Kvinnomisshandel skapar manlighet

Det ryktas att Leif GW Persson är hustrumisshandlare (se Unni Drougges blogg) och att Katarina Wennstam i sin senaste bok "Dödergök" är en undertryckt sanning - den om polismäns våld mot kvinnor - på spåren.

Persson, är en man, som i mina ögon hyser ett djupt människoförakt, en cynisk livshållning och grandios självuppfattning. Sådana finns det gott om världen och det är inte sällsynt att de når en slags kultstatus, som Persson med sin medverkan i TV3:s "Efterlyst" tydligen uppnått bland en del av förortskidsen som hamnat på kant med samhället, åtminstone om man ska tro en del medias syn på saken.

Att sprida rykten är sannerligen inte nån tjusig verksamhet och som sagt Drougge talar i egen sak. Det ska man vara klar över när hon ger detta måhända infama rykte vingar. Men låt oss skita i om Persson är det ena eller andra, för det vet vi som inte var med någonting om, utan snarare se honom som en imaginär symbol för det kvinnoförakt som ligger implicit i en mansroll som den Persson,representerar, enligt mig: En hårdkokt jävel som mest ägnat sig åt livets baksida, om än mest i teoretisk och skapad bemärkelse; som professor i kriminologi och kriminalförfattare i hans fall.
I en av hans senare kriminalromaner (kanske rent av den senaste, jag har bara tagit del av recensioner och kringartiklar om den) ger han ett porträtt av en snut, som äger de karaktärsdrag jag förväxlar med hans egna: En lirare som naturligtvis har problem med det andra könet och väljer att hantera det med en överdos av misogyni. Att smockan hänger i luften och att den är riktad mot det motsatta könet, brukar vara en av utvägarna för att känna sig bättre. En snabbkurs i patriarkal livsåskådning skulle man kunna säga.

Läs, lär och bilda dig en egen uppfattning om en manlighet, som för närvarande är satt under lupp.