Medelklassens kvinnor längtar hem och skyller på barnen
Jag har väntat på att den konservativa mammaprofeten och SvD:s ledarkrönikör Elise Claesson skulle få sin efterträdare. Under den dagisdebaclet som bröt ut efter Nina Björks hemlängtande kolumn i DN för några år sen klev Claesson fram ur hemmafruskuggan och hann under de följande åren nöta många debattsoffor och avslutade sin opinion mot dagis med att skriva en bok om hemmamamman.
I går tog den nyliberala skribenten Dilsa Demirbag-Sten, genom sin folkhemsbild anno 2008 i DN, självmant på sig den fallna anti-dagismanteln och tog sig an uppgiften att bära den vidare genom det Sverige. Därmed blir hon indirekt en kvinna i gänget av morsor som kritiserar 70-talets kvinnorörelse. Den som stred för dagis åt barnen och dämed lyckades göra den offentliga arbetsmarknaden till en självklarare plats för kvinnor än den tidigare varit.
Med två män - en professor i barnmedicin, Hugo Lagercrantz och en miljöforskare och samhällsdebattör, Per Kågeson - som utgångspunkt för sitt resonemang driver hon tesen att MORSOR (för det är ju hur vi än vänder och vrider på barnomsorgen så det blir i de flesta fallen) BÖR STANNA HEMMA MED BARNEN i tre år av medicinska skäl och för att barnen behöver det. D-S - tar sin egen nu åldrande morsa, tyngd av skuld och ständigt påpekande att hon borde varit hemma mer, som intäkt för sitt antagande - är själv ett dagisbarn och verkar ju inte lidit någon större skada av det. Detsamma gäller mig kan tilläggas och jag började på dagis innan jag fyllde tre år, som sen Anna Wahlgrens "barnbibel" tycks vara ett magiskt år för när barn och moder kan skiljas åt för längre stunder.
Argumenten för att saker och ting (läs: könsmaktsordningen) ska bestå i dess patriarkala former har skiftat genom årtusendena. D-S drar det enda tillbaka till Platon, men hon tycks vara blind för hur dagens patriarkat verkar. Den vedertagna vetenskapen har alltid stått i dess tjänst, vilket är ett grundläggande elementa man lär sig på de flesta baskurser i genuskunskap. Så D-S får ursäkta: att professor hit och dit påtalar slikt utifrån rådande tidsanda, det tar jag inte för någon sanning. Allra helst inte eftersom det i dag finns andra vetenskapsgrenar som pekar åt annat håll.
När det gäller den individuella situationen (läs: D-S personliga villkor) så erkänner hon att, likt Nina Björk får lite ont i magen (D-S skriver det inte rätt ut, men undertexten talar tydligt det språket) när hon låter barnen vara för länge på dagis. What´s the problem? Hon har ju alla ekonomiska möjligheter i världen att stanna hemma, så det är väl bara och göra det, utan att för den skull skuldbelägga alla andra morsor, som tycker att dagis är toppen och tror att det där med anknytning nödvändigtvis inte stavas M-A-M-M-A.
Ps
Dessutom blir jag trött på att D-S, som vanligt bland debattörer på högerkanten kastar skit på Alva Myrdal (även Claessons utpekade till henne fiende numero uno): Hade det inte varit för makarna Myrdals "Kris i befolkningsfrågan" och Alvas alla utredningar om samhällsnyttan, så hade allt varit bättre blir den slutsats man drar av Myrdalhatarnas argumentation. Kanske det, om man är en antidagisaktivist, men för oss andra är hon en stor svensk feministisk förebild. Så det så!
2 kommentarer:
Men vad VET egentligen dessa hemmafruälskare om kvinnors villkor runt om i Världen när de ständigt maler på om hur Myrdal "förstört" familjen, tvångsseparerat barn och föräldrar, b.la b.l.a b.la i all oändlighet? och nu pratar jag om fattiga kvinnors villkor. VET de inte att hundratusentals fattiga kvinnor i USA går tillbaka till jobbet efter två veckors obetald föräldraledighet oavsett om kroppen läkt ihop eller inte? Vet de inte att otaliga kvinnor från gamla Östeuropa och Latinamerika lämnar barnen hos släktingar i månader eller år för att åka utomlands och jobba ihop pengar till en värdig levnadsstandard?
VILKA mammor jämför de med när de gaggar om att svenska mammor tillbringar så extremt lite tid med sina barn. De tillbringarextremt MYCKET tid med sina barn om man jämför med mammor i andra länder!
Vad svenska medelklasskvinnor vet eller inte om kvinnors villkor i resten av världen låter jag vara osagt, men att de fullständigt skiter i det när de ser till sin egen hem-till-spisen längtan är fullständigt klart.
Jag har flera välutbildade och karriärklättrande kvinnor i min nära väninnekrets, som för tillfället slits i bitar för att de inte kan stanna hemma hos barnen längre än föräldraförsäkringen tillåter. Jag tvivlar inte ett ögonblick att de på sitt sätt har "barnens bästa" för ögonen, men om det i praktiken innebär det bästa för barnen vet jag inte.
Däremot vet jag efter år av empiriska studier i den sk verkligheten (väninnornas situation hemmavid igen)att alla dessa fantastiska kvinnor loosar fett i jämställdhet. Det t om ger blanka fan i den, som jag ser det, när det kommer till "barnens bästa". Ok, de vinner maybe barnens kärlek , men det är inte säkert, samtidigt som de blir de värsta fienderna när det gäller att få män att få möjlighet att bli nåt annat än det som patriarkatet tvingat dem att vara i evigheter. Som jag ser det är det i bitterfittans tidevarv upp till kvinnorna att ändra på självbilden att mammor är de enda som vet barnens bästa, dvs släppa taget om hemma/barnmakten och se till att männen får/tar ansvaret och delar på omsorgen om barnen och hemmet.
Men viktigast av allt är att barn har vuxna som älskar dem och är närvarande i deras liv.
Skicka en kommentar