Karin Eder-Ekman, Gyllenhammar-Zandén och Kielos "Våldtäkt & romantik"

Karin Eder-Ekman, redaktör på Newsmill, har gjort ungefär alla fel en redaktör kan göra, som med någon slags ära i behåll hädanefter ska kunna kalla sig feminist, i samband med publiceringen av Gyllenhammar-Zandéns våldsromantiska syn på kärleken.
Inget nytt med den iofs - den utgör själva fundamenta i den i vissa läger så häcklade könsmaktsordningen - då den är ett av de tydligaste uttrycken för patriarkatet.
Att kvinnor likväl som män kan vara patriarkatkramare är heller inget att förundras över, trots att det system dessa kvinnor håller så hårt i underordnar dem som grupp i förhållande till män som grupp. De kvinnliga patriarkatkramarna vill överhuvudtaget inte kännas vid någon grupptillhörighet av könslig karaktär, utan ser sig som fritt svävande individer i ett hav av möjligheter, som är lika för män och kvinnor. Eventuella orättvisor har hos patriarkatkramarna inget med kön att göra, utan råkar bara bli individuellt olyckliga omständigheter där kvinnor hela tiden kommer till korta eller så har de själva valt att vara lite mindre värda än män i en rad olika livssituationer. De får mao skylla sig själva, även om patriarkatkramarna gör det till en omskrivning om den naturliga/biologiska skillnaden mellan könen, vilken gör att kvinnor har en annan syn på sakernas natur och det kan man inte göra nåt åt. Det bara är så. Intellektuell härdsmälta!
Det är mitt i denna härdsmälta som Gyllenhammar-Zandén rör sig när de framhåller sin våldsromantiska syn på kärleken mellan könen. Den är uråldrig och feminister har genom århundraden kämpat emot den för att separera våld och kärlek. Allt det där kan man läsa om i en uppdaterad 2.0 version i Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik", en debattbok som kom i våras. Vi måste prata om våldtäkt och det som gör kvinnor våldtäktsbara, sa Kielos. Den diskussionen uteblev tyvärr i samband med hennes bok. Men för den som läser de hundratals kommentarer som Gyllenhammar-Zandén inlägget fått på Newsmill-bloggen, finns där början till en sån diskussion.

Låt oss prata om våldtäkt nu då, prata om den på riktigt och analysera patriarkatets syn på "kärlek" mellan könen, bygger den månne på våld(täkt)? Är det därför Gyllenhammar-Zandén ser "ömheten i ett slag över munnen"?