Bilden av Mona Sahlin och kvinnogrisig krönika om Michelle Obama

Först gör Newsmillsredaktören vad han kan för att få Katrine Kielos att mobba Mona Sahlin för att hon är kvinna, utan att lyckas på ett TV-inslag som ligger på debattsiten i anslutning till en artikel av Kielos om Mona Sahlins ledarskap.

Det är intressant att följa hur redaktörens frågor intrikat biter sig fast i sin målbild att det är kvinnorna som mobbar Sahlin för att hon är kvinna. Kielos skruvar sig skickligt ur den fälla redaktören gillrat, men hennes försök att leda intervjun i en annan riktning misslyckas. Redaktören har på förhand bestämt sig för hur landet ligger, inbjudna gäster göre sig icke besvär på den fronten.

Sen läser jag kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnussons blogg. Hon har läst Pär Nuders bok och enligt den gick Mona Sahlin under tilltalsnamnet "husmodern" i den inre socialdemokratiska kretsen. Vad säger det om s-mäns syn på sin partiledare?

För det andra finns inga gränser för jublet över Obama Krist Superstar-såpan i svenska medier. Frälsarens hustru, Michelle Obama, hamnar trots makens upphöjda position genast i den kritiska skottgluggen.
I gårdagens Expressen - två dagar efter Obamas valseger - läste jag en hemsk krönika av Britta Svensson där kvinnogriseriet (läs blogginlägget: "Låt oss tala om kvinnogrisen", 081101) når nya höjder. Svensson är tveksam till om Michelle Obama kommer att klara av rollen som värdinna i Vita huset. Därefter går hon in på Michelle Obamas yttre - alltid denna utseendefixering när det gäller kvinnor - och i det fallet är hon obarmhärtig. Hon tycker att jämförelsen mellan Michelle Obama och Jackie Kennedy, vilken gjorts i medierna gång på gång, är en "felriktad välvillighet". Så här skriver hon:

"Designklänningar för 7 000 kronor styck har visserligen lyft Michelle Obamas klädstil avsevärt, sen hon syntes i designkatastrofer som den lilla trånga koftan som såg ut att komma från H&M. Men hennes framskjutna axlar, den rynkande pannan, det aggressiva kroppsspråket kan ingen stylist i världen göra något åt. Bredvid maken ser det helt enkelt ut som om det är Michelle Obama som 'har på sig byxorna i familjen' som det heter här i USA. Medan maken har en lugn, mild, lite feminin framtoning är Michelle närmast manhaftig."

Ja, det står faktiskt så och Svenssons mosa Michelle Obama ångvält fortsätter genom krönikan, för att paradoxalt sluta i:

"Med sin juristutbildning och sina många chefs- och styrelseuppdrag (hon tjänar 2,2 miljoner kronor om året) är hon snarare en stark personlighet som klarat att ta sig fram i en värld där många har fördomar om hennes ras, kön och sociala bakgrund."

Tänk om Svenssons krönika handlat om det i stället för att frossa i stereotypa och rent oförskämda påhopp om det vi kallar manligt och kvinnligt.

Hade Carl Hamilton gett sig på en muslimsk man?

Skulle inte tro det, även om det är det muslimska patriarkatet som har koranskt tolkningsföreträde och därmed bestämmer att muslimska kvinnor ska ha slöja och inte ta män i hand.
I stället för att rikta kritiken mot de muslimska familjefäder som ingår i en starkt religiös minoritet som på olika sätt isolerar sina döttrar och kvinnor från att delta i den svenska offentligheten, ger han sig på tre unga muslimska kvinnor när de inte vill ta honom i hand.
Han tål uppenbarligen inte att de unga kvinnorna förmodligen bara gör det som deras föräldrar har uppfostrat dem till, dvs han "skjuter budbärarna" när han inte gillar budskapet som den uteblivna handskakningen i hans värld står för.

Låt oss diskutera religionernas plats i det svenska samhället på ett mer nyanserat sätt än det som Sverigedemokraterna erbjuder. Kvällens "Debatt" i SVT klarade inte det, utan spelade på Sverigedemokraternas planhalva. Genom att hetsa mot muslimerna i studion och plocka enkla lösryckta poäng om slöjor, stening och avhuggna händer vid otrohet enligt sharia, muslimska kvinnor som inte får bada tillsammans med män och nån som tar paus från jobbet för fredagsbönen blev programmet ren pr för det tidigare nämnda partiet.

Jag tror/hoppas inte det var meningen med programmet, men det var tyvärr precis så det framstod; som ett isärhållande av vi och dom. Det som började som en till synes utsträckt hand slutade i en rasistisk pamflett. Hur kunde det bli så fel?

Faludis nya borde handla om Obama och feminismens andra backlash

I morse i "P1-morgon" avbröt en afro-amerikansk kvinna den manliga halleluljakören till Obamas seger med att tala om fru Obama och de problem hon skulle stöta på i Vita huset.
Ove Joansson, USA-valbevakare för elfte gången, tog till beprövad härskarteknik och sa att den frågan överlät han åt andra att kommentera för att sen återgå till att prisa USA:s nya hjälte "den svarte" Obama och symbolens makt i det historiska ögonblick som valet av honom till Amerikas president innebär.
Behöver jag tillägga att frågan om fru Obama inte fiskades upp av studioreportern igen. Men den fick mig att börja fundera över symbolens makt - mytologins moder - snacket kring det här valet. De flesta talar om hur Obama förverkligar drömmen som Martin Luther King talade om innan han sköts på 60-talet. Nu är alla så rusiga över att en svart man blivit president att allt annat tycks vara oväsentligt.

