Urspårad manlighet outas i media

I går var det dags för att outa ännu en TV-stjärna (Expressen), som gripits av polisen för våld mot sin flickvän (hela veckan har vi kunnat följa en annan känd svensk som sen några dagar sitter häktad för att vi två tillfällen under samma natt ha misshandel sin hustru).
Lyssna på "Konflikt" i P1 nu. Hela programmet handlar om mäns våld mot kvinnor. Enligt biståndsminister Gunilla Carlsson anmäls årligen 20 000 fall av mäns våld mot kvinnor i hemmet. Manligheten har utan tvekan spårat ur?

JK :s perspektiv på rättssäkerhet gynnar män

För ...elfte gången trycks det nu på för ge läkarna i styckmordsmålet - obducenten och allmänläkaren skulle bevisligen ha styckat den prostituerade Catrin da Costas kropp - ska få resning (nu efter 24 år).
Den här gången är det Göran Lambertz, JK som i en ny utredning om rättsäkerhet ska granska fallet (DN Debatt i dag).
Hela storyn om styckmordet är en rättsskandal av stora mått. I bok efter bok har det framkommit att det juridiska paradigmet, som går ut på att två läkare automatiskt är trovärdigare än de som företräder en styckmördad prostituerad, är slående om du frågar mig. Andra tycker att allmänläkaren och obducenten är oskyldiga och bör få ett fett skadestånd från staten.

Rättssäkerheten i en rättsstat är central och den gängse synen på vad det är har i takt med samhälleliga förändringar förändrats. I takt med att kvinnor tar allt större plats i det offentliga samhällslivet stöter de på flagranta orättvisor - lägre lön t ex - som tydligt visar att det är ett patriarkat vi lever i. Detta gäller självklart även inom rättssystemet, där kvinnor generellt utgör gruppen som utsätts för manlig sex- och våldsbrottslighet. Under senare år har denna lagstiftning i takt med en förändrad samhällssyn på sex- och våldsbrott reviderats flera gånger och är ständigt utsatt för nya förslag på skärpningar. Detta utan att lagens utövare följer med; som om en viss syn på trovärdigheten hos kvinnor (och de som företräder dem) respektive män är en oskriven lag, som bortom alla världsliga perspektivförskjutningar ändå tondövt hävdar mäns osvikliga rättssäkerhet.

För att tala rättssäkerhet på det vis som Lambertz gör i DN Debatt handlar i själva verket om att i vidare mening tala om möjligheten att fria män från skuld i sex- och våldsmål på brottsoffrens bekostnad. Precis som den tidigare kritiserade JK-rapporten "Felaktigt dömda" ryckte lös den manliga rättssäkerheten ur sitt juridiska sammanhang och gjorde den till huvudsaken.
I dessa båda fall ifrågasätter jag starkt JK:s prioriteringar. De borde i stället se över rättstillämpningen och den kvinnosyn den grundar sig på när det gäller manlig sex- och våldsbrottslighet. På det området är kvinnors rättssäkerhet långt ifrån jämställd med den paradigmatiska (läs: patriarkala) manliga rättssäkerheten. Däri ligger den överskuggande rättsskandalen: Den som inte enbart rör ett eller flera enskilda fall, utan genomsyrar hela samhället, i fråga om manlig sex- och våldsbrottslighet riktad mot kvinnor.

Åsa Mattsson har talat men aldrig levt feministiskt

Att lyssna på Åsa Mattsson, som hänger ut ett gäng män i sin nyutgivna roman "Salong F". Att en kvinna, 50 +, som under decennier kallat sig feminist, framstår som så häpnadsväckande naiv när det gäller genus, kan bara bero på att hon effektivt skilt på den retoriskt feministiska rollen hon spelat i spalterna (feministkrönikör i Aftonbladet under många år) från den kvinnliga kvinna hon varit i förhållande till männen omkring henne.
I intervjun i "P1 Morgon" i dag låter hon som en analys av en text hämtad från ett genusteoretiskt seminarium. Snacka går ju, men att leva den feministiska erfarenheten existerar inte.
Nu befinner Mattsson sig i limbo utan att veta vem hon ska bli. Jag kan bara önska henne all lycka på resan mot sig själv: Att födas i sin egen blick och inte i mäns. Men när hon börjar tala om mjukporrbilden av sig själv - hon valt att publicera på bokens baksida - som ett konstprojekt, ekar hennes hypade återfödelse som sig själv bortom den manliga blicken tom.
Man föds inte till feminist man blir det, för att tala med Beauvoir.

De manliga bitterkukarna blir allt fler

Björn Wiman, kulturredaktör på Expressen, gnäller i en krönika i kapp med pappaledigpapporna och de pk fina och liberala i retoriken jämställda kollegorna Niklas Ekdahl och PM Nilsson (se tidigare bloggar nedan). Rubriken till kolumnen är "Pappors gnäll gör världen jämställd". Vilket nys!
Vad får de allt ifrån, dessa bitterkukar, som gärna creddar in på barnledigheten, fast de i själva verket drömmer sig till skrivpulpeten för att där utföra storverk. Så ser det ut när den tjusiga jämställdheten rämnar i ett trist måste, enligt detta manliga perspektiv.
Ja, livet är trist ibland. Vad är det med det då?

