Kvinnan och skulden till misshandel och våldtäkt

Åklagaren tror inte på artistens hustru (se dagens Expressen), när hon säger att mannen är oskyldig till den grova misshandel som hon utsattes för i helgen (se bloggen nedan), utan kommer troligen att häkta karln i dag.
Kvinnor som kollektiv har alltid tagit tillbaka anmälningar - så länge det gick - och ljugit inför polisen för att skydda och försvara våldsamma män.
Det är ju inte klokt, men vad ska en nertryckt och hotad kvinna göra när samhället inte skyddar henne eller gör vad det kan för att förminskar det hon utsätts för?
Artistens fru är ett typexempel - hon medger det själv - på kvinnor som skyddar manliga brottslingar, men nämner samtidigt att hon är undantaget, som bekräftar regeln, dvs hennes man är oskyldig. Vi har hört den förut!

Det här fallet visar bara tydligt att vem som än misshandlade vem den här gången, så får vi kvinnor nu tugga i oss att vi ljugit för poliser år ut och år in: Rättsväsendet tror inte på oss längre (som om de nånsin gjort det), enligt modellen: Damn if you do, damn if you don´t!

Rättsväsendet är sannerligen inte kvinnans bästa vän när det gäller lag och rätt, utan går fortfarande patriarkatets ärenden och tar alla chanser som är möjliga att skylla på kvinnor när det kommer till heterosexuella vålds- och sexbrott. I den grenen är männens försvarsadvokater de ivrigaste patriarkatkramarna, eftersom de aldrig missar en chans att approchera kvinnors skuld i att de blev slagna eller påsatta mot sin vilja, enligt den uråldriga könsstereotypa modellen där kvinnor som är fulla eller har en sexualitet automatiskt stämplas som skyldiga i någon bemärkelse. Om inte annat så medskyldiga.

För det vet väl alla att en kvinna som går ut i kort kjol och flirtar i baren med ett glas i handen, i själva verket ber om att bli rövknullad av ett gäng grabbar. Åtminstone i porrfilmernas värld, som ibland är slående lik verkligheten. Med ett undantag; att allt fler brudar nuförtiden utanför fiktionen påtalar att det inte är deras våtaste dröm, snarare vidrigaste mardröm som förvandlas till klarvaken och upplevd utsatthet, när män inte kan/vill skilja på fantasi och verklighet.