Något som blev väldigt tydligt i morgonens P1-sändning där Claes Ruin, statsvetare vid ett katolskt universitet i Washington, gång efter gång la sordin på frälsaren-har-kommit stämmningen, genom att påpeka att vi har faktiskt ingen aning om vad Obama går för rent politiskt.

I det läget hade jag för länge sen mentalt stängt av Obama-kören och i stället fortsatt fundera över vad som hänt om det varit Hillary Clinton, som tagit hem presidentvalssegern?
Rent symboliskt, naturligtvis oerhört mycket för kvinnor worldwide, att en kvinna för första gången i historien blivit USA:s president. En kvinna, som är en symbol för halva befolknigen kan fortfarande inte bli president i världens i dag enda supermakt, medan en afro-amerikansk man, som tillhör en minoritet på 13 procent nu har blivit president i USA.
Vad säger det? Amerikas förenta stater förändras men patriarkatet består.
Inte en enda gång har jag hört Obama tala om jämställdhet och kvinnors villkor och allvarligt talat med finanskris, arbetslöshet och kriget i Irak och Afghanistankaoset jagandes i hasorna, tror jag inte att han kommer att göra det heller.

Den enda jag kan hoppas på nu är Susan Faludi, som 1991 skrev "Backlash" om hur president Reagans regeringsår 1981-1989 blev ett krig på alla fronter mot kvinnorna i USA. Under hösten har hennes senaste bok "Den amerikanska mardrömmen. Bakhållet mot kvinnorna" kommit på svenska. Den handlar om hur terrorattacken 2001 väckte upp den gamla amerikanska myten om sårbara kvinnor som behöver räddas undan faror av heroiska män.
Vilken patriarkal mytbildning ska nu användas emot kvinnorna när USA är på fallrepet, tänker jag?
Om några år när bakruset efter Obamas seger har övergått i vardaglig realpolitik kanske vi får läsa den boken av en av västvärldens mest intressanta feminister.

Allt annat än fängelse för Papa Dee uteslutet

Kammaråklagare Elisabet Kindblom, expert på våldsbrott mot kvinnor, överklagade i tisdags Papa Dee-domen till hovrätten.
Hon yrkar på fängelsestraff och att han, dvs Daniel Wahlgren även döms för misshandeln av sin hustru Andrea Wahlgren - i tingsrätten dömdes han bara för misshandel av henne på Mäster Samuelssonsgatan - i bostaden.
Anledningen till överklagandet är att Kindblom, liksom ordföranden och en nämndeman i tingsrätten ville döma för misshandel vid båda tillfällena.
Bevisningen - förhör med Andrea Wahlgren, rättsintyg med foton av henne efter misshandeln i bostaden, journal från sjukhuset och brottsplatsundersökning - blir densamma eftersom Kindblom hävdar att den är tillräcklig för att döma Papa Dee.

Nu blir det mao ord upp till rättssystemet under hovrättsförhandlingarna att komma fram till att hustrumisshandlaren Papa Dee ska sättas bakom lås och bom. Allt annat vore rättsskandal!

Vad ska kvinnor med män till?

För 10 år sen kom kvinnomaktutredningen "Ty maken är din...myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige".
Jag minns när utredningen presenterades under några dagar i Umeå. Jag gick från det ena föredraget till det andra och mer och mer uppenbarades ojämställdheten i förhållandet arbete-privatliv mellan män och kvinnor.
I förslag till åtgärder skrev utredaren Kristina Persson att hon ville se att en parlamentarisk utredning tillsattes för att diskutera och föreslå förändringar som behövs "för att skapa ett samhälle som präglas av balans mellan å ena sidan produktionens krav och möjligheter och å den andra individens välfärd och livskvalite."

Sen dess har det varit en hel del snack men lite verkstad. Det visar bl a en ny doktorsavhandling av sociologen Katarina Boye (DN/TT, 081103). Genom att analysera statistik i svenska levnadsnivåundersökningar från fyra år (ca 5 000 personer medverkat varje år)visar det sig att 40 procent av skillnaderna i välbefinnande handlar om att män inte delar på ansvaret hemma.
Kvinnor gör generellt tre gånger så mycket hemarbete och värst är det i familjer där båda jobbar mer än heltid utanför hemmet. I de fallen gör kvinnor fyra gånger så mycket som männen hemma.
Dessutom skriver DN i dag att förra året sjönk pappornas vabdagar ner till 2002 års nivå, förutom att deras föräldraledighet inte ökar på samma sätt som den gjort de senaste tio åren.

Kvinnomaktsutredningens forskingsrapporter för tio år sen visade även med all önskvärd tydlighet att den ekonomiska makten och de ekonomiska resurserna är mycket ojämnt fördelade mellan kvinnor och män.

Visst, det går ju alltid att ropa på politiska åtgärder om delad föräldraledighet, men till slut är det ändå upp till oss kvinnor att i vårt individuella liv släppa modersmyten och inte gå med på nåt annat än delat hemarbete.

Bankerna och drottningen vill stoppa barnporrpedofilerna

I Ekots lördagsintervju 081101 sa drottning Silvia att hon vill att barnporrlagen kompletteras med en "tittlag",enligt norsk-dansk modell, dvs ett förbud för pedofiler att titta på barnporr på nätet.

