Bilden av Mona Sahlin och kvinnogrisig krönika om Michelle Obama

Först gör Newsmillsredaktören vad han kan för att få Katrine Kielos att mobba Mona Sahlin för att hon är kvinna, utan att lyckas på ett TV-inslag som ligger på debattsiten i anslutning till en artikel av Kielos om Mona Sahlins ledarskap.

Det är intressant att följa hur redaktörens frågor intrikat biter sig fast i sin målbild att det är kvinnorna som mobbar Sahlin för att hon är kvinna. Kielos skruvar sig skickligt ur den fälla redaktören gillrat, men hennes försök att leda intervjun i en annan riktning misslyckas. Redaktören har på förhand bestämt sig för hur landet ligger, inbjudna gäster göre sig icke besvär på den fronten.

Sen läser jag kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnussons blogg. Hon har läst Pär Nuders bok och enligt den gick Mona Sahlin under tilltalsnamnet "husmodern" i den inre socialdemokratiska kretsen. Vad säger det om s-mäns syn på sin partiledare?

För det andra finns inga gränser för jublet över Obama Krist Superstar-såpan i svenska medier. Frälsarens hustru, Michelle Obama, hamnar trots makens upphöjda position genast i den kritiska skottgluggen.
I gårdagens Expressen - två dagar efter Obamas valseger - läste jag en hemsk krönika av Britta Svensson där kvinnogriseriet (läs blogginlägget: "Låt oss tala om kvinnogrisen", 081101) når nya höjder. Svensson är tveksam till om Michelle Obama kommer att klara av rollen som värdinna i Vita huset. Därefter går hon in på Michelle Obamas yttre - alltid denna utseendefixering när det gäller kvinnor - och i det fallet är hon obarmhärtig. Hon tycker att jämförelsen mellan Michelle Obama och Jackie Kennedy, vilken gjorts i medierna gång på gång, är en "felriktad välvillighet". Så här skriver hon:

"Designklänningar för 7 000 kronor styck har visserligen lyft Michelle Obamas klädstil avsevärt, sen hon syntes i designkatastrofer som den lilla trånga koftan som såg ut att komma från H&M. Men hennes framskjutna axlar, den rynkande pannan, det aggressiva kroppsspråket kan ingen stylist i världen göra något åt. Bredvid maken ser det helt enkelt ut som om det är Michelle Obama som 'har på sig byxorna i familjen' som det heter här i USA. Medan maken har en lugn, mild, lite feminin framtoning är Michelle närmast manhaftig."

Ja, det står faktiskt så och Svenssons mosa Michelle Obama ångvält fortsätter genom krönikan, för att paradoxalt sluta i:

"Med sin juristutbildning och sina många chefs- och styrelseuppdrag (hon tjänar 2,2 miljoner kronor om året) är hon snarare en stark personlighet som klarat att ta sig fram i en värld där många har fördomar om hennes ras, kön och sociala bakgrund."

Tänk om Svenssons krönika handlat om det i stället för att frossa i stereotypa och rent oförskämda påhopp om det vi kallar manligt och kvinnligt.

Hade Carl Hamilton gett sig på en muslimsk man?

Skulle inte tro det, även om det är det muslimska patriarkatet som har koranskt tolkningsföreträde och därmed bestämmer att muslimska kvinnor ska ha slöja och inte ta män i hand.
I stället för att rikta kritiken mot de muslimska familjefäder som ingår i en starkt religiös minoritet som på olika sätt isolerar sina döttrar och kvinnor från att delta i den svenska offentligheten, ger han sig på tre unga muslimska kvinnor när de inte vill ta honom i hand.
Han tål uppenbarligen inte att de unga kvinnorna förmodligen bara gör det som deras föräldrar har uppfostrat dem till, dvs han "skjuter budbärarna" när han inte gillar budskapet som den uteblivna handskakningen i hans värld står för.

