Alakoskis Svinalängorna och Louise i Vetlanda

Några dar innan, Janne Josefsson i SVT:s Uppdrag granskning i tisdags berättade om 14-åriga Louise, som levt i en social missär - bl a utsatt ständiga våldtäkter - med sin far i 5-6 år utan att samhället reagerat, hade jag läst 2006 års Augustvinnare Susanna Alakoskis roman "Svinalängorna". Likheterna mellan verklighetens svenska 2000-tal och fiktionens 70-tal - bygger på författarens egen barndom - i det här fallet är påtagliga. På samma sätt som det sk välfärdssamhällets institutioner har svikit Louise i nutid, svek polisen, skolan, socialen och medmänniskorna Leena och hennes syskon i romanen. Inget nytt under solen mao och såna här fall dyker upp och upprör folkhemmets invånare med jämna mellanrum. Jag undrar bara hur pass vanligt det är och hur dessa ständigt påhoppade socialarbetare egentligen har det där ute i verkligheten. Under de senaste dagarnas massiva mediarapportering kring fallet har fd socialarbetare vittnat om att man som verksam inom området faktiskt är rädd för sina klienter och avstår från beslut pga hot om repressalier. Att samarbetet inte funkar mellan polisen, skolan och socialen det är ett lika gammalt problem, som tycks lösas med alla-skyller-på-alla principen. Men först så rullar ett huvud - nu socialchefens i Vetlanda - som åtgärd och sen fortsätter allt på sitt gamla vanliga dysfunktionella sätt, tills ett nytt fall dyker upp. Det är nåt ruttet i allt det här, vars lösning befinner sig bortom politiska direktiv. Det handlar om vilket folkhem vi vill leva i och det handlar om dig och mig, vad vi gör, väljer att se och blunda för.

Det är inte bara socialchefer på lokala kontor i det här landet som är rädda för att själva råka illa ut om man griper in där fel begås. Vi svenskar är ett gäng fegisar som allt mer utvecklats till enskilda egotrippar, som är beredda att blunda för det mesta så länge det inte påverkar mig själv eller någon som står mig nära. Kanske är det västvärldens största problem, vars intellektuella dagsdebatt handlar om rätten att få köpa en väska för 70 000 kr eller inte. Hur kunde det bli såhär?

Men det var egentligen inte det jag gått och skavt på sen jag slog igen Alakoskis roman och som var den egentliga anledningen till det här inlägget. Den lämnar mig ingen ro. Vare sig som berättelse betraktad eller de utmärkelser och den upphöjelse som den fått i kultursfären. Ingen, inte ens författaren, vad jag har hört har talat om att Leena - bokens berättaröst - är en "Louise", som faktiskt ingen såg eller brydde sig om att hjälpa. En helvetesskildring, skriver visserligen Augustjuryn i sin motivering, men sedd i en skrattspegel skulle jag vilja tillägga. För den är ju berättad med sån munterhet. Why? Visst, säkert ett barns överlevnadsstrategi, men romanens uppdrag borde vara större än att totalt oproblematiserat skildra ett barns utsatthet. Ju mer jag tänker på den här romanen och de muntra reaktioner den väckt desto mer motvilja väcker den i mig. Jag tycker Alakoski sviker sin romans huvudperson - sitt alterego - en gång till och att kultureliten klappar i händerna till en så onyanserad skildring är bara ett tecken på att helst av allt vill vi blunda och berätta en rolig historia.