Banbrytande avhandlingen om morsor som alla politiker borde läsa

I går var jag på disputation på Stockholms universitet. Ämnet är ekonomisk historia och avhandlingen heter "Att upprätthålla livet. Om lågavlönade ensamstående mödrars försörjning i Sverige" av författaren(och min vän) Soheyla Yazdanpanah. Hon har intervjuat 20 ensamstående morsor (10 etniska svenskar och 10 etniskt iranska)om hur de fixar och trixar för att få vardagen att gå ihop för sig och sina barn: En verklighet som är Fredrik Reinfeldts och hans gäng i det nya arbetarpartisverige borde lyssna på. De här kvinnorna är gemensamt ett större hjältelandslaglag än det svenska landslagets fotbollsgrabbar, men de får inte landet att gunga i samma hyllningstakt och media gödslar inte med vare sig bilagor rubriker eller fester för deras insatser.

Vad vore Zlatan utan sin morsa? Det skulle jag vilja veta. Kanske är hon en lika stor vardagshjälte som Mustafa Can morsa, som fick sonen att beskriva henne i ett helt sommarprogram i P1 2003 och som fortfarande pga av lyssnartrycket ligger ute på webben för lyssning. Senare skrev han även en bok om morsan, som blev en rungande succé.

På avhandlingens omslag (kan beställas från Stockholms universitet: Stockholm Studies in Economic History 54)finns en serieruta (av Robert Nyberg) där två morsor sitter med varsin kaffekopp och bläddrar i platsjournalen:
Den ena läser högt;
"DEN HÄR DÅ: Som VD i vår koncern bär Du det yttersta ansvaret för hela verksamheten. Du har järnkoll på ekonomin och dygnet runt finns Du stand-by för att gripa in och lösa problem. Alltid med ett leende på läpparna."
Den andra;
"SÖKER DOM EN LÅGAVLÖNAD ENSAMSTÅENDE MAMMA?!!"

Vad är det för fel på Expressen eller papperstidningens sista suck?

I går kunde man läsa att Expressens ledarsideskrönikör Linna Johansson slutar skriva i tidningen efter åtta år. Tidigare i år lämnade chefen för samma sida, PM Nilsson tillsammans med debattredaktören Leo Lagercrantz och krönikören Linda Skugge tidningen (gick till SvD). Med det kan man säga att Expressens varumärke dalat rejält. Fyra färgstarka profiler tycker inte längre att en av landets största tidningar är något att ha.
Beror det på den tekniska utvecklingen, som erbjuder så många andra sätt att publicera sig och nå människor med sina åsikter?
Jag vill inte utropa pappaerstidningens död, det vore löjligt, men helt klart är att den envägskommunikation som den trycka formen erbjuder känns omodern i nättider när interaktion och läsargenererat material är en självklarhet för de flesta. Vem nöjer sig med att läsa tidningarnas bevakning av en företeelse när nätet är fullt av perspektiv och kunskap på ett och samma fenomen?
Papperstidningen hänger inte med och har ännu inte lyckats vara den kongeniala mötesplats för mediautbyte den skulle kunna vara. Jag tror det är därför de intressantaste debattörerna lämnar pappret och svingar sig ut i den nya mediasituationen. Papper är definitivt 1900, nätet är 2000 och den som lyckas kombinera de båda på ett smart sätt vinner mediakriget.

Tillägg till föregående

Alexander Bards misogyna analys av det svenska schlagerläget kan du läsa i gårdagens Expressen.

Schlagergubben Bards misogyni

Ja, ja. Perelli hamnade på 18:e plats. Knappast för att hon är dålig på det hon gör: Kvinnan tycks ju vara ett überproffsigt scengeni. Resten är smak och när Eurovisionschlagern goes east, då väljer Alexander Bard (själv knappast purung) att skylla det på att Sverige skickar schlagertanter (Carola kom 6:a 2006) och hänvisar till en medienorrman som bashat Perelli och därmed är den bardska analysen klar: Hur ska hon kunna slå i Europa om en norrman gör tummen ner.
Inte ett ögonblick riktar Bard sin uppmärksamhet mot den svenska schlagergeneralen Christer Björkman, som uppenbarligen har vägrat känna av åt vilket håll vindarna blåser inom eurovisionen, utan fortsätter att i den svenska deltävlingen välja ett brokigt genrelandskap som utgångspunkt för vad vi ska skicka (i det fallet har Bard rätt). Byt ut Björkman och börja lyssna på östeuroperna, i stället för att le överseende. De har känslan och viljan att att kämpa för på riktigt, det märks och gör framförallt hela skillnaden: Next stop Russia!