Kulturimperiet fegar ur i stället för att slå tillbaka

Expressen Kultur i Axess TV har precis haft terminsstart under rubriken "Kulturimperiet slår tillbaka". Närsjunkna i kulturfåtöljerna satt Svante Weyler, avgången förlagschef på Norstedts, Jonas Thente, litteraturansvarig på DN (som alltid får klä skott för fisförnäm kultur) och så kulturanarkisten Britt Edwall, för att programledas av Expressens kulturchef Per Svensson och samma tidnings kulturjournalist Natalia Kazmierska. Det blev en halvtimme utan något som helst kulturkrig, trist nog. De kunde inte ens erkänna varför debatten uppstått just nu, utan flaxade än hit, än dit som hungriga måsar som hela tiden kommer för sent till brödbitarna.

Sanningen är ju den att när Carl Otto Werkelid meddelade sin avgång som kulturchef på SvD för nån månad sen, började kulturliket röra på sig. Steve Sem Sandberg, kulturdebattsredaktör på halvtid på samma tidning avgick i ren sympati med sin forne vapendragare Werkelid. På vägen mot exitskylten sprider de två rysliga ord i alla möjliga sammanhang: Förytligande och Förflackning. För det är det som väntar SvD när de tittar djupt in i sin gemensamma kristallkula.
Anledningen till detta hemska framtidsscenario för SvD Kulturs räkning är chefredaktör Lena K Samuelsson. Visserligen har hon sett till att priserna haglat över blasken de senaste åren, men framför allt har hon blåst liv i en tidning som dödsryckte när hon tog över och som kanske inte ens existerat i dag utan hennes radikala omgörning. Men, men, vad bryr sig skönandar som Carl Otto Werkelid, en förvaltare av finkulturen om slikt. Han tror tydligen att han och hans gelikar skulle ha nåt att förvalta utan att befinna sig i en kontinuerlig omgörning. För det är nämligen det som SvD:s Kultur står inför nu och i det sammanhanget avslöjar herrar Werkelid och Sandberg att för dem representerar chefredaktör Samuelsson inget annat än yta och förflackning. (Har vi hört den förut?)
Och så går de där mot utgången på den gamla kulturhögborgen och många är de kulturknuttar som känt sig kallade att tralla med, som Weyler så spirituellt kallar det som populärkulturen sysslar med. Ya da!
Vi får väl se. Weyler var ju själv en krigare som förlorade sin strid mot det stora förlaget och frågan är om Norstedts har förflackats och förytligats av det.
Spänningen mellan räknenissarna och kulturknuttarna kommer förövrigt att fortsätta - det är liksom själva livsnerven - men än har jag inte sett nått kulturimperium (Vilka tillhör detta imperium, förresten? Precisering, please!)som slår tillbaka. Möjligtvis lite ängsligt flaxande utan riktnig och precision, åtminstone av fåtöljernas gnabbande i Expressens KulturTV att döma.

Rättelse: 15/9

I inlägget "Det juridiska perspektivet skyddar våldsmän" ska det naturligtvis vara Tito Beltran och inget annat.
Tack, Ann Helena Rudberg, för ditt påpekande. Det går lite fort ibland.

Kvinnan och skulden till misshandel och våldtäkt

Åklagaren tror inte på artistens hustru (se dagens Expressen), när hon säger att mannen är oskyldig till den grova misshandel som hon utsattes för i helgen (se bloggen nedan), utan kommer troligen att häkta karln i dag.
Kvinnor som kollektiv har alltid tagit tillbaka anmälningar - så länge det gick - och ljugit inför polisen för att skydda och försvara våldsamma män.
Det är ju inte klokt, men vad ska en nertryckt och hotad kvinna göra när samhället inte skyddar henne eller gör vad det kan för att förminskar det hon utsätts för?
Artistens fru är ett typexempel - hon medger det själv - på kvinnor som skyddar manliga brottslingar, men nämner samtidigt att hon är undantaget, som bekräftar regeln, dvs hennes man är oskyldig. Vi har hört den förut!

Det här fallet visar bara tydligt att vem som än misshandlade vem den här gången, så får vi kvinnor nu tugga i oss att vi ljugit för poliser år ut och år in: Rättsväsendet tror inte på oss längre (som om de nånsin gjort det), enligt modellen: Damn if you do, damn if you don´t!

Rättsväsendet är sannerligen inte kvinnans bästa vän när det gäller lag och rätt, utan går fortfarande patriarkatets ärenden och tar alla chanser som är möjliga att skylla på kvinnor när det kommer till heterosexuella vålds- och sexbrott. I den grenen är männens försvarsadvokater de ivrigaste patriarkatkramarna, eftersom de aldrig missar en chans att approchera kvinnors skuld i att de blev slagna eller påsatta mot sin vilja, enligt den uråldriga könsstereotypa modellen där kvinnor som är fulla eller har en sexualitet automatiskt stämplas som skyldiga i någon bemärkelse. Om inte annat så medskyldiga.

För det vet väl alla att en kvinna som går ut i kort kjol och flirtar i baren med ett glas i handen, i själva verket ber om att bli rövknullad av ett gäng grabbar. Åtminstone i porrfilmernas värld, som ibland är slående lik verkligheten. Med ett undantag; att allt fler brudar nuförtiden utanför fiktionen påtalar att det inte är deras våtaste dröm, snarare vidrigaste mardröm som förvandlas till klarvaken och upplevd utsatthet, när män inte kan/vill skilja på fantasi och verklighet.