Våldtäktsoffret som vägrar att vara det

"Jag blev ett offer. Men jag tänker inte fortsätta vara ett."
Det säger psedonymen Anna, som våldtogs för två år sen (när hon var 14 år) i gårdagens Expressen.

Annas inställning går på tvärs mot det mentala offertänkandet inom feminismen som jag var inne på i mitt tidigare inlägg "En feminism bortom offertänkandet", 081027. Det är nåt med den retoriska figuren offer, som man ska passa sig för, då den lätt kletar sig fast som en identitetsskapande självbild. Den tenderar att förvrida ens syn, så att man ser de andra som förövare, eftersom vi rör oss i en socialkulturell kontext som gärna definierar människor utifrån dikotomiska par som offer-förövare. Ett par som feminismen har underbyggt när det gäller kampen mot våldet mot kvinnor, där offret = kvinna och förövaren = man.
Att det blivit så faller sig naturligt om man utgår från våldtäktstillfället, eftersom det generellt sätt är män som våldtar kvinnor, med några få undantag.
Men min kritik handlar inte om det, utan snarare om den feministiska retoriken - sättet att se,tala om och förhålla sig till fenomenet våldtäkt - som fastnar i offer-förövare diskursen och tvistar den hit och dit. I stället för att lyfta kvinnor ur offerrollen och se dem som överlevare, motverka rädslan, stärka dem och i alla sammanhang få dem att vägra ta på sig skuld och skam.

Jag vet, det handlar om konfrontera relationen man-kvinna och samhället på alla nivåer; som när Anna i Expressenartikeln blir våldtagen av en kompis och efteråt får höra honom säga:

"Duktig flicka. Men det här stannar mellan dig och mig, annars jävlar."

En våldtäktsman ska aldrig mer få komma undan med det... eller hur, kan vi inte lova varandra det, att vem av oss med kvinnokön som härnäst blir våldtagen så tänker vi göra vad vi kan för att sätta dit svinet. Vi tummar på det nu, ok?!

För att fortsätta citera artikeln om Anna:

"Anna kom hem och duschade. Länge. - Jag kände mig så snuskig och äcklig. Jag skämdes."

Hörrni brudar. Det är inte vi som är snuskiga och äckliga, utan han som våldtar eller kör med andra sexuella övergrepp. Och så inget snack om att skämmas. Vi har inget att skämmas för. Men han - aset som gjorde det - ska skämmas och det inför alla som känner och litar på honom.

"Det gick en vecka innan Anna vågade berätta för mamma om vad som hade hänt... - Jag visste inte vad jag skulle använda för ord. Det var pinsamt och jag visste inte vad de skulle tycka om mig. Jag kände mig smutsig."

Hädanefter berättar vi direkt för nån vi har förtroende för om vi utsätts för sexövergrepp av män, polisanmäler så fort vi kan och så glömmer vi det där om att det är pinsamt, eller vad andra tycker om oss och vi är inte smutsiga.
Vi gör som Blondinbella - utsattes för sexövergrepp i Rimini i somras och skrev direkt om det på sin blogg - i stället. Vi ropar ut det över hela stan och börjar göra nåt för att slippa skiten.

"I skolan kom det ut att hon blivit våldtagen. - De mobbade mig och sa att det inte hade hänt. Eller så kallade de mig för 08-luder och Stockholmshora. - Vi var tvungna att flytta till en annan stad. Anna fick panikattacker av mobbningen och skolan gjorde ingenting, säger Annas mamma."

När det gäller attityden i skolan - både från andra elever och lärare - finns det mycket att göra. Den här historien har vi hört så många gånger. Det får vara slut på det nu. Vi måste vägra att gå med på att "våldtäkten" fortsätter genom samhällets olika institutioner och de människor som befolkar dem.

ps
Anna fick rätt till slut. "Killkompisen" dömdes för sexuellt utnyttjande av barn. I dag har hon en pojkvän och säger:

"- Det får inte längre stoppa upp hela mitt liv... jag vill visa att jag har överlevt det här. Att man kan ha ett liv efter våldtäkten."