I dag träffas inbjuds svenska banker till ett möte att bilda en svensk finansiell koalition mot barnporr, enligt DN Debatt i dag.
"Vi tänker hitta lösningar att föhindra att de finansiella systemen nyttjas för betalningar i samband med barnpornografi" skriver kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell och Skandiabankens vd Fredrik Sauter. Systemet finns redan i USA.

Vidare definierar de barnpornografi som "övergrepp som sedan används i en cynisk handel som i praktiken innebär fortsatta förnedrande övergrepp på de utsatta barnen".

Enligt förre EU-kommisionären Franco Frattini ökade antalet sidor med barnporr på nätet med 1 500 procent mellan 1997 och 2007. Varje år stoppas 50 000 försök, enbart i Sverige, att nå barnpornografiska internetsidor.
Senast åkte en flerbarnspappa och polisanställd man dit för att laddat ner grov barnporr. I hans dator hittade polisen 140 000 barnporrbilder och 500 filmsekvenser. Mannen åtalas nu vid Södertörns tingsrätt efter att sambon anmälde sin sambo.

Jag hoppas att alla kvinnor och mammor gör som den polisanställda pappans sambo när de upptäcker att deras män eller andra män ägnar sig åt att begå barnsexbrott på nätet. Det finns inga omständigheter som gör att man inte ska anmäla en man som utnyttjar barn, som jag ser det. Det är inte mannen/brottslingen som ska skyddas i de här fallen, utan alla de barn - andras och egna - som denna man valt att utnyttja.

Våldtäktsoffret som vägrar att vara det

"Jag blev ett offer. Men jag tänker inte fortsätta vara ett."
Det säger psedonymen Anna, som våldtogs för två år sen (när hon var 14 år) i gårdagens Expressen.

Annas inställning går på tvärs mot det mentala offertänkandet inom feminismen som jag var inne på i mitt tidigare inlägg "En feminism bortom offertänkandet", 081027. Det är nåt med den retoriska figuren offer, som man ska passa sig för, då den lätt kletar sig fast som en identitetsskapande självbild. Den tenderar att förvrida ens syn, så att man ser de andra som förövare, eftersom vi rör oss i en socialkulturell kontext som gärna definierar människor utifrån dikotomiska par som offer-förövare. Ett par som feminismen har underbyggt när det gäller kampen mot våldet mot kvinnor, där offret = kvinna och förövaren = man.
Att det blivit så faller sig naturligt om man utgår från våldtäktstillfället, eftersom det generellt sätt är män som våldtar kvinnor, med några få undantag.
Men min kritik handlar inte om det, utan snarare om den feministiska retoriken - sättet att se,tala om och förhålla sig till fenomenet våldtäkt - som fastnar i offer-förövare diskursen och tvistar den hit och dit. I stället för att lyfta kvinnor ur offerrollen och se dem som överlevare, motverka rädslan, stärka dem och i alla sammanhang få dem att vägra ta på sig skuld och skam.

Jag vet, det handlar om konfrontera relationen man-kvinna och samhället på alla nivåer; som när Anna i Expressenartikeln blir våldtagen av en kompis och efteråt får höra honom säga:

"Duktig flicka. Men det här stannar mellan dig och mig, annars jävlar."

En våldtäktsman ska aldrig mer få komma undan med det... eller hur, kan vi inte lova varandra det, att vem av oss med kvinnokön som härnäst blir våldtagen så tänker vi göra vad vi kan för att sätta dit svinet. Vi tummar på det nu, ok?!

För att fortsätta citera artikeln om Anna:

"Anna kom hem och duschade. Länge. - Jag kände mig så snuskig och äcklig. Jag skämdes."

Hörrni brudar. Det är inte vi som är snuskiga och äckliga, utan han som våldtar eller kör med andra sexuella övergrepp. Och så inget snack om att skämmas. Vi har inget att skämmas för. Men han - aset som gjorde det - ska skämmas och det inför alla som känner och litar på honom.

"Det gick en vecka innan Anna vågade berätta för mamma om vad som hade hänt... - Jag visste inte vad jag skulle använda för ord. Det var pinsamt och jag visste inte vad de skulle tycka om mig. Jag kände mig smutsig."

Hädanefter berättar vi direkt för nån vi har förtroende för om vi utsätts för sexövergrepp av män, polisanmäler så fort vi kan och så glömmer vi det där om att det är pinsamt, eller vad andra tycker om oss och vi är inte smutsiga.
Vi gör som Blondinbella - utsattes för sexövergrepp i Rimini i somras och skrev direkt om det på sin blogg - i stället. Vi ropar ut det över hela stan och börjar göra nåt för att slippa skiten.

"I skolan kom det ut att hon blivit våldtagen. - De mobbade mig och sa att det inte hade hänt. Eller så kallade de mig för 08-luder och Stockholmshora. - Vi var tvungna att flytta till en annan stad. Anna fick panikattacker av mobbningen och skolan gjorde ingenting, säger Annas mamma."

När det gäller attityden i skolan - både från andra elever och lärare - finns det mycket att göra. Den här historien har vi hört så många gånger. Det får vara slut på det nu. Vi måste vägra att gå med på att "våldtäkten" fortsätter genom samhällets olika institutioner och de människor som befolkar dem.

ps
Anna fick rätt till slut. "Killkompisen" dömdes för sexuellt utnyttjande av barn. I dag har hon en pojkvän och säger:

"- Det får inte längre stoppa upp hela mitt liv... jag vill visa att jag har överlevt det här. Att man kan ha ett liv efter våldtäkten."

