När romanen utvecklas till debattinlägg

Det håller definitivt på att hända nåt när det gäller romanen 2.0 - en del av dess karaktärsdrag börjar allt mer likna debattinläggets. Jag har iakttagit fenomenet sen ett år tillbaka. (Det slår mig plötsligt att det första jag läste i den genren var nog förresten Sara Kadefors "Fågelbovägen 32" från 2006, som i romanform debatterar svart städning och invandring) Det som kunde betraktas som en tillfällighet visar sig vara en trend på stark frammarsch. Nämligen att journalisten Maria Sveland i stället för att som i somras göra radioserien "Den heliga familjen", börjar i den andra ändan och kom 2007 ut som författare med romanen "Bitterfittan", som egentligen är ett kamouflerat debattinlägg om den moderna familjens brist på jämställdhet. I samma veva kom Sisela Lindbloms roman "De skamlösa", som mest var ett konsumentkritiskt inlägg i den då uppblossande väskdebatten. Senare och lite på samma tema som Lindblom kom Mara Lees chiclittkritiska "Ladies", som själv fastnade i genren hon ville kritisera eller höja över den låga nivå den bedöms befinna sig på.

I år har romanmarknaden bubblat än mer av debattinläggsromaner. Listan kan göras lång, men några som kan räknas dit går i Bitterfittans fotspår och vänder och vrider på den moderna familjen: Hans Koppels "Vi i villa", Pernilla Glasers "Mitt rätta jag", Helena von Zweigberghs "Ur vulkanens mun" och så nu senast Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt".

Det gemensamma för dessa iofs som debattinlägg - om än något långt utdragna sådana - läsvärda inslag, är att de som romaner förvandlas till dålig skönlitteratur. För det är ju en avsevärd skillnad på en debatterande form och den gestaltande form som utgör romanens fundamenta. Karaktärerna slätas ut till grunda personteckningar i debattinläggsromanerna, floskler och stereotypiseringar staplas ogenerat och ibland känner man sig förvisad till den veckotidningsvärld man flytt ifrån när man grabbat tag i en roman. Intrigerna haltar och syftet är allt för genomskinligt: Det är romaner som hellre vill debattera - stapla argument - än ta gestalt i ett psykes mångbottnade livssituation.
De här romanerna är flyhänt skrivna av skickliga skribenter, som gör att man lätt tar sig igenom distansen hundratals sidor på rekordtid. Men efteråt dröjer sig frågan kvar: Var det för att få ett debattinlägg som jag valde att läsa en roman?