Gyllenhammar, Zandén får sällskap av Klingspor
Först Cecilia Gyllenhammars och Jessica Zandéns debattartikel på temat: misshandla mig gärna (min tolkning) på Newsmill. Sen kommer en story, som tangerar samma tendens: Agneta Klingspors nya roman "Pressa läpparna här", om våld, förnedring och allmän destruktivitet upphöjd till passionerad kärlek. Trots att det hela slutade med en rättegång för Klingspors del - hon återanvänder nämligen en del av den självbiografiska "Nyckelroman" som kom 1994 - när det begav sig, har hon uppenbarligen inte kommit över den där historien. Om så vore fallet, undrar jag varför hon 14 år senare väljer att tugga om den på nytt; ibland till förvillelse lika, enligt Nina Björks recension i DN i dag.
Vad är det med oss kvinnor? Varför älskar vi män som hatar kvinnor? Varför ser vi någon annan - ofta ett litet barn som behöver en moders (läs: vår) omsorg - än den man vi har framför oss?
För att vi själva är skadskjutna små flickor som lärt oss att kärlek = våld. Jag blir så trött.
Läs Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik" i stället: Gå till botten med dig själv, ta hand om den lilla flickan inom dig och lär dig se igenom de strukturer vi är så omedvetna om när det gäller sexualiteten.
Enligt Simone de Beauvoirs syn på den patriarkala sexualiteten - dess mest urspårade uttryck analyserar hon i "Must we burn Sade" - är att den bygger på att män hatar kvinnor, enkelt uttryckt.
Är det därför kvinnor som Gyllenhammar, Zandén och Klingspor upphöjer våld och hat till passion?
Det är så sorgligt att dessa kvinnor debatterar och i olika litterära former fortsätter nagla sig fast vid män som bara är kapabla att ge dem pisk, som om vi kvinnor inte har nog av destruktiva "kärleks"historier i det verkliga livet.