Motbok mot "den lyckliga horan" debatten

Jag har alltid gillat Expressenkrönikören Linna Johansson, enda sen Fittstimsboken och hennes eget feministiska tidning "Bleck". Medan de andra Fittstimsbrudarna tappat stinget och i Linda Skugges fall t om givit feminismen på båten för nåt nationalmorseprojekt, skriver Linna fortfarande passionerat med svart bläck om män och kvinnor. Senast i lördags i Expressen om den icke-hypade Anja Hirdamns bok "Den ensamma fallosen"(dålig titel på en - efter att ha läst enhittills en tredjedel -uppseendeväckande bra feministisk bruksskrift) till förmån för den hypade "Våldtäkt och romantik" av Katrine Kielos.
Anja Hirdman - dotter till genusordningens moder och historieprofessorn Yvonne Hirdman - är medieforskare på JMK och har tidigare gett ut boken "Tilltalande bilder". I den senaste håller Hirdman kvar vid bilden och den här gången är det bilden av maskulinitet, närmare bestämt den maskulina heterosexualiteten formad bl a genom hård- och mjukporr som hon genom senare mansforskning (och feministisk forsknig) analyserar. Det blir jävligt intressant om än lite för akademiskt tungfotat för att lyfta till Nina Björks "Under det rosa täcket" nivån. Men Hirdmans bok är absolut ett måste för den som jag är intresserad av sexualitetens uttryck och då speciellt det senare årens nylanserade synsätt förespråkat av Petra Östergren i "Porr, horor och feminister" om porr- och prostitution (i alla dess former)som ett jobb som vilket som helst. "Den ensamma fallosen" ger svar på tal.

Ps. Du missade väl inte "P3 Special" i går: "Kvinnor, sex och pengar"? Två timmar hardcore om prostitutionens många ansikten.

Carl Bildt och kvinnorna, no matchmaking

Vi har en utrikesminister i jämställdhetslandet Sverige som skiter fullständigt i kvinnors perspektiv, enligt Lena Ag, generalsekreterare i organisationen Kvinna till Kvinna. På dagens debattsida i DN gör hon en intressant genomgång av hur Bildt hellre umgås med maktens män i krigshärjade områden än lyssnar på kvinnor som arbetar för fred och försoning. Ags inlägg är underbart och även om rubriken "Du ignorerar kvinnorna i allt du gör, Carl Bildt" inte kan få någon att häpet lyfta på ögonbrynen - mer machomaktigt drygt än Bildt är svårfunnet i vårt avlånga land - funkar Ags lista på Bildts osynliggörande av kvinnor som en ögonöppnare för framtida krav på denne mans förestående förändringsprocess på jämställdhetsområdet. Om moddarna och deras alians ska ha nån som helst trovärdighet i sitt jämställdshetsgagg måste Reinfeldt sufflerad av Borg, som säger sig vara feminist och Simone de Beauvoirfan, faktiskt börja läxa upp både socialminister Hägglund angående vårdnadsbidraget och utrikesminister Bildt i fråga om hans härskartekniker.

Själv anser jag att Carl Bildt är en komisk krumelur, alternativt; representant från en historisk epok - det avsomnade 1900-talet - där systemets (läs: patriarkatet) män drömde om perfekta kvinnor, som hellre än att själva dra ihop till brödfödan på en offentlig arbetsmarknad, bakar bullar och vårdar vuxna män och barn i hemmamiljö. I dag framstår dessa reliker för många av oss kvinnor, som osexiga copycats till lundellska/norenska gubbar som söker sig till allt yngre kvinnor ju äldre de själva blir, eftersom en fullvuxen 2000-tals kvinna aldrig i helvete på allvar kan finna en en sådan livssituation, som bihang till en självupptagen man, det minsta intressant.
Medan andra kvinnor, som kokboksförfattaren och matmorsan Maria Corazza Bildt, fortfarande (!) finner det acceptabelt att när hon finner mannen i sitt liv återvända till spisen hemmavid, efter att ha varit en av kvinnorna i maktsfären i det krigshärjande Bosnien.
Ännu är vägen lång till jämställdhet mellan kvinnor och män. Den saken är säker och det är inte bara männens fel. Kvinnorna är förvisso lika goda kålsupare, då de hellre än att förpassa machot till historiens skräphög, hänger sig åt romantiska drömmerier - skapade av patriarkatet - som kräver anpassning till hans uråldriga värderingar om kvinnor och män.

Norén igen... vem bryr sig annat än om skvallret...

Troligtvis de som har med Norén att göra, men i övrigt; Säkert kulturnissar som jag och andra mer eller mindre insnärjda i eller intresserade av den svenska kulturankdammen, men i övrigt; nobody. Och med all rätt skulle jag tro. Själv suktar jag naturligtvis, som den gam jag är efter skitsnacket och skvallret, samtidigt som jag inser att detta läser jag bata för att det erbjuder skit och inget annat än skit. Om kvinnor Knutsson och Beckman och mannen Malmberg vaskar guld i gruset må så vara. För mig är Norén långt ifrån Gud och jag är enbart intresserad av vad hans eventuella skitsnack emanerar i en framtida kultursituation i Sverige framgent. Billigt och lågt, ja, visst, men i övrigt ger jag inte Norén några poäng på min egen kulturgärningsskala.