Låt oss tala om kvinnogrisen

I SVT:s "Beckman, Ohlsson och Can" i går var frågan: Har bögen fastnat i kvinnofällan? Svaret var ja och det kom samstämt från hbt-gänget Lars Gårdfeldt, präst, Mian Lodalen, författare och Roger Wilson, kulturjournalist på SR.

HBT-arnas (och feministernas, min anm) värsta motståndare är patriarkatet och det som står lägst i kurs i det reglerande systemet är feminitet. Patriarkatets inbyggda kvinnohat speglas i manschauvinismen, vilken utövas av mansgrisen. Men även grisen har två kön, som bekant och bland kvinnorna finns många kvinnogrisar, eller "female chauvinism pigs" som Gårdfeldt så träffande talade om i går med tillägget att det finns även gay chauvinism pigs (som det finns grisar inom alla grupperingar, så klart, min anm).

Men vem är då denna kvinnogris? Vad tycker du?

Själv har jag under den senaste tiden här på bloggen talat om kvinnor som är patriarkatkramare. Vad jag menar är nog i själva verket kvinnogrisar. Kvinnor som av egennytta vägrar solidarisera sig med kampen för förändrade villkor som är gemensamma för kvinnor, för att de själva ej är drabbade eller drar fördelar av det patriarkala systemet. Det kan handla om kvinnor som skyddar pedofiler, män som våldtar och misshandlar kvinnor med att det kan inte vara möjligt, inte han som är så snäll osv. Men det kan också vara kvinnor som aldrig i livet skulle kalla sig feminister för att de ser oss som en grupp manshatare.
Listan kan göras lång. Fyll gärna i med din kommentar.

Gynning goes Gyllenhammar-Zandén

På Expressens debattsida i dag får Carolina Gynning betalt för att promota sig själv som kommande Bond-brud, med förevändningen att Bond är ett manligt ideal.
Tanken på att "ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp... att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het: skriver hon och tror inte hon är ensam i att tycka så.
Näh, Cecilia Gyllenhamma och Jessika Zandén, som rivstartade Newsmillsajten med ett inlägg som bottnade i varför Jan Guillous Hamiltonfigur (svensk James Bond) var ett manlighetsideal och slutade i "ömheten i ett slag över munnen" tillhör definitivt klubben.

Den som sa att kvinnor varken är patriarkatkramare eller tänder på sin egen underordning räcker upp handen?

Strutsbeteende på Aftonbladet

"Det är hög tid att vi tar nöjen på allvar" skriver Jan Helin, AB:s chefredaktör på sin blogg.
?
Man har ju inte gjort något annat de senaste 20 åren. Och i finanskrisens lågkonjunktur när varslen står som spön i backen känns den helinska devisen inte som den mest angelägna. Men det vardagliga allvaret till trots i dag kommer "Nöjesbladet" som en egen tidnig och kommer så att göra fredagar, lördagar och söndagar framöver.
Ger mer nyheter i nyhetstidningen meddelar Helin oss "dysterkvistar" som känner oss nedtyngda av nöjen i AB. Låter å andra sidan hoppingivande för oss som tycker att kritisk samhällsjournalistik är rena nöjet.

Men fan tro´t. Jag är skeptisk och har svårt att se framför mig hur AB börjar kampanja mot Riksbankens lån till Carnegie, som ett led i en granskande serie om 2000-talets Stureplansekonomi där bonusar sprutat som champagne på mjöliga näsor över de utvalda. Allt detta nöje medan vi som tillhör populasen tvingats sponsra skiten genom att mot vår vilja bli aktieklippare om än i förvaltad form.

En feminism bortom offertänkande

I Petra Östergren antologin "F-ordet. Mot en ny feminism" skriver Anna Svensson om hur hon efter våldtäkten vägrat reduceras till ett våldtäktsoffer och enligt Hanne Kjöllers läsning i DN 081022, så är anklagar Svensson delvis feminismens för att hon betraktas som ett sådant.
Att Kjöller håller på Svensson är inte att förvånas över, hon är ständigt på kollisionskurs mot kollektiva förklaringar, senast i sin nya bok om föräldraskap, där hon uppmanar kvinnor att inte hålla så hårt i moderskapets symbiotiska form, utan släppa in männen och andra vuxna när det gäller relationen till barnen.

Det intressanta med Svensson och Kjöllers individcentrerade förklaringsmodeller är att de visar på flera sätt för kvinnor att förhålla sig inom ramen för olika fenomen eller kollektiva situationer om man så vill.
Feminismen av dags datum ägnar sig fortfarande mest åt att beskriva olika fenomen i kvinnors gemensamma situation, där våldtäkt är en bland flera. Utgångspunkten för den feministiska rörelsen oavsett vilken fråga som diskuteras är att vi lever i ett patriarkat där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och på den punkten har feminismen skördat stora framgångar i Sverige, som sedan den blev en akademisk disciplin i stort sett genomsyrar alla ämnesområden.
Men en berättigad kritik av feminismens generaliserande karaktär har under de senaste tio åren blivit allt mer högljudd och kunde fira triumfer när den politiska delen i form av Feministiskt initiativ 2006 föll som aktievärdet i den pågående finanskrisen. Det sägs att den senare kommer att bli långvarig; feminismkrisen har varat i 2 1/2 år, så här långt och ingen ljusning skymtar.

