Bankerna och drottningen vill stoppa barnporrpedofilerna

I Ekots lördagsintervju 081101 sa drottning Silvia att hon vill att barnporrlagen kompletteras med en "tittlag",enligt norsk-dansk modell, dvs ett förbud för pedofiler att titta på barnporr på nätet.

I dag träffas inbjuds svenska banker till ett möte att bilda en svensk finansiell koalition mot barnporr, enligt DN Debatt i dag.
"Vi tänker hitta lösningar att föhindra att de finansiella systemen nyttjas för betalningar i samband med barnpornografi" skriver kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell och Skandiabankens vd Fredrik Sauter. Systemet finns redan i USA.

Vidare definierar de barnpornografi som "övergrepp som sedan används i en cynisk handel som i praktiken innebär fortsatta förnedrande övergrepp på de utsatta barnen".

Enligt förre EU-kommisionären Franco Frattini ökade antalet sidor med barnporr på nätet med 1 500 procent mellan 1997 och 2007. Varje år stoppas 50 000 försök, enbart i Sverige, att nå barnpornografiska internetsidor.
Senast åkte en flerbarnspappa och polisanställd man dit för att laddat ner grov barnporr. I hans dator hittade polisen 140 000 barnporrbilder och 500 filmsekvenser. Mannen åtalas nu vid Södertörns tingsrätt efter att sambon anmälde sin sambo.

Jag hoppas att alla kvinnor och mammor gör som den polisanställda pappans sambo när de upptäcker att deras män eller andra män ägnar sig åt att begå barnsexbrott på nätet. Det finns inga omständigheter som gör att man inte ska anmäla en man som utnyttjar barn, som jag ser det. Det är inte mannen/brottslingen som ska skyddas i de här fallen, utan alla de barn - andras och egna - som denna man valt att utnyttja.

Våldtäktsoffret som vägrar att vara det

"Jag blev ett offer. Men jag tänker inte fortsätta vara ett."
Det säger psedonymen Anna, som våldtogs för två år sen (när hon var 14 år) i gårdagens Expressen.

Annas inställning går på tvärs mot det mentala offertänkandet inom feminismen som jag var inne på i mitt tidigare inlägg "En feminism bortom offertänkandet", 081027. Det är nåt med den retoriska figuren offer, som man ska passa sig för, då den lätt kletar sig fast som en identitetsskapande självbild. Den tenderar att förvrida ens syn, så att man ser de andra som förövare, eftersom vi rör oss i en socialkulturell kontext som gärna definierar människor utifrån dikotomiska par som offer-förövare. Ett par som feminismen har underbyggt när det gäller kampen mot våldet mot kvinnor, där offret = kvinna och förövaren = man.
Att det blivit så faller sig naturligt om man utgår från våldtäktstillfället, eftersom det generellt sätt är män som våldtar kvinnor, med några få undantag.
Men min kritik handlar inte om det, utan snarare om den feministiska retoriken - sättet att se,tala om och förhålla sig till fenomenet våldtäkt - som fastnar i offer-förövare diskursen och tvistar den hit och dit. I stället för att lyfta kvinnor ur offerrollen och se dem som överlevare, motverka rädslan, stärka dem och i alla sammanhang få dem att vägra ta på sig skuld och skam.

Jag vet, det handlar om konfrontera relationen man-kvinna och samhället på alla nivåer; som när Anna i Expressenartikeln blir våldtagen av en kompis och efteråt får höra honom säga:

"Duktig flicka. Men det här stannar mellan dig och mig, annars jävlar."

En våldtäktsman ska aldrig mer få komma undan med det... eller hur, kan vi inte lova varandra det, att vem av oss med kvinnokön som härnäst blir våldtagen så tänker vi göra vad vi kan för att sätta dit svinet. Vi tummar på det nu, ok?!

För att fortsätta citera artikeln om Anna:

"Anna kom hem och duschade. Länge. - Jag kände mig så snuskig och äcklig. Jag skämdes."

