Stephen Frears, ett brittiskt filmgeni

I går visades Stephen Frears "The Deal" i SVT1, med anledningen av brittiska labours tronskifte. Frears har med den och spelfilmen "The Queen" om den nuvarande brittiska drottningen utvecklat dokudramat på ett genialiskt sätt och samtidigt höjt temperaturen på ett övrigt svalt politikerintresse i den gamla världen. Om man ser de två filmerna i svit får man en tydlig bild av hur medelklassen börjar ta över den politiska agendan och dess retorik i Västeuropa i mitten av 90-talet, som för Sveriges del i det senaste valet utnämnde moderaterna till "det nya arbetarpartiet". När Tony Blair med sin slicka och mediemedvetna politik levererade en jordskredsseger för Labour 1997 så var bollen i rullning för den europeiska Blaireffekten som vi så tydligt känt av i Sverige.

Allt det där förstår man mycket bättre och genom smygtittar bakom den politiska fasaden i Frears filmer, där vi i "The Deal" även får känna på Gordon Brown, som i veckan tagit över efter Blair. Ska man tro filmversionen av verkligheten så stundar en ny tid för England. Frågan är om den kommer att påverka övriga Europa lika mycket som Blair gjort de senaste tio åren.

Samtidigt med Blair i Storbritanien, regerade Göran Persson - klart påverkad av sin engelske partibroder - och av det stora intresset av Eric Fictelius SVT-dokumentären "Ordförande Persson" tidigare i år att döma, är jag övertygad om att en eller två svenska spelfilmer i den frearska dokudramagenrer skulle erövra den svenska biotoppen. Frågan är vem eller vilka som skulle skriva manus och vem som skulle regissera historien. Klas Östergren och Björn Runge kanske.

En livsnödvändig bok för kvinnor som drömmer om att bli mamma

Har precis börjat läsa Lionel Shrivers roman "Vi måste prata om Kevin", 2003 och sen jag började undersöka moderskapets konstruktion och villkor (se: C-uppsats under publicerade artiklar osv) 2003, är den det otvetydigt viktigaste konstnärliga verk jag kommmit i kontakt med när det gäller moderskapets fördolda. Jag menar det som existerar som en verklighet för kvinnor vid sidan av konstruktionen, dvs den entydiga modell som erbjuds och presenteras som moderskapets "sanna natur". Verkligheten är som bekant ingen konstruktion utan uppstår i en situation av levd erfarenhet och även om vi kan önska oss en viss typ av moderskap, så kommer vår situation och de villkor den innebär att skapa en mängd olika typer av moderskap.
Jag säger det direkt, Shrivers moderskapssyn är ingen romantisk villfarelse om naturliga drifter och varma känslor för den egna avkomman. Den är i stället en nattsvart uppgörelse med den.

Shriver skriver om moderskap i en amerikansk kontext av skolmassakrer, där unga killar skjuter skolkamrater, lärare och ibland sig själva till döds. En verklighet som började bli allt mer uppmärksammad i media under 90-talet och kulminerade i massakern vid Columbine High School 1999. Sen dess har vi senast i april i år tvingats efara den hittills värsta massakern vid Virginia High Tech där 33 dödades av en skolelev.
Shriver skriver i efterdyningarna av Columbine. Hon berättar 16-åriga Kevins - som skjuter ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda - historia ur moderns Evas perspektiv. I brevform försöker hon leva vidare efter händelsen genom att skriva brev till sin maken Franklin, som hon inte längre lever med. Hon ger sin version av Kevins födelse och uppväxt, som till slut blir berättelsen om henne själv som barn, kvinna, maka och mor.
Inte mycket visar sig stämma med någon av de konstruktioner som finns kring alla dessa begrepp, även om Eva gjort vad hon kunnat för att försöka passa in sig själv i de olika rollerna.
En livsviktig bok: självrannsakande och uppriktig hela tiden på gränsen till det outhärdliga. En bok för alla som drömmer om att bli mamma, i stället för att först försöka bli människa utifrån den situation som utgör den högst individuella och personliga levda erfarenheten.

Boken har precis kommit i pocket på svenska och Lionel Shriver vann 2005 The Orange Prize för bästa roman av en kvinnlig författare.

