt följer den klassiska förklaringsmodellen när det gäller en hustru som skyddar sin misshandlande man.
Förutom att, som hon säger, att hon själv slagit sig i huvudet med ett blockljus, vilket liknar den mer kända "jag gick in i en dörr", så tar hon till ytterligare en gammal schablon i sitt senaste inlägg, där hon skriver:

"Jag kan inte förstå att det här har gått så långt på grund av en svartsjuk ex-flickvän som infekterat målet med sina lögner."

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att Papa Dees hustru liknar Jenny Beltran. Men i Andrea Wahlgrens senaste utspel liknar hon faktiskt mer Tito Beltran, som i hovrätten när det gäller fallet där han fälldes för utnyttjande av underårig skyllde det på; en hämndlysten kvinna, barnets mor, som Tito sa sig haft ett förhållande med, men som valde att stanna hos sin man och enligt Beltran-logik då hittade på att Tito skulle utnyttjat barnet, för att sätta dit honom.
När det gäller Papa Dees hustru, så tror hon inte ett ögonblick på att Papa Dees fd flickvän, som han haft ett tio-årigt av och på förhållande med, skulle blivit kontinuerligt misshandlad flera gånger om året av honom, som hon sagt. I stället tycker Andrea Wahlgren att det verkar rimligt att den fd flickvännen ljuger ihop en story om misshandel, frontar sin egen oförmåga att anmäla honom inför polis, rättsväsende och hela Sveriges allmänhet genom media bara för att hon är svartsjuk. Sorry, Andrea, jag tror inte det. Men om det nu, trots allt skulle vara som du säger att Papa Dee inte har pucklat på dig, så beter du dig precis som kvinnor som ljuger för att skydda sina män gjort sen urminnes tider tillbaka. Inte en gång utan två. Så därför tänker jag fortsätta att tro att även du gör det.

Nästa vecka faller domen och då får vi veta vad tingsrätten tror.

Manligt och kvinnligt recenserande av Nina Björks "Fria själar"

2008-10-16T13:28:00.002+01:00

Är det en slump att av de fyra recensioner jag i dag läst av Nina Björks bok/doktorsavhandling "Fria själar" i DN, Expressen och Aftonbladet och lyssnat på i P1:s "Kulturnytt", så är männen rörande överens om att den här boken håller inte vetenskapligt, medan kvinnan säger sig ha läst "en tät och lysande bok".
Jag har inte läst den än, men kan konstatera att männen som gjort det tycks ha läst en annan bok än kvinnan och jag tror det beror på att de ignorerar bokens tes om att människan inte är fri utan beroende. Frågan är om mansgängets reaktioner kommer sig av att de i själva verket inte klarar/är oförmögna att se och ta till sig den subversiva patriarkalkritik som ligger i Björks utgångspunkt för boken. Liberalismens fria individ mot spädbarnets beroende av omsorg och omvårdnad. Det är svårt att förneka att vi alla varit barn en gång, ännu svårare är nog att som sann liberal - oavsett om man som Per Svensson (i Expressen) knäfaller för "vår tids starkaste ideologi" eller som sexliberalen Carl-Michael Edenborg vägrar lämna de egna excesserna - acceptera att vi blir till genom andra.

Jag kan bara konstatera att Nina Björk har ännu en gång lyckats skaka om i begreppsapparaten. Det är bara att gratulera, eller som Agneta Pleijel skriver i sin recension i DN: Lysande.

Vågskvalp i kulturankdammen blottar en intern strid på Aftonbladets kulturredaktion?

2008-10-16T07:01:00.006+01:00

Åsa Beckman, litteraturkritiker oroar sig i DN 081014 över nya kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnussons vurm för populärkulturen och får ett trist, förutsägbart och arrogant (innehållslöst mao) svar av Magnusson i den egna tidningen, med andemeningen att AB vet bäst medan DN borde se om sin egen kultursida (vilken tydligen, enligt Magnusson inte är så bra).

Alltid detta svartsjuka avund mot DN Kultur (är det inte Guillou och hans gäng som gläfser om "fintidningen" DN, som förvisso stämmer ibland , men som till syvende och sist bara blir ett argumentationsmässigt lågvattenmärke som går på tomgång)och det för att hur man än vrider och vänder sig i kulturankdammen har DN ändå Sveriges viktigaste, största och bästa kulturbevakning.
Så borde det ju inte vara om man betänker att AB är största tidningen i landet, men det vet ju alla att på kvällisarna har kulturen aldrig stått högt i kurs, som om den per definition är för fin för att i egentlig mening få plats i boulevardbladen. Två sidor max, medan man kan spotta ur sig den ena löjligt pubbebanala bilagan efter den andra, senast Wendela, som faktiskt gör mig lika förbannad som Aftonbladet Kvinna, när den lanserades på 90-talet. För att inte tala om sportmaterial, men det är ju gud bevars folkligt.

Tillbaka till skvalpet i den kulturella ankdammen. Jag håller delvis med Beckman i hennes oro över Magnusson, men med sidospelare som Åsa Linderborg (som ju egentligen är den enda Beckman hyllar på AB, förutom att sidorna ser bättre ut och det finns inte en ny chef inom media som inte börjar med en ytlig makeover på layoutsidan, som om det automatiskt lurar läsarna att tro att innehållet är ett annat) tror jag egentligen att vår oro är obefogad.
Jag har velat fram och tillbaka vad gäller Magnusson sen hon tillträdde. Först var jag råskeptisk: "Nej, inte den där flabbande Annika Lantz-typen på kultursidan". Det fick jag käka upp, hon visade sig vara på hugget, även om hon som Beckman påpekar, snackade lite väl mycket om populärkulturen, vilket hon nu låtsas som hon aldrig gjort när hon påstår att hon inte gör nån skillnad mellan olika kulturyttringar. Jag grattade t om i ett inlägg AB för att de rekryterat henne. Men så är det ju det där med att AB är så slöa - har alltid varit - med att lägga ut material på nätet, vilket till slut fått mig att sen några veckor tillbaka helt sluta att läsa AB:s Kultur, eftersom jag sen lång tid tillbaka enbart läser de fyra rikstäckande tidningarna på webben. Sen Linderborgs analys av Liza Marklunds klassförakt i böckerna om Annika Bengtzon har det när jag spanat nätet inte varit nåt som legat högt på min läslista.

När jag nu går in efter några veckor konstaterar jag att läget är ungefär detsamma. Kan det möjligtvis bero på att det råder en intern strid mellan Magnusson och Linderborg, där populärkulturens plats är själva stridsämnet. Det glunkas om det i ankdammen i alla fall. Så Beckman får nog vänta innan hon får nåt egentligt svar om var AB landar när det gäller populärkulturvurmen, men jag gissar att det är Magnusson, som avgår med segern. Hoppas jag har fel!

ps
Dessutom är min tumme upp för DN:s boklördag och DN Bok. Förövrigt är DN:s topplista ett absolut måste, hur 90-tal Magnusson än påstår att den är.

Nina Björks dagisdebatt i ny tappning

2008-10-16T04:29:00.003+01:00

För tre år sen när Nina Björk startade dagisdebatten - som jag själv deltog i med debattartiklar i SvD och Expressen (se "Publicerade artiklar" härintill) - försökte kd:s Maria Larsson kidnappa Björk genom att hälsa henne välkommen till kristdemokraterna. Björk tackade nej till inviten. Nu när Elise Claesson - vår egen Sarah Palin (läs mitt blogginlägg från i går) - gör ett nytt kidnappningsförsök av Björk i sitt senaste hemmamammautspel i nya numret av Arena, SvD (081013) och P1:s Studio Ett (081014) håller Karolina Ramqvist (chefredaktör för Arena) med Claesson om att de två (kanske tre med Larsson) borde hänga.
I sin debattartikel på Newsmill talar Ramqvist om varför i en artikel som är en sån rörig sammanblandning av diverse tankemässig drivved att devisen "tänk först skriv sen" dyker upp.
Katrine Kielos, ledarskribent på vänstertidskriften Arenas (dagliga ledare) på nätet går emot sin chefredaktör i sitt inlägg på Newsmill och blottlägger Arenas inre feministiska splittring, som länge varit tydlig när det gäller prostitution och synen på kapitalism.
Ramqvist lirar utåt med vänstern men är i hjärtat nyliberal - en tendens som även det gamla Banggänget med Eder-Ekman i spetsen tillhör, medan Kielos har svurit trohet med sossarna i själ och hjärta. Ramqvists gäng tog klar ställning för väskan i den debatten medan Kielos, liksom Björk, såg att 5000 kronors väskan var ett tecken på att nåt var fel i den kapitalistiska lössläpptheten. Å på den vägen är det.

Tillbada till Ramqvist och Kielos Newsmilinlägg i den utdragna dagisdebatten, som jag ser att de är ett uttryck för, så landar den som vanligt i frågan om kroppen.
Ramqvist har beröringsskräck och ser biologismspöket så fort kroppen kommer på tal, medan Kielos låter som ett barnbarnsbarn till Simone de Beauvoir (som även är Björks feministiska urmoder) och är inne på linjen om kroppen som den situation du befinner dig i och som du aldrig kan smita ifrån hur gärna du än vill, vilket inte är samma sak som att din roll som kvinna är ödesbestämd. Kort och gott: Mamma behöver inte stanna hemma med barn för att hon burit, fött och i de flesta fall ammat, för pappa kan pappa också. Om han vill och får - för mamma - vill säga.

Elise Claesson, Sveriges Sarah Palin

2008-10-14T22:53:00.002+01:00

Mammabiologisten Elise Claesson har vaknat till liv i kolumnform i SvD. Efter en välbehövlig törnrosasömn, som om du frågar mig gärna skulle kunna vara evighetslång, tog hon i gårdagens tidning ny sats för att predika sitt omoderna könsbiologiska evangelium, som går ut på att kvinnor och män är väsenskilda.
Det blir lättkomik när hon i dagens "Studio Ett" i P1 på fullaste allvar hävdar att borgerlig politik missar kvinnornas röster för att det talar om individen i stället för relationen mellan människor och att kvinnor spetsar öronen kring allt som har med hemmalivet att göra. I USA däremot, som representant för den reaktionära högern skulle hon absolut passera som den republikanska vicekandidat Sarah Palins kusin från det lilla landet i nordeuropa. Medan Claesson i den svenska hemmakontexten alltmer framstår som en lite udda figur, som faktiskt är svår att ta på det allvar, som hon själv lägger bakom orden.
Var har människan varit de sista 20-30 åren? Hemma med barn, brukar hon själv stoltsera med, även om hon nu sen flera år tillbaka lagt mammakarriären på hyllan för att bli den yrkeskvinna, som hon inte vill se att andra kvinnor blir.

I sin kolumn talar denna mammafilosof sig varm för kvinnliga värderingar, dvs sånt som har med äktenskap, familj, socialt ansvar och det civila samhället att göra och att kvinnor är mer intresserade af vintage och tidningen Mama än Ayn Rand och Hayek. I slutet av kolumen visar det sig att en speciell sorts kvinnor, nämligen högerkvinnor tagit patent på värdeorden; kärnfamiljen, äktenskap, moderskapet och hemmet, medan vänsterkvinnor lagt beslag på orden; ansvar, solidaritet, jämlikhet, trygghet och rättvisa.
Som kvinna känner jag inte igen mig i Classons fördomsfull och trång modell av kvinnlighet, som i själva verket gynnar patriarkatets önskan att skilja kvinnor och män åt, som vore det från två olika planeter, där de som kommer från mansplaneten alltid värderas högre än de som kommer från kvinnoplaneten. Otidsenligt och som dagspolitisk lösning på borgerlighetens kvinnounderskott i väljarkåren rena dödsstöten. Eftersom vi i stället, för som Claesson påstår, lever i en tid då de flesta politiker med ambitioner i frågor som rör relationen mellan kvinnor och män faktiskt försöker att riva murarna som skiljer kvinnovärlden från mansvärlden i den patriarkala modellen.

Papa Dees fru liknar Jenny Beltran

2008-10-13T08:24:00.002+01:00

Kl 9.00 började rättegången mot Papa Dee, där han misstänks ha misshandlat sin hustru för en månad sen efter en fyllekändisfest. Blodet har sprutat i trapphuset och i deras lägenhet, ser man på otäcka bilder från brottsplatsen. Här har det inte varit fråga om några små puttar, som Papa Dee erkänner att han gjort sig skyldig till tidigare på kvällen på väg hem från festen.
Åklagaren i målet har gjort alla rätt, skriver Terese Cristiansson i Expressen, som valde att åtala trots att fru Papa Dee nekar till anklagelserna mot honom. Jag håller med, eftersom det ingår i kvinnomisshandelsprocessen att kvinnan ofta nekar att hon blivit påpucklad. När dessutom en fd flickvän till Papa Dee, som varit tillsammans med honom i flera år, vittnat om hans kontinuerliga misshandel - utan att hon anmält honom en enda gång vad jag förstår - av henne genom åren (dagens Expressen), är det dessutom livsviktigt att karln ställs inför rätta.
Intressantare då att fråga sig varför kvinnor väljer att fortsätta hålla ihop med pedofiler och våldtäktsmän, som Jenny Beltran och kvinnomisshandlare som Papa Dees förra flickvän och nu även fru Papa Dee. Vad tror du att det beror på?

Maria Abrahamsson ifrågasätter domen mot Tito Beltran

2008-10-13T06:57:00.003+01:00

SvD har så länge jag varit aktiv i den feministiska debatten skruvat den åt feministhatarhållet. För många år sen var det Susanna Popova (nu nertystad författare till den för några år sen pinsamma Timborinlagan "Elitfeministerna") och Marie Söderqvist (nu trött krönikör i Expressen, som bara upprepar sina antifeministiska käpphästar) som toppade det laget. Sen tog hemmamammalobbaren Elise Claesson och hardcoredebattören Maria Abrahamsson över. Claesson är inte längre på banan, men Abrahamsson äger fortfarande i feministhatarlaget.
Ett prov på det visade hon i SvD:s ledarblogg 081010, efter hovrättsdomen mot Tito Beltran (se tidigare blogginlägg nedan), där hon spekulerar fritt, men fegar ur (olikt henne!) i slutändan och blir oss läsare svaren skyldiga.
För det första ifrågasätter Abrahamsson psykologens utlåtande när det gäller barnflickans minne i hovrätten. Psykololgen hävdar "vad som hände i rummet ligger så djupt kodade hos barnflickan att de är svåra att påverka".
Abrahamsson tvekar:

"Kan man verkligen vara säker på det? Utan läkarintyg eller annan teknisk bevisning? Har även hovrätten låtit sig duperas av den höga kändiskvoten i målet? Har det spelat någon som helst roll för utgången att hovrättsförhandlingarna har genomförts inför tre juristdomare och två manliga nämndemän?"

Om du frågar mig har hon med sina spektakulära frågor redan givit oss sina outtalade svar, helt i linje med, just det: patriarkaljuridiskt perspektiv.

Jag har hamnat i ett bloggäng som leds av feministhatare

2008-10-13T05:58:00.005+01:00

Ser att jag hamnat på plats 36 på Bloggportalens mest länkade bloggar i kategorin feminism. Men i lag om 50 pers som toppas/leds av horälskaren Blogge Bloggelito, vet jag inte om inte anti-feminism vore en bättre kategorisering för "mitt nya hänggäng". Men ok, jag ska se om laguppställningen där vänstermannen Ali Esbati är 2:a, feministhataren Pär Ström, nr 9, horälskarna Louise P - Frihetspropaganda och Isabella Lund (även hora, som nu tystnat på bloggen)intar 13 respektive 44 plats på sikt kan sätta anti-feminismen på bänken och feminism får mer spelutrymme.

Reinfeldt och Sahlin behövs inte i svensk politik

2008-10-13T04:52:00.003+01:00

Ja, jag vet, jag har sagt mig vara för en politik bortom höger och vänster. Jag har formulerat det så för att jag är feminist - som sådan först och främst intresserad av jämställdhet mellan könen på alla livets områden - och har iakttagit att höger-vänsterpolitik underordnar jämställdhet och överordnar klass, i vissa fall helt suddar ut det förra. Klassisk patriarkal maktpolitik, om du frågar mig. Även om det får feministhatare som Maria Abrahamsson att se mörkblått så fort hon spottar ur sig ordet könsmaktsordning, som om det vore hin håle själv hon talar om, så är det precis det det handlar om. I en klassretoriskt förd politik försvinner könsperspektivet eller som i Lars Ohlys fall (och andra politiskt korrekta feministkramare)utnyttjas för att föra klasspolitik.

Detta sagt med anledning av gårdagens 2 timmar långa partiledardebatt i SVT:s "Agenda". Var det nån, som hörde något annat än klassisk höger-vänsterpolitik föras fram där, eller tolkade deras politiska utspel utifrån ett jämställdhetsperspektiv så blir jag förvånad.
I finans- och hotande växande arbetslöshetskrisens spår tog klassperspektivet ett rejält steg framåt i går och det var bra. För trots att jag är emot klassisk höger-vänster - i mina ögon patriarkalpolitik - så är det bättre när den existerar än den retoriskt manipulativa överenskommelsen i mitten, som de flesta partier strävat emot de senaste 20-30 åren.
I gårdagens debatt finns nu två tydliga höger-vänster alternativ om man varslar Reinfeldt och Sahlin vill säga, eftersom de är till förblandning så lika att de inte tillför politiken något den nu behöver. När varslen ändå går över Sverige kan politiken även kicka Hägglund. Vad ska vi med honom till? Vad gör karln för nytta, förutom att införa vårdnadsbidrag och ha veto i homoäktenskapsfrågan?

Det innebär att Lars Ohly - suverän i gårdagens debatt och utnämndes förvånande nog till vinnare av Expressens ledarskribent - och Maria Wetterstrand blir vänsteralternativet och Jan Björklund och Maud Olofsson deras högermotståndare. Vad säger ni? Vi skiter i moddar och sossar - smeten i mitten - och driver klassisk höger-vänsterpolitik i ny skepnad i tanken fram till valet. Vad tänker du rösta på då? Säg inte att du redan längtar tillbaka till gamla sossetiden (den är förbi) eller trots allt tror att Reinfeldt står för snacket om det nya arbetarpartiet. Deras politik är anno dazumal. De andra lirarna på plan, jag menar de som är kvar om vi kör på mitt tankeexperiment, kanske till slut får dig att drömma om en helt annan typ av politik för framtiden. Det är åtminstone vad jag hoppas på.

Jenny Beltran, Jesús Alcalà och patriarkaljuridik

2008-10-11T03:06:00.002+01:00

Hovrättsdomen mot Tito Beltran på 2,5 år för utnyttjande av underårig, våldtäkt och övergrepp i rättssak följs av en osmaklig presskonferens (se webbTV-inslag på Expressen.se) där Beltrans hustru, Jenny gör en snyftare och utnyttjar de egna barnen, som inte får pussa pappa godnatt, för att plocka poäng hos TV-tittarna. Att mediahistorien i själva verket handlar om den dom, som bl a visar att Tito Beltran utnyttjat ett annat barn sexuellt gör att media, när det väljer att publicera fru Beltrans syn på saken, rent manipulativ.
Att Jenny Beltran dessutom pekar på att hela historien är en rättsskandal och att hon inte längre litar på det svenska rättsväsendet hör till saken och i det fallet blir hon och hennes man Tito Beltran återigen livligt påhejade av den tidigare bedrägeridömde juristen och journalisten Jesús Alcàla.

