Strindberg: Arhundradens största svenska bitterkuk...

... med hänvisning till att Helsingborgs stadsteater sätter upp "Fadren". Pjäsen som aldrig tycks bli inaktuell, om man ska tro svenska teaterskapare. Den här gången är det barnets perspektiv som står i förgrunden och hur dottern offras i spelat mellan föräldrarnas monumentala egon. Låter intressant, men detta eruptiva kvinnohat som Strindberg skrev sina könskrigsdramer utifrån, börjar trötta mig rejält. För att inte tala om teaterskapares romantiserade syn på det strindbergska hat, som i deras version förvandlas till ett vitalt (läs: virilt) språkbruk som ingen efter denne gigant (på kvinnohat, min anm) efter honom kunnat leva upp till.

Som jag ser det är det varken mer kvinnohat, bitterkukar eller bitterfittor för den delen, som vi behöver.