Källor

Glömde ange källorna till "Pinupperibiografer skymmer sikten för estetiken". De är:
Expressen, Kultur, 070612, DN, Kultur, 070614

Fortfarande hindrar käleken till och beroende av män kvinnors jämställdhet

Genom kvinnoskildringar i romanernas värld kan man följa utvecklingen i kvinnors villkor och möjlighet att själv påverka sin situation. Själv kan jag genom mina senaste månaders läsning dra en 150-årig linje från Mary Ann Evans - skrev under psedonymen George Eliot - som föddes 1819 till Sara Stridsberg som föddes 1972. Förutom de två har jag läst Selma Lagerlöf (1858-1940), Sara Fabricius, mer känd som Cora Sandel (1880-1974), Joan Didion, född 1934 och Agneta Pleijel, född 1940.

Både Maggie Tulliver i Evans "Bror och syster", 1860 och Alberte i Fabricius tre romaner om Alberte ("Alberte och Jakob", "Alberte och friheten" och "Bara Alberte"), 1926-1930 tvingas trots de halvsekel som skiljer dem åt att stå tillbaka för sina bröder när det gäller utbildning, trots att de är systrarna som är de mest studiebegåvade. Båda de unga kvinnorna, som varken vill eller kan identifiera sig med den traditionella kvinnorollen som blivande mor och maka, känner sig som ufon, något som framförallt kvinnorna i deras närhet är snara att påpeka, så fort tillfälle ges. Denna korrigerande verksamhet av kvinnor som vill något annat är något som kvinnor ägnat sig åt - och fortfarande gör - genom hela historien.
Alberte får genom föräldrarnas död möjlighet att skapa sig ett eget liv, men hennes villkor i utkanten av en konstnärskrets i Paris är begränsade i jämförelse med männen som utvecklar sitt konstnärskap medan kvinnorna med konstnärsambitioner reduceras till just mödrar eller omvårdande hustrukaraktärer. Det är först när Alberte blir äldre, som hon vågar steget: frigör sig från barnets far och som ensamförsörjande moder satsar på skrivandet.
Maggie däremot får nöja sig med att suga i sig läsfrukterna från broderns dammiga böcker, som han inte har det minsta intresse för. Om det inte vore för faderskärleken till den begåvade dottern får jag en känsla av att den egensinniga och självsäkra Maggie skulle gått under av omgivningens ständiga klankande på hennes beteende. Hon hamnar också under en period i nåt slags religiöst tänkande där självuppoffring är det enda som ger livet mening, men blir räddad av en ung mans genuina intresse för hennes intelligenta personlighet, som hon självdestruktivt försökt utplåna.
Till skillnad från Alberte tillåter inte omständigheterna Maggie att frigöra sig från de traditionella kvinnokraven och skapa sig själv.

Selma Lagerlöfs kvinnor kring sekelskiftet 1900 är färgade av dels stark religiositet och/eller jordbrukarbunden patriarkal ordning i Dalarna och Jerusalem i romanen "Jerusalem". Den bland de fem böckerna under de senaste 200 åren från början av 1800-talet till vår tid som känns mest förfluten tid i sitt perspektiv. Det är mao märkbart hur vårt sekulariserade samhälle allt mer räknar ut den traditionella kristna ordningen.

I Didions "Lagt kort", 1970 och Stridsbergs "Drömfakulteten", 2005 hamnar läsaren i 60-talets USA. Här har kvinnorna (läs: Valerie Solanas) tagit en självklar och lysande plats i utbildningssystemet till skillnad från sina tidigare litterära systrar Maggie Tulliver och Alberte. Däremot är det fortfarande männen som utgör normen i samhällets maktstruktur. Både Valerie Solanas och Didions Maria Wyeth är på olika sätt offer för det faktumet och vänder på kvinnligt vis destruktiviteten mot sig själva, som om livsvillkoren och möjligheterna begränsar dem från att skapa sig själva. Valeries begåvning gör att hon kastar sig mellan ytterligheterna av grandios personlighet och självdestruktiviet, medan Maria, 30 nånting, redan tycks tröttnat på livet och läsaren följer hennes färd utför och neråt.

