Banbrytande avhandlingen om morsor som alla politiker borde läsa

I går var jag på disputation på Stockholms universitet. Ämnet är ekonomisk historia och avhandlingen heter "Att upprätthålla livet. Om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige" av författaren(och min vän) Soheyla Yazdanpanah. Hon har intervjuat 20 ensamstående morsor (10 etniska svenskar och 10 etniskt iranska)om hur de fixar och trixar för att få vardagen att gå ihop för sig och sina barn: En verklighet som är Fredrik Reinfeldts och hans gäng i det nya arbetarpartisverige borde lyssna på. De här kvinnorna är gemensamt ett större hjältelandslaglag än det svenska landslagets fotbollsgrabbar, men de får inte landet att gunga i samma hyllningstakt och media gödslar inte med vare sig bilagor rubriker eller fester för deras insatser.

Vad vore Zlatan utan sin morsa? Det skulle jag vilja veta. Kanske är hon en lika stor vardagshjälte som Mustafa Can morsa, som fick sonen att beskriva henne i ett helt sommarprogram i P1 2003 och som fortfarande pga av lyssnartrycket ligger ute på webben för lyssning. Senare skrev han även en bok om morsan, som blev en rungande succé.

På avhandlingens omslag (kan beställas från Stockholms universitet: Stockholm Studies in Economic History 54)finns en serieruta (av Robert Nyberg) där två morsor sitter med varsin kaffekopp och bläddrar i platsjournalen:
Den ena läser högt;
"DEN HÄR DÅ: Som VD i vår koncern bär Du det yttersta ansvaret för hela verksamheten. Du har järnkoll på ekonomin och dygnet runt finns Du stand-by för att gripa in och lösa problem. Alltid med ett leende på läpparna."
Den andra;
"SÖKER DOM EN LÅGAVLÖNAD ENSAMSTÅENDE MAMMA?!!"

Vad är det för fel på Expressen eller papperstidningens sista suck?

I går kunde man läsa att Expressens ledarsideskrönikör Linna Johansson slutar skriva i tidningen efter åtta år. Tidigare i år lämnade chefen för samma sida, PM Nilsson tillsammans med debattredaktören Leo Lagercrantz och krönikören Linda Skugge tidningen (gick till SvD). Med det kan man säga att Expressens varumärke dalat rejält. Fyra färgstarka profiler tycker inte längre att en av landets största tidningar är något att ha.
Beror det på den tekniska utvecklingen, som erbjuder så många andra sätt att publicera sig och nå människor med sina åsikter?
Jag vill inte utropa pappaerstidningens död, det vore löjligt, men helt klart är att den envägskommunikation som den trycka formen erbjuder känns omodern i nättider när interaktion och läsargenererat material är en självklarhet för de flesta. Vem nöjer sig med att läsa tidningarnas bevakning av en företeelse när nätet är fullt av perspektiv och kunskap på ett och samma fenomen?
Papperstidningen hänger inte med och har ännu inte lyckats vara den kongeniala mötesplats för mediautbyte den skulle kunna vara. Jag tror det är därför de intressantaste debattörerna lämnar pappret och svingar sig ut i den nya mediasituationen. Papper är definitivt 1900, nätet är 2000 och den som lyckas kombinera de båda på ett smart sätt vinner mediakriget.