Låt oss diskutera religionernas plats i det svenska samhället på ett mer nyanserat sätt än det som Sverigedemokraterna erbjuder. Kvällens "Debatt" i SVT klarade inte det, utan spelade på Sverigedemokraternas planhalva. Genom att hetsa mot muslimerna i studion och plocka enkla lösryckta poäng om slöjor, stening och avhuggna händer vid otrohet enligt sharia, muslimska kvinnor som inte får bada tillsammans med män och nån som tar paus från jobbet för fredagsbönen blev programmet ren pr för det tidigare nämnda partiet.

Jag tror/hoppas inte det var meningen med programmet, men det var tyvärr precis så det framstod; som ett isärhållande av vi och dom. Det som började som en till synes utsträckt hand slutade i en rasistisk pamflett. Hur kunde det bli så fel?

Faludis nya borde handla om Obama och feminismens andra backlash

I morse i "P1-morgon" avbröt en afro-amerikansk kvinna den manliga halleluljakören till Obamas seger med att tala om fru Obama och de problem hon skulle stöta på i Vita huset.
Ove Joansson, USA-valbevakare för elfte gången, tog till beprövad härskarteknik och sa att den frågan överlät han åt andra att kommentera för att sen återgå till att prisa USA:s nya hjälte "den svarte" Obama och symbolens makt i det historiska ögonblick som valet av honom till Amerikas president innebär.
Behöver jag tillägga att frågan om fru Obama inte fiskades upp av studioreportern igen. Men den fick mig att börja fundera över symbolens makt - mytologins moder - snacket kring det här valet. De flesta talar om hur Obama förverkligar drömmen som Martin Luther King talade om innan han sköts på 60-talet. Nu är alla så rusiga över att en svart man blivit president att allt annat tycks vara oväsentligt.

Något som blev väldigt tydligt i morgonens P1-sändning där Claes Ruin, statsvetare vid ett katolskt universitet i Washington, gång efter gång la sordin på frälsaren-har-kommit stämmningen, genom att påpeka att vi har faktiskt ingen aning om vad Obama går för rent politiskt.

I det läget hade jag för länge sen mentalt stängt av Obama-kören och i stället fortsatt fundera över vad som hänt om det varit Hillary Clinton, som tagit hem presidentvalssegern?
Rent symboliskt, naturligtvis oerhört mycket för kvinnor worldwide, att en kvinna för första gången i historien blivit USA:s president. En kvinna, som är en symbol för halva befolknigen kan fortfarande inte bli president i världens i dag enda supermakt, medan en afro-amerikansk man, som tillhör en minoritet på 13 procent nu har blivit president i USA.
Vad säger det? Amerikas förenta stater förändras men patriarkatet består.
Inte en enda gång har jag hört Obama tala om jämställdhet och kvinnors villkor och allvarligt talat med finanskris, arbetslöshet och kriget i Irak och Afghanistankaoset jagandes i hasorna, tror jag inte att han kommer att göra det heller.

Den enda jag kan hoppas på nu är Susan Faludi, som 1991 skrev "Backlash" om hur president Reagans regeringsår 1981-1989 blev ett krig på alla fronter mot kvinnorna i USA. Under hösten har hennes senaste bok "Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna" kommit på svenska. Den handlar om hur terrorattacken 2001 väckte upp den gamla amerikanska myten om sårbara kvinnor som behöver räddas undan faror av heroiska män.
Vilken patriarkal mytbildning ska nu användas emot kvinnorna när USA är på fallrepet, tänker jag?
Om några år när bakruset efter Obamas seger har övergått i vardaglig realpolitik kanske vi får läsa den boken av en av västvärldens mest intressanta feminister.

Allt annat än fängelse för Papa Dee uteslutet

Kammaråklagare Elisabet Kindblom, expert på våldsbrott mot kvinnor, överklagade i tisdags Papa Dee-domen till hovrätten.
Hon yrkar på fängelsestraff och att han, dvs Daniel Wahlgren även döms för misshandeln av sin hustru Andrea Wahlgren - i tingsrätten dömdes han bara för misshandel av henne på Mäster Samuelssonsgatan - i bostaden.
Anledningen till överklagandet är att Kindblom, liksom ordföranden och en nämndeman i tingsrätten ville döma för misshandel vid båda tillfällena.
Bevisningen - förhör med Andrea Wahlgren, rättsintyg med foton av henne efter misshandeln i bostaden, journal från sjukhuset och brottsplatsundersökning - blir densamma eftersom Kindblom hävdar att den är tillräcklig för att döma Papa Dee.