I sitt andra debattinlägg på Newsmill, den här gången efter hovrättens dom mot Beltran, visar Alcàla med all önskvärd tydlighet upp en rättssyn som han delar med många andra, som starkt ifrågasätter juridiken som ett uttryck för en processinriktad verksamhet som förändras i takt med samhälleliga värderingar. I Alcàlas värld tycks juridikens vara en oomkullrunkelig objektiv praktik utanför tidens och ideologiers påverkan. Med en sån juridiksyn kan i stort sett sexualbrott aldrig bevisas, då de oftast sker utan insyn och därmed saknar den bevisföring, som han och hans gelikar kräver för att dom ska falla.

För mig är Alcàlas uppfattning ett solklart bevis på en patriarkal syn på rättvisa i fråga om sexualbrott, då den till stor del går ut på att misstänkliggöra brottsoffret; i Tito Beltrans fall, det sexuellt utnyttjade barnet (eller snarare barnets morsa) och den våldtagna barnflickan (och de kändisar som valt att tro på henne). Att läsa Alcàlas senaste inlägg i Beltran-fallet ger en tydlig gestaltnig av detta och det utspelas alltid i samma misogyna scenario, vilket ständigt återupprepas från försvarssidan i liknande fall. Patriarkaljuridik av gammalt välbeprövat märke mao.

Varumärket Liza Marklund kan dölja en LeRoy skandal

2008-10-11T01:44:00.003+01:00

Jag kan inte släppa den påstådda bluffen kring Liza Marklunds försäljningssuccéer (se blogginlägget 080929). Läste senast Ramona Franssons artikel "Den sanna historien om Stiftelsen Paradiset" på sourze.se.

Jag kommer att tänka på skandalen kring den amerikanska litterära författarpsedonymen JT LeRoy för några år sen. Boken "Sarah" från 1999 (i svensk översättning 2003) utgav sig för att vara i stor utsträckning självbiografisk och det var det som fick recensenterna att gå igång. Lovorden haglade bland de svenska; om en ung pojkes liv som truckerhora (klädd i kvinnokläder) på lastbilsparkeringar i den amerikanska södern. Boken sa sig alltså vara en delvis självupplevd skildring av en ung killes kamp mot en hård mamma, i en amerikansk religös fanatismkontext uppblandad med sprit och droger.

Margareta Hall i Veckorevyn utnämnde den till en av det årets viktigaste böcker.
Jonas Thente i DN gjorde den till en: "rejäl kultroman... men inte av den kalkylerande sort som kränger populärkulturell identifikation i massupplaga till 'unga vuxna' ... följer snarare ett ädlare och mer givande uppdrag..."
Emma Gray i Expressen skrev att LeRoys historia "betyder mycket för trasiga ungdomar i liknande situationer och han får dagligen hundratals mejl från läsare. 'Jag får mejl från människor som känner att de fått ett språk att klä sina känslor med. Jag är oerhört tacksam för att jag kunnat ge det till dem'."

Några år senare visade det sig att den sk viktiga boken bara var ett påhitt av två smarta syskon (om jag minns rätt), som kalkylerat hur de genom att bluffa misär skulle göra sig rika som författare. Uträkningen visade sig bli just den smashhit och moneymakermachine de hoppats på, tills det hela avslöjades. För när sanningen visade sig vara båg stendog författarduon i ett slag och i dag minns jag hur jag själv köpte påhittet som autencitet med en känsla av blekrosa genans.

Men tänk om det är samma sak, som även Liza Marklund har utsatt sin stora läsekrets för. Om hon tillsammans med Mia Eriksson, som författarparet i USA, suttit på kammaren och räknat ut hur de genom en serie sk autentiskt självupplevda böcker om en förföljd och misshandlad kvinna skulle kunna kamma hem största möjliga ekonomiska avkastning.

För några år sen valsade den amerikanska LeRoy-storyn även i svenska medier, men hittills har en eventuellt motsvarande svensk Liza Marklund skandal i jätteformat inte väckt några medier till liv. Och det trots att en bok, Elisabeth Hermons och Stefan Lundströms "Vingklippt" om Liza Marklund och Mia Erikssons fejk redan publicerats och Monica Antonssons "Mia, sanningen bakom Gömda" kommer ut i december. Strange!

Kvinnomisshandel skapar manlighet

2008-10-10T06:11:00.004+01:00

Det ryktas att Leif GW Persson är hustrumisshandlare (se Unni Drougges blogg) och att Katarina Wennstam i sin senaste bok "Dödergök" är en undertryckt sanning - den om polismäns våld mot kvinnor - på spåren.

Persson, är en man, som i mina ögon hyser ett djupt människoförakt, en cynisk livshållning och grandios självuppfattning. Sådana finns det gott om världen och det är inte sällsynt att de når en slags kultstatus, som Persson med sin medverkan i TV3:s "Efterlyst" tydligen uppnått bland en del av förortskidsen som hamnat på kant med samhället, åtminstone om man ska tro en del medias syn på saken.

Att sprida rykten är sannerligen inte nån tjusig verksamhet och som sagt Drougge talar i egen sak. Det ska man vara klar över när hon ger detta måhända infama rykte vingar. Men låt oss skita i om Persson är det ena eller andra, för det vet vi som inte var med någonting om, utan snarare se honom som en imaginär symbol för det kvinnoförakt som ligger implicit i en mansroll som den Persson,representerar, enligt mig: En hårdkokt jävel som mest ägnat sig åt livets baksida, om än mest i teoretisk och skapad bemärkelse; som professor i kriminologi och kriminalförfattare i hans fall.
I en av hans senare kriminalromaner (kanske rent av den senaste, jag har bara tagit del av recensioner och kringartiklar om den) ger han ett porträtt av en snut, som äger de karaktärsdrag jag förväxlar med hans egna: En lirare som naturligtvis har problem med det andra könet och väljer att hantera det med en överdos av misogyni. Att smockan hänger i luften och att den är riktad mot det motsatta könet, brukar vara en av utvägarna för att känna sig bättre. En snabbkurs i patriarkal livsåskådning skulle man kunna säga.

Läs, lär och bilda dig en egen uppfattning om en manlighet, som för närvarande är satt under lupp.

Liza Marklund anklagas igen för historieförfalskning i ny bok

2008-09-29T06:26:00.007+01:00

Det senaste året har Liza Marklund flera gånger ifågasatts angående hennes engagemang för misshandlade kvinnor: Är det sant eller mest ett marknadsföringstricks?
Nu senast - veckan som gått - är det flera kvinnliga författarkollegor - bl a Katarina Wennstam, som skrivit flera uppmärksammade böcker om våldtäkt - som i en debattartikel hävdar att Marklund sviker misshandlade kvinnor (se bloggen nedan).

Men redan tidigare i år kom Elisabeth Hermons bok "Vingklippt" på Blue Publishing förlag, där Hermon anklagar Marklund för att ha ljugit ihop en story i Expressen 1992, som hon sen gjorde fiktion av i böckerna "Paradiset" (blev även film av Colin Nutley) och "Asyl".

Nu kommer ytterligare en bok (ges ut i december) i fallet Liza Marklund på Blue Publishing förlag; "Mia - Sanningen om Gömda" av Monica Antonsson. I den anklagas Marklund på nytt för att fara med osanning. På förlagets hemsida kan man om boken läsa att: Mia Eriksson (kvinnan som tvingades gömma sig undan sin brutale man), som tillsammans med Marklund skrev "Gömda" och "Asyl" och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara. Hennes man var inte norrlänning utan en chilenare som dömdes till fängelse efter ett mordförsök på Mias fd fästman. När Mias chilenske man frigavs flydde familjen. (Det var alltså inte Mia som tvingades fly Sverige pga av en brutal man, som böckerna gjort gällande, min anm.)Om någon var jagad så var det han och inte Mia. Hon och barnen behövde aldrig gömma sig.

I den sista kommentaren 080827 till mitt blogginlägg "Lever Liza Marklund på en bluff?", skriver "Anonym" efter att precis ha läst "Asyl" att "delar av boken känns otrovärdig". Vidare skriver hon: "Paradiset läste jag efter Gömda och ställde mig frågande till hur en fiction bok kunde väva in karaktären Mia från en sann historia...När Paradis ala Evigheten ala Trossen historien upprepas i Asyl känns den mer som fiction än sann berättelse. Jag ställer mej frågande till dom som skriver såkallade sann berättelser (många självbiografier bygger naturligtvis på sanning, men under de senaste 10-15 åren har en luktrativ marknad för tragiska "överlevnadshistorier" vuxit fram, där ren sanning är mindre viktig än sensationellt innehåll), där syftet uteslutande verkar vara ekonomisk vinning."

Och det är just känslan av att allt handlar om stålar - inte misshandlade kvinnor, som hon gjort sig rik på - jag får när Marklund nu väljer en dömd kvinnomisshandlare till litterär agent.

Om det som Monica Antonsson skriver i sin bok stämmer är det naturligtis rent sensationella uppgifter och jag hoppas verkligen att media inte är lika flata den här gången när det gäller granskningen av Marklund, som de var i samband med att Hermons bok kom. Eller ska media ännu en gång skydda en kollega, som misstänks för att fabricera lögnaktig journalistik och sen blanda ihop verklighetens fakta med bästsäljande fictionshistorier.

Jag väntar med spänning på att drevet ska gå. Hoppas bara att det inte är lika förgäves som förra gången.

När det gäller storyn kring Hermons bok "Vingklippt", se mina tidigare blogginlägg: "Lever Liza Marklund på en bluff", 080223, "Varför tiger media om anklagelserna mot Liza Marklund?", 080227 och "Liza Marklund höjd över alla misstankar, eller...?", 080319

Liza Marklund och "en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra"

2008-09-28T05:22:00.009+01:00

Liza Marklunds har anlitat en ny agent för sina böcker. Det har fått flera kvinnliga författarkollegor att reagera, eftersom hon valt den tidigare dömde kvinnomisshandlaren Niclas Salomonsson för uppdraget. I veckan gick Camilla Läckberg, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Maria Sveland m fl ut i en debattartikel i Aftonbladet och anklagade Marklund för att hon sviker misshandlade kvinnor genom att liera sig med Salomonsson, som enligt den av Salomonssson misshandlade Unni Drougge knappast förändrat sitt beteende, vilket man detaljerat kan följa i hennes senaste bok "Boven i mitt drama kallas kärlek".

Att Marklund som byggt sin karriär på att i flera böcker, artiklar och TV-reportage skriva om en kvinna, som likt Drougge, blev utsatt för kvinnomisshandel, gör naturligtvis att hon förlorar sin trovärdighet som talesperson för misshandlade kvinnor, vilket debattförfattarna gör rätt i att uppmärksamma. Men att som artikelförfattarna tro att Marklund gått på myten och perspektivförskjutningen om kvinnomisshandlaren, som ett missförstått offer i stället för en brottsling är föga troligt. Jag skulle snarare säga att Marklund pantsätter sitt symboliska kapital som den som driver utsatta kvinnors sak, för snabba cash. Dessutom är Salomonsson nära knuten till Piratförlaget, som Marklund är delägare i och i stället för att kapa alla band med kvinnomisshandlaren Salomonsson redan för ett år sen när historien vecklades ut offentligt, teg hon, medan flera författare lämnade Salomonsson pga att han dömts för kvinnomisshandel. Redan där avslöjade Marklund och resten av Salomonssons försvarare (samtliga knutna till Piratförlaget) att i valet mellan att ta ställning för den misshandlade kvinnan eller han som misshandlat henne valde de kvinnomisshandlaren. Men de nöjer sig inte med det, utan på klassiskt patriarkalt manér skjuter de över skulden på offret. I media har Piratförlagets; Jan Guillou, hustru Ann-Marie Skarp, Leif GW Persson och co hoppat på Drougge som en som driver förtalskampanj och i själva verket är den tvivelaktiga parten i målet, eftersom hon tidigare också haft att göra med män som misshandlat henne. Har vi hört den förut?

Och Salomonsson själv då, som enligt sina försvarare tagit sitt straff och "ångrar sig jättemycket", enligt Ann-Marie Skarp (i en intervju på Realtid.se), har han ändrat sig. Icke, säger Drougge och pekar i en artikel på Newsmill häromdan på hur han fortsätter att vara våldsam mot kvinnor och av hans svaromål på SvD Brännpunkt att döma för ett år är det svårt att tro. Där går han nämligen likt sina försvarare på förtalslinjen mot Drougge i stället för att ge henne rätt. Ok, han dömdes för ett brott för att bevisen mot honom som kvinnomisshandlare var glasklara, vilket inte automatiskt innebär att han är som vilken hyvens kille som helst. Det är just det som är problematiken kring kvinnomisshandel, som enligt forskning visar att den man som misshandlar en kvinna ofta fortsätter att göra det (antingen den han först misshandlat eller nästa kvinna han har en nära relation med), som en missbrukare fortsätter med sin drog.

Allt det där vet Marklund. Det är därför hon i mina ögon är rökt när det gäller att framöver i något sammanhang föra misshandlade kvinnors talan. Andra skulle kanske peka på titeln på boken som hon 2005 gav ut tillsammans med Lotta Snickare: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Styckmordsläkarlobbyn skyller på extremfeminister och vänstern

2008-09-26T04:40:00.005+01:00

Extrema feminister och allmänt vänsterfolks ideologiska uppfattningar är skyldiga till att obducenten och allmänläkaren oskyldigt dömdes för att ha styckat Catrin da Costa 1984. Det är Per "Döden är en man" Lindebergs argument för att fallet på nytt bör synas i sömmarna.
Så lät det i gårdagens "Debatt" i SVT när "fria-läkarna-lobbyn" tog ytterligare ett steg för att få igenom en prövning före juni 2009, då fallet preskiberas. I debattstudion fick Lars Borgnäs ensam stå för ett annat sätt att se saken på. Medan lobbyn bestående av: Göran Lambertz, JK, som för nån vecka sen propagerade på DN-debatt för att lyfta fallet ännu en gång, Per Lindeberg, som skrivit boken till allmänläkarens och obducentens försvar, Leif GW Persson, som tidigare falskt utpekat en sedemera oskyldig man för att ha begått brottet och Anders Carlgren, lobbydebattör och journalist, i programmet för första gången sen 1984 intervjuade den för styckningen dömde allmänläkaren Thomas Allgén, propagerar för att läkarna är oskyldiga och att fallet är en svensk rättsskandal av stora mått.

Det mest anmärkningsvärda är att JK inte satt sig in i fallet ordentligt innan han bestämt sig för sin syn på saken, vilket gör att misstankar om lobbyns pådrivande verksamhet ligger till grund för hans ställningstagande i rättsfrågan. Särskilt eftersom Lambertz hänvisar till allmänkunskap, som de tre böcker i fallet som skrivits som många svenskar har kunnat ta till sig och inte vill diskutera sakfrågor som DNA-spår på en handduk eller ett påstått solitt utpekande av Allgén som den som lämnade in en rulle film där styckningen dokumenterats.

Borgnäs däremot hävdar att inget nytt kommit fram, som gör att fallet bör få en ny prövning, sen kammarrättens dom. En sak är säker feminist-, och vänsterhatarlobbyn kommer göra vad de kan för att fallet prövas på nytt, vilket innebär att vi kan räkna med att de här herrarna och deras gelikar kommer att dyka upp snart igen - och allt oftare ju närmare juni 2009 vi kommer - i en blogg, debattartikel, radio eller TV nära dig.

Man föds inte till en våldsman man blir det

2008-09-25T11:53:00.004+01:00

Vad säger SVT-journalisten Evin Rubar - medverkade till att fd Roks ordföranden Ireen von Wachenfeldt tvingades avgå och Feministiskt Initiativ sjönk som en sten - om Newsmillrubriken: "Han dödade för att han är man" (apropå senaste skolskjutningen i Finland) över en artikel av samme Wachenfeldt.
Då - det känns som mycket länge sen - när FI precis haft presskonferens om att de skulle ställa upp i valet 2006 och allt kändes möjligt, kom "Könskriget", TV-dokumentären i två delar, som i ett slag förvandlade feminismen från glödhet till iskall. Och så har det varit sen dess.
Men den senaste tiden - rätta mig om jag har fel - känns det som att det offentliga samtalet lite mer på allvar är beredd att diskutera den destruktiva/våldsamma manligheten.

Jag kan inte låta bli att fundera över om Wachenfeldt hade utsatts för ett sånt riggat korsförhör av en TV-reporter i dag och om hon skulle varit så rökt, som hon blev den där gången, både internt och av en dömande allmänhet.

Nu för tiden kan ett radioprogram som "Konflikt" ägna fyra hela program åt att diskutera den destruktiva manligheten, utan att nån har några invändningar. Betyder det att vi är mer överens om att det som Wachenfeldt var inne på - inte att män är djur, men ibland beter sig som om de vore - kanske inte var helt fel ändå. Titta på fotbollsklackarna i Stockholm, snubbar som slår och våldtar sina tjejer (bl a två kändisfall senaste veckorna, varav ett länge toppade Flashback som "hetaste ämne") och grabbgängen som pucklar på ensamma män på stan. Vad är det med männen? Och kom inte dragande med att kvinnor också slår, utan dra upp huvudet ur sanden. För vi måste prata om påståendet att "han dödade för att han är man".

Naivt hyllande av bloggosfären i "Nya vågen"

2008-09-23T17:28:00.004+01:00

Martin Jönsson och Isobel Hadley-Kamptz är så blinda i sin kärlek till bloggarna på gammelmedias bekostnad, att de missar hela poängen med att Carl Bildt vann över Rapport, som H-K påpekar i sin debattartikel på Newsmill.
I "Medierna" i P1 i helgen sa professor Wilhelm Agrell att om det är FRA eller någon annan samhällsinstitution som samarbetar med diktaturer - vilket Bildt trots allt ändå sa att Sverige gjorde i Rapports FRA-inslag - spelar för medborgaren ingen egentlig roll. Alltså satt Rapport på ett scoop - vilket Rapport-chefen Morgan Olofsson visste - som Bildt eventuellt genom sin blogg riktade uppmärksamheten bort från, genom att skjuta in sig på FRA-detaljen i Rapportinslaget.
Bildt satte via sin blogg "Alla dessa dagar" igång en dementimaskin - ett uttryck som Jan Guillou myntat - och Rapport tvingades be Bildt om ursäkt, på ett liknande sätt som DN fick göra i Geijeraffären, för att en detalj i en förövrigt korrekt nyhetsförmedling var fel.
Jönsson och H-K diskuterar i P1:s "Nya Vågen i dag Bildts seger och tycker den är bra, för att bloggosfären är så himla bra. Den mer balanserade bloggosfärdebattören Göran Sommardal försöker få ett ord med i laget och säger att Bildthistorien får fel fokus genom att i stället för nyhetsinnehållet diskutera hur Rapport gjorde. Jönsson och H-K däremot ser inte Bildts bloggande efter Rapportinslaget som ett utslag av dementimaskinens härjningar. De är så berusade av bloggarnas möjlighet att förändra, påverka och avslöja gammelmedias tvivelaktiga journalistik att de inte bryr sig om att lika kritiskt granska bloggarnas agenda.

Newsmills redaktörer har all anledning till oro

2008-09-22T01:14:00.002+01:00

Leo Lagercrantz, en av tre redaktörer på nya debattsajten Newsmill, oroar sig över att folk kommer fram till honom och grattar för Newsmill. Det gör han rätt i, för nyhetsgruvan har under den korta tid den funnits som debattsida på nätet utvecklats till ytterligare ett tyckarelitistiskt fora, där eliten till stor del utgörs av samma gamla vanliga gäng, som nu fått möjligheten att tycka till ännu en gång på ännu ett ställe. Intet nytt under solen, alltså. Hela idén tycks ha tröttnat på sig själv redan på första raksträcken, fast den fick en sån rivstart med damerna Gyllenhammar/Zandéns urtidsefterlysning om "riktiga karlar".
Det tycks allt mer vara PM Nilsson som äger för sidan liknar alltmer Expressens ledarsida (PM:s fd arbetsplats). Men att han lät pappadiskussionen halka över till "Godmorgon, världen" (en vecka senare!) i P1 och inte själv blåste liv i den på Newsmill efter att ha vandrat genom TV:s morgonsoffelandskap tyder på att väderkornet har tappat stinget.
Och Karin Eder Ekman, den borne feministen från Fittstim och Bang, var tog hennes redaktörsskap vägen? Efter gammalt upprepat om utseendefixering, tycks luften helt gått ur.
Vad är det som händer på Newsmill egentligen?
Från en som undrar.