Till sist landar läsaren i "En vinter i Stockholm", 1997 i Agneta Pleijels samtidsrapport från ett modernt kvinnoliv. Kortromanen handlar om den älskade mannens egennyttiga och hänsynslöst uppriktiga kärlek bortom ömsesidigheten med kvinnan. Han begär två - som något naturligt - och glider mellan hustrun och den andra kvinnan utan att ljuga. Hon finner sig. Why? I romanen får vi följa kvinnans tankar under 100 dagar efter att mannen lämnar henne. Barndomen, minnen av föräldrarnas äktenskap fyllt av otrohet och någon slags försoning i dödens närhet blandar sig med känslor och tankar kring en oväntad kärleksaffär, som på ett ödesdigert vis liknar det som är välkänt och bekant. Fortfarande är kvinnan den som drar kortaste strået i kärleksrelationen med en man: en linje som som går som en röd tråd mellan romanerna från början av 1800-talet till vår tid. När det gäller kvinnors möjlighet till oberoende och kärlek på lika villkor har mycket förändrats men ojämställdheten mellan könen är sig märkbart lik.

Pinuperibiografer skymmer sikten för estetiken

"Mette-Marit skiljer sig" står att läsa på en skvallertidningslöpsedel nära dig. Vadå? Vilken skandal gör norska kungahuset! Är det möjligt? Nähä, det är som vanligt en fyndig rubriksättare som slagit nytt rekord i medveten vilseledning. Hon skiljer sig från den vanliga kvinnogestalten inom monarkin, enligt Herman Lindqvist, journalist och skvallerhistoriker av rang.
Jag minns med ett snett leende hans dramatiseringar av historien i SVT för några decennier sen. Hur han smög i trånga källargångar på nåt mögigt svenskt slott eller stod på ett fält nån stans i Europa och försökte återskapa krutröken från förr. Snacka om att orientera sig i dimman vid Lützen. På samma sätt gör många biografier över författare: De dramatiserar och förenklar i stället för att försöka förstå hur författarens estetik växt fram. De förenklar, dramatiserar och lyfter ut spektakulära livshändelser ur sitt sammanhang eller slarvar över dess inverkan på författarens verk. Möjligtvis leder det till en större nyfikenhet på författaren, men knappast på litteraturen som författaren åstadkommit. Biograferna flashar sensationslystet, recensenterna för skvallret vidare och kvar för läsaren står en bild som snuddar vid verkligheten utan att för den skull ha särskilt mycket med författaren och det konstnärliga verket att göra.
I stället har man prövat olika teoretiska läsningar och överfört dess stela analysmetoder på författarskap som i sig själva utgör ett sätt att se på livet, som inte kan förklaras med hjälp av färdigförpackade perspektiv.

Därför ska man aldrig läsa en författarbiografi, som något slags läsarfacit och förklaring till fattarens verk. Meningen med verket uppstår i mötet mellan texten och läsaren och är alltid av individuell karaktär, även om en god biograf, såväl som recensent kan peka ut ställen i verket som är värda att uppmärksamma för att det ska öppna sig.

De senaste månaderna har jag läst flera recensioner av biografier över författare och priset på spektakulära biografiska resonemang tycks Birgitta Holms över Victoria Benedictsson ta. Som jag läser recensionen av Nina Lekander i Expressen, så antas det hellre än det ena än det andra i stället för att försöka förstå hur Benedictsson estetik växte fram parallellt med hennes olika livsval. Visst, det kan ur rent underhållningssyfte vara intressant att än en gång få konstaterat att hon obegripligt gifte sig med en dubbelt så gammal postmästare, för att senare förälskade sig hjälplöst i den danske litteraturikonen Georg Brandes och sedemera tog livet av sig endast 38 år. Men det har vi hört förut och i recensionen tillförs inget ytterligare, förutom några nya teoretiska konstruktioner som denna gång tillämpats på läsningen av den stackare Victoria Benedictsson, som redan varit utsatt för en rad olika experimentella läsningar utan att för den skull komma ett steg närmare den benedictssonska estetiken i hennes verk.

När jag sen läser recensionen av biografin "Den galna änkan. Alma Mahler-Werfels liv" av Oliver Hilmes av Gabriella Håkansson i DN känns det som om biografin som genre är en fiktion i klass med romanenkonsten. Här förvandlas tydligen en människa och hennes verk - 22 tjocka dagböcker - till "inget mindre än ett bulemiskt, spritindränkt, rabulistiskt sexmonster". Det låter intressant i sig, som story betraktat, men knappast som en biografi över en människas liv och verk.