Kanske beror det på att feminismen står inför ett nytt paradigmskifte. Man kan ju alltid hoppas, att efter feminismens akademism - forskning och etablering av kunskapsområdet - som varat sen 80-talet kommer en ny våg av feminism, som talar mer om möjligheter och alternativa synsätt bortom patriarkatets könsmaktsordnande system. En feminism att hämta styrka och förändring ur. I stället för att känna sig som offer för tid och evighet om man är kvinna och det oavsett om det är moderskapsmyter eller våldtäktsmän som anfaller. En feminism som på samma sätt som man ihärdigt skilt kvinnan från kvinnligheten går i bräschen för att skilja mannen från manligheten och fokusera mer på hur även männen är skapade - jag höll på att säga offer - av patriarkatet.

Gyllenhammar och Zandén fortsätter predika om sm-sex

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar satte direkt den i slutet av augusti nystartade debattsajten Newsmill på mediakartan med sitt inlägg "Jämställdheten kväver oss, ge oss den riktige mannen tillbaka". Det blev ett jävla liv, minst sagt, framförallt över debattinläggets fråga:

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?"

Kommentarerna haglade över deras hånfullhet och ignorans när det gäller våld mot kvinnor, som är den viktigaste frågan för den feministiska jämställdhetsdebatten i det här landet. Andra tyckte att Zandén och Gyllenhammar var rent stupida och att det verkade som de skrivit ihop inlägget på fyllan. Själv undrade jag över Newsmills utveckling med en sån start: Varför hade redaktörerna tagit in den oredigerade - debattinlägget var så spretigt osammanhängande - skiten, rent ut sagt?
Jag nosade cynisk publicitetsiver och var mest upprörd över att Newsmillredaktören Karin Eder-Ekman, fd Fittstimsbruden och Bangredaktören låtit inlägget publiceras i det skicket och hon fick en hel del pisk för det även från annat feministiskt håll. Men alla kan göra en miss (med hänvisning till Newsmills redaktörer) och efter ett tag omvandlades Zandéns och Gyllenhammars ihopblandning av ömhet och slag över munnen i allmän bemärkelse, till två kvinnors högst personliga sexliberala faibless för sm-sex eller perverterade sexualitet om vi ska snacka Freud.

Men så visar det sig att det är ingen miss från Newsmills sida - de har inte tagit minsta intryck av kritiken de fick kring publiceringen - som i samband med att de nu lanserar Newsmill TV vänder sig till Zandén-Gyllenhammar igen.
I TV-inlägget "Gyllenhammar och Zandén om män och sexualitet" hör man Eder-Ekman humma i bakgrunden utan att ställa några frågor eller komma med invändningar medan G-Z fortsätter sin förvirrade exposé i ämnet sexualitet mellan män och kvinnor.
Det är biologism rakt igenom: Heterosexualitet är lika med/bygger på en fastlåst sängkammardramaturgi av dominanta män och underkastade kvinnor.

Vi talar inte om tyckanden, utan om hur det är. Vi ville vara uppriktiga, säger G och hänvisar till sina väninnor och Z, som är utbildad psykoterapeut nu för tiden.
G fortsätter att tala om sig själv, som representant för alla medelålders kvinnor och om den sexualitet som kommer i medelåldern om man vågar ta steget, dvs vågar ge efter för slaget över munnen, som hon nu påpekar är en metafor för närhet, verkliga behov och sexualitet.

Ja, ni hör själva hur jävla förvirrad och tragisk, för att inte säga självdestruktiv hennes sexualitet och sexualsyn är. Samtidigt som den bara är en bekräftelse på en heterosexhistorik av gammalt välbeprövat socialt och kulturellt märke. Patrialkalsexualitet, som går ut på att kvinnor tänder på sin egen underordning, om du frågar mig.

Z tar därefter till orda i TV-inlägget och talar på psykoterapeutiska byggd på biologismflum om att relationen mellan män och kvinnor alltid har en komponent av dominans och underkastelse i sig och att alla män och kvinnor känner ett sug "mot det där" och att det finns ömhet och kärlek i det. Enligt henne handlar heterosex (sadomasochistiskt heterosex, min tolkning) om starka drifter och underliggande krafter som bär på en komplicerad psykologi.

G och Z slutkläm efter deras ca 6 minuters lektion i patriarkalsexualitet är kort och gott att genusdebatten inte hör hemma i sängkammaren.
Själv hävdar jag att den i själva verket börjar där.

Proffstyckaren Niklas Ekdahl anklagar sina kompisar

Niklas Ekdahl, chef för ledarredaktionen på DN, som just publicerat en deckare (puh, ännu en journalist som vill gräva guld i genren) tycker synd om Pär Nuder, som han skriver i en debattartikel på Newsmill, för att ingen tycks ha läst hans bok, men ändå har de sk proffstyckarna massa åsikter om den i media.
Ekdahl, själv proffstyckare av rang, blir med sitt inlägg en parodisk figur, som tror att han kan ställa sig utanför sig själv och se nyktert på fenomenet han beskriver. Jo, han nämner nåt om det i artikeln, men rusar sen vidare i sin iver att kritisera andra proffstyckare, dvs sina kollegor, för att inte ta sitt uppdrag på allvar och därmed lura läsare/lyssnare/tittare, som han tror blint följer dessa förståsigpåare i tankespåren.