Expressen och DN kampanjar för att fria läkarna i styckmordfallet

2008-09-20T14:43:00.004+01:00

Nu kampanjar Expressen och DN för att få obducenten och allmänläkarna fria i det 24 år gamla styckmordet på Catrine da Costa.
Samtliga, från JK Göran Lambertz på DN debatt, 080918, till Per "Döden är en man" (patsinlaga för läkarnas sak) Lindeberg, Expressens debattsida, 080919 till Isobel Hadley-Kamptz, på dagens ledarsida i Expressen, hävdar att männen kan vara/är oskyldigt dömda: I domstol är de inte dömda för mordet på den prostituerade da Costa, men för styckningen må tilläggas.

Att läsa in sig på da Costa-fallet har hittills inneburit att man hamnat i än det ena än det andra lägret, dvs antingen är man övertygad om läkarnas skuld eller så hävdar man bestämt att det är århundradets (1900-talets) svenska värsta justitiemord på två oskyldiga män. Var man hamnar beror på hur man tolkar det hela och vilka vittnesuppgifter respektive expertutlåtanden man dissar eller hissar. Rättstillämpning är ingen objektiv praktik, även om många av rättens utövare vill göra det gällande.
Att som Hadley-Kamptz rycka ut ett fåtal enskildheter - med syfte att peka på läkarnas oskuld - och inte sätta in dem i sitt sammanhang eller redovisa helheten borgar inte för någon trovärdighet. Dessutom riktar hon historielöst sin kritik mot polisutredningen och glömmer att då, 1984 var incest tabu (talades aldrig om offentligt, till skillnad från i dag när det inte går en dag utan att det är pedovarning i media)och sexet rörde sig inte i det universum som Hadley-Kamptz i sin sexliberala hjärna kallar "mjukporr" och "splatterklassiker". Själv kallar jag det sadism och nekrofili, även om H-K raljerar och säkert tycker jag är out of time.

H-K, som efter att i tonåren läst Hanna Olssons bok "Catrine och rättvisan" om fallet, säger sig nu, på äldre dar ha insett att hon hade fel när hon trodde att läkarna var skyldiga och att det är "otroligt sorgligt" att inte fler vill erkänna det. För mig är det otroligt sorgligt att en tonåring som tog till sig en bok, som visade hur klass (medel- överklass) och kön (män) bestämmer rättvisenormen, är så blind för just detta faktum i da Costa fallet. Klädsamt vore även om H-K läste på lite mer om fallet och framför allt överlåter åt rättssystemet att fria eller fälla.

Se även blogginlägget: "JK:s perspektiv på rättssäkerhet gynnar män", 080918.

Urspårad manlighet outas i media

2008-09-20T08:08:00.004+01:00

I går var det dags för att outa ännu en TV-stjärna (Expressen), som gripits av polisen för våld mot sin flickvän (hela veckan har vi kunnat följa en annan känd svensk som sen några dagar sitter häktad för att vi två tillfällen under samma natt ha misshandel sin hustru).
Lyssna på "Konflikt" i P1 nu. Hela programmet handlar om mäns våld mot kvinnor. Enligt biståndsminister Gunilla Carlsson anmäls årligen 20 000 fall av mäns våld mot kvinnor i hemmet. Manligheten har utan tvekan spårat ur?

JK :s perspektiv på rättssäkerhet gynnar män

2008-09-18T05:12:00.003+01:00

För ...elfte gången trycks det nu på för ge läkarna i styckmordsmålet - obducenten och allmänläkaren skulle bevisligen ha styckat den prostituerade Catrin da Costas kropp - ska få resning (nu efter 24 år).
Den här gången är det Göran Lambertz, JK som i en ny utredning om rättsäkerhet ska granska fallet (DN Debatt i dag).
Hela storyn om styckmordet är en rättsskandal av stora mått. I bok efter bok har det framkommit att det juridiska paradigmet, som går ut på att två läkare automatiskt är trovärdigare än de som företräder en styckmördad prostituerad, är slående om du frågar mig. Andra tycker att allmänläkaren och obducenten är oskyldiga och bör få ett fett skadestånd från staten.

Rättssäkerheten i en rättsstat är central och den gängse synen på vad det är har i takt med samhälleliga förändringar förändrats. I takt med att kvinnor tar allt större plats i det offentliga samhällslivet stöter de på flagranta orättvisor - lägre lön t ex - som tydligt visar att det är ett patriarkat vi lever i. Detta gäller självklart även inom rättssystemet, där kvinnor generellt utgör gruppen som utsätts för manlig sex- och våldsbrottslighet. Under senare år har denna lagstiftning i takt med en förändrad samhällssyn på sex- och våldsbrott reviderats flera gånger och är ständigt utsatt för nya förslag på skärpningar. Detta utan att lagens utövare följer med; som om en viss syn på trovärdigheten hos kvinnor (och de som företräder dem) respektive män är en oskriven lag, som bortom alla världsliga perspektivförskjutningar ändå tondövt hävdar mäns osvikliga rättssäkerhet.

För att tala rättssäkerhet på det vis som Lambertz gör i DN Debatt handlar i själva verket om att i vidare mening tala om möjligheten att fria män från skuld i sex- och våldsmål på brottsoffrens bekostnad. Precis som den tidigare kritiserade JK-rapporten "Felaktigt dömda" ryckte lös den manliga rättssäkerheten ur sitt juridiska sammanhang och gjorde den till huvudsaken.
I dessa båda fall ifrågasätter jag starkt JK:s prioriteringar. De borde i stället se över rättstillämpningen och den kvinnosyn den grundar sig på när det gäller manlig sex- och våldsbrottslighet. På det området är kvinnors rättssäkerhet långt ifrån jämställd med den paradigmatiska (läs: patriarkala) manliga rättssäkerheten. Däri ligger den överskuggande rättsskandalen: Den som inte enbart rör ett eller flera enskilda fall, utan genomsyrar hela samhället, i fråga om manlig sex- och våldsbrottslighet riktad mot kvinnor.

Åsa Mattsson har talat men aldrig levt feministiskt

2008-09-17T07:56:00.003+01:00

Att lyssna på Åsa Mattsson, som hänger ut ett gäng män i sin nyutgivna roman "Salong F". Att en kvinna, 50 +, som under decennier kallat sig feminist, framstår som så häpnadsväckande naiv när det gäller genus, kan bara bero på att hon effektivt skilt på den retoriskt feministiska rollen hon spelat i spalterna (feministkrönikör i Aftonbladet under många år) från den kvinnliga kvinna hon varit i förhållande till männen omkring henne.
I intervjun i "P1 Morgon" i dag låter hon som en analys av en text hämtad från ett genusteoretiskt seminarium. Snacka går ju, men att leva den feministiska erfarenheten existerar inte.
Nu befinner Mattsson sig i limbo utan att veta vem hon ska bli. Jag kan bara önska henne all lycka på resan mot sig själv: Att födas i sin egen blick och inte i mäns. Men när hon börjar tala om mjukporrbilden av sig själv - hon valt att publicera på bokens baksida - som ett konstprojekt, ekar hennes hypade återfödelse som sig själv bortom den manliga blicken tom.
Man föds inte till feminist man blir det, för att tala med Beauvoir.

De manliga bitterkukarna blir allt fler

2008-09-17T00:19:00.003+01:00

Björn Wiman, kulturredaktör på Expressen, gnäller i en krönika i kapp med pappaledigpapporna och de pk fina och liberala i retoriken jämställda kollegorna Niklas Ekdahl och PM Nilsson (se tidigare bloggar nedan). Rubriken till kolumnen är "Pappors gnäll gör världen jämställd". Vilket nys!
Vad får de allt ifrån, dessa bitterkukar, som gärna creddar in på barnledigheten, fast de i själva verket drömmer sig till skrivpulpeten för att där utföra storverk. Så ser det ut när den tjusiga jämställdheten rämnar i ett trist måste, enligt detta manliga perspektiv.
Ja, livet är trist ibland. Vad är det med det då?

Kulturimperiet fegar ur i stället för att slå tillbaka

2008-09-16T22:58:00.003+01:00

Expressen Kultur i Axess TV har precis haft terminsstart under rubriken "Kulturimperiet slår tillbaka". Närsjunkna i kulturfåtöljerna satt Svante Weyler, avgången förlagschef på Norstedts, Jonas Thente, litteraturansvarig på DN (som alltid får klä skott för fisförnäm kultur) och så kulturanarkisten Britt Edwall, för att programledas av Expressens kulturchef Per Svensson och samma tidnings kulturjournalist Natalia Kazmierska. Det blev en halvtimme utan något som helst kulturkrig, trist nog. De kunde inte ens erkänna varför debatten uppstått just nu, utan flaxade än hit, än dit som hungriga måsar som hela tiden kommer för sent till brödbitarna.

Sanningen är ju den att när Carl Otto Werkelid meddelade sin avgång som kulturchef på SvD för nån månad sen, började kulturliket röra på sig. Steve Sem Sandberg, kulturdebattsredaktör på halvtid på samma tidning avgick i ren sympati med sin forne vapendragare Werkelid. På vägen mot exitskylten sprider de två rysliga ord i alla möjliga sammanhang: Förytligande och Förflackning. För det är det som väntar SvD när de tittar djupt in i sin gemensamma kristallkula.
Anledningen till detta hemska framtidsscenario för SvD Kulturs räkning är chefredaktör Lena K Samuelsson. Visserligen har hon sett till att priserna haglat över blasken de senaste åren, men framför allt har hon blåst liv i en tidning som dödsryckte när hon tog över och som kanske inte ens existerat i dag utan hennes radikala omgörning. Men, men, vad bryr sig skönandar som Carl Otto Werkelid, en förvaltare av finkulturen om slikt. Han tror tydligen att han och hans gelikar skulle ha nåt att förvalta utan att befinna sig i en kontinuerlig omgörning. För det är nämligen det som SvD:s Kultur står inför nu och i det sammanhanget avslöjar herrar Werkelid och Sandberg att för dem representerar chefredaktör Samuelsson inget annat än yta och förflackning. (Har vi hört den förut?)
Och så går de där mot utgången på den gamla kulturhögborgen och många är de kulturknuttar som känt sig kallade att tralla med, som Weyler så spirituellt kallar det som populärkulturen sysslar med. Ya da!
Vi får väl se. Weyler var ju själv en krigare som förlorade sin strid mot det stora förlaget och frågan är om Norstedts har förflackats och förytligats av det.
Spänningen mellan räknenissarna och kulturknuttarna kommer förövrigt att fortsätta - det är liksom själva livsnerven - men än har jag inte sett nått kulturimperium (Vilka tillhör detta imperium, förresten? Precisering, please!)som slår tillbaka. Möjligtvis lite ängsligt flaxande utan riktnig och precision, åtminstone av fåtöljernas gnabbande i Expressens KulturTV att döma.

Rättelse: 15/9

2008-09-16T16:52:00.002+01:00

I inlägget "Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän" ska det naturligtvis vara Tito Beltran och inget annat.
Tack, Ann Helena Rudberg, för ditt påpekande. Det går lite fort ibland.

Kvinnan och skulden till misshandel och våldtäkt

2008-09-16T09:41:00.005+01:00

Åklagaren tror inte på artistens hustru (se dagens Expressen), när hon säger att mannen är oskyldig till den grova misshandel som hon utsattes för i helgen (se bloggen nedan), utan kommer troligen att häkta karln i dag.
Kvinnor som kollektiv har alltid tagit tillbaka anmälningar - så länge det gick - och ljugit inför polisen för att skydda och försvara våldsamma män.
Det är ju inte klokt, men vad ska en nertryckt och hotad kvinna göra när samhället inte skyddar henne eller gör vad det kan för att förminskar det hon utsätts för?
Artistens fru är ett typexempel - hon medger det själv - på kvinnor som skyddar manliga brottslingar, men nämner samtidigt att hon är undantaget, som bekräftar regeln, dvs hennes man är oskyldig. Vi har hört den förut!

Det här fallet visar bara tydligt att vem som än misshandlade vem den här gången, så får vi kvinnor nu tugga i oss att vi ljugit för poliser år ut och år in: Rättsväsendet tror inte på oss längre (som om de nånsin gjort det), enligt modellen: Damn if you do, damn if you don´t!

Rättsväsendet är sannerligen inte kvinnans bästa vän när det gäller lag och rätt, utan går fortfarande patriarkatets ärenden och tar alla chanser som är möjliga att skylla på kvinnor när det kommer till heterosexuella vålds- och sexbrott. I den grenen är männens försvarsadvokater de ivrigaste patriarkatkramarna, eftersom de aldrig missar en chans att approchera kvinnors skuld i att de blev slagna eller påsatta mot sin vilja, enligt den uråldriga könsstereotypa modellen där kvinnor som är fulla eller har en sexualitet automatiskt stämplas som skyldiga i någon bemärkelse. Om inte annat så medskyldiga.

För det vet väl alla att en kvinna som går ut i kort kjol och flirtar i baren med ett glas i handen, i själva verket ber om att bli rövknullad av ett gäng grabbar. Åtminstone i porrfilmernas värld, som ibland är slående lik verkligheten. Med ett undantag; att allt fler brudar nuförtiden utanför fiktionen påtalar att det inte är deras våtaste dröm, snarare vidrigaste mardröm som förvandlas till klarvaken och upplevd utsatthet, när män inte kan/vill skilja på fantasi och verklighet.

Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän

2008-09-15T16:30:00.003+01:00

Kvällstidningarna dignar för närvarande av misstänkta manliga artister som våldtar och misshandlar frun, barnflickan och en 15-årig tjej.
Det är något med de här historierna som gör dem arkaiska som rättsfall: Där ställs den lögnaktiga kvinnan/flickan och den oskyldige mannen och kränkte mannen. Den har upprepats i all evinnerlig tid och ger två diametralt olika perspektiv på det inträffade: En svart-vit historia om våld och sexualitet där de inblandade inte tycks ha varit med om samma sak, fast de uppenbarligen haft nåt ihop, som om det överensstämmelsen kring sexualitetens frivillighet inte är detsamma för män och kvinnor.
Under rättsprocessen är det tydligt att det är mannens syn på sex som gäller och nerkokt till elementa tar den vad den vill ha. Om hon inte anpassar sig - tiger - eller förstår att hon loosar på att vara en sexuell varelse när det hela går överstyr, så utpekas hon som lögnaktig. Hur många gånger har vi inte hört den misstänkte våldsmannen säga (tvärtemot kvinnans utsaga): "Visst vi hade sex, men hon var med på det." Det är då försvarsadvokaterna sätter in stöten och kräver redovisning av drog- alkoholpåverkan, klädval, sexuella preferenser och tidigare erfarenheter av kvinnan i fråga. Aldrig att mannen ställs till svars.

Den här gången är det en 15-årig flicka som påstår att hon tvingats suga av en manlig artist hans loge. Han har inte rört henne, enligt egen utsaga. Inget åtal. Slutsats: Flickan ljuger.
Om det är så eller inte har allmänheten ingen aning om, men frågorna dröjer sig kvar: Varför skulle hon ljuga om det? Vad får hon ut av det?
Och fortfarande är artistens bandmedlem misstänkt för våldtäkt.

I det andra fallet sitter en artist häktad, misstänkt för att ha pucklat på sin hustru så att trappgången och lägenhetsdörrens insida var full av blod. Han minns inget av händelsen och nekar till den grova misshandel han är misstänkt för, trots att vittnen hört skrik och tagit hand om kvinnan som låg blödande i trappan och hade svårt att andas.
Det arkaiska inslaget i den här historien är att den unga hustrun hävdar att mannen är oskyldig och att hon själv måste åsamkat sig skadan, mao hon gör vad hon kan för att rentvå mannen. Frågan är: Ljuger även denna kvinna? Den här gången för att skydda en våldsam man. Det har hänt förr i historien och tidigare när man kunde ta tillbaka anmälningar om misshandel var det vanligt att kvinnor gjorde det efter att de blivit påpucklade av sina snubbar. Nu går inte det längre för att undvika att gärningsmän ska komma undan.

Den tredje artisten som misstänks för sexbrott är Tito Beltram, som den här gången står till svars inför hovrätten, efter att han överklagat domen om våldtäkt i tingsräten. Beltram har med emfas genom båda rättegångarna hävdat att barnflickan som anklagar honom ljuger och han och hans hustru gör vad de kan för att få rätten att inse det. Trots att stora delar av artistsverige vittnar om Beltrams brudmani och tidigare anklagelser om pedofili är utgången den här gången oviss. I två rättegångar har barnflickan tvingats i detalj redogöra och utsättas för försvarsadvokatens närgågna frågor, medan ingen nagelfar Beltrams sexualhistoria. Han framstår snarare som den som utsätts för en rättsskandal och vevar som en väderkvarn i alla upptänkliga media om sin oskuld, medan barnflickan döljer sig.
Varför gör hon det? Varför går hon inte ut i media och berättar sin version?
Månne för att kvinnor fortfarande ska skämmas för att överhuvudtaget ha hamnat i en situation där hon kan misstänkas för att ha sex med en man.
Flickor/Kvinnor bär mao fortfarande skulden - eller tar frivilligt på sig den - för den manliga sexualitet de ofrivilligt tvingas till. Mycket av det är rättsystemets fel och vår (samhällets) skilda syn på manlig respektive kvinnlig sexualitet.
Det är för jävligt!

PM Nilsson försvarar en föråldrad syn på arbete

2008-09-11T07:57:00.004+01:00

Skillnaden mellan PM Nilsson och Lena K Samuelsson tycks - efter att ha sett honom fortsätta hålla ihop sig för att inte brisera i TV4:as morgonintervju med honom och Karin Olsson - vara att han inte kan planera och som Olsson så riktigt påpekar ställa krav på arbetsgivaren.
I stället för att se och fixa till sina egna och de omringliggande strukturella bristerna väljer han att skylla på jämställdheten. Så resonerar inte en man som tar jämställdheten på allvar. Han höjer i stället blicken från det individuella perspektivet och ser hur även strukturen - i det här fallet arbetsmarknaden - skapar oss som individer.

PM Nilsson klarar inte det Lena K Samuelsson fixar med bravur

2008-09-11T07:01:00.004+01:00

Har precis sett matchen om män som gnäller över jämställdheten, där en jävligt förbannad - han höll sig krampaktigt till den jämställda retoriken, men den sammanbitna attityden avslöjade honom i TV-rutan - PM Nilsson nästan briserar av frustration - "över att inte kunna skriva briljanta böcker" - i SVT:s "Gomorron Sverige", medan Karin Olsson lugnt och metodiskt tog hem spelet, som jag tippade i min blogg i går.
Medan Niklas Ekdahl i gårdagens radiodebatt med samma Olsson (se bloggen: "Game, set och match..." från i går) vägrade stå för sina egna ord, väljer PM en annan strategi. I hans värld förlorar arbetsgivarna på att män är hemma med ungarna, eftersom det enligt hans manliga sätt att se saken inte går att kombinera ett toppjobb - i hans fall som chef för en ledarredaktion - med huvudansvar för barn hemma. Han snackar skit och ljuger när han säger att det inte finns någon som klarat motsvarande prestation.
För det finns en person och hon - SvD:s chefredaktör och småbarnsmamma Lena K Samuelsson - är inte bara chef för en redaktion utan chefen för det hele samt fullt ansvarig för hemmalivet. Mig veterligen finns det inga arbetsgivare som klagar på henne, snarare tvärtom, eftersom hon tagit SvD till höjder tidningen aldrig tidigare skådat samt tagit hem de flesta priser man kan få inom media. Alltså både tidningsdrottning och good enough mother.