Biografiernas bedrägliga anspråk på att säga sanningen

Under våren har det kommit tre fläskiga biografier över kvinnliga författare,konstnärer och kritiker: författarna Emelie Flygare Carlén (1807-92),Victoria Benedictsson (1850-88), författaren och konstnären Tove Jansson (1914-2001) och litteraturkritikern Klara Johansson (1875-1948).
I Aftonbladet läser jag en intressant recension av Birgitta Holms biografi över Benedictsson. Holm har gått till de konventionella "källorna" när det gäller traditionellt biografiskt arbete, dvs biografiska fakta, brev, dagböcker och bilder. Men frågan som recensenten Athena Farrokhzad ställer är: Hur nära sanningen om Victoria Benedictsson når man genom att gå den vägen?
Förra veckan visades en "dokumentär" berättelse i SVT om relationen mellan konstnärsparet Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Här framställs Sigrid som en trånande kvinna, som inte riktigt kommer till skott utan Isaacs närvaro. Medan han gör konstnärskarriär blir hon allt mer overksam. Historien bygger på en efterlämnad brevväxling mellan de båda konstnärerna. Betyder det är TV-"dokumentären" kan betraktas som sanningen?
Några dagar senare hör jag en radio-"dokumentär" i P1, som har samma form som TV-filmen, dvs breven ligger till grund för narrationen. Men här får man delvis en annan bild av Sigrid, som är betydligt fränare och inte fullt lika trånande, snarare ifrågasättande när det gällde parets livssituation. Kommer radioversionen av relationen Grünewald-Hjertén närmare sanningen?
Ett konstnärligt verk är betydligt mer mångfasetterat än vad en recension kan göra gällande: den senare ger snarare en synvinkel av den förra. Detta synvinkelsperspektiv råder även när det gäller biografier, som enligt mitt sätt att se inte ska läsas som livsberättelsen om än den ena än den andra, utan en berättelse om ett liv bland många andra.
När Birgitta Holm skrev om Selma Lagerlöf och menade att Gösta Berlings framträdande i predikstolen var själva urscenen i Selmas författarskap, valde hon att läsa Lagerlöf utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. För mig, som själv legat på en psykoanalytisk divan i åtta år, kan även urscenen betraktas från olika håll, beroende på var i livet man befinner sig.

När jag själv sen flera år tillbaka närmar mig Simone de Beauvoirs litterära värld blandar sig den biografiska sidan av det personliga uttrycket alltid i, vilket betyder att sanningen - vad den nu befinner sig - alltid gömmer sig i mellanrummen mellan de olika litterära formerna hon använder, där självbiografin många gånger är den mest bedrägliga när det gäller Beauvoirs egen sanning. En sanning som förövrigt skiftar utseende beroende på vilken del av hennes produktion/liv man riktar in sig på. Dessutom kan man se att receptionen och biografierna över denna polyfona röst som är Beauvoirs skiftar med tiden, beroende delvis på Beauvoirs status och på vad den tid som väljer att läsa henne riktar in sig på i hennes verk.
Själv tycker jag att en blandning mellan filosofi, litteratur och det levda livet är den mest fruktsamma läsningen när det gäller att närma sig en författare. Hos Beauvoir kan det tyckas enkelt, eftersom hon vid sidan av det skönlitterära skrivandet var en filosof (även om hon själv inte ville se sig som sådan). Men hos varje människa finns ett personligt estetiskt manifest förborgat och det är genom att försöka närma sig det, som man som efterlevande läsare kan närma sig en annan människas tvetydiga sanning.

Källa: Aftonbladet, 070608, P1, "Dokumentären", 070609, SVT Dokumentären "Sigrid & Isaac".

Filmrecension: Death proof, MVG

Jag kan inte påstå att jag har hört till Quentin Tarantinos fanclub, men efter den senaste som nu går på repertoaren är jag såld. Den redan beramade lapdansen där Vanessa Ferlito dansar i knäet på Kurt Russell - som Tarantino klippte bort i USA för att retas - är definitivt en sexsugande dansscen som är minst lika cool som när John Travolta (och Uma Thurman) gjorde sina sköna moves i "Pulp Fiction", som man fortfarande kan se kopieras på ett dansgolv nära dig.
Ferlito har "it" och även om scenen när hon rör sina hotpantshöfter i Russells knä absolut har gubbslemsvarning, så är det ändå Ferlito som regerar.

Läs mer i min rescension på nättidningen Sourze.: www.sourze.se.