Nu blir det mao ord upp till rättssystemet under hovrättsförhandlingarna att komma fram till att hustrumisshandlaren Papa Dee ska sättas bakom lås och bom. Allt annat vore rättsskandal!

Vad ska kvinnor med män till?

För 10 år sen kom kvinnomaktutredningen "Ty maken är din...myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige".
Jag minns när utredningen presenterades under några dagar i Umeå. Jag gick från det ena föredraget till det andra och mer och mer uppenbarades ojämställdheten i förhållandet arbete-privatliv mellan män och kvinnor.
I förslag till åtgärder skrev utredaren Kristina Persson att hon ville se att en parlamentarisk utredning tillsattes för att diskutera och föreslå förändringar som behövs "för att skapa ett samhälle som präglas av balans mellan å ena sidan produktionens krav och möjligheter och å den andra individens välfärd och livskvalite."

Sen dess har det varit en hel del snack men lite verkstad. Det visar bl a en ny doktorsavhandling av sociologen Katarina Boye (DN/TT, 081103). Genom att analysera statistik i svenska levnadsnivåundersökningar från fyra år (ca 5 000 personer medverkat varje år)visar det sig att 40 procent av skillnaderna i välbefinnande handlar om att män inte delar på ansvaret hemma.
Kvinnor gör generellt tre gånger så mycket hemarbete och värst är det i familjer där båda jobbar mer än heltid utanför hemmet. I de fallen gör kvinnor fyra gånger så mycket som männen hemma.
Dessutom skriver DN i dag att förra året sjönk pappornas vabdagar ner till 2002 års nivå, förutom att deras föräldraledighet inte ökar på samma sätt som den gjort de senaste tio åren.

Kvinnomaktsutredningens forskingsrapporter för tio år sen visade även med all önskvärd tydlighet att den ekonomiska makten och de ekonomiska resurserna är mycket ojämnt fördelade mellan kvinnor och män.

Visst, det går ju alltid att ropa på politiska åtgärder om delad föräldraledighet, men till slut är det ändå upp till oss kvinnor att i vårt individuella liv släppa modersmyten och inte gå med på nåt annat än delat hemarbete.

Bankerna och drottningen vill stoppa barnporrpedofilerna

I Ekots lördagsintervju 081101 sa drottning Silvia att hon vill att barnporrlagen kompletteras med en "tittlag",enligt norsk-dansk modell, dvs ett förbud för pedofiler att titta på barnporr på nätet.

I dag träffas inbjuds svenska banker till ett möte att bilda en svensk finansiell koalition mot barnporr, enligt DN Debatt i dag.
"Vi tänker hitta lösningar att föhindra att de finansiella systemen nyttjas för betalningar i samband med barnpornografi" skriver kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell och Skandiabankens vd Fredrik Sauter. Systemet finns redan i USA.

Vidare definierar de barnpornografi som "övergrepp som sedan används i en cynisk handel som i praktiken innebär fortsatta förnedrande övergrepp på de utsatta barnen".

Enligt förre EU-kommisionären Franco Frattini ökade antalet sidor med barnporr på nätet med 1 500 procent mellan 1997 och 2007. Varje år stoppas 50 000 försök, enbart i Sverige, att nå barnpornografiska internetsidor.
Senast åkte en flerbarnspappa och polisanställd man dit för att laddat ner grov barnporr. I hans dator hittade polisen 140 000 barnporrbilder och 500 filmsekvenser. Mannen åtalas nu vid Södertörns tingsrätt efter att sambon anmälde sin sambo.

Jag hoppas att alla kvinnor och mammor gör som den polisanställda pappans sambo när de upptäcker att deras män eller andra män ägnar sig åt att begå barnsexbrott på nätet. Det finns inga omständigheter som gör att man inte ska anmäla en man som utnyttjar barn, som jag ser det. Det är inte mannen/brottslingen som ska skyddas i de här fallen, utan alla de barn - andras och egna - som denna man valt att utnyttja.