Så tagga ner en smula herr Nilsson och som Olsson så riktigt påpekar: Sluta gnäll och gör nånting i stället, för att nynna i takt med Ola Magnells gamla hit om att ta i och vara positiv i stället.

Game, set och match till Olsson mot Ekdahl

2008-09-10T22:23:00.003+01:00

Lyssna själva på "Studio Ett" i P1 om gnälliga män, så får ni höra. Karin Olsson påstår att Ekdahl är en sån och han har absolut nada att försvara sig med. Hon sopar mattan med karln, som inte ens står för vad han sagt.
Bådar gott för morgondagens soffmatcher i TV mellan Olsson och PM Nilsson. (se bloggen: "Äntligen är feminismen jag gillar tillbaka på Expressens ledarsida")

Fotbollen toppar på nyhetsplats när Uppdrag granskning borde göra det

2008-09-10T21:33:00.006+01:00

En och halv timme efter att SVT sänt det mest angelägna journalistiska reportagen på länge - om självmordsiter på nätet och hur unga människor tar sitt liv pga dem, samtidigt som Google och de som hintar om hur man gör för att dö skiter i att de är är delaktiga till (själv)mord - sitter "grabbarna" på tidningsredaktionerna i det här landet och kollar på fotboll. Det ser så ut i alla fall om man tittar på de fyra största tidningarnas nätversioner.
Fotbollen äger, medan unga tar livet av sig. I kväll känns fenomenet parallella världar som ett understatement.
Hur klarade jag mig innan nätet fanns och jag bara var hänvisad till nyhetsredaktionernas nyhetsvärdering?

ps
Pär Ströms idiotförsvar av yttrandefriheten - för övrigt en gren som väldigt många liberaler hänger sig åt med frenetisk iver - firar nya triumfer. Han läser innantill ur nån FN-deklaration, som om det skulle frita honom från sin egna etiska bottenkänning. Pinsamt!

Äntligen är feminismen jag gillar tillbaka på Expressens ledarsida

2008-09-10T19:34:00.002+01:00

Karin Olsson tycker i en ledare i dag att: "Männen borde sluta gnälla" och tar sina liberala - och jämställda (?!) - manliga tyckarkollegor, parhästarna PM Nilsson och Niklas Ekdal som exepmpel.
Det är lysande skrivet av Olsson och plötsligt framstår herrar Ekdal och Nilsson - i tyckarretoriken på DN:s och Expressens ledarsidor har de tu framstått som två jämställda män - som två som i själva verket lirar med damerna Zandén och Gyllenhammar.
Det är inte vidare sexigt med jämställdhet, gnäller tydligen Ekdal i en DN-intervju (har inte läst ännu) och PM Nilsson beklagar att inga genialiska manliga böcker blir skrivna längre eftersom snubbarna nu måste dra barnvagn. Man tar sig för pannan.

I morgon bitti blir det förhoppningsvis fajt i rutan när Olsson och PM Nilsson drabbar samman i TV-sofforna både hos SvT, 7.45 och TV4, 8.50. Det ska bli skoj att se hur Nilsson ska göra; fortsätta att hänga med Zandén/Gyllenhammar eller göra den beramade pudeln. Kanske lika bra han lånar Kjartans Slettermarks pudelkostym directly. Frågan är bara om Nittve lånar ut den, eftersom den ingår i en av de permanenta utställningarna på Moderna museet.
Jag hejar hur som helst på Olsson och tror hon kommer sopa banan med PM. 3 - 0 till Olsson på grund av dåligt försvarsspel: Öppet mål PM You bet!

ps
PM och Ekdal är ena riktiga bitterkukar 2.0 (se bloggen: "Strindberg: Århundradens största svenska bitterkuk" nedan).

Strindberg: Arhundradens största svenska bitterkuk...

2008-09-10T08:01:00.003+01:00

... med hänvisning till att Helsingborgs stadsteater sätter upp "Fadren". Pjäsen som aldrig tycks bli inaktuell, om man ska tro svenska teaterskapare. Den här gången är det barnets perspektiv som står i förgrunden och hur dottern offras i spelat mellan föräldrarnas monumentala egon. Låter intressant, men detta eruptiva kvinnohat som Strindberg skrev sina könskrigsdramer utifrån, börjar trötta mig rejält. För att inte tala om teaterskapares romantiserade syn på det strindbergska hat, som i deras version förvandlas till ett vitalt (läs: virilt) språkbruk som ingen efter denne gigant (på kvinnohat, min anm) efter honom kunnat leva upp till.

Som jag ser det är det varken mer kvinnohat, bitterkukar eller bitterfittor för den delen, som vi behöver.

Kollektivhus kontra isolerad kärnfamilj, nja

2008-09-08T03:55:00.002+01:00

Sen i somras pratas det om familjen i media igen och i går drabbade kärnfamiljskramaren Marie Söderqvist, sen många år ivrig antifeministdebattör, samman med radiojournalisten och "Heliga familjen" producenten Johanna Langhorst, i SVT:s Agenda.

Jag tycker det är bra att man diskuterar ämnet efter alla års forskning som tyder på kärnfamiljen som en jämställdhetsfälla för kvinnor. Langhorst är bra på att lyfta fram dessa fakta, som Söderqvist, med en dåres envishet, ignorerar, för att i stället säga att familjen är den bästa anpassade samlevnadsform mänskligheten skådat. Hennes argument är så omtuggade att hon själv verkar lite däst i debatten. Det gamla bettet om att kvinnor har dubbel makt - både kan välja att stanna hemma med barn eller jobba - biter inte längre, eftersom verkligheten motsäger henne. När hon sen avslutar med att familjestressen kan avhjälpas genom en utökad tjänstesektor för hushållsnära tjänster och Langhorst flikar in, att det inte är någon lösning för henne för hon har inte råd, är det tveklöst så att Söderqvist inte tänkt en ny tanke i familjefrågan sen många år tillbaka. Och trots att Söderqvist går på i ett evigt repeat blir hon ständigt inbjuden till media, som familjens försvarare numero uno. Är hon så ensam om sina uppfattningar månne?

Tyvärr är det lika skralt på feministsidan, som Langhorst representerar, när hon som svar på frågan från programledaren om hur man ska leva i stället för i kärnfamilj svarar; i kollektivhus, som alternativ. Ja visst, inte mig emot, men som svar på den i och för sig omfattande frågan om andra mer jämställda former för samlevnad mellan barn och vuxna känns kollektivhus som en piss i Missisippi. Det går an att klaga - och med all rätt - på kärnfamiljen 2.0, men för att det ska bli riktigt klös i familjedebatten krävs det mycket mer tankekraft - realpolitiska visioner - bakom den feministiska hållningen, som i slutändan blir lika slapp som de som kommer från kärnfamiljskramarnas håll.

Gyllenhammar, Zandén får sällskap av Klingspor

2008-09-04T16:38:00.003+01:00

Först Cecilia Gyllenhammars och Jessica Zandéns debattartikel på temat: misshandla mig gärna (min tolkning) på Newsmill. Sen kommer en story, som tangerar samma tendens: Agneta Klingspors nya roman "Pressa läpparna här", om våld, förnedring och allmän destruktivitet upphöjd till passionerad kärlek. Trots att det hela slutade med en rättegång för Klingspors del - hon återanvänder nämligen en del av den självbiografiska "Nyckelroman" som kom 1994 - när det begav sig, har hon uppenbarligen inte kommit över den där historien. Om så vore fallet, undrar jag varför hon 14 år senare väljer att tugga om den på nytt; ibland till förvillelse lika, enligt Nina Björks recension i DN i dag.
Vad är det med oss kvinnor? Varför älskar vi män som hatar kvinnor? Varför ser vi någon annan - ofta ett litet barn som behöver en moders (läs: vår) omsorg - än den man vi har framför oss?
För att vi själva är skadskjutna små flickor som lärt oss att kärlek = våld. Jag blir så trött.
Läs Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik" i stället: Gå till botten med dig själv, ta hand om den lilla flickan inom dig och lär dig se igenom de strukturer vi är så omedvetna om när det gäller sexualiteten.
Enligt Simone de Beauvoirs syn på den patriarkala sexualiteten - dess mest urspårade uttryck analyserar hon i "Must we burn Sade" - är att den bygger på att män hatar kvinnor, enkelt uttryckt.
Är det därför kvinnor som Gyllenhammar, Zandén och Klingspor upphöjer våld och hat till passion?
Det är så sorgligt att dessa kvinnor debatterar och i olika litterära former fortsätter nagla sig fast vid män som bara är kapabla att ge dem pisk, som om vi kvinnor inte har nog av destruktiva "kärleks"historier i det verkliga livet.

DN tar genvägen ut ur biologismgarderoben

2008-09-02T21:53:00.006+01:00

Det är inte jag som avslöjar det - även om jag vinklar upp budskapet - utan Bengt Olle Bengtsson, professor i genetik vid Lunds universitet. I dagens "Studio Ett" i P1 kommenterar han nyheten som toppade DN:s förstasida i morse (och fortfarande gör!!!) med att DN alltid varit förtjusta i genförklaringsnyheter. Jaha!?

Jag ser framför mig hur 2.0 professorn Annika Dahlström, som är övertygad om att män egentligen inte kan ta hand om små barn och oxytocinfanet från 90-talets genparnass, professor Kerstin Uvnäs-Moberg och gänget - Rigmor Robert, Marianne Ahrne, Maria Borelius och Louise Hallin - trängs på DN:s favvolista över kloka gummor, som alltid kan ge biologiska förklaringar till hur "riktiga" män och kvinnor är.

Genprofessor Bengtsson från Lund skrattar åt nyheten och ser den mest som underhållning, samtidigt som han säger att den biologiska förklaringsmodellen, som allena saliggörande är på väg ut och säger indirekt att DN (som i skrivande stund fortfarande toppar sin förstasida på nätet med nyheten)tillhör en gammal tidsepok. I Sydsvenskan är nyheten i dagens tidning en sista sides grej - där brukar man inom papperstidningsvärlden ofta lägga nån liten lustifikation (min anm) - säger Bengtsson glatt för att bevisa sitt tidigare antagande och samtidigt mena att Skåne är mer i framtiden än huvudstaden, åtminstone när det gäller medial bevakning av forskningsfronten.

Ett litet nättidningsspan från min sida så här i tisdagsdygnets sista självande stund visar att Expressen har gennyheten långt ner på sidan. Sven Wollter - "Det var inte bara han som fick ligga runt på 70-talet" Marianne Lindberg de Geer i P1:s "Heliga familjen" - säger: "Underbart att kunna skylla på det".
Aftonbladet har nyheten lite högre upp med en raljant text om biologiska bortförklaringar av krönikören Terri Herrera Eriksson under rubriken: "Genterapi mot otrohet - en lysande idé".
Sydsvenskan har den långt ner, medan SvD och GP inte nämner DN:s toppnyhet med ett ord i sina nätupplagor så här dags.
I bloggosfären är det dagens mest diskuterade nyhet med 46 bloggar länkade till DN-artikeln som ett exempel.
Det roar säkert genprofessor Bengtsson i Lund

Några ord från coachen

2008-08-28T07:59:00.002+01:00

Låt oss nu ta en kort halvtidsvila och gnugga sömnen ur de rosa alliansdrömmarögonen innan vi går in i andra halvlek med den här regeringen och se till att den inte förvandlas till en mardröm.
Det betyder att motståndarlagets strategi måste bli mycket mer offensiv. Hallå, oppositionen, var är ni?
Se till att Björklund får rött kort. Är domarn mutad eller? Björklund ska ut från plan eftersom han brutit mot spelets regler och ljugit om svenska skolan. Att sen Reinfeldt offentligt brister ut i "We don´t need no education" visar bara att deras försvarsspel har luckor. Ligg på där!
Och den gamle rysshataren Bildt har inte heller på plan att göra, eftersom han lirar med ryssarna när det passar honom för att i nästa stund jämföra dem med nazisterna. Den gubben borde haft rött kort för länge sen. Punktmarkera honom!
Nu, hör ni, signalen går inför andra halvlek. Upp på fötterna, gott folk! Nu tar vi dem!

Biologisterna Gyllenhammar-Zandén, 2000-talets Marianne Ahrne och Rigmor Robert

2008-08-28T03:19:00.004+01:00

Tre dagar efter de numera famösa bloggdebattörerna Jessica Zandéns (skådespelerska) och Cecilia Gyllenhammars (skrivit romanen "En spricka i kristallen" om sin destruktiva uppväxt som dotter till den forne Volvedirren PG Gyllenhammar)inlägg under rubriken "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen på Newsmill-bloggen, kommer deras svar på debaclet som följde under rubriken: "Reaktionerna andas moralpanik och hyckleri".
Efter att Newsmill-bloggen, som ligger i startgroparna för sin nya debattsajt på nätet (under ledning av de forna Expressen-radarparet PM Nilsson, chef för ledarredaktionen) och Leo Lagercrantz, debattredaktör och Karin Eder-Ekman, fd Bangredaktör och Fittstimsfeminist)exploderade av kommentarer på Gyllenhammar-Zandéns inlägg den 24 augusti och nu på morgonen fortfarande toppar listan på det mest diskuterade blogginlägget - 76 bloggar snackar om det - på nätet, så har Newsmill definitivt fått en cliffhanger till sin debattsajt.
Sen de började lägga ut inlägg från idel ädel debattadel har intresset från läsekretsen läst i kommentarer varit minimalt: några kommentarer har förekommit , medan "inga kommentarer" varit legio som avslutning på ett debattinlägg.
Det såg inget vidare ut för Newsmill så långt, det lirade inte, bara mer av det gamla vanliga. Tills G-Z dök upp i spalterna. Plötsligt brände det till. Efter tre dar är eftersnacket fortfarande i gång och så här långt har G-Z fått 401 kommentarer.

En smula kuriöst i sammanhanget är att det är en av Sveriges hittills mest kända feminister (!?) Karin Eder-Ekman, nu redaktör för Newsmill, som lanserar G-Z, 2000-talets motsvarighet till biologisterna och feministernas Marianne Ahrne och Rigmor Robert, som i slutet av 1900-talet var feministernas älsklingshatobjekt.
Zandén har tydligen öppnat terapidörren och får väl därmed sägas axla Roberts forna psykologiska roll, medan Gyllenhammar som wannabe författare mer lutar åt Ahrnes författarroll.

Efter damerna G-Z:s flummiga svar på all kritik som öst över dem, hoppas jag vid Gud att deras inlägg inte är startpunkten på en gammal feminstdebatt där biologister ställs mot konstruktivister. Please, inte ett varv till! Är vi inte klara med det? Har vi inte konstaterat att biologister som Annika Dahlström och co inte har nåt med feminismens sak att göra? Vi behöver inte ge oss in där, i deras cementerade föreställningsvärld om riktiga kvinnor och riktiga män. Let them go! Flowing in the wind!

Låt oss tala om feminismen i stället!

När romanen utvecklas till debattinlägg

2008-08-27T04:00:00.005+01:00

Det håller definitivt på att hända nåt när det gäller romanen 2.0 - en del av dess karaktärsdrag börjar allt mer likna debattinläggets. Jag har iakttagit fenomenet sen ett år tillbaka. (Det slår mig plötsligt att det första jag läste i den genren var nog förresten Sara Kadefors "Fågelbovägen 32" från 2006, som i romanform debatterar svart städning och invandring) Det som kunde betraktas som en tillfällighet visar sig vara en trend på stark frammarsch. Nämligen att journalisten Maria Sveland i stället för att som i somras göra radioserien "Den heliga familjen", börjar i den andra ändan och kom 2007 ut som författare med romanen "Bitterfittan", som egentligen är ett kamouflerat debattinlägg om den moderna familjens brist på jämställdhet. I samma veva kom Sisela Lindbloms roman "De skamlösa", som mest var ett konsumentkritiskt inlägg i den då uppblossande väskdebatten. Senare och lite på samma tema som Lindblom kom Mara Lees chiclittkritiska "Ladies", som själv fastnade i genren hon ville kritisera eller höja över den låga nivå den bedöms befinna sig på.

I år har romanmarknaden bubblat än mer av debattinläggsromaner. Listan kan göras lång, men några som kan räknas dit går i Bitterfittans fotspår och vänder och vrider på den moderna familjen: Hans Koppels "Vi i villa", Pernilla Glasers "Mitt rätta jag", Helena von Zweigberghs "Ur vulkanens mun" och så nu senast Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt".

Det gemensamma för dessa iofs som debattinlägg - om än något långt utdragna sådana - läsvärda inslag, är att de som romaner förvandlas till dålig skönlitteratur. För det är ju en avsevärd skillnad på en debatterande form och den gestaltande form som utgör romanens fundamenta. Karaktärerna slätas ut till grunda personteckningar i debattinläggsromanerna, floskler och stereotypiseringar staplas ogenerat och ibland känner man sig förvisad till den veckotidningsvärld man flytt ifrån när man grabbat tag i en roman. Intrigerna haltar och syftet är allt för genomskinligt: Det är romaner som hellre vill debattera - stapla argument - än ta gestalt i ett psykes mångbottnade livssituation.
De här romanerna är flyhänt skrivna av skickliga skribenter, som gör att man lätt tar sig igenom distansen hundratals sidor på rekordtid. Men efteråt dröjer sig frågan kvar: Var det för att få ett debattinlägg som jag valde att läsa en roman?

Karin Eder-Ekman, Gyllenhammar-Zandén och Kielos "Våldtäkt & romantik"

2008-08-26T19:48:00.004+01:00

Karin Eder-Ekman, redaktör på Newsmill, har gjort ungefär alla fel en redaktör kan göra, som med någon slags ära i behåll hädanefter ska kunna kalla sig feminist, i samband med publiceringen av Gyllenhammar-Zandéns våldsromantiska syn på kärleken.
Inget nytt med den iofs - den utgör själva fundamenta i den i vissa läger så häcklade könsmaktsordningen - då den är ett av de tydligaste uttrycken för patriarkatet.
Att kvinnor likväl som män kan vara patriarkatkramare är heller inget att förundras över, trots att det system dessa kvinnor håller så hårt i underordnar dem som grupp i förhållande till män som grupp. De kvinnliga patriarkatkramarna vill överhuvudtaget inte kännas vid någon grupptillhörighet av könslig karaktär, utan ser sig som fritt svävande individer i ett hav av möjligheter, som är lika för män och kvinnor. Eventuella orättvisor har hos patriarkatkramarna inget med kön att göra, utan råkar bara bli individuellt olyckliga omständigheter där kvinnor hela tiden kommer till korta eller så har de själva valt att vara lite mindre värda än män i en rad olika livssituationer. De får mao skylla sig själva, även om patriarkatkramarna gör det till en omskrivning om den naturliga/biologiska skillnaden mellan könen, vilken gör att kvinnor har en annan syn på sakernas natur och det kan man inte göra nåt åt. Det bara är så. Intellektuell härdsmälta!
Det är mitt i denna härdsmälta som Gyllenhammar-Zandén rör sig när de framhåller sin våldsromantiska syn på kärleken mellan könen. Den är uråldrig och feminister har genom århundraden kämpat emot den för att separera våld och kärlek. Allt det där kan man läsa om i en uppdaterad 2.0 version i Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik", en debattbok som kom i våras. Vi måste prata om våldtäkt och det som gör kvinnor våldtäktsbara, sa Kielos. Den diskussionen uteblev tyvärr i samband med hennes bok. Men för den som läser de hundratals kommentarer som Gyllenhammar-Zandén inlägget fått på Newsmill-bloggen, finns där början till en sån diskussion.