Hörrni brudar. Det är inte vi som är snuskiga och äckliga, utan han som våldtar eller kör med andra sexuella övergrepp. Och så inget snack om att skämmas. Vi har inget att skämmas för. Men han - aset som gjorde det - ska skämmas och det inför alla som känner och litar på honom.

"Det gick en vecka innan Anna vågade berätta för mamma om vad som hade hänt... - Jag visste inte vad jag skulle använda för ord. Det var pinsamt och jag visste inte vad de skulle tycka om mig. Jag kände mig smutsig."

Hädanefter berättar vi direkt för nån vi har förtroende för om vi utsätts för sexövergrepp av män, polisanmäler så fort vi kan och så glömmer vi det där om att det är pinsamt, eller vad andra tycker om oss och vi är inte smutsiga.
Vi gör som Blondinbella - utsattes för sexövergrepp i Rimini i somras och skrev direkt om det på sin blogg - i stället. Vi ropar ut det över hela stan och börjar göra nåt för att slippa skiten.

"I skolan kom det ut att hon blivit våldtagen. - De mobbade mig och sa att det inte hade hänt. Eller så kallade de mig för 08-luder och Stockholmshora. - Vi var tvungna att flytta till en annan stad. Anna fick panikattacker av mobbningen och skolan gjorde ingenting, säger Annas mamma."

När det gäller attityden i skolan - både från andra elever och lärare - finns det mycket att göra. Den här historien har vi hört så många gånger. Det får vara slut på det nu. Vi måste vägra att gå med på att "våldtäkten" fortsätter genom samhällets olika institutioner och de människor som befolkar dem.

ps
Anna fick rätt till slut. "Killkompisen" dömdes för sexuellt utnyttjande av barn. I dag har hon en pojkvän och säger:

"- Det får inte längre stoppa upp hela mitt liv... jag vill visa att jag har överlevt det här. Att man kan ha ett liv efter våldtäkten."

Låt oss tala om kvinnogrisen

I SVT:s "Beckman, Ohlsson och Can" i går var frågan: Har bögen fastnat i kvinnofällan? Svaret var ja och det kom samstämt från hbt-gänget Lars Gårdfeldt, präst, Mian Lodalen, författare och Roger Wilson, kulturjournalist på SR.

HBT-arnas (och feministernas, min anm) värsta motståndare är patriarkatet och det som står lägst i kurs i det reglerande systemet är feminitet. Patriarkatets inbyggda kvinnohat speglas i manschauvinismen, vilken utövas av mansgrisen. Men även grisen har två kön, som bekant och bland kvinnorna finns många kvinnogrisar, eller "female chauvinism pigs" som Gårdfeldt så träffande talade om i går med tillägget att det finns även gay chauvinism pigs (som det finns grisar inom alla grupperingar, så klart, min anm).

Men vem är då denna kvinnogris? Vad tycker du?

Själv har jag under den senaste tiden här på bloggen talat om kvinnor som är patriarkatkramare. Vad jag menar är nog i själva verket kvinnogrisar. Kvinnor som av egennytta vägrar solidarisera sig med kampen för förändrade villkor som är gemensamma för kvinnor, för att de själva ej är drabbade eller drar fördelar av det patriarkala systemet. Det kan handla om kvinnor som skyddar pedofiler, män som våldtar och misshandlar kvinnor med att det kan inte vara möjligt, inte han som är så snäll osv. Men det kan också vara kvinnor som aldrig i livet skulle kalla sig feminister för att de ser oss som en grupp manshatare.
Listan kan göras lång. Fyll gärna i med din kommentar.