Det är lika bra förresten, att jag än en gång erkänner att jag inte läst Lotta Grönings bok om Mona Sahlin, utan nöjt med med att göra en bedömning utifrån recensioner och hennes egna utgjutelser i media - i "Nordegren i P1" i dag tog hon priset - om hur missförstådd hon blivit de senaste dagarna. Det räcker för mig, om jag säger så. Men jag skulle inte vilja påstå att det är proffstyckarna som fått mig att komma fram till att den boken inte är något för mig, snarare hennes egen beskrivning av vad hon gjort. För mig låter hennes analysförmåga synnerligen grund - även om hon doktorerat på socialdemokratin - och den uppfattningen har växt fram hos mig efter att genom åren följt hennes tyckande i media, där hon själv varit en av proffstyckarna.

För övrigt kommer jag ihåg när jag mailade DN:s Johan Croneman för nåt år sen, efter att han recenserat en film där en äldre kvinna hade ett förhållande med en yngre man. Han hade svårt för den konstellationen och jag skrev nåt om sexism. Svaret kom blixtsnabbt: Han var urtrött på folk som tyckte en massa saker utan att ha sett filmen. I det fallet hade han rätt i att jag inte sett filmen, även om han inte hade en aning om det, men det var inte det jag reagerade på utan hans perspektiv på filmens tema. Förresten såg jag den där filmen sen och det visade sig att det inte gjorde nån skillnad för min del. Med det vill jag säga, att ibland behöver man inte se och läsa allt själv för att kunna ha en åsikt. Det borde ju Ekdahl om nån veta, men i det här fallet tror jag bara han tog omvägen förbi Nuder, för att egentligen själv få berätta hur missförstådd han blev av Expressens ledarskribent Karin Olsson, när hon kritiserade honom för att beklaga sig över män situation som pappalediga. Något som han skrev om i sin deckare, enligt honom själv. Men som jag minns det var det vad han själv sa om fenomenet - inte romangestalten som är pappaledig - som fick Olsson att reagera.

Silbersky vill skydda mannen som dödade Carolin

Norrländska Socialdemokraten har valt att publicera namn och bild (i gårdagens tidning, finns i arkivet på NS:s websida) på den man som erkänt att han dödat Carolin i Gällivare.

Vad ska man tycka om det då?

I P1 Morgon i dag försvarar stjärnadvokaten Leif Silbersky, som en juridikens heliga dåre, sin vana trogen brottslingar. Dessutom förfasar han sig som vanligt mer över medias publiceringar än brottet i sig. Den här gången är det NS han ser som den stora boven i dramat, förra gången var det en annan tidning och nästa gång är det en tredje.
Vi svenskar kan "vår" Silbersky, för han är sig märkbart lik sen han försvarade bordellmamman Doris Hopp i Bordellhärvan på 70-talet och det trots att synen på brott och straff är i ständig förändring. Lagförändringar kommer och går men Silberskys uppfattning består, som en jätteproppen Orvar ungefär.

Rött kort för Lotta Gröning

Debattredaktören på Aftonbladet, tidigare ledarskribenten på Norrländska socialdemokraten, Lotta Gröning är en slarvig, opportun och grund typ - har jag alltid tyckt - som genom sin karriär konsekvent under täckmantel hänvisat till att hon talar för rörelsen (läs: sossegolvet), när hon i själva verket länge varit sosseriets värsta fiende, som gjort vad hon kunnat för att söndra inifrån. Hon har t ex jobbat nära Mona Sahlin, som hon nu tar heder och ära av i sin nyutkomna bok om den socialdemokratiska partiledaren. I allafall om man ska tro Magnus Ljungkvist, (s)-bloggare, i en debatt på Newsmill, som läst boken och gör en intressant koppling till härskartekniker i sin genomgång av den, som bygger citat från boken.
Det är en skrämmande läsning och vad man än tycker om Mona Sahlin, så vill jag skicka citatet "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" på Gröning. Hon borde omedelbart förpassas till Aftonbladets utbytarbänk och om man ska tro Ljungkvist så pågår en vadslagning internt på AB om Grönings framtid. Så snabbare än jag hinner säga rökt, så kanske Gröning har gått upp i densamma. Man kan ju alltid hoppas.

ps
Citatet ovan kommer från Madeleine Albright, som var Clintons utrikesminister 1997-2000. Hon sa det förövrigt i Folkets Hus i Stockholm, enligt Wikipedia.

Papa Dee gate: Tjänstefel om åklagaren inte överklagar

Jag måste erkänna att jag blev jävligt förvånad över domen mot Papa Dee, trots att jag läst så många domar i mål som gäller våld mot kvinnor och genom dem sett rättsväsendets allmänna och väldokumenterad misogyna inställning.
Åklagare Elisabeth Kindblom, expert på våld mot kvinnor, kommer for sure att gå vidare till hovrätten, efter skämtdomen mot Papa Dee. Allt annat vore grovt tjänstefel:

1. För att hon sägs vara expert på den här typen av brott och ser då rakt igenom paret Papa Dees lögner, vilka följer typmodellen till punkt och pricka (se mina tidigare blogginlägg från förra veckan) för hur gärningsmannen och offret uppträder i såna här fall. Dessutom var ju båda så packade vid tillfället att man inte kan lägga någon vikt vid deras sk minnesbilder, som dessutom ändrats under processens gång.

2. För att rättens ordförande Göran Nilsson och nämndeman Louise Kristensson är skiljaktiga (dvs två ville fälla Papa Dee för misshandeln i hemmet på Bellmansgatan, medan två ville fria och då går rätten på den lindrigaste varianten). I hovrätten sitter bara jurister så oddsen att Papa Dee hamnar i fängelse om domen överklagas är goda.