Låt oss prata om våldtäkt nu då, prata om den på riktigt och analysera patriarkatets syn på "kärlek" mellan könen, bygger den månne på våld(täkt)? Är det därför Gyllenhammar-Zandén ser "ömheten i ett slag över munnen"?

Newsmill, publicistiska drängstuga

2008-08-26T06:32:00.004+01:00

Det blev som jag befarade (se bloggen "Fd Bangredaktör i bräschen för biologism"), Karin Eder-Ekman, fd Bangredaktör och Fittstimsfeminist snömosar vidare och sätter likhetstecken mellan sitt redaktörsansvar och skribenters frihet att tycka vad fan som helst.
Inte för att jag förväntat mig en pudel från hennes sida, men i mina ögon är hon varken seriös feminist eller redaktör längre, utan en opportunist som i sin iver att väcka reaktioner anammat avarten av kvällstidningsideologi och därmed publicerar vad som helst bara det säljer. Och det gör det ju, det vet varje slapp och cynisk redaktör, som för länge sen tappat intresset och respekten för journalistikens viktiga roll i ett samhälle.
Men det gläder mig att flera reagerat på (se kommentarerna till Eder-Ekmans försvar för publiceringen av Gyllenhammar-Zandén inlägget på Newsmill-bloggen)hennes inställning till sitt uppdrag som redaktör, vilket går ut på att "självklart publicera texter som kan verka provocerande i mångas ögon".
Stina G säger:
"Det här är bland det mest cyniska publicistik jag stött på."
Anna Magnusson-Lehr säger:
"Kommer vi med andra ord få läsa provocerande texter om huruvida övervåld mot t ex barn, judar och homosexuella också kan läsas annorlunda. Eller stannar det som vanligt vid att det är just misshandel av kvinnor som skall tolkas och tolkas om igen?"
På nätsidan under Newsmill-bloggen står "Våra läsare vet mer än vi". Det kan man lugnt säga.

Björklund bluffar om svensk skolkris

2008-08-25T09:40:00.004+01:00

Hur kommer det sig att bara Expressen hänger på årets stora journalistiska scoop, som i går presenterades av det nya P1 programmet "Kris i skolan?"?
Där visar journalisterna Åsa Abdic och Jalal Lalouni att Jan Björklunds svartmålning av den svenska skolan är ren bluff, på punkt efter punkt. Det är hederlig och mycket avslöjande journalistik av bästa märke och Björklund står med brallorna nere och en av de stora valfrågorna för två år sen uppenbaras som rena falsarier. Svenska skolan är ingen katastrof på nåt sätt! Sug på den, gott folk. Vi har låtit oss manipuleras de senaste åren av Jan Björklunds smarta politiska trick för att nå makten. Och där är han nu, den gamle militären med tveksam kvinnosyn, mitt i maktsfärens hjärta, for sure aspirerande på borgerlig statsministertjänst vid nästa val.
Hittills har det gått som tåget för Björklund, men nu stämmer både Lärarförbundets Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund in i kritikerkören mot Björklund.
Fjelkner som varit med om fyra olika utbildningsministrar under sin tid som ordförande säger till Expressen att det bara handlar om politiskt spel i Björklunds fall.
Ett spel som jag hoppas han förlorar nu, när han så oförblomerat fört oss svenskar bakom ljuset.
Jag bara undrar var det journalistiska drevet som ska få Björklund på fall håller hus. Inte på banan i alla fall!

Fd Bangredaktör i bräschen för biologism

2008-08-25T07:48:00.003+01:00

Den gamla Fittstimsfeministen och Bangredaktören Karin Eder-Ekman - numera Newsmillsredaktör tillsammans med de gamla Expressen-parhästarna Leo Lagercrantz och PM Nilsson - får kritik i kommentarerna till Newsmill-bloggens senaste inlägg. Där skriver skådespelerskan Jessica Zandén och Cecilia "En spricka i kristallen" Gyllenhammar en biologistisk drapa under rubriken: "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!"

Ja, så kan man ju också se på saken, även om jag inte hyser någon värme för det biologistiska spåret i feminismdebatten. Det är så 1800 och stänger in mer än öppnar upp mot vidare vyer när det gäller att bli man respektive kvinna.

Intressantare då att iaktta fenomenet Fittstimsfeminister 10 år senare. Hur feministiska är denna då hypade grupp av unga brudar i dag? Inte särskilt i allt fler individuella fall om du frågar mig. En efter en hypar sig in i nya tankeideal, mer eller mindre far away från feminismen, som 2008 mer ter sig som en gammal språngbräda för dessa tjejer, än verklig feministisk värdegrund. Jag säger bara, Belinda Olsson och Linda Skugge; på den tiden redaktörer för Fittstim, i dag egna företagsevangelister och mamahetsare (LS) och mediakrönikör med tyckarknappen på för det mesta (BO). Och sen en tid tillbaka är Karin Eder-Ekman en klar bubblare och hennes senaste inspel i kommentarsfältet till Zandén-Gyllenhammar inlägget gör att bubblorna tilltar.

För att ge lite bakgrund till min tveksamhet till Eder-Ekman feminismen grundar den sig på den utveckling som Bang genomgick de sista åren med henne vid rodret. Den queer riktning som där tog allt större plats har mer med en sexliberalism à la 70-talets avarter att göra, så jag kände ingen sorg för Bangs del när Eder-Ekman under visst ståhej lämnade tidningen för knappt ett år sen.
Eder-Ekman bemöter nu Klaras kritiska kommentar till Zandén-Gyllenhammar artikeln med den till synes mjuka (läs: opportunistiska) redaktörsrygg som hon redan visat att hon har i feministiska frågor med:

"... Att lyfta fram aktuell debatt och låta olika röster komma till tals är Newsmills grunduppgift. Vore djupt problematiskt om jag enkom publicerade texter där jag personligen håller me författaren i sak. Det är ett publicistiskt förhållningssätt som jag också tillämpade på Bang."

Men lik förbannat är det triumviratet Nilsson-Lagercrantz-Eder-Ekman som avgör vad som är aktuell debatt och var ribban ska ligga. Det ansvaret kommer hon/de inte undan, trots allt retoriskt snömos kring det publicistiska förhållningssättet, som alltid plockas fram när redaktörer lider brist på verkliga argument och vägrar ta kritiken på allvar.

Klara skriver:
"Karin, du har alltså tagit beslutet att vara delaktig i att publicera och vara utgivare av texter som ser - och drar slutsatsen - ÖMHET då en man slår en kvinna över munnen?"

Det ska bli intressant att se om Eder-Ekman tondövt tänker låta detta bli hennes sista ord i debatten kring artikeln och om Newsmill blir så fult och misogynt som Klara befarar i sin kommentar till Zandén-Gyllenhammar inlägget 080824.

Svenskar älskar att hata blondiner...

2008-08-25T05:15:00.005+01:00

...medan resten av världen älskar oss. Nåväl, det senare kanske var en smal överdrift, men det var åtminstone nån som sa "blondes have more fun" och släppte ut ballongen över världshaven en gång i tiden och även om Carolina Gynning färgat bort sin tidigare blonda kalufs av nån outgrundlig anledning, så är det Blondinbella och Linda Rosing - två hatade blondiner - som äger bloggvärlden.

Medan Blondinbella har tagit patent på förstaplaceringen bland de mest besökta proffsbloggarna sen urminnes tider har Linda Rosings blogg en andraplats bland de mest besökta privata bloggarna. Så pass anmärkningsvärt att t om Expressen, 080824 - en tidigare ivrig Rosing-mobbare, inte minst genom sin fd Rosing-hatar-ledare och namne, Linda Skugge i spetsen (watch out, nu kanske hon fortsätter mobba Rosing i SvD, sin nya tyckarplattform bland gammelmedia)- nu ställer sig upp och meddelar "Rosings revansch". Paradoxalt ordval eftersom revanschen i stor utsträckning vänder sig emot just det media, som nu visslar i det blå och låtsas som "vi har inte sagt nåt, vi var inte en av mobbarna" när drevet mot Rosing var som allra värst för några år sen.
Britta Svensson undrade berättigande i sin Expressen-krönika, 080822 "Varför hata Blondinbella?" och svarar själv att det handlar om avundsjuka och att brudar - tydligen särskilt blonda sådana - inte ska sticka upp och tro att det är nåt. Det ligger nog en del i det.
Själv har en argsint ståuppare - minns inte namnet längre - bland de yngre snubbarna, tejpat sig fast i mitt minne, när han i SVT:s Debatt nån gång under Stina Dabrowskis ledarskap i våras tuggade fradga över Blondinbella och öste skiten över henne i studion. Otäck scen! För att inte tala om alla ruttna kommentarer som öser skit över Rosing i hennes blogg, man skulle behöva en dörrvakt vid sin sida för mindre. Men å andra sidan var det ju sen hon dumpade honom som segertåget började.

När det gäller blondinhatet är det totaly könsblint. Jag vet inte vem som hatar blondiner mest, män eller kvinnor. Troligen är det jämt skägg. Men när det gäller anledningen till hatet är det nog mer könsrelaterat, där kvinnorna står för avundsjukan, medan männen mer kör patriarkatstilen och håller på underordningen, eller för att snacka Britta Svensson, trycker tillbaka blondiner som sticker upp och tror att de är nåt. Sist, men mest handlar det om S-E-X och i det fallet får vi skylla på/hylla (beroende på eget tycke om smak) den över världen på 60-70-talet mytomspunna svenska synden, som löpte som en eld över klotet, där, just det, en "villig" blondin sen dess hårdlanserats som ett pr-trick worldwide.

Så, i stället för allt svenskt hat som riktas mot de inhemska blondinerna, borde vi blondiner hyllas, likt OS-medaljörer, för att vi tagit hem guld till Sverige och spritt det över världen många gånger om, inte minst i turistsammanhang.

Ann Heberlein, Blondinbella och feministspöket Kielos

2008-08-24T05:04:00.006+01:00

Ann Heberlein har naturligtvis rätt i sin kolumn i Sydsvenskan i fredags, när hon uppmanar läsarna att det är dags att hylla Blondinbella för att hon inte skäms över att hon utsattes för ett sexuellt övergrepp - ett italienskt gubbslem stack upp två fingrar i hennes underliv - när hon var på semester i Rimini tidigare i sommar.
Men att utifrån det ge sig på Katrine Kielos, som fått cred för sin bok "Våldtäkt och romantik" - sätta upp Kielos angelägna debattinlägg i hur kvinnor konstrueras till att bli våldtäktsbara som en slags motsättning till Blondinbellas skamlöshet inför det hon utsatts för - får mig att känna viss tvekan inför Heberleins uppsåt.
Är hon månne ute efter feministerna och tar till Blondinbella enbart som ett tillhygge i sin kamp mot de förra. Heberlein skriver:
"Hundratusentals unga tjejer läser Blondinbellas blogg varje vecka. Hennes öppenhet - hennes skamlöshet - har sannolikt påverkat just dessa unga tjejers sätt att betrakta sin rätt till sina kroppar mer än aldrig så många timmars feministisk undervisning i skolan."
Jag anar en undertext av kritik mot genusmedvetenheten som sprids på svenska lärosäten hos Heberlein, en kritik mot genusordningens förklaringsmodell till hur vi skapas till kvinnor och män i ett patriarkalt samhälle, som är så vanlig från höger där individen är alltings mått och mening. Men jag undrar om Blondinbella i ett samhälle (läs: det italienska), där traditionella könsmönster sitter hårdare en i det svenska, skulle känt samma skamlöshet och om Blondinbella utan den genusmedvetenhet som råder i Sverige tack vare all feministisk undervisning hade outat sin benägenhet. I Italien väckte hennes skamlöshet inget gehör hos polisen. Blondinbellas benägenhet viftades bort. I det läget åkte hon hem till Sverige och bloggade om skiten.
Förhoppningsvis påverkar hon de unga kvinnor som läser hennes blogg, får dem att tänka att de har rätt till sin egen kropp. Men en Blondinbella gör ingen sommar och fortfarande behöver unga tjejer se hur de uppfostras till att bli våldtäktsbara.

Hägglunds vårdnadsbidrag floppar så klart

2008-08-22T07:04:00.003+01:00

Att den här regeringen is a real disaster är knappast ett understatement längre. Senast på listan över vad folket inte efterfrågar är kd:s hypade vårdnadsbidrag. I dag meddelar ekot att bidraget, 2 månader efter införandet, inte är någon hit. Det borde hemmafrupartiet kd ha snappat redan innan de genomförde skiten. För vilken vettig kvinna i dagens läge är beredd att stanna hemma med barnen för 3 000 pix i månaden, för att sen loosa totalt i ekonomisk och karriärmässig jämställdhet med barnafadern? Några få reinkarnerade 50-tals hemmafrukvinnor, men inte fler.
Kd bevisar härmed vilket anakronistiskt och fullständigt tondövt parti de är, som i alla lägen låter sin familjekonservativa ideologi gå före vad kvinnor i det här landet egentligen är betjänta av.
Och det där gamla alibit "för barnens bästa", som tillhör kd:s argumentationsdarlingar, är ju i själva verket bara ett sätt att ge moderna 2.0 kvinnor dåligt samvete och i patriarkal anda tycka att det är naturligt att kvinnor - inte män - offrar sig för barnens skull.

Hanne Kjöller ser inte mannen i familjen

2008-08-17T07:45:00.003+01:00

I höst kommer DN:s ledarskribent Hanne Kjöller med en debattbok där hon vill göra upp med modersmyten. Låter som ett bra idé i en tid då fäderna i media överhuvudtaget inte finns på banan, vilken totalt ockuperats av mama-mammor i blanka magasin omgärdade av sina barnaccessoarer. Men Kjöller-skenet bedrar: I en debatt - P1, Studio Ett, 080815 - om sommarens heta P1-serie "Heliga familjen", som problematiserat dagens familjebild och kallat den lyckohyckel visar det sig att Kjöller har en helt annan agenda än att göra upp med modersmyten. Hon är i själva verket inte intresserad av att diskutera den på allvar, eftersom den aldrig kan separeras från den patriarkala struktur den är sprungen ur. I stället är hon i nyliberal anda ute efter att nagla fast mediafeminster/morsor kring 40 (som hon själv för övrigt)som gnäller på att de inte lever i jämställda familjer. Att klanka på feministmorsor som vill förändra kvinnans roll i familjen är ett vanligt drag från höger och reproducerar modersmyten snarare än tvärtom. Att i sammanhanget säga att det är självvalt/ett privilegium att kunna stanna hemma för att barnen bara är små några år osv må så vara, men har nada med jämställdhet att göra. Däremot säger det en hel del om modersmyten anno 2008.
Kjöller tjatar - omedveten om strukturernas fasthållande av könsmönster - om att det är upp till den individuella mamman att själv ta upp kampen mot modersmyten och se till att man inte blir dess offer, mao sluta gnälla och ändra sig. Hon nämner inte med ett ord att för att barnet inte ska bli lidande i denna mammametamorfos så krävs det att pappa är med på tåget bort från modersmyten och tar hand om barnen. För utan att pappa förändrar sig blir det svårt för mamma att göra det, hur gärna hon än vill. Så ser den patriarkala familjens villkor ut och fortfarande är det efter dess normer vi lever.

Kvinnor som krigar mot sina fd män och gubbväldet på Aftonbladet

2008-08-10T09:36:00.005+01:00

Bokhösten börjar ta sig över sommartröskeln och en ny skandalroman - Åsa Mattssons "Salong F" - om män som hatar kvinnor väntar.
I dag slår Unni Drougge - förra årets främsta kvinnliga avslöjare av ett privat helvete med en vidrig man - mot patriarkatets ömma punkt på Expressens debattsida och jublar över den kvinnolitteratur som strippar mäns privata skitstövlande. Drougges tes är att en del av de tidigare tysta och lidande kvinnorna beväpnar sig nu med ord och riktar dem mot sina banemän i ett litterärt könskrig.
Jo, det såg ju ut så ett tag förra hösten när media fylldes med patriarkatkrigare som stred mot Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och Drougges egen "Boven i mitt drama kallas kärlek". Men två romaner gör inget könskrig, inte heller tre, men vi får väl se om trenden fortsätter.
Det intressanta och avslöjande ur ett bredare perspektiv än de rent personliga hämndmotivet är att titta på mottagandet och reaktionerna i media på dessa två böcker och jämföra med hur mäns skandalromaner behandlas på samma arena.
Det är slående hur synen på män och kvinnor följer sen länge upptrampade stigar: Medan kvinnor som män går ner i spagat av superlativer över Lars Noréns dagboksdrapa, så lierar sig samma gäng kring uppfattningen att Maja Lundgrens privata öppenhjärtighet vittnar om en sjuk människas psyke. Har vi hört den förrut? Vad det inte just stämpeln "bräckligt psyke" som kvinnorna på Freuds divan för två århundraden sen avfärdades med när de avslöjade tidiga och förträngda övergrepp. Bland reaktionerna på böckerna återanvändes även patriarkatets uråldriga motiv om "den bittra kvinnan", som inga män vill ha (läs: bitterfitta, "manslukerskan", som äter unga pojkar till frukost och "den hämndlystna kvinnan", hon som likt en Medusa eller en Medea är som fan själv.
DN var som ledaren i tonårsgänget när de på ett otäckt sätt mobbade Maja Lundgren i artikel efter artikel. Jan Guillou tog över mobbartröjan i fallet Unni Drougge.

Nu väntar alltså en roman, "Salong F", som utlovar att ännu en gång - Lundgren var först - hänga ut mansväldet på Aftonbladet. När Lundgren i "Myggor och tigrar" riktade sitt spjut mog AB:s mansgrisiga kulturredaktion i allmänhet och AB:s kulturchef i synnerhet, som boven i hennes drama, slutade det efter alla mobbingattacker mot henne med att Lundgren avgick med seger. Kulturchefen teg och lämnade sen sin post och i dag är det två kvinnor som styr över tidningens kulturredaktion.
Återstår att se vad Mattssons hata-gubbladet-bok kommer att innebära.

Gnäll från mediahuset Aftonbladet

2008-08-06T09:12:00.002+01:00

En blek rodnad å mina gamla journalistkollegors vägnar skuggar mina kinder när jag läser om Marcus Birros och tidigare i sommar nöjesredaktionen på AB surar på Expressen för att de tagit "deras" grejer. Vadå deras? Vicken bunch of hycklare.

Ja, jag talar faktiskt inte rätt ut i det blå, för under några år i slutet av 80-talet jobbade jag på de båda drakarna. På den tiden var Expressen det nordiska flaggskeppet på dagstidningsområdet, som då navigerade i en helt annan arkipelag, vilken inte bestod av massmediafabriker och norsk Schibstedtkonkurrens. Bonniers ägde på 80-talet och som morgonredigerare - då delar av tidningen gjordes om i en sk Stockholmsupplaga - var det ett ständigt mätande med konkurrenten Aftonbladet visavi Expressen.
1986 kom jag hem till Stockholm igen och Expressen, efter några år i den småländska dagspressen. Tidningen var hetare än allt smör i Småland för en ung journalistbrud, som trodde sig äga världen, åtminstone ha den massmediala inom räckhåll. Alla redigerare som ville framåt strävade mot samma mål: E-X-P-R-E-S-S-E-N. Nu hade jag fått möjligheten och jag har den tidningen att tacka för allt av värde som jag kan om journalistik.

