Bangbrudarna mitt i kvinnofällan

Jag har länge tyckt att det vilat något dammigt,instängt över Bangbrudarnas feministiska magasin. Det är som att så länge de unga, klarögda medelklass feministerna håller sig ifrån den traditionella heterofamiljen finns det lite bett, men när ungarna gör entré i deras liv sveps de in i borgerlighetens kvinnofälla och börjar se något frigörande i konsumtion. För att de sitter så jävla fast i kvinnans vårdande omsorgs- vara-för-andra mytt och helt enkelt väljer att gilla läget?

När Karin Eder-Ekman, chefredaktör för Bang nu ger sig in i DN:s senaste "feministdebatt" - som utlöstes av Nina Björks konsumtionskritiska krönika i samma tidning för några söndagar sen och krockade med Sisela Lindbloms kommande roman "De skamlösa" som kritiserar samma ämne - så är det hör och häpna en Hermésväska för 70 000 spänn som hamnatri centrum. Det barrocka i hela situationen är att det är en sida i debatten som försvarar ett sånt köp med argument där väskan får symbolisera något frigörande.

Eder-Ekman tillhör den falangen. I det läget handlar det inte längre om feminism, som jag ser det, utan om att försvara egna individuella val, som ju är borgerlighetens signum. Men att väskan skulle ha manövrerat ut mannen och att det nu handlar om att hamna i andra kvinnors blickfång i stället för att bli ett objekt i mannens, som Eder-Ekman påstår är ju så världsfrånvänt att det faktiskt är kul. Hur blind kan en väska göra en kvinna, som påstår sig vara feminist, när hon i själva verket suktar efter att göra sig själv attraktivare genom en väska.

Det är skral intellektuell nivå, även om hon lindar in argumentationen som vore det själva kvinnoexistensen hon talar om. Och om vi ska snacka konsumtion på riktigt crazy nivå, så är det väl snarare männens mer allmänna konsumtionsvanor som borde hamna under luppen, i stället för en och annan kvinnas bisarra konsumtionsmönster.

Näh, precis som många inom folkpartiet tycker att Leijonborg gjort sitt, så är det nog dags att Bang-brudarna tackar för sig. Nya feministiska tidskrifter, tack!

Alakoskis Svinalängorna och Louise i Vetlanda

Några dar innan, Janne Josefsson i SVT:s Uppdrag granskning i tisdags berättade om 14-åriga Louise, som levt i en social missär - bl a utsatt ständiga våldtäkter - med sin far i 5-6 år utan att samhället reagerat, hade jag läst 2006 års Augustvinnare Susanna Alakoskis roman "Svinalängorna". Likheterna mellan verklighetens svenska 2000-tal och fiktionens 70-tal - bygger på författarens egen barndom - i det här fallet är påtagliga. På samma sätt som det sk välfärdssamhällets institutioner har svikit Louise i nutid, svek polisen, skolan, socialen och medmänniskorna Leena och hennes syskon i romanen. Inget nytt under solen mao och såna här fall dyker upp och upprör folkhemmets invånare med jämna mellanrum. Jag undrar bara hur pass vanligt det är och hur dessa ständigt påhoppade socialarbetare egentligen har det där ute i verkligheten. Under de senaste dagarnas massiva mediarapportering kring fallet har fd socialarbetare vittnat om att man som verksam inom området faktiskt är rädd för sina klienter och avstår från beslut pga hot om repressalier. Att samarbetet inte funkar mellan polisen, skolan och socialen det är ett lika gammalt problem, som tycks lösas med alla-skyller-på-alla principen. Men först så rullar ett huvud - nu socialchefens i Vetlanda - som åtgärd och sen fortsätter allt på sitt gamla vanliga dysfunktionella sätt, tills ett nytt fall dyker upp. Det är nåt ruttet i allt det här, vars lösning befinner sig bortom politiska direktiv. Det handlar om vilket folkhem vi vill leva i och det handlar om dig och mig, vad vi gör, väljer att se och blunda för.

Det är inte bara socialchefer på lokala kontor i det här landet som är rädda för att själva råka illa ut om man griper in där fel begås. Vi svenskar är ett gäng fegisar som allt mer utvecklats till enskilda egotrippar, som är beredda att blunda för det mesta så länge det inte påverkar mig själv eller någon som står mig nära. Kanske är det västvärldens största problem, vars intellektuella dagsdebatt handlar om rätten att få köpa en väska för 70 000 kr eller inte. Hur kunde det bli såhär?

Men det var egentligen inte det jag gått och skavt på sen jag slog igen Alakoskis roman och som var den egentliga anledningen till det här inlägget. Den lämnar mig ingen ro. Vare sig som berättelse betraktad eller de utmärkelser och den upphöjelse som den fått i kultursfären. Ingen, inte ens författaren, vad jag har hört har talat om att Leena - bokens berättaröst - är en "Louise", som faktiskt ingen såg eller brydde sig om att hjälpa. En helvetesskildring, skriver visserligen Augustjuryn i sin motivering, men sedd i en skrattspegel skulle jag vilja tillägga. För den är ju berättad med sån munterhet. Why? Visst, säkert ett barns överlevnadsstrategi, men romanens uppdrag borde vara större än att totalt oproblematiserat skildra ett barns utsatthet. Ju mer jag tänker på den här romanen och de muntra reaktioner den väckt desto mer motvilja väcker den i mig. Jag tycker Alakoski sviker sin romans huvudperson - sitt alterego - en gång till och att kultureliten klappar i händerna till en så onyanserad skildring är bara ett tecken på att helst av allt vill vi blunda och berätta en rolig historia.