Våldtäktsoffret som vägrar att vara det

"Jag blev ett offer. Men jag tänker inte fortsätta vara ett."
Det säger psedonymen Anna, som våldtogs för två år sen (när hon var 14 år) i gårdagens Expressen.

Annas inställning går på tvärs mot det mentala offertänkandet inom feminismen som jag var inne på i mitt tidigare inlägg "En feminism bortom offertänkandet", 081027. Det är nåt med den retoriska figuren offer, som man ska passa sig för, då den lätt kletar sig fast som en identitetsskapande självbild. Den tenderar att förvrida ens syn, så att man ser de andra som förövare, eftersom vi rör oss i en socialkulturell kontext som gärna definierar människor utifrån dikotomiska par som offer-förövare. Ett par som feminismen har underbyggt när det gäller kampen mot våldet mot kvinnor, där offret = kvinna och förövaren = man.
Att det blivit så faller sig naturligt om man utgår från våldtäktstillfället, eftersom det generellt sätt är män som våldtar kvinnor, med några få undantag.
Men min kritik handlar inte om det, utan snarare om den feministiska retoriken - sättet att se,tala om och förhålla sig till fenomenet våldtäkt - som fastnar i offer-förövare diskursen och tvistar den hit och dit. I stället för att lyfta kvinnor ur offerrollen och se dem som överlevare, motverka rädslan, stärka dem och i alla sammanhang få dem att vägra ta på sig skuld och skam.

Jag vet, det handlar om konfrontera relationen man-kvinna och samhället på alla nivåer; som när Anna i Expressenartikeln blir våldtagen av en kompis och efteråt får höra honom säga:

"Duktig flicka. Men det här stannar mellan dig och mig, annars jävlar."

En våldtäktsman ska aldrig mer få komma undan med det... eller hur, kan vi inte lova varandra det, att vem av oss med kvinnokön som härnäst blir våldtagen så tänker vi göra vad vi kan för att sätta dit svinet. Vi tummar på det nu, ok?!

För att fortsätta citera artikeln om Anna:

"Anna kom hem och duschade. Länge. - Jag kände mig så snuskig och äcklig. Jag skämdes."

Hörrni brudar. Det är inte vi som är snuskiga och äckliga, utan han som våldtar eller kör med andra sexuella övergrepp. Och så inget snack om att skämmas. Vi har inget att skämmas för. Men han - aset som gjorde det - ska skämmas och det inför alla som känner och litar på honom.

"Det gick en vecka innan Anna vågade berätta för mamma om vad som hade hänt... - Jag visste inte vad jag skulle använda för ord. Det var pinsamt och jag visste inte vad de skulle tycka om mig. Jag kände mig smutsig."

Hädanefter berättar vi direkt för nån vi har förtroende för om vi utsätts för sexövergrepp av män, polisanmäler så fort vi kan och så glömmer vi det där om att det är pinsamt, eller vad andra tycker om oss och vi är inte smutsiga.
Vi gör som Blondinbella - utsattes för sexövergrepp i Rimini i somras och skrev direkt om det på sin blogg - i stället. Vi ropar ut det över hela stan och börjar göra nåt för att slippa skiten.

"I skolan kom det ut att hon blivit våldtagen. - De mobbade mig och sa att det inte hade hänt. Eller så kallade de mig för 08-luder och Stockholmshora. - Vi var tvungna att flytta till en annan stad. Anna fick panikattacker av mobbningen och skolan gjorde ingenting, säger Annas mamma."

När det gäller attityden i skolan - både från andra elever och lärare - finns det mycket att göra. Den här historien har vi hört så många gånger. Det får vara slut på det nu. Vi måste vägra att gå med på att "våldtäkten" fortsätter genom samhällets olika institutioner och de människor som befolkar dem.

ps
Anna fick rätt till slut. "Killkompisen" dömdes för sexuellt utnyttjande av barn. I dag har hon en pojkvän och säger:

"- Det får inte längre stoppa upp hela mitt liv... jag vill visa att jag har överlevt det här. Att man kan ha ett liv efter våldtäkten."