Så det är klart att hjärtat bultar lite extra när jag nu känner igen 80-tals tongångarna från Expressen komma inifrån redaktionen på AB. Då satt Expressens förstaplacering ständigt spikad över dagens tidning i jämförelse och på morgonredaktionen konstaterades lite självgott att AB snott "våran grej". Ja, det kan man lugnt säga och till slut snodde de även förstaplaceringen och har behållt den sen dess. Byrackan är borta, underdogperspektivet far away. AB har blivit en gammal gubbe, som med lite fetlagd attityd lutar sig tillbaka och tror att framgången rullar av sig själv som en evighetsmaskin. Det är då getingen visar gadden, efter att många år tvingats känna på hur det är att inte självklart vara bäst. Det är en nyttig erfarenhet för alla, eftersom framgång aldrig är konstant.

Var så säker, inom en framtid - osäkert när - kommer Expressen återigen stå med guldbucklan bland drakarna. Tendensen har varit tydlig länge, om du frågar mig, framgången har satt sig i väggarna på AB.
Det behöver rivas för att få luft och ljus!

Den nya feministen lever utan man

2008-08-04T03:10:00.003+01:00

I september kommer Åsa Mattssons, fd redaktör för nätsajten Salong K och skapare av Aftonbladet Kvinna på 90-talet, andra roman "Salong F", en nyckelroman om att vara feministisk kvinna offentligt och patriarkal kvinna privat i 1900-talets sista skälvande minut.
- Jag är ingen ny modern kvinna" säger Mattsson i en DN-intervju (080803) med Isobel Hadley-Kamptz. Den senare menar i debatten kring Maria "Bitterfittan" Svelands sommarserie i P1 "Heliga familjen" att det inte är så svårt att leva som en jämställd familj, som Sveland utmålar: Det är bara att ge upp tanken om det goda moderskapet och idén om det manliga oberoendet.
Det är bara att lyckönska H-D om hon privat lyckats med det, att som en ö i det kvinnliga havet bryta sig lös från fastlandet av patriarkala föreställningar om vad som skapar kvinnor respektive män, mao mycket av den gamla bråten, den omoderna synen på könen för att travestera Mattsson, handlar just om kvinnor som goda mödrar och män som oberoende. Och på den frontet intet nytt, även om den offentliga bilden av kvinnor och män - främst i media - gärna vill lyfta fram moderna män som drar barnvagn och moderna kvinnor som delar sin tid mellan yrkesliv och familjeliv. Börjar man däremot krafsa lite på den där 2000-tals designade ytan, som främst representeras av kvinnorna kring mammasekten/tidningen Mama, så döljer sig en patriarkal kvinnlighet, som likt Mattsson själv uppvärderat det manliga och egentligen aldrig sett eller uppskattat andra kvinnor.
Ja vet, det låter jävligt motsägelsefullt att Mama-kvinnorna, som blivit entrerpenörer mammighet skulle nedvärdera det kvinnliga och inte uppskatta andra kvinnor än de som är med i sekten, men det är så jag ser det. Mamagänget med Linda Skugge, Martina Haag och Katerina Janouch i spetsen har alla blivit framgångsrika på att leva exploatera den moderna myten om att man utan problem kan vara både framgångsrik (läs: tjäna mycket pengar) yrkesmässigt och samtidigt vara en helyllemorsa. Det intressanta i dessa tre mediahypade kvinnors liv är att männen i deras liv är såna gammelmän: Skugges är helt osynlig (i hennes mammagrottande är han helt utesluten), Haags är den romantiska (hon är sååå kär i sin man och allt tycks vara så där härligt bohemchict i deras hemmaliv) och Janouch är en nykter alkoholist, som hon och alla deras barn tvingades lämna innan de återförenades efter hans metamorfos.
Har vi hört de här historierna förrut? Jag menar hur moderna är de sk moderna kvinnorna egentligen? Ann Heberlein lyfte i Expressen apropå "Heliga familjen" i nyliberal anda fram det individuella valet som den nya religionen och lösningen på könsfällan och pekade på Charlotte Perelli som en förebild, för att hon valt attta en "time out" i äktenskapet. Läste precis i bladet att Heberleins idol tydligen bara efter nån månad kanske är på väg tillbaka till Nicola.
Så var det med "den" moderna kvinnan!

Medelklassens kvinnor längtar hem och skyller på barnen

2008-07-21T05:51:00.002+01:00

Jag har väntat på att den konservativa mammaprofeten och SvD:s ledarkrönikör Elise Claesson skulle få sin efterträdare. Under den dagisdebaclet som bröt ut efter Nina Björks hemlängtande kolumn i DN för några år sen klev Claesson fram ur hemmafruskuggan och hann under de följande åren nöta många debattsoffor och avslutade sin opinion mot dagis med att skriva en bok om hemmamamman.
I går tog den nyliberala skribenten Dilsa Demirbag-Sten, genom sin folkhemsbild anno 2008 i DN, självmant på sig den fallna anti-dagismanteln och tog sig an uppgiften att bära den vidare genom det Sverige. Därmed blir hon indirekt en kvinna i gänget av morsor som kritiserar 70-talets kvinnorörelse. Den som stred för dagis åt barnen och dämed lyckades göra den offentliga arbetsmarknaden till en självklarare plats för kvinnor än den tidigare varit.
Med två män - en professor i barnmedicin, Hugo Lagercrantz och en miljöforskare och samhällsdebattör, Per Kågeson - som utgångspunkt för sitt resonemang driver hon tesen att MORSOR (för det är ju hur vi än vänder och vrider på barnomsorgen så det blir i de flesta fallen) BÖR STANNA HEMMA MED BARNEN i tre år av medicinska skäl och för att barnen behöver det. D-S - tar sin egen nu åldrande morsa, tyngd av skuld och ständigt påpekande att hon borde varit hemma mer, som intäkt för sitt antagande - är själv ett dagisbarn och verkar ju inte lidit någon större skada av det. Detsamma gäller mig kan tilläggas och jag började på dagis innan jag fyllde tre år, som sen Anna Wahlgrens "barnbibel" tycks vara ett magiskt år för när barn och moder kan skiljas åt för längre stunder.

Argumenten för att saker och ting (läs: könsmaktsordningen) ska bestå i dess patriarkala former har skiftat genom årtusendena. D-S drar det enda tillbaka till Platon, men hon tycks vara blind för hur dagens patriarkat verkar. Den vedertagna vetenskapen har alltid stått i dess tjänst, vilket är ett grundläggande elementa man lär sig på de flesta baskurser i genuskunskap. Så D-S får ursäkta: att professor hit och dit påtalar slikt utifrån rådande tidsanda, det tar jag inte för någon sanning. Allra helst inte eftersom det i dag finns andra vetenskapsgrenar som pekar åt annat håll.

När det gäller den individuella situationen (läs: D-S personliga villkor) så erkänner hon att, likt Nina Björk får lite ont i magen (D-S skriver det inte rätt ut, men undertexten talar tydligt det språket) när hon låter barnen vara för länge på dagis. What´s the problem? Hon har ju alla ekonomiska möjligheter i världen att stanna hemma, så det är väl bara och göra det, utan att för den skull skuldbelägga alla andra morsor, som tycker att dagis är toppen och tror att det där med anknytning nödvändigtvis inte stavas M-A-M-M-A.

Ps
Dessutom blir jag trött på att D-S, som vanligt bland debattörer på högerkanten kastar skit på Alva Myrdal (även Claessons utpekade till henne fiende numero uno): Hade det inte varit för makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" och Alvas alla utredningar om samhällsnyttan, så hade allt varit bättre blir den slutsats man drar av Myrdalhatarnas argumentation. Kanske det, om man är en antidagisaktivist, men för oss andra är hon en stor svensk feministisk förebild. Så det så!

Tillägg till föregående

2008-07-20T19:39:00.001+01:00

Min utgångspunkt är Isobel Hadley-Kamptz två senaste texter om jämställdhet på ledarsidan i Expressen.

Hadley-Kamptz feminism är nyliberal

2008-07-20T19:05:00.003+01:00

När Linna Johansson (vad gör hon nu förresten, är det nån som vet?)slutade som ledarkrönikör på Expressen skrev jag ett sentimentalt litet inlägg här på bloggen att jag saknade henne redan innan hon slutat. Nu vet jag varför. Svaret heter Isobel Hadley-Kamptz och hon verkar nu ha tagit över feministstafettpinnen från Johansson. Och då, vid en jämförelse av de båda textleverantörerna, blir min längtan efter Linnas helgkolumner bara ett ynka myggstick på en sovande människokropp en överförfriskad midsommarnatt utanför tältet.

Anna Hallberg i DN kallar Hadley-Kamptz för "gammelhöger", jag skulle vilja ta till ett än mer nedsättande begrepp och kalla henne "nyliberal". Du vet, såna där brudar, som Marie Söderqvist och hon (vad är det nu hon heter) chefredaktören på tidskriften Neo(konservativ).
Jag vill direkt säga att jag är inte den som inte är beredd att i tanken sätta kvinnor på plats som vårdar vuxna friska män i hemmet och gör sig till barnens (och deras behovs)enda riktiga uttolkare och vårdnadshavare. Det krävs två för att dansa tango, likväl som att uppnå jämställdhet. Men när Hadley-Kamptz, som den lysande matskribent hon är, börjar tala om att snabbmakaroner är lika bra som nåt annat för barnen att växa upp på, då ler jag i mjugg. Bra för barnen tydligen, enligt henne, men själv vill hon njuta av bättre mat. Och det där med att morsor ska släppa taget om hemmamaktordningen är ju ren bull. Vadå? Har män tvingats släppa på sin offentliga kompetens för att kvinnor erövrat yrkeslivet. Nähä, kvinnor har lärt sig de männen redan varit ensamma om att ha tillgång till på arbetsmarknaden och visat just kompetens och därmed kvalificerat sig. Detsamma borde gälla män på hemmafronten, för det är faktiskt inte så att män bara för att de visar god vilja kan allt det där som kallas omvårdnadskunskap.
Det mörkar Hadley-Kamptz, eller vill inte kännas vid och hojtar frejdigt nyliberalt i bästa Söderqvistanda om att individen kan förbise samhällsstrukturerna. Ett sånt resonemang är bara ett tecken på att Expressen inte bara har tappat den sista feministiska utposten genom Linna Johansson, man har ersatt den med en nyliberal frejdighet som vägrar se att kön gör skillnad i såväl villkor, situtation och därmed sätt att se på världen.
Jag tänker på Ebba Witt-Brattströms uttryck om att det som kvinna och mor räcker att vara en "good enough mother", vilket i hennes individuella fall inte betyder att familjen inte ska ha nybakade bullar varje lördag.

Firestone utmanar "Heliga familjen"

2008-07-19T07:28:00.002+01:00

Amanda "Hey Dolly" Svensson är i dagens Sydsvenskan sur på Maria "Bitterfittan" Sveland för att hon i sin radioserie i P1 "Heliga familjen" bara tjatar om allt det där vi redan vet om ojämställdheten inom familjen, i stället för att ge visioner om hur livet utan kärnfamiljen skulle kunna vara. Och det ligger ju nåt i det. Feminismen går på tomgång och tar ännu ett varv runt den strukturella planen utan att lägga till nåt nytt. Svensson känner sig "uppgiven över den blodfattiga diskussionen", som hon till slut kokar ner till att hon inte ska tvätta sin killes kalsoner, vilket hon redan vet.
Samtidigt erkänner Svensson - ung och barnlös kvinna - att hon är slentrianmässigt familjefientlig eftersom alla bara vill prata om bebisar och livspussel (läs: Svelands programserie), i stället för att snacka polygami, kollektiv eller barnuppfostringsenheter. Svensson definierar sig som en ogift, fri själv som kan räddas från kärnfamiljen om hon bara lyckas se några alternativ till Svelands upprepande bitterfittegnäll på familjen.

Jag tror tyvärr inte att Svensson kan hoppas på några visioner från Svelands sida, även om programserien ännu inte är slut. Hon är alldeles för upptagen av få kärnfamiljspusselbitarna att ligga på plats, även om hon vill att männen ska lägga fler bitar än hittills.
Hellre då - än att fortsätta lyssna på radio och riskera bli ännu en bitterfitta - läsa rödstrumpans grundare Shulamith Firestones "Dialectic of Sex", en riktig amerikansk radikalfeminist från 60-talets andra feministiska våg, som politiserade kvinnans villkor. 1970 slog hennes bok ner som en bomb. I den pekar hon på att patriarkatet tvingar genom biologi på kvinnor bristande jämställdhet med män. Kvinnors biologi, dvs graviditet, förlossning och senare barnuppfostran, ger fysiska, sociala och psykologiska nackdelar. För att kvinnor ska undkomma den biologiska underordningen förespråkar Firestone användandet av cybernetics, dvs mänsklig fortplantning i laboratorier och statligt stöd för barnuppfostran.
Barnafödandet är för dem som gillar att skita pumpor, som hon sa och hennes syn på graviditeten var att den var rent barbari.
Firestone förutspådde för övrigt utvecklingen med provrörsbefruktning samt att det skulle bli möjligt att bestämma fostrets kön.

Politiker överens: prostitutionen ska bekämpas

2008-07-16T04:41:00.003+01:00

Dagens sexliberaler har inget politiskt stöd som på 60- och 70-talet. Sen bordellhärveministern Lennart Geijers sexradikala dagar har den politisk samstämmigheten varit kompakt: Prostitution är ett jävla skit och nu ska vi göra vad vi kan för att baxa bort den.
Regeringens nya förslag innebär en skärpning prostitutionslagstiftningen och satsning på 210 miljoner för åtgärder mot trafficking och prostitution, kan vi läsa på DN debatt i dag.
Horälskaren Blogge är snabb att kommentera. Däremot har de lyckliga horornas taleskvinna numero uno Isabella Lund tystnat. Sen mediahypen av den lyckliga horan på de utsatta horornas bekostnad tog över i samband med att sexliberalen och de lyckliga horornas bästa vän Petra Östergren landade antifeminist-pamfletten "Porr, horor och feminister" 2006 har Isabella Lund framgångsrikt lobbat (utsedd till Årets politiska blogg 2007)för att de lyckliga horornas rätt att starta eget, som vilken företagare som helst.
Om man trott att mediadebatten varit ett utslag av en ändrad syn på prostitution och inte bara varit ett kittlande ämne - som vanligt - att ta upp och därav de stora medieutrymmet, slår regeringen nu de blå dunsterna ur horlobbarna. Den svenska politiska linjen står fast och Sverige backar inte sexliberalt in i framtiden, utan tycks ha lärt av den urspårade sexliberalismen på 60- och 70-talet.
Sen kan ju Blogge försöka veva på om den svenska synen på prostitution och koppla på den på FRA-helvetet. Östergren, Lund och co hänger säkert på men den politiska linjen står fast. Frågan är om horfrågan lockar media ännu en gång och om de är beredda att haka på med Blogge-tåget. Återstår att se.

Äntligen har feminismen vaknat till liv igen

2008-07-15T06:32:00.003+01:00

Nu rullar den in, den senaste feministdebatten som vi som älskar att diskutera patriarkatets olika uttryck väntat på ända sen Nina Björk 2005 pratade om att hon fick ont i magen när hon lämnade sina ungar på dagis och därmed startade en eldfängd dagisdebatt, som jag själv medverkade i både på Expressens debattsida och SvD:s Brännpunkt.
Tre år senare är det dags att diskutera ojämställdheten inom familjen igen. Kombatanterna är utbytta; den här gången är det Maria "Bitterfittan" Svelands serie "Heliga familjen" i P1, som fått supermorsan och sexrådgivaren Katerina Janouch och Fittstimsjournalisten Belinda Olsson att slå bakut:
Vadå..., skriver Olsson på sin blogg, ...Sveland är ju gift själv, skilj dig då om det är så hemskt att var gift. Gnäll..., säger Januch i P1 morgon i dag,... det är upp till varje enskild kvinna att fixa jämställdheten hemma.
Båda dessa "Svelandhatare" kallar sig feminister, men vägrar se att de förhatliga strukturerna har något med deras individuella liv att göra. I liberalfrejdig anda tycker de att det är upp till var och en av kvinnokön att fixa jämställdheten hemmavid.
Där går skiljelinjerna mellan höger och vänster..., mumlar Sveland i radion när Janouch är i gång som värst och frågar vad Janouch är så rädd för att diskutera.
Men hon är inte rädd, tycker bara att det är så trist med bitterhet och angrepp, bättre då att vara positiv (glad, villig och hjälpsam).
Typsik härskarteknik, härsknar Sveland i bakgrunden.

Nu är det bara att resa sig upp i startblocken: Den nya feminstdebatten har börjat. Det är kul, men utan att dra in männen, kommer den som vanligt bara att landa i en framtida antologi över det begynnande 2000-talets genusfrågor.

Mannen som lämnat grabben bakom sig

2008-07-03T11:16:00.002+01:00

I dag ger Niklas Svenlin på Expressens debattsida svar på Erik, porrtidningsälskaren Erik Hörstadius artikel på samma sida häromdan. Svenlin sommarjobbar på bensinmack och är annars lärarstuderande i Piteå och har med hjälp av facket fått macken att plocka bort grabbtidningarna, som grabbjournalisten Hörstadius, häromdan hyllade.
Män är alltså varken djur eller grabbar, en del väljer bara att vara på det viset. Tonårstrots och vägran att ta ansvar och växa upp, säger Svenlin om beteendet.
Piteåupproret - där män gick ut och tillfälligt tog upp kampen mot mäns våld mot kvinnor, efter att en skjuten björn fick större plats i lokalblaskan än ett kvinnomord - har tydligen vaknat till liv igen. Heja!

1000 apor, fru Schulman och Linda Rosing

2008-07-03T05:27:00.002+01:00

Jag har länge sagt - bl a till aftonbladet.se chefredaktör Kalle Jungqvist och en av Alex Schulmans bossar på Bladet - att 1000 apor och Alex Schulman kommer att floppa. Men så har jag alltid haft jävligt svårt för Schyfferts 90-tals gäng och alla som rusar i hans fålla in i 2.0-eran.
Men jag föll för brorsorna Alex och Calle (han var bättre än storebror) under en period innan Alex pudlade och slutade taskblogga efter att pappa Jungqvist och grabbarna på Bladet höjt pekfingret i Schulmans riktning. 1000 apor är som jag förstår ett försök att återuppstå som elakingar, men efter att ha fegat ut inför den stora draken, känns inte projektet intressant. För mig stendog Alex samma dag som han satt i TV-rutan och lät sig uppläxas av PO Yrsa Stenius och bad alla om förlåtelse. Han borde ha försvarat sin iscensättning i det läget, den var ju ett suveränt tecken i tiden, tydligare och vassare än allt annat på marknaden vid den tiden. Sen dess har Alex blivit rumsren (och en del av mediacirkusen), Stenius och Jungqvist kan sova lugnt om natten. Trist!

Men Katrine Schulman bloggar vidare på "Fuck you right back" på Stureplans websida, som om inget har hänt. Och i dagsljuset framstår hennes blogggestaltning, sina 30 bast till trots, allt mer som en gapig tonåring som vägrar växa upp. Tröttsamt!

Medan Linda Rosing - Svedalas egen bimboblondin - som drevhatats av media och de flesta i creddammen, seglar i medvind numera genom att på sin blogg visar sig vuxit en smula och numera bloggar om hur det är att vara mamma och ta sig fram som en ensamstående sådan. Genom det har hon seglat om gaphalsen Katrine på Bloggtoppen. Det verkar som hon för tillfället har Gyllingflyt, men till skillnad från bimbokollegan skrikan Carolina (skrivit bok med Alex Schulman), som media och credeliten alltid diggat (de har talats om Gynnings medelklassighet till skillnad från Rosings white trashighet bakom silikonet och blondinbellan, som orsaken till att Gynning fick passera medan Rosing skulle mobbas) har hon gjort det av egen kraft och mot alla odds. Det är bara att gratulera och hon gör det utan att som sina politiskt korrekta bimbopolare ta ut gram silikon ur sina bomber. Att hon allt mer börjar likna en injektion skiter hon Dolly Parton i.