Gynning goes Gyllenhammar-Zandén

På Expressens debattsida i dag får Carolina Gynning betalt för att promota sig själv som kommande Bond-brud, med förevändningen att Bond är ett manligt ideal.
Tanken på att "ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp... att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het: skriver hon och tror inte hon är ensam i att tycka så.
Näh, Cecilia Gyllenhamma och Jessika Zandén, som rivstartade Newsmillsajten med ett inlägg som bottnade i varför Jan Guillous Hamiltonfigur (svensk James Bond) var ett manlighetsideal och slutade i "ömheten i ett slag över munnen" tillhör definitivt klubben.

Den som sa att kvinnor varken är patriarkatkramare eller tänder på sin egen underordning räcker upp handen?

Strutsbeteende på Aftonbladet

"Det är hög tid att vi tar nöjen på allvar" skriver Jan Helin, AB:s chefredaktör på sin blogg.
?
Man har ju inte gjort något annat de senaste 20 åren. Och i finanskrisens lågkonjunktur när varslen står som spön i backen känns den helinska devisen inte som den mest angelägna. Men det vardagliga allvaret till trots i dag kommer "Nöjesbladet" som en egen tidnig och kommer så att göra fredagar, lördagar och söndagar framöver.
Ger mer nyheter i nyhetstidningen meddelar Helin oss "dysterkvistar" som känner oss nedtyngda av nöjen i AB. Låter å andra sidan hoppingivande för oss som tycker att kritisk samhällsjournalistik är rena nöjet.

Men fan tro´t. Jag är skeptisk och har svårt att se framför mig hur AB börjar kampanja mot Riksbankens lån till Carnegie, som ett led i en granskande serie om 2000-talets Stureplansekonomi där bonusar sprutat som champagne på mjöliga näsor över de utvalda. Allt detta nöje medan vi som tillhör populasen tvingats sponsra skiten genom att mot vår vilja bli aktieklippare om än i förvaltad form.

En feminism bortom offertänkande

I Petra Östergren antologin "F-ordet. Mot en ny feminism" skriver Anna Svensson om hur hon efter våldtäkten vägrat reduceras till ett våldtäktsoffer och enligt Hanne Kjöllers läsning i DN 081022, så är anklagar Svensson delvis feminismens för att hon betraktas som ett sådant.
Att Kjöller håller på Svensson är inte att förvånas över, hon är ständigt på kollisionskurs mot kollektiva förklaringar, senast i sin nya bok om föräldraskap, där hon uppmanar kvinnor att inte hålla så hårt i moderskapets symbiotiska form, utan släppa in männen och andra vuxna när det gäller relationen till barnen.

Det intressanta med Svensson och Kjöllers individcentrerade förklaringsmodeller är att de visar på flera sätt för kvinnor att förhålla sig inom ramen för olika fenomen eller kollektiva situationer om man så vill.
Feminismen av dags datum ägnar sig fortfarande mest åt att beskriva olika fenomen i kvinnors gemensamma situation, där våldtäkt är en bland flera. Utgångspunkten för den feministiska rörelsen oavsett vilken fråga som diskuteras är att vi lever i ett patriarkat där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och på den punkten har feminismen skördat stora framgångar i Sverige, som sedan den blev en akademisk disciplin i stort sett genomsyrar alla ämnesområden.
Men en berättigad kritik av feminismens generaliserande karaktär har under de senaste tio åren blivit allt mer högljudd och kunde fira triumfer när den politiska delen i form av Feministiskt initiativ 2006 föll som aktievärdet i den pågående finanskrisen. Det sägs att den senare kommer att bli långvarig; feminismkrisen har varat i 2 1/2 år, så här långt och ingen ljusning skymtar.

Kanske beror det på att feminismen står inför ett nytt paradigmskifte. Man kan ju alltid hoppas, att efter feminismens akademism - forskning och etablering av kunskapsområdet - som varat sen 80-talet kommer en ny våg av feminism, som talar mer om möjligheter och alternativa synsätt bortom patriarkatets könsmaktsordnande system. En feminism att hämta styrka och förändring ur. I stället för att känna sig som offer för tid och evighet om man är kvinna och det oavsett om det är moderskapsmyter eller våldtäktsmän som anfaller. En feminism som på samma sätt som man ihärdigt skilt kvinnan från kvinnligheten går i bräschen för att skilja mannen från manligheten och fokusera mer på hur även männen är skapade - jag höll på att säga offer - av patriarkatet.