3. För att sju vittnen sett Papa Dee misshandla sin fru.

4. För att en fd flickvän vittnat om att hon under 10 års tid blev misshandlad av Papa Dee.

5. För att "Papa Dee-läkarens" bedömning som är att Andrea kan ha slagit sig själv i huvudet med blockljuset inte är trovärdig, medan åklagarsidans läkares bedömning är det.

Papa Dee gate: När en kvinna tar på sig skulden och skyller på alla utom gärningsmannen

In i det sista - vid midnatt - mot dagen - i dag - då Papa Dee ska frias eller fällas för misshandel mot sin hustru natten mot den 14 september, bloggar hon (eller vem det nu är som står bakom hennes skriverier) som besatt på sin blogg - med det talande namnet LIVING THE DREAM - för att göra vad hon kan för att han i juridisk mening ska anses oskyldig.

I en lång anklagelseakt från 080919 (då hon själv tar på sig skulden) till det inträffade och fram till domedagen riktar hon i tur och ordning ett J´accuse mot:

080909 - 081010
SIG SJÄLV; för att hon har ätstörningar och ett självdestruktivt beteende

081015,18:40:13
EX-FLICKVÄNNEN; för att hon är "en svartsjuk ex-flickvän som infekterat målet med sina lögner".

081019, 10:52:21
EX-FLICKVÄNNEN; för att hon ljuger när hon är i rätten (hävdar att hon blivit kontinuerligt misshandlad av Papa Dee under ett tio år långt av och på förhållande, min anm)

081019, 18:08:27
AFTONBLADET; för att de utnyttjat henne och Papa Dee genom en felaktig publicering i vilken de medverkat.

081020, 00:13:14
ÅKLAGAREN; för att hon inte tror på henne.

Någon dag efter att Papa Dee häktades (081914) och fram till rättegången (081013) stängde hon ner sin blogg, vilket var klokt. Jag och många med mig hoppades att det berodde på att hennes familj då tog hand om henne och var de som låg bakom att det viktigaste då som nu är att Andrea tar hand om sig själv och sitt självdestruktiva liv, i stället för att göra Papa Dee, som misstänks för att ha misshandlat henne till sin huvudsak.
Men några dagar senare är hon tillbaka på bloggen LIVING THE DREAM, eller snarare mardrömsbloggen om du frågar mig. Och på den vägen är det. Ingen har tydligen kunnat stoppa henne.
Så går det till när en kvinna gör en mans liv till sitt eget och låter sig själv reduceras till ett verktyg för honom. Sakta men säkert låter kvinnan sig själv försvinna in i manipulationens träskmarker där hon sakta sjunker mot botten, ner i det svarta hålet från vilket man bara kan skrika: Han är oskyldig, ta honom inte i från mig, utan honom är jag ingen.

Som tur är och det vet alla som gått igenom den här helvetesresan mot botten i en relation att det finns ett liv bortom mardrömmen, men då krävs det att man väljer att leva i den verklighet där en misshandel är en misshandel, är en misshandel.

Skandalbladens roll i Papa Dee-gate

"Åtalet mot Daniel Wahlgren skulle kunna vara ett dussinfall - om det inte var för att han är just den han är, en känd artist."

Så skriver Kerstin Nilsson i sin krönika i Aftonbladet i går. Intill artikeln där samme Daniel Wahlgren/Papa Dee och hans hustru Andrea får stort utrymme för att säga att de är undantag (för hundraelfte gången känns de som), trots att sju vittnen har sett hur Papa Dee misshandlat sin fru och hans fd flickvän berättat hur han kontinuerligt under 10 års tid misshandlade henne.

Hur svårt kan det vara? Och hur fel kan det bli?

Jag skulle vilja säga att det är inte rättsväsendet som kritiken i första hand ska riktas mot när det gäller den här typen - våld mot kvinnor och barn - av brottslighet. Däremot mot media i det här landet - och så här långt i fallet Papa Dee, kvällisarna - som ger blanka fan i misshandlade kvinnor, våldtagna kvinnor och sexuellt utsatta barn, när det ger efter för den här sortens sensationslystnad gång på gång, utan att någonsin ta tag i problematiken på allvar och skapa den opinion, som just kvällstidningar var så bra på en gång i tiden. Nu är bevakning bara slö. Resultatet blir jävligt cyniskt, där tidningen frånsvär sig det ansvar de oreflekterat tar på sig när misstänkta och deras gäng får ta över.

Vi har precis överösts av medias tendensiösa och oproblematiserade skriverier om Tito Beltran, som nu sitter bakom lås och bom för våldtäkt och utnyttjande av underårig. I morgon kommer rätten med all säkerhet att döma Papa Dee till samma öde. Allt annat vore skandal.

Men det troliga scenariot fram till dagen då han hamnar i fängelse på allvar kommer - om du frågar mig - gå via överklagande och ännu en rättegång i hovrätten. Under tiden kommer media att låta paret Papa Dee få all den uppmärksamhet de vill och behöver för att så tvivel hos allmänheten. När så småningom Papa sitter bakom lås och bom erbjuds Andrea av samma media en ny karriär, som krönikör i Aftonbladet maybe.