"Man kan inte ta grabben ur mannen"

2008-07-01T03:17:00.002+01:00

Så skriver grabbtidningsjournalisten Erik Hörstadius på gårdagens Expressen debattsida, som ett svar på att grabbtidningar som Slitz backar med 14 procent.
Med den distinktionen pekar han på skillnaden mellan kön och konstruktion (läs: genus) som feminister tjatat om i 30 (!) år och han drar precis samma biologiska slutsats som Elise Claesson, som på tidigt 2000-tal för att travestera Hörstadius menade att "man kan inte ta mamman ur kvinnan".
Båda sorterernas argument är en slags biologismonani, som ständigt dyker upp under falsk flagg. I Hörstadius version döljs grabbigheten under täckmanteln sexliberalism (en darling som även porr- och prostitutionsförespråkare som Petra Östergren och hennes entourage gömmer sig bakom)och antiprydhet:

"Det är i den stolta kulturtraditionen man ska se Slitzbruden. Inte som mansgrisig backlash."

Lite längre ner i artikeln ekar den östergrenska retoriken - som man de senaste åren kunnat följa på en mängd sexliberala bloggar, bl a horlobbyisten Isabella Lunds - i Hörstadius hyllning till Slitzbruden. Hon är "nämligen inget viljelöst våp. Tvärtom är hon en myndig människa som råkar tycka att sex och nakenhet hör till det goda i livet och därför ska bejakas. Som tycker om sin kropp och inte skäms för att visa upp den för de hundratusentals grabbtidningsläsare som omöjligen kan tänka sig en mer förtjusande naturupplevelse än en avklädd kvinna - smakfullt serverad i inbjudande miljöer av typen skärgårdsklippa, tigerfäll, vattenfall etcetera."

Oj då, där skapar Hörstadiusgrabben kvinnor till något "smakfullt serverad...naturupplevelse" för att i nästa stycke vakna upp ur fantasin och skriva: "Slitzbruden är kort och gott en människa, som förstått att subjekt som självvalt och på lek låter sig objektifieras någon gång när andan faller på, faktiskt är en människa som har kontroll." Det här är så långt från 60-talets franska existentialistiska syn på männinskans fria val man kan komma. Den svenska 60-talsparentesen av sexliberalism - som fortfarande hyllas av grabbtidningsjournalister som Hörstadius och andra porrälskare - urartade snabbt i böcker som "De erotiska minoriteterna", från 1964 av underläkaren Lars Ullerstam, som i sexrevolutionär anda förespråkade allt från statliga bordeller till incest och pedofili. Sexualbrottsutredningen 1976 - initierad av bordellhärvaministern, förlåt, justitieministern Lennart Geijer skriven i samma anda röstades ner. Men då hade den feministiska motreaktionen mot porren och dåtidens grabbtidningar redan slagit igenom. Något som den verkar ha lyckats med även denna gång.

För övrigt håller jag med Hörstadius om att familjen är den mest biologistiska institution vi i dag har att brottas med. Det vill säga vi som tror att det är en skillnad på grabben/bruden och mannen/kvinnan.

ps.
Läs mina artiklar "Prostitution - en hushållsnära tjänst" och "Horan, mannen och moralen" på www.sourze.se om du vill läsa mer om den svenska sexrevolutionen på 60-talet.

Varning på stan!?

2008-06-27T21:05:00.003+01:00

För alla er som läst Unni Drougges "Boven i mitt drama kallas kärlek" och tar hennes version för sanning, kan jag meddela att Niclas - Drougges fd sicka snubbe - syns numera på söder med en ny kvinna. Några år yngre än Drougge, men en lika extraordinär kvinna. Det sägs att hon har ett barn med New York Dolls gitarristen Johnny Thunders, som under långa perioder bodde hos henne i Stockholm innan han 1991 dog av en överdos i USA.
Jag råkar känna igen den här kvinnan eftersom jag gått i samma grundskola som hon och hon var en av pluggets coolaste punkare med säkerhetsnål genom kinden (om jag minns rätt) och hela kittet. En särskild brud, kul och smart som gick sina egna vägar. Jag gillade henne.
Nu ser jag henne gå förälskat omslingrad med den där Niclas i mina kvarter och ryser inombords. För om Drougges version stämmer så kan det här aldrig sluta bra och jag cyklar förbi dem i sommarkvällen och knäpper mina händer för att allt ska gå henne väl.

Karin Magnusson, ett kulturellt klipp för Aftonbladet

2008-06-20T08:49:00.005+01:00

Någon månad har gått sen SR:s kulturredaktör Karin Magnusson klev in på Aftonbladets kultursida och det är bara att gratulera tidningen. Jag ska genast erkänna att jag var tveksam till Magnusson pga hennes allt mer flabbiga radiojobb och när hon tryckte på populärkulturens uppvärdering (ännu en gång) i tider när finkulturen är den som marginaliserats ekade varningsklockorna i mina öron. Men jag förvandlar mig gärna till pudel och erkänner att jag hade tvärfel. Skillnaden är märkbar på Aftonbladets kultursida och det har gått fort sen Magnusson började chefa den med Åsa Linderborg.
Att hon låter sina gamla radiopolare skriva texter visar sig också vara ett lyckokast, där bland annat den överallt snackande och den i radio rätt slätstrukne och mainstreamade Roger Wilson tar ett intressant och intelligent kliv framåt som skribent är bara ett exempel (läs hans text om dokumentärfilmaren Barbara Kopple).
Men fortfarande hänger sig Bladets sega publicering på nätet kvar från den gamla kulturregimen. Till skillnad från Expressen, som ständigt känns uppkopplade på nätet och snabbt lägger ut kulturmaterialet på nätet, rör sig Aftonbladets kulturwebbare som sniglar, som om det inte fattat att gammelmedia stavas p-a-p-p-e-r.

Saknaden efter Linna Johansson

2008-06-16T23:50:00.002+01:00

En vecka har gått sen Expressens ledarkrönikör Linna Johansson meddelade att hon slutar skriva i tidningen och därmed en av de få anledningarna till att jag fortfarande måste läsa (på nätet) Expressen.
Jag har Linna abstinens och vill bara ropa ut i natten: "Linna, kom tillbaka!"

Är det nån som vet vad denna självständiga och intelligenta röst ska ta ton framöver?

SATC referens

2008-06-16T23:29:00.003+01:00

Anina Rabe, kulturskribent/litteraturrecensent i bl a SvD skriver i sin blogg Shampoo Rising i dag under rubriken "Tre böcker och en ofrivillig populärkulturell referens" att hon kommer att tänka på SATC (hon diggar serien men dissar filmen) när hon läser om den moderna klassikern "Maken" av Gun-Britt Sundström: "Den är dessutom lika slängd i käften, även om Makens Martina diskuterar filosofi hellre än skor."

Filosofi eller skor! Är det frågan?

För övrigt skrev filosofen och författaren Simone de Beauvoir (som skulle fyllt 100 i år) en lysande roman "De vackra bilderna" (i svensk översättning 1968), som 40 år före knäfallet för SATC-kvinnorna beskriver en värld där de skulle passat som handsken på handen.

En utomjordings perspektiv på SATC-kvinnorna

2008-06-16T22:36:00.003+01:00

Utomjording!? För att jag - och det är helt sant - inte sett ett enda helt avsnitt av "Sex and the city" och fortfarande 10 år senare inte förstår varför jag skulle vilja göra det. Vilket inte betyder att jag inte dragits in i seriens brudiga syn på tillvaron, vilket formligen vänt upp och ner på delar av den sk feministiska debatten, där konsumtion omvandlats till maktfaktor i nyliberalernas sköna nya orwellska universum. Jo, jag tackar!

Har den gamla Bang-bruttan Karin Eder-Ekman (läs hennes välskrivna artikel i Aftonbladet om SATC) och co glömt Nina Björks lysande essä "Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön" från 1999?
I den kan man säga att NB förutsåg hela den decennielånga SATC hypen (utan att ha en aning om den i skrivande stund) och när jag bläddrar i den i dag när vi under en längre tid inpregnerats med populärkulturella analyser av SATC-fenomenet, så kan det vara som en uppfriskande kallsup att läsa Björks kapitel "Damernas paradis" i nämnda bok, där romanen med samma namn av Émile Zola från 1893 beskriver varuhusen som det första moderna offentliga kvinnorummet.
Som en kommentar till hur 1800-talets medelklasskvinnor fick större möjligheter att "uttrycka vissa behov och lustar i motsättning till en traditionell patriarkal uppfattning om korrekt kvinnlighhet" ... innebar det samtidigt att "dessa frigörande faktorer innebar (...) nya begränsningar för kvinnorollen" skriver NB och hänvisar till Rita Felskis "The Gender of Modernity" i vilken står att läsa:
"Konsumtionskulturen utsatte kvinnan inte bara för erotiserande kvinnlighetsnormer, som uppmuntrade henne till ständig självkontroll utan den skapade också en kanal genom vilken olika former av begär ofta kunde förvandlas till en tvingande uppmaning att köpa ännu fler varor."
NB kommenterar det med: "Vi kan också tänka oss hur uppmaningen att ständigt köpa fler och fler varor i förlängningen medförde att kvinnan själv förvandlades till en vara. Genom varornas försköning av jaget blev även kvinnan en mer gångbar produkt på marknaden. Jaget och varan kom allt mer att flyta samman och till slut blir det hela en fråga om identitet via och genom varor."
Sug på den Eder-Ekman!

Banbrytande avhandlingen om morsor som alla politiker borde läsa

2008-06-14T09:44:00.004+01:00

I går var jag på disputation på Stockholms universitet. Ämnet är ekonomisk historia och avhandlingen heter "Att upprätthålla livet. Om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige" av författaren(och min vän) Soheyla Yazdanpanah. Hon har intervjuat 20 ensamstående morsor (10 etniska svenskar och 10 etniskt iranska)om hur de fixar och trixar för att få vardagen att gå ihop för sig och sina barn: En verklighet som är Fredrik Reinfeldts och hans gäng i det nya arbetarpartisverige borde lyssna på. De här kvinnorna är gemensamt ett större hjältelandslaglag än det svenska landslagets fotbollsgrabbar, men de får inte landet att gunga i samma hyllningstakt och media gödslar inte med vare sig bilagor rubriker eller fester för deras insatser.

Vad vore Zlatan utan sin morsa? Det skulle jag vilja veta. Kanske är hon en lika stor vardagshjälte som Mustafa Can morsa, som fick sonen att beskriva henne i ett helt sommarprogram i P1 2003 och som fortfarande pga av lyssnartrycket ligger ute på webben för lyssning. Senare skrev han även en bok om morsan, som blev en rungande succé.

På avhandlingens omslag (kan beställas från Stockholms universitet: Stockholm Studies in Economic History 54)finns en serieruta (av Robert Nyberg) där två morsor sitter med varsin kaffekopp och bläddrar i platsjournalen:
Den ena läser högt;
"DEN HÄR DÅ: Som VD i vår koncern bär Du det yttersta ansvaret för hela verksamheten. Du har järnkoll på ekonomin och dygnet runt finns Du stand-by för att gripa in och lösa problem. Alltid med ett leende på läpparna."
Den andra;
"SÖKER DOM EN LÅGAVLÖNAD ENSAMSTÅENDE MAMMA?!!"

Vad är det för fel på Expressen eller papperstidningens sista suck?

2008-06-08T05:44:00.003+01:00

I går kunde man läsa att Expressens ledarsideskrönikör Linna Johansson slutar skriva i tidningen efter åtta år. Tidigare i år lämnade chefen för samma sida, PM Nilsson tillsammans med debattredaktören Leo Lagercrantz och krönikören Linda Skugge tidningen (gick till SvD). Med det kan man säga att Expressens varumärke dalat rejält. Fyra färgstarka profiler tycker inte längre att en av landets största tidningar är något att ha.
Beror det på den tekniska utvecklingen, som erbjuder så många andra sätt att publicera sig och nå människor med sina åsikter?
Jag vill inte utropa pappaerstidningens död, det vore löjligt, men helt klart är att den envägskommunikation som den trycka formen erbjuder känns omodern i nättider när interaktion och läsargenererat material är en självklarhet för de flesta. Vem nöjer sig med att läsa tidningarnas bevakning av en företeelse när nätet är fullt av perspektiv och kunskap på ett och samma fenomen?
Papperstidningen hänger inte med och har ännu inte lyckats vara den kongeniala mötesplats för mediautbyte den skulle kunna vara. Jag tror det är därför de intressantaste debattörerna lämnar pappret och svingar sig ut i den nya mediasituationen. Papper är definitivt 1900, nätet är 2000 och den som lyckas kombinera de båda på ett smart sätt vinner mediakriget.

Tillägg till föregående

2008-05-27T04:59:00.001+01:00

Alexander Bards misogyna analys av det svenska schlagerläget kan du läsa i gårdagens Expressen.

Schlagergubben Bards misogyni

2008-05-27T04:43:00.002+01:00

Ja, ja. Perelli hamnade på 18:e plats. Knappast för att hon är dålig på det hon gör: Kvinnan tycks ju vara ett überproffsigt scengeni. Resten är smak och när Eurovisionschlagern goes east, då väljer Alexander Bard (själv knappast purung) att skylla det på att Sverige skickar schlagertanter (Carola kom 6:a 2006) och hänvisar till en medienorrman som bashat Perelli och därmed är den bardska analysen klar: Hur ska hon kunna slå i Europa om en norrman gör tummen ner.
Inte ett ögonblick riktar Bard sin uppmärksamhet mot den svenska schlagergeneralen Christer Björkman, som uppenbarligen har vägrat känna av åt vilket håll vindarna blåser inom eurovisionen, utan fortsätter att i den svenska deltävlingen välja ett brokigt genrelandskap som utgångspunkt för vad vi ska skicka (i det fallet har Bard rätt). Byt ut Björkman och börja lyssna på östeuroperna, i stället för att le överseende. De har känslan och viljan att att kämpa för på riktigt, det märks och gör framförallt hela skillnaden: Next stop Russia!

Motbok mot "den lyckliga horan" debatten

2008-05-26T05:29:00.005+01:00

Jag har alltid gillat Expressenkrönikören Linna Johansson, enda sen Fittstimsboken och hennes eget feministiska tidning "Bleck". Medan de andra Fittstimsbrudarna tappat stinget och i Linda Skugges fall t om givit feminismen på båten för nåt nationalmorseprojekt, skriver Linna fortfarande passionerat med svart bläck om män och kvinnor. Senast i lördags i Expressen om den icke-hypade Anja Hirdamns bok "Den ensamma fallosen"(dålig titel på en - efter att ha läst enhittills en tredjedel -uppseendeväckande bra feministisk bruksskrift) till förmån för den hypade "Våldtäkt och romantik" av Katrine Kielos.
Anja Hirdman - dotter till genusordningens moder och historieprofessorn Yvonne Hirdman - är medieforskare på JMK och har tidigare gett ut boken "Tilltalande bilder". I den senaste håller Hirdman kvar vid bilden och den här gången är det bilden av maskulinitet, närmare bestämt den maskulina heterosexualiteten formad bl a genom hård- och mjukporr som hon genom senare mansforskning (och feministisk forsknig) analyserar. Det blir jävligt intressant om än lite för akademiskt tungfotat för att lyfta till Nina Björks "Under det rosa täcket" nivån. Men Hirdmans bok är absolut ett måste för den som jag är intresserad av sexualitetens uttryck och då speciellt det senare årens nylanserade synsätt förespråkat av Petra Östergren i "Porr, horor och feminister" om porr- och prostitution (i alla dess former)som ett jobb som vilket som helst. "Den ensamma fallosen" ger svar på tal.

Ps. Du missade väl inte "P3 Special" i går: "Kvinnor, sex och pengar"? Två timmar hardcore om prostitutionens många ansikten.

Carl Bildt och kvinnorna, no matchmaking

2008-05-24T03:57:00.002+01:00

Vi har en utrikesminister i jämställdhetslandet Sverige som skiter fullständigt i kvinnors perspektiv, enligt Lena Ag, generalsekreterare i organisationen Kvinna till Kvinna. På dagens debattsida i DN gör hon en intressant genomgång av hur Bildt hellre umgås med maktens män i krigshärjade områden än lyssnar på kvinnor som arbetar för fred och försoning. Ags inlägg är underbart och även om rubriken "Du ignorerar kvinnorna i allt du gör, Carl Bildt" inte kan få någon att häpet lyfta på ögonbrynen - mer machomaktigt drygt än Bildt är svårfunnet i vårt avlånga land - funkar Ags lista på Bildts osynliggörande av kvinnor som en ögonöppnare för framtida krav på denne mans förestående förändringsprocess på jämställdhetsområdet. Om moddarna och deras alians ska ha nån som helst trovärdighet i sitt jämställdshetsgagg måste Reinfeldt sufflerad av Borg, som säger sig vara feminist och Simone de Beauvoirfan, faktiskt börja läxa upp både socialminister Hägglund angående vårdnadsbidraget och utrikesminister Bildt i fråga om hans härskartekniker.

Själv anser jag att Carl Bildt är en komisk krumelur, alternativt; representant från en historisk epok - det avsomnade 1900-talet - där systemets (läs: patriarkatet) män drömde om perfekta kvinnor, som hellre än att själva dra ihop till brödfödan på en offentlig arbetsmarknad, bakar bullar och vårdar vuxna män och barn i hemmamiljö. I dag framstår dessa reliker för många av oss kvinnor, som osexiga copycats till lundellska/norenska gubbar som söker sig till allt yngre kvinnor ju äldre de själva blir, eftersom en fullvuxen 2000-tals kvinna aldrig i helvete på allvar kan finna en en sådan livssituation, som bihang till en självupptagen man, det minsta intressant.
Medan andra kvinnor, som kokboksförfattaren och matmorsan Maria Corazza Bildt, fortfarande (!) finner det acceptabelt att när hon finner mannen i sitt liv återvända till spisen hemmavid, efter att ha varit en av kvinnorna i maktsfären i det krigshärjande Bosnien.
Ännu är vägen lång till jämställdhet mellan kvinnor och män. Den saken är säker och det är inte bara männens fel. Kvinnorna är förvisso lika goda kålsupare, då de hellre än att förpassa machot till historiens skräphög, hänger sig åt romantiska drömmerier - skapade av patriarkatet - som kräver anpassning till hans uråldriga värderingar om kvinnor och män.

Norén igen... vem bryr sig annat än om skvallret...

2008-04-25T22:09:00.002+01:00

Troligtvis de som har med Norén att göra, men i övrigt; Säkert kulturnissar som jag och andra mer eller mindre insnärjda i eller intresserade av den svenska kulturankdammen, men i övrigt; nobody. Och med all rätt skulle jag tro. Själv suktar jag naturligtvis, som den gam jag är efter skitsnacket och skvallret, samtidigt som jag inser att detta läser jag bata för att det erbjuder skit och inget annat än skit. Om kvinnor Knutsson och Beckman och mannen Malmberg vaskar guld i gruset må så vara. För mig är Norén långt ifrån Gud och jag är enbart intresserad av vad hans eventuella skitsnack emanerar i en framtida kultursituation i Sverige framgent. Billigt och lågt, ja, visst, men i övrigt ger jag inte Norén några poäng på min egen kulturgärningsskala.