Gyllenhammar och Zandén fortsätter predika om sm-sex

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar satte direkt den i slutet av augusti nystartade debattsajten Newsmill på mediakartan med sitt inlägg "Jämställdheten kväver oss, ge oss den riktige mannen tillbaka". Det blev ett jävla liv, minst sagt, framförallt över debattinläggets fråga:

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?"

Kommentarerna haglade över deras hånfullhet och ignorans när det gäller våld mot kvinnor, som är den viktigaste frågan för den feministiska jämställdhetsdebatten i det här landet. Andra tyckte att Zandén och Gyllenhammar var rent stupida och att det verkade som de skrivit ihop inlägget på fyllan. Själv undrade jag över Newsmills utveckling med en sån start: Varför hade redaktörerna tagit in den oredigerade - debattinlägget var så spretigt osammanhängande - skiten, rent ut sagt?
Jag nosade cynisk publicitetsiver och var mest upprörd över att Newsmillredaktören Karin Eder-Ekman, fd Fittstimsbruden och Bangredaktören låtit inlägget publiceras i det skicket och hon fick en hel del pisk för det även från annat feministiskt håll. Men alla kan göra en miss (med hänvisning till Newsmills redaktörer) och efter ett tag omvandlades Zandéns och Gyllenhammars ihopblandning av ömhet och slag över munnen i allmän bemärkelse, till två kvinnors högst personliga sexliberala faibless för sm-sex eller perverterade sexualitet om vi ska snacka Freud.

Men så visar det sig att det är ingen miss från Newsmills sida - de har inte tagit minsta intryck av kritiken de fick kring publiceringen - som i samband med att de nu lanserar Newsmill TV vänder sig till Zandén-Gyllenhammar igen.
I TV-inlägget "Gyllenhammar och Zandén om män och sexualitet" hör man Eder-Ekman humma i bakgrunden utan att ställa några frågor eller komma med invändningar medan G-Z fortsätter sin förvirrade exposé i ämnet sexualitet mellan män och kvinnor.
Det är biologism rakt igenom: Heterosexualitet är lika med/bygger på en fastlåst sängkammardramaturgi av dominanta män och underkastade kvinnor.

Vi talar inte om tyckanden, utan om hur det är. Vi ville vara uppriktiga, säger G och hänvisar till sina väninnor och Z, som är utbildad psykoterapeut nu för tiden.
G fortsätter att tala om sig själv, som representant för alla medelålders kvinnor och om den sexualitet som kommer i medelåldern om man vågar ta steget, dvs vågar ge efter för slaget över munnen, som hon nu påpekar är en metafor för närhet, verkliga behov och sexualitet.

Ja, ni hör själva hur jävla förvirrad och tragisk, för att inte säga självdestruktiv hennes sexualitet och sexualsyn är. Samtidigt som den bara är en bekräftelse på en heterosexhistorik av gammalt välbeprövat socialt och kulturellt märke. Patrialkalsexualitet, som går ut på att kvinnor tänder på sin egen underordning, om du frågar mig.

Z tar därefter till orda i TV-inlägget och talar på psykoterapeutiska byggd på biologismflum om att relationen mellan män och kvinnor alltid har en komponent av dominans och underkastelse i sig och att alla män och kvinnor känner ett sug "mot det där" och att det finns ömhet och kärlek i det. Enligt henne handlar heterosex (sadomasochistiskt heterosex, min tolkning) om starka drifter och underliggande krafter som bär på en komplicerad psykologi.

G och Z slutkläm efter deras ca 6 minuters lektion i patriarkalsexualitet är kort och gott att genusdebatten inte hör hemma i sängkammaren.
Själv hävdar jag att den i själva verket börjar där.