Papa Dee är Tito Beltran på repeat

Enligt Cecilia Beckroths blogg har någon - hon vill inte tala om vem än, men jag misstänker att det är någon i klanen Papa Dee - som med en jävla fart öppnat ett Flashback-konto under namnet "Pepparpannkaka". Under det talande namnet - en av Papas lierade, månne - nämns 16 oktober (3 dagar efter att Papa släppts i väntan på dom 081020) att fru Papa, Andrea Wahlgren uppdaterat sin blogg igen, vilken varit stängd sen Papa häktades, med några dagars eftersläpning.
I går fortsätter Papas fria-mig-turné i kvällisarna med snack om att han är oskyldig och att han nu är utsatt för en häxjakt, samtidigt som han på okänd ort nu väntar på domen med den enda han bryr sig om: frugan. Det hela låter som om man trycker på repeatknappen Tito Beltran; jag menar hur Beltran lät innan han för nån vecka sen åkte in på 2,5 år för utnyttjande av underårig och våldtäkt. Och media står, som vanligt till tjänst, för att åtalade ska få gråta ut och förhoppningsvis - helt i linje med deras agenda att frias - snyfta till sig en och annan känslig själs förtroende (som de kvinnor de gift sig med), som tänker:

"Han (välj själv; Beltran eller Papa) är ju en sån fiiin kille. Han som sjunger så vackert skulle aldrig göra nåt sånt. Nähä, det kan bara inte vara sant."

Har vi inte hört det där snacket till leda nu? Men trots naiviteten i ett sånt synsätt och medias val att snaska runt och öppna famnen för de här lirarnas fula spel, så tror 73 procent av 197 svenskar (som röstat på Cecilia Beckroths blogg) till skillnad från sångarfrun att Papa är skyldig, 12 procent att han är oskyldig och resten vet ej.

Mer häpnadsväckande är kvällisarna även efter domen mot den skönsjungande Beltran låter fru Beltran förfasa sig över att de flyttat gubben till ett annat fängelse och Unni Drougge skriver på sin blogg att Jenny Beltran i dag kommer att sitta med i Tilde de Paulas morgonsoffa i TV4. Why?

Media håller tydligen inte bara på att uppvärdera rösterna från brottsoffrens anhöriga (som Englas mamma t ex). Även de anhöriga till brottslingarna, som hela tiden hävdat deras oskuld, är påväg att få samma höga status. Jag ser redan framför mig hur Jenny och Andrea (om Papa döms till fängelse på måndag) får mediaerbjudanden, gör gemensam sak och blir programledare för serien "Oskyldigt dömda" (sponsrad av JK, som redan kommit ut med en sån skrift) i en Ding ding-TV-kanal nära dig.

Prostitutionskramaren Petra Östergren med ny bok mot feminismen

Bakgrund:
Förra årets hetaste feministiska debatt stod horlobbaren och prostitutionskramaren Petra östergren för med sin bok "Porr, horor och feminister". I dess kölvatten var vi klaustrofobisk tillbaka till en diskussion som föregick lagändringen 1999, som utpekade torsken som brottsling. Östergren och hennes gäng fick med sig en hel del liberala och konservativa debattörer, däribland Dilsa Demirbag-Sten och Maria Abrahamsson, som började prata om sexarbetare i stället för prostituerade och att det var kanske bra om de fick starta eget och betala skatt.
Horan och bloggaren Isabella Lund trädde ut maskerad i TV-rutan och drev tillsammans med andra horor framgångsrikt frågan i medias alla kanaler om att prostitution var som vilket annat jobb som helst. Och media gjorde ständiga knäfall inför dessa damer. (Sen 29 juli har Isabella Lund tystnat och har inte skrivit en rad på sin blogg,som 2007 utnämndes till "Årets politiska blogg". Därmed får jag vatten på min kvarn när jag i tidigare blogginlägg misstänkt att hon var köpt av horindustrin.) När det gäller medias knäfall inför Östergren & co är jag övertygad om att det har med att allt som har med sex att göra alltid kittlat mediaproducenterna och då särskilt horeriet.
Östergren levde gott på det, var riktigt i mediasmöret och inbjöds på löpande band till debatter och när hennes bok släpptes i pocket blev det stor fest - öppen för alla som kände sig intresserade - på Södra Teatern, där samtliga fick boken, bjöds på varmkorv och öl och kunde hänga i baren med Maria Abrahamsson.

Det var i början av 2008 och Östergren meddelade från scenen - dit hon inbjudit andra hel- och halvkändisar (bl a den politiska sossedebattören Stig Björn Ljungren) att snacka horeri i en gemytlig liberal anda - att nu skulle hon kliva av hordebatten och i stället ägna sig åt doktorandstudier i en helt annan fråga.

Ny bok:
Hur det gick med de planerna vet jag inte, men nu kommer alltså ett nytt livstecken från sexliberalen Östergren, som redaktör för antologin "F-ordet. mot en ny feminism". För mig räcker det med att se att antifeminismens husmor Maria Abrahamsson, som diggar biologismfanatikern och professorn Annika Dahlström, finns med som en av skribenterna (ni vet Östergrens polare från Södran-festen) för att förstå att Östergren återigen försöker förvrida huvudet på svenska mediadebattörer (för allvarligt talat är de mest de som bryr sig om hennes utfall av sk feminism).
Nu recenseras boken i dagspressen och vi får väl se om Östergren än en gång ska lyckas få media att debattera att feminister som inte har svårt att se systerskapet och/eller ingå i det kvinnliga vi:et tillhör feminismdinosaurierna, vilka utövar en förlegad form av feminism, som i själva verket är antifeministisk. Åtminstone var det just antifeministiska hon ville få oss prostitutionsmotståndare att framstå som att vi var. Och så här långt har hon säkert förespråkare i både jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, som envetet vägrar kalla sig feminist och DN:s kritiker, Oline Stig, som skriver i sin recension av boken att hon vantrivs i det kvinnliga vi:et och inte är ensam om det.