Faludis nya borde handla om Obama och feminismens andra backlash

I morse i "P1-morgon" avbröt en afro-amerikansk kvinna den manliga halleluljakören till Obamas seger med att tala om fru Obama och de problem hon skulle stöta på i Vita huset.
Ove Joansson, USA-valbevakare för elfte gången, tog till beprövad härskarteknik och sa att den frågan överlät han åt andra att kommentera för att sen återgå till att prisa USA:s nya hjälte "den svarte" Obama och symbolens makt i det historiska ögonblick som valet av honom till Amerikas president innebär.
Behöver jag tillägga att frågan om fru Obama inte fiskades upp av studioreportern igen. Men den fick mig att börja fundera över symbolens makt - mytologins moder - snacket kring det här valet. De flesta talar om hur Obama förverkligar drömmen som Martin Luther King talade om innan han sköts på 60-talet. Nu är alla så rusiga över att en svart man blivit president att allt annat tycks vara oväsentligt.

Något som blev väldigt tydligt i morgonens P1-sändning där Claes Ruin, statsvetare vid ett katolskt universitet i Washington, gång efter gång la sordin på frälsaren-har-kommit stämmningen, genom att påpeka att vi har faktiskt ingen aning om vad Obama går för rent politiskt.

I det läget hade jag för länge sen mentalt stängt av Obama-kören och i stället fortsatt fundera över vad som hänt om det varit Hillary Clinton, som tagit hem presidentvalssegern?
Rent symboliskt, naturligtvis oerhört mycket för kvinnor worldwide, att en kvinna för första gången i historien blivit USA:s president. En kvinna, som är en symbol för halva befolknigen kan fortfarande inte bli president i världens i dag enda supermakt, medan en afro-amerikansk man, som tillhör en minoritet på 13 procent nu har blivit president i USA.
Vad säger det? Amerikas förenta stater förändras men patriarkatet består.
Inte en enda gång har jag hört Obama tala om jämställdhet och kvinnors villkor och allvarligt talat med finanskris, arbetslöshet och kriget i Irak och Afghanistankaoset jagandes i hasorna, tror jag inte att han kommer att göra det heller.

Den enda jag kan hoppas på nu är Susan Faludi, som 1991 skrev "Backlash" om hur president Reagans regeringsår 1981-1989 blev ett krig på alla fronter mot kvinnorna i USA. Under hösten har hennes senaste bok "Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna" kommit på svenska. Den handlar om hur terrorattacken 2001 väckte upp den gamla amerikanska myten om sårbara kvinnor som behöver räddas undan faror av heroiska män.
Vilken patriarkal mytbildning ska nu användas emot kvinnorna när USA är på fallrepet, tänker jag?
Om några år när bakruset efter Obamas seger har övergått i vardaglig realpolitik kanske vi får läsa den boken av en av västvärldens mest intressanta feminister.