Kollektivhus kontra isolerad kärnfamilj, nja

Sen i somras pratas det om familjen i media igen och i går drabbade kärnfamiljskramaren Marie Söderqvist, sen många år ivrig antifeministdebattör, samman med radiojournalisten och "Heliga familjen" producenten Johanna Langhorst, i SVT:s Agenda.

Jag tycker det är bra att man diskuterar ämnet efter alla års forskning som tyder på kärnfamiljen som en jämställdhetsfälla för kvinnor. Langhorst är bra på att lyfta fram dessa fakta, som Söderqvist, med en dåres envishet, ignorerar, för att i stället säga att familjen är den bästa anpassade samlevnadsform mänskligheten skådat. Hennes argument är så omtuggade att hon själv verkar lite däst i debatten. Det gamla bettet om att kvinnor har dubbel makt - både kan välja att stanna hemma med barn eller jobba - biter inte längre, eftersom verkligheten motsäger henne. När hon sen avslutar med att familjestressen kan avhjälpas genom en utökad tjänstesektor för hushållsnära tjänster och Langhorst flikar in, att det inte är någon lösning för henne för hon har inte råd, är det tveklöst så att Söderqvist inte tänkt en ny tanke i familjefrågan sen många år tillbaka. Och trots att Söderqvist går på i ett evigt repeat blir hon ständigt inbjuden till media, som familjens försvarare numero uno. Är hon så ensam om sina uppfattningar månne?

Tyvärr är det lika skralt på feministsidan, som Langhorst representerar, när hon som svar på frågan från programledaren om hur man ska leva i stället för i kärnfamilj svarar; i kollektivhus, som alternativ. Ja visst, inte mig emot, men som svar på den i och för sig omfattande frågan om andra mer jämställda former för samlevnad mellan barn och vuxna känns kollektivhus som en piss i Missisippi. Det går an att klaga - och med all rätt - på kärnfamiljen 2.0, men för att det ska bli riktigt klös i familjedebatten krävs det mycket mer tankekraft - realpolitiska visioner - bakom den feministiska hållningen, som i slutändan blir lika slapp som de som kommer från kärnfamiljskramarnas håll.

Gyllenhammar, Zandén får sällskap av Klingspor

Först Cecilia Gyllenhammars och Jessica Zandéns debattartikel på temat: misshandla mig gärna (min tolkning) på Newsmill. Sen kommer en story, som tangerar samma tendens: Agneta Klingspors nya roman "Pressa läpparna här", om våld, förnedring och allmän destruktivitet upphöjd till passionerad kärlek. Trots att det hela slutade med en rättegång för Klingspors del - hon återanvänder nämligen en del av den självbiografiska "Nyckelroman" som kom 1994 - när det begav sig, har hon uppenbarligen inte kommit över den där historien. Om så vore fallet, undrar jag varför hon 14 år senare väljer att tugga om den på nytt; ibland till förvillelse lika, enligt Nina Björks recension i DN i dag.
Vad är det med oss kvinnor? Varför älskar vi män som hatar kvinnor? Varför ser vi någon annan - ofta ett litet barn som behöver en moders (läs: vår) omsorg - än den man vi har framför oss?
För att vi själva är skadskjutna små flickor som lärt oss att kärlek = våld. Jag blir så trött.
Läs Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik" i stället: Gå till botten med dig själv, ta hand om den lilla flickan inom dig och lär dig se igenom de strukturer vi är så omedvetna om när det gäller sexualiteten.
Enligt Simone de Beauvoirs syