Tveksamt Augustpris

Varje år delas det prestigefyllda Augustpriset ut till den av juryn utsedda bästa svenska skönlitterära boken under det år som gått. Sen 2000 har två böcker i en, enligt mig, ny genre belönats: Den första var "Populärmusik från Vittula", 2000 av Mikael Niemi och så nu senast "Svinalängorna", 2006 av Susanna Alakoski. Jag kallar genren etclasslit och klassar den som etnicitet-klass motsvarigheten till chiclit, som är 1990-2000-talets motsvarighet till Allersromaner eller det senare tantsnusket.

Jag började fundera i de här banorna när jag läste Jonas Hassen Khemiris "Montecore", 2006. Det är en formmässigt och språkligt mycket skicklig författare som för pennan. Det är roligt med romanpappans lustiga språkblandningar där den sk blattesvenskan, nysvenskan osv - som det fördes en så echauffrerad debatt om för ett par år sen- blir den väg vi får lära känna pappan igenom. Han, en vilsen man i sitt nya svenska hemland blir i Khemiris version en lite tokrolig karaktär som är skildrad på avstånd och utifrån en svensk sociokulturell kontext. Genom det humoristiska anslaget och den ytliga intentionen av att berätta hur det är att vara en del av det sk mångkulturella Sverige tar vi berättelsen till oss som en bild av "verkligheten". I själva verket har Khemiri för länge sen och kanske alltid varit en del av det svenska synsättet på främlingen som han med sin bok på ett sätt vill avslöja. Han exotiserar främlingen och gör honom till en rolig krumelur och som sådan tar kulturetablisemanget honom till sitt hjärta för att berättelsen överensstämmer med de osynliga koder som handlar om vi och dom.

Det som gör att man kan jämföra den sk etclasslitten med den lättviktiga chiclitten är banaliteten i karaktärsskildringen, där stereotypa figurer, mer än individuella människor, ger liv åt berättelserna. Jag menar inte att det är samma sak som att de är dåliga böcker, men det handlar om underhållningslitteratur, som precis som kriminalromanen ofta använder sig av en standardrepertoar av karaktärer för att få sin historia berättad. Ofta utgör dessa genreböcker tydliga tidsmarkörer och säger inte sällan mer om det samhälle vi lever i än tyngre romanverk. Men stor litteratur är det inte, om än populär.

En annan roman som tillhör den av mig sk etclasslitten är "Svinalängorna", 2006 års Augustprisvinnare. Avståndet, humorn och det förment autentiska i skildringen - Alakoski skildrar till dels sin egen uppväxt - till de människor hon skildrar känns igen från Montecore (nominerad till Augustpriset 2006). Här är det bilden av de supande finska föräldrarna, med en pappa som inte kan prata "ren" svenska, som på ett sk kärleksfullt sätt, står i centrum för komiken i ett barns "helvetesvandring genom vuxenvärlden där fyllan och unerläget regerar vardagen" som Augustprisjuryn skriver i sin motivering.

För egen del måste jag säga att det är ett skratt som sätter sig på tvären i halsen. För vad är det vi läsare skrattar åt, om inte våra egna fördomar om främlingens vardag, som ofta utspelar sig på samhällets botten.