Filmrecension: Hot Fuzz, G

Nu kan du läsa min recension av filmen på nättidningen Sourze (www.sourze.se).
Bodil har bett mig länka direkt till recensionerna i bloggen, men - pinsamt nog - så fixar jag inte det.
Däremot är länken: http://www.sourze.se/default.asp?itemId=10586829

Jag ska försöka få till direktlänk så fort jag kan.

Tveksamt Augustpris

Varje år delas det prestigefyllda Augustpriset ut till den av juryn utsedda bästa svenska skönlitterära boken under det år som gått. Sen 2000 har två böcker i en, enligt mig, ny genre belönats: Den första var "Populärmusik från Vittula", 2000 av Mikael Niemi och så nu senast "Svinalängorna", 2006 av Susanna Alakoski. Jag kallar genren etclasslit och klassar den som etnicitet-klass motsvarigheten till chiclit, som är 1990-2000-talets motsvarighet till Allersromaner eller det senare tantsnusket.

Jag började fundera i de här banorna när jag läste Jonas Hassen Khemiris "Montecore", 2006. Det är en formmässigt och språkligt mycket skicklig författare som för pennan. Det är roligt med romanpappans lustiga språkblandningar där den sk blattesvenskan, nysvenskan osv - som det fördes en så echauffrerad debatt om för ett par år sen- blir den väg vi får lära känna pappan igenom. Han, en vilsen man i sitt nya svenska hemland blir i Khemiris version en lite tokrolig karaktär som är skildrad på avstånd och utifrån en svensk sociokulturell kontext. Genom det humoristiska anslaget och den ytliga intentionen av att berätta hur det är att vara en del av det sk mångkulturella Sverige tar vi berättelsen till oss som en bild av "verkligheten". I själva verket har Khemiri för länge sen och kanske alltid varit en del av det svenska synsättet på främlingen som han med sin bok på ett sätt vill avslöja. Han exotiserar främlingen och gör honom till en rolig krumelur och som sådan tar kulturetablisemanget honom till sitt hjärta för att berättelsen överensstämmer med de osynliga koder som handlar om vi och dom.

Det som gör att man kan jämföra den sk etclasslitten med den lättviktiga chiclitten är banaliteten i karaktärsskildringen, där stereotypa figurer, mer än individuella människor, ger liv åt berättelserna. Jag menar inte att det är samma sak som att de är dåliga böcker, men det handlar om underhållningslitteratur, som precis som kriminalromanen ofta använder sig av en standardrepertoar av karaktärer för att få sin historia berättad. Ofta utgör dessa genreböcker tydliga tidsmarkörer och säger inte sällan mer om det samhälle vi lever i än tyngre romanverk. Men stor litteratur är det inte, om än populär.

En annan roman som tillhör den av mig sk etclasslitten är "Svinalängorna", 2006 års Augustprisvinnare. Avståndet, humorn och det förment autentiska i skildringen - Alakoski skildrar till dels sin egen uppväxt - till de människor hon skildrar känns igen från Montecore (nominerad till Augustpriset 2006). Här är det bilden av de supande finska föräldrarna, med en pappa som inte kan prata "ren" svenska, som på ett sk kärleksfullt sätt, står i centrum för komiken i ett barns "helvetesvandring genom vuxenvärlden där fyllan och unerläget regerar vardagen" som Augustprisjuryn skriver i sin motivering.

För egen del måste jag säga att det är ett skratt som sätter sig på tvären i halsen. För vad är det vi läsare skrattar åt, om inte våra egna fördomar om främlingens vardag, som ofta utspelar sig på samhällets botten.

Filmrecensioner: Goya´s ghosts, VG, Tre systrar och en mamma, IG

Förra veckan hade Milos Formans senaste, Goya´s ghosts och kalkonrullen Tre systrar och en mamma premiär på bio. Läs mina recensioner på www.sourze.se.

Jag fattar inte varför recensenterna är så tjuriga i sina omdömen om Formans film, men det är ju samtidigt det som ger dynamik åt kritiken, som vanligtvis tycks komma till i ett gäng där alla tycks mer eller mindre klonade. Tyvärr är filmkritiken i sig usel i det här landet. Den är slängig och har en rätt nonchalant inställning till filmkonsten, som gör att den tycks mer förtjust i sina egna formuleringar än att försöka analysera filmens intentioner och hur den lyckas repektive misslyckas med att iscensätta dem. Kanske beror det på formatet, jag menar att en filmrecension ofta tvingas vara så kort att det egentligen vore hederligare att begränsa tyckandet till den betygsättning som numera vidhäftar alla filmrecenisoner, vad jag vet. Inget fel i sig, men om man bara får ett par rader i övrigt att förklara sin betygsättning så gör det tyvärr ofta varken till eller från.
På Expressens kultursida (070329, 070402) har filmkritiken diskuterats och tidigare i år fördes en filmdebatt även i P1:s Obs! och de flesta tycks överens om att dagsläget inom filmkritiken borde förändras.

Förövrigt undrar jag varför och för vem man gör en film som Tre systrar och en mamma. Jag gör vad jag kan för att förtränga att en av mina skådespelarfavoritet Diane Keaton över huvudtaget ville ha något med den här filmen att göra. Att hon dessutom befinner sig i en av huvudrollerna har jag redan glömt. Det här är chiclit goes movie när det är som banalast och allra sämst.