Norén igen... allvarligt talat vem skulle vara intresserad

2008-04-25T22:08:00.000+01:00

Norens koketta piruetter

2008-04-25T21:03:00.004+01:00

Lars Noréns "En dramatikers dagbok" är dagens top ten i media. Ok, gubben snackar skit om sina kollegor och ska komma runt det med att sitta i SVT:s "Babel" och säga att det som oroar honom mest är att han sårar någon. Det är patetik och väldigt få i det här landet skulle komma undan med det utom Norén och några få till. Ulrika Knutsson i P1:s "Studio Ett" och Carl-Johan Malmberg i SvD, båda i dag och Eva Beckman i SVT:s "Godmorgon Sverige" i går gav mannen carte blanche, medan Expressen och DN tyckte Norén skrivit skit även om de inte sa det rent ut.
Själv har jag avskrivit Norén som stor dramatiker sen han övergav de borgerliga dramerna, som var lysande, men i samma stund som Norén skulle bli samtidsdramatiker och tala om existensen utanför östermalmsvåningen blev han iskall, dvs stendöd för mig och utan att ha läst ett ord ur "dagboken" räcker det med det jag hört för att förstå att snubben inte rört sig en tum utanför den begränsade radie av borgerlighet som han så exakt och lysande fångade in i sina dramer innan han skulle bli "samhällsdebatterande". I sina senare dramer (utanför borgerligheten) har han inte en susning när det gäller vare sig existensen eller hedervärd analys. Han saknar helt enkelt intellektuell skärpa, på samma sätt som hans kritik av en människa genom att anmärka på hans vikt (enligt kommentarer om dagboken) rör sig på en naiv nivå. Vadå fet? För vem och i vilket hänseende är det avgörande i "domen" över en annan människa.

Trots Noréns plumpa påhopp tycks ingen i dag utpeka honom som mer eller mindre sinnessjuk, vilket var ett epitet som fjolårets sk skandalförfattare Maja Lundgren (för att hon liksom Lars Norén namngav och kastade skit på en rad kulturpersonligheter) råkade ut för. Återstår att se om Maria Schottenius bland andra som var såna ivriga belackare av Lundgren, med samma iver kommer att hoppa på Norén. Skulle inte tro det! Karln är ju gud bevars en kulturinstitution, som man visserligen kan kritisera, men icke utpeka som ett psyko: Det kriteriet är tydligen fortfarande enbart vikt åt människor av kvinnligt kön.

Jag tror inte längre på bojkott av OS

2008-04-01T05:55:00.002+01:00

Det är så typiskt västerländskt att hota världen omkring och sätta sig själv som föredöme att jag i min svenska verklighet vägrade se att situationerna varierar på det här klotet och att en bojkott av OS knappast är till godo för kineserna. Enligt poeten Li Li i P1:s "Tankar för dagen" i dag har hans kinesiske far inte en susning om att några västerlänningar vill bojkotta OS. Farsan ville bara likt så många andra delta i folkfesten via TV och önskade sig inget högre än att leva till september, men dog tyvärr innan.
Viljan till förändring måste komma inifrån landet själv - underifrån - genom de breda folkmassor som i dag brottas mot fattigdom i ett diktatoriskt land. Göran Greider ("Obs", P1, 080331) tror att den rörelsen är på gång efter att ha läst nyutkommen kinesisk poesi och låt oss hoppas det, för kinesernas skull. Han påpekade dessutom att Kina i dag befinner sig på det stadium som Europa gjorde på 1800-talet i industrialismens gryning. Om det nu är så, om vi utgår från att det ligger nåt i det Greider säger, så är det ju inte rimligt att pracka på kineserna ett system som har utvecklats från industrialism in i ett nytt paradigm. Då är det ju faktiskt bättre, tror jag, bättre att åka dit och festa tillsammans och se om den där tesen om att sporten förenar funkar. Åtminstone är det progressivare än att stanna hemma och kräva det orimliga i dagsläget, om man ser det ur ett kinesiskt folkligt perspektiv, för hur ska man kunna få med det kinesiska folket på demokrati-, och mänskliga rättigheter tåget om de inte i nuläget har en susning om något annat än den situation de själva befinner sig i.

Bojkott av OS eller lydiga propaganda-journalister?

2008-03-31T07:51:00.003+01:00

Reportrar utan gränser har kommit över dokument som visar att de kinesiska myndigheterna tänker censurera nyheter under OS, i motsats till den pressfrihet man lovat den internationella olympiska kommittén. IOK.
Varför blir jag inte förvånad?

I och med det faller huvudargumentet från de som varit emot politisk bojkott av att delta under de cermoniella tilldragelserna under OS, nämligen att; det är bättre att vara där och bevaka människornas situation. Men vad blir det för bild av den om den ska silas genom ett av myndigheterna tillrättalagt filter? Inget annat än ren och skär propaganda, på Kinas villkor.
Kanske borde journalisterna göra gemensam sak med de politiker som vill bojkotta.

Varför stod Silda Wall Spitzer vid sin mans sida?

2008-03-31T06:10:00.003+01:00

I början av mars avslöjades New Yorks guvernör Eliot Spitzer som sexköpare. Han tvingades avgå medan horan gjorde succé med stripfilm på nätet. Förra veckan slog polisen till hos bordellmamman Kristin Davis och i hennes kundregister Wicked Models återfanns Spitzer. Enligt källor till New York Post har han köpt
sex av henne sen 2003. Bordellmamman misstänks ha tjänat över 12 miljoner kronor på prostitution 2007 och i samband med att kundregistret nu beslagtagits kan fler kändisar inom nöjevärlden och sporten falla, enligt Expressen (080330).

Vad som fastnat hos mig i den här historien är filmklippet från presskonferensen där trebarnsfadern Spitzer med sin hustru Silda Wall Spitzer vid sin sida utan att ge henne en blick - medan hon betraktade honom - ber om ursäkt. Redan då ekade ursäkten tomt och Sildas medverkan kändes mest som en välregisserad scen, som spelas upp för att i någon mån mildra hans svek och ge intryck av att: Det var väl inte så farligt, vilka är ni (läs: vi som betraktar) att döma när hustrun står på hans sida. Själv undrade jag hela tiden vad hon gjorde där, varför hon skulle behöva dras in offentligt i hans otrohet, eller är det så att hon är införstådd med Spitzers sexköp, att de har en deal och att hon egentligen skiter i vem han knullar med? Jag skulle inte tro det, åtminstone är det inte så mediedramaturgin - som paret Spitzer själva spelar med i - framställer historien.
Nu när det visar sig att karln knullat runt de senaste fem åren - samtidigt som han själv arbetat för att rensa upp i prostitutionsträsket - blir det än svårare att tro på hans tidigare uttalade ursäkt. Men det är ändå inte hans lögner och dess avslöjande som intresserar mig i den sk sexskandalen, såna har vi sett och hört till leda genom historien, utan det är Sildas perspektiv jag inte kan släppa: Hur tänker hon? Utifrån vilka bevekelsegrunder (läs: värdesystem) spelar hon med i denna fars? Tänker hon fortsätta att fronta för sin mans dubbelspel?

När Iréne Haglind, fd hustru till generalmajor och tidigare en av ÖB:s närmaste män Ulf Stigsson, berättade i SVT:s Debatt för nån månad sen om hur hon misshandlats och våldtagits under åren med Stigsson fick hon den självklara frågan varför hon inte gick. Hon svarade att hon tänkte på barnen, att hon inte tyckte att hon kunde rycka upp dem från sitt hem för att möta en oviss framtid. Är det samma tankefälla som Silda Wall Spitzer fallit i: Tror hon att hon står vid sin torsk till mans sida för barnens skull? Vad tror du?
Utan övrig jämförelse slutade misshandeln och våldtäkterna av Haglind med att hennes arbetskamrater till slut anmälde Stigsson. I tingsrätten 2005 friades han från anklagelserna om våldtäkt och grov kvinnofridskränkning, men dömdes till sex månaders fängelse för två fall av misshandel av exhustrun. En dom som lindrades till tre månaders fängelse i hovrätten.

Pär Ström, en gammalpatriark som fått nog av kvinnokraft

2008-03-29T10:56:00.004+01:00

I dag skriver Pär Ström, högerdebattör från tankesmedjan Den nya välfärden på Expressens debattsida om mansförtrycket i det mansfientliga Sverige. Han kunde ha valt en annan dag än den här för att publicera sina synpunkter, när vi summerar de senaste elva dagarna med att mäns våld i tre olika brottsfall dödat tre kvinnor och tre små barn.
Ström är ett skämt, tyvärr vill jag tillägga, för han är något viktigt på spåren, men han har alldeles för lite kunskap om sitt ämnesområde (genus) för att kunna tas på allvar och jag tror att han har en dold agenda. Men det bryr sig inte media om utan låter Ström i stället för att de otaliga mansforskare, som i feminismens efterföljd undersökt mansrollens begränsande och diskriminerande situation, en pajas som Ström föra männens talan. Det är synd, eftersom mansrollen, precis som kvinnorollen är en stereotyp kategorisering av män och kvinnor.
Det som är bra med Ström är att han visar att även mansrollen underordnar män i ett patriarkalt system, men att säga att det är kvinnornas fel (läs: feminismen), som han gör är helt åt helvete, när det i själva verket är feminismens landvinningar som fått en del män att se att även de förlorar på patriarkatet, som föreskriver en viss typ av manlighet - liksom kvinnlighet - på bekostnad av män såväl som kvinnor som människor.
Ström däremot skyller allt på feministerna och hävdar att det är synd om män i dagsläget, genom att konstruera en verklighet där män är förtryckta i ett samhällsklimat som är mansfientligt (läs: feministiskt) samt att vi därför genast borde utlysa 8 september till internationell mansdag. Du hör ju själv, karln är ett skämt, men han menar verkligen allvar.
Det är klart att man kan ju alltid göra det lätt för sig som Ström gör och vända upp och ner på den allmängiltiga sanningen och säga att det är inte kvinnor utan män som är förtryckta och därmed avfärda kvinnors kamp för jämställdhet. Men som generell utsaga har det han säger inget fäste, vilket inte betyder att enskilda män lider under en stereotyp manlighetsnorm och därför på en rad områden blir diskriminerade, som vilken kvinna som helst.
I stället för att racka ner på feminismen borde Ström göra gemensam sak med feministerna, som på samma sätt som han vill se ett jämställt, dvs mänskligt samhälle, där vare sig kvinnor eller män diskrimineras pga kön. Men han kanske inte hade fått någon uppmärksamhet då, även om jag ser den han nu har som högst tillfällig. För om man analyserar hans argument så kan man verkligen ifrågasätta om han är för jämställdhet mellan könen. Är han egentligen inte en gammalpatriark som har tröttnat på att kvinnor tar plats på männens (läs: hans) bekostnad?

Kräv politisk bojkott av OS-invigningen nu

2008-03-27T11:24:00.005+01:00

Först hoppade regissören Steven Spielberg av sin inblandning i OS-invigningen. Sen har Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso krävt att Stefan Holm ska hoppa av OS. Löjligt, tycker journalisten Jan Söderqvist, som tycker att hon i stället borde kräva att EU-minister Cecilia Malmström och statsminister Reinfeldt stannar hemma tillsammans med restan av det europeiska politikergänget.
Men i övrigt är han inte emot en total bojkott och tror dessutom att den skulle vara verkningsfull. Malmström svarar att varken Dalai Lama eller oppositionella i Kina tycker att det är en bra idé, utan vill att världen kommer till Peking och rapporterar mot brotten mot de mänskliga rättigheterna som ständigt begås.
Men bojkotten är nu ett faktum, efter att den polske regeringschefen Donald Tusk i dag gått ut som den förste i EU och sagt att han inte kommer att delta i invigningen. Tidigare har Tjeckiens president Vaclav Klaus sagt att han stannar hemma. (Ekot, P1)

Jag trodde inte att detta var möjligt, men det händer här och nu och det är bara att hänga på fd justitieministern Thomas Bodström och kräva att Reinfeldt stannar hemma han också.

Liza Marklund höjd över alla misstankar, eller...?

2008-03-19T06:44:00.004+01:00

För knappt en månad sen sände P1:s "Medierna" ett inslag om boken "Vingklippt" (utgiven på Blue publishing)av Elisabeth Hermon (läs även mina tidigare bloggar i ämnet: "Lever Liza Marklund på en bluff?", 080223, "Varför tiger media om anklagelserna mot Liza Marklund?", 080227) I den berättar hon historien om hur Liza Marklund byggt sin framgång och rikedom - flera av hennes böcker och en film bygger på historien - genom att krossa hennes liv i en artikelserie om stiftelsen Trossen som Hermon skapade i början av 90-talet för att skydda och hjälpa kvinnor som levde under hot, en erfarenhet hon själv hade. I Marklunds artiklar framställdes Trossen som en bluff med ett enda syfte; att berika Elisabeth Hermon.

När jag hörde storyn i radio vaknade min journalistiska ryggmärgsinstinkt. Tankarna gick till den aktuella Trond Sefastsson historien, där en journalist och jurist med hög svansföring och massor av journalistisk cred visade sig vara en mutkolv utan den etik han förordat och levt högt på och som nu om inget oförutsett inträffar kommer att åtalas för grovt mutbrott och bokföringsbrott (DN, 080317). Min nästa tanke, då i slutet av februari var: Nu tar det hus i helvete i medierna och jag ringde genast en gammal journalistkollega för att diskutera saken. Döm av min förvåning när varken kollegans tidning eller något annat media högg på historien. Tills nu en månad senare när etikforskaren och medias nya darling Ann Heberlein i en kommentar - SvD i går - till Hermons bok skriver under rubriken "Liza Marklund har en del att förklara" att hon förvånas över att Marklund inte ställs till svars och svarar själv: "Osund kollegialitet är den förklaring som kommer för mig."

I kommentarerna till mina två tidigare bloggar i sakfrågan verkar det som att det finns en hel del som inte stämmer i den här historien. "Mia", som varit Marklunds källa och huvudperson i hennes fiktiva skapande kring artikelserien står enligt någon som säger sig känna henne inte heller högt i trovärdighetskurs och flera tycks ha andra perspektiv att tillföra den här historien. Det visar sig mao finnas fler anledningar för journalisterna att gräva djupare i storyn. Om inte kommer spekulationerna och ryktesspridningen kring det "nedtystade" att fortsätta. Och ju längre media vägrar ta i den desto effektivare undergräver de sin egen trovärdighet. För det kan väl inte vara så att Liza Marklund är höjd över alla misstankar i medierna? Det var ju inte Sefastsson. Trots hans officiellt erkända oförvitlighet bestämde sig TV3:s program "Insider" att kritiskt granska hans verksamhet och på den vägen är det. Vilket grävande journalistteam blir först att avslöja om Marklund är en bluff eller orättfärdigt anklagad? Det är frågan.

Jag ska erkänna att luften gick ur mig när media inte hakade på Marklund-historien och jag läste aldrig boken, som jag absolut tänkte göra när jag först hörde om den. Anledningen var att eftersom media inte reagerade tänkte jag, tyvärr, att då kommer ingenting att hända. Nu kanske - hoppas jag - någon i media hänger på Heberleins påstående om att Marklund har en del att förklara.
Vad säger ni som läst boken: Har den övertygat er om att Marklund är en bluff? Intressant om ni vill dela med er av era reflektioner efter att ha läst den.

Den manliga dubbelmoralen kring prostitution, igen

2008-03-12T06:58:00.003+01:00

Förra veckan kunde vi i bladen läsa om hur en svensk ledare för ett stort svenskt företag togs av polisen med brallorna nere på horhotellet Sheraton i Stockholm - känt stamställe för lyxhoror sen 70-talets Bordellhärva - när han tänkt sig en "hedersstund" med en hora i skymundan. Samtidigt påmindes vi om 2 andra företagsledare, som på senare år "unnat sig" en hora.
Den förre företagsledaren "ångrade så" att han köpt sex och det är ju så det brukar låta när en torsk blir upptäckt och får löpa gatlopp i media.

Den här veckan inleddes med ett liknanade avslöjande. Nu är det den gifte trebarnsfadern, New York guvernören och Clintonvännen Eliot Spitzer som offentligt bad om ursäkt för att han sårat sin familj. Vid den korta presskonferensen där fru Silda stod vid hans sida - det borde hon hållit sig för god för - riktade han sig inte med en blick mot hustrun när han uttalade ursäkten till henne, däremot undvek han att ens nämna anklagelserna om att han, som kund nr 9 på en lista skulle köpt sex av lyxhoror i Washington.
Dubbelmoralen blir flagrant med tanke på att karln 2004 kämpat emot prostitution i New York i samband med utredningen av en eskortfirma.

Efter publiceringen av Spitzers horaffärer, där en kan kosta upp emot 5000 dollar och där han valt bland ett gäng lyxeskorter på "Emperors Club Vips" hemsida, har republikanerna ställt den 48-årige New York guvernören inför ett ultimatum: Antingen avgå inom 48 timmar eller åtal inför riksrätten. (Källa: Expressen 080311)

Samtidigt som nyheten om Spitzer publicerades passade media på att informera om att den finske utrikesministern Ikka Kanena hamnat i en ny sexskandal. Han påstås ha mailbombat Johanna Tukiainen, ledare för den erotiska dansgruppen Glamour Dolls och hennes syrra som är porrskådis. Förra gången han upptäcktes i en sexskandal var 2005. Den gången kom han undan med en varning. Frågan är om finnländarna även denna gång kommer att låta det passera. (Aftonbladet, 080311)

Det är det här jag menar när jag i bloggen "Varför hatar horor feminister i stället för torskarnas dubbelmoral?" (080309) säger att prostitution först och främst handlar om män och deras sexualmoral. Att horor tjänar pengar på det må så vara, men att de inte samtidigt inser att männens vilja att smyga med det gör att hororna blir stigmatiserade. När torskarna sen eventuellt blir upptäckta står de sällan eller aldrig för vad de gjort, dvs på horans sida, utan ångrar sig och ber hustrun - om de fortfarande har nån - om ursäkt och säger att det var sååå fel. Att det dessutom den här gången som i Spitzers fall var en torsk som officiellt tagit krafttag mot prostitutionen, samtidigt som han privat ägnat sig åt densansamma, gör det hela mer än övertydligt.

Utan en dubbel sexualmoralistisk manlig agenda skulle varken horor eller madonnor existera, så enkelt är det. Prostitution är en manlig uppfinning, som går hand i hand med det patriarkala samhället. Den har ingenting med kvinnors sexualitet att göra, utan är en anpassad form av densamma som erbjuds kvinnor inom patriarkatet. Feminister har genom årtusenden kämpat emot indelningen av kvinnor enligt modellen horor och madonnor, medan många kvinnor som valt att prostituera sig, men även andra, har anpassat sig till den normen och beskyller nu feminister för att inte gå med på att uppvärdera horan på madonnans bekostnad. I förlängningen blir konsekvensen av deras resonemang att feminismen ska ge horan rätt att sälja sex bakom ryggen på madonnan, i enlighet med mannens önskemål. I stället borde de göra gemensam sak med feministerna och ställa sig på madonnans - i Spitzerfallet hustrun Silda - sida och vägra vara antingen det ena eller det andra, men däremot kräva att mannen i fråga tar ansvar för sina handlingar.
Men det kommer aldrig att ske så länge patriarkala strukturer gör att vissa kvinnor hellre hänger på den givna normen kring att det finns två sorters kvinnor - goda och dåliga - och oavsett vilket fack man tillhör enbart kämpar för sin grupps bästa och blundar för de strukturer som gör att man överhuvudtaget tvingats till kamp kvinnor emellan. De enda som vinner på uppdelningen är patriarkatkramarna och därmed består den manliga dubbelmoralen på sexualområdet.