Liza Marklund och "en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra"

Liza Marklunds har anlitat en ny agent för sina böcker. Det har fått flera kvinnliga författarkollegor att reagera, eftersom hon valt den tidigare dömde kvinnomisshandlaren Niclas Salomonsson för uppdraget. I veckan gick Camilla Läckberg, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Maria Sveland m fl ut i en debattartikel i Aftonbladet och anklagade Marklund för att hon sviker misshandlade kvinnor genom att liera sig med Salomonsson, som enligt den av Salomonssson misshandlade Unni Drougge knappast förändrat sitt beteende, vilket man detaljerat kan följa i hennes senaste bok "Boven i mitt drama kallas kärlek".

Att Marklund som byggt sin karriär på att i flera böcker, artiklar och TV-reportage skriva om en kvinna, som likt Drougge, blev utsatt för kvinnomisshandel, gör naturligtvis att hon förlorar sin trovärdighet som talesperson för misshandlade kvinnor, vilket debattförfattarna gör rätt i att uppmärksamma. Men att som artikelförfattarna tro att Marklund gått på myten och perspektivförskjutningen om kvinnomisshandlaren, som ett missförstått offer i stället för en brottsling är föga troligt. Jag skulle snarare säga att Marklund pantsätter sitt symboliska kapital som den som driver utsatta kvinnors sak, för snabba cash. Dessutom är Salomonsson nära knuten till Piratförlaget, som Marklund är delägare i och i stället för att kapa alla band med kvinnomisshandlaren Salomonsson redan för ett år sen när historien vecklades ut offentligt, teg hon, medan flera författare lämnade Salomonsson pga att han dömts för kvinnomisshandel. Redan där avslöjade Marklund och resten av Salomonssons försvarare (samtliga knutna till Piratförlaget) att i valet mellan att ta ställning för den misshandlade kvinnan eller han som misshandlat henne valde de kvinnomisshandlaren. Men de nöjer sig inte med det, utan på klassiskt patriarkalt manér skjuter de över skulden på offret. I media har Piratförlagets; Jan Guillou, hustru Ann-Marie Skarp, Leif GW Persson och co hoppat på Drougge som en som driver förtalskampanj och i själva verket är den tvivelaktiga parten i målet, eftersom hon tidigare också haft att göra med män som misshandlat henne. Har vi hört den förut?

Och Salomonsson själv då, som enligt sina försvarare tagit sitt straff och "ångrar sig jättemycket", enligt Ann-Marie Skarp (i en intervju på Realtid.se), har han ändrat sig. Icke, säger Drougge och pekar i en artikel på Newsmill häromdan på hur han fortsätter att vara våldsam mot kvinnor och av hans svaromål på SvD Brännpunkt att döma för ett år är det svårt att tro. Där går han nämligen likt sina försvarare på förtalslinjen mot Drougge i stället för att ge henne rätt. Ok, han dömdes för ett brott för att bevisen mot honom som kvinnomisshandlare var glasklara, vilket inte automatiskt innebär att han är som vilken hyvens kille som helst. Det är just det som är problematiken kring kvinnomisshandel, som enligt forskning visar att den man som misshandlar en kvinna ofta fortsätter att göra det (antingen den han först misshandlat eller nästa kvinna han har en nära relation med), som en missbrukare fortsätter med sin drog.

Allt det där vet Marklund. Det är därför hon i mina ögon är rökt när det gäller att framöver i något sammanhang föra misshandlade kvinnors talan. Andra skulle kanske peka på titeln på boken som hon 2005 gav ut tillsammans med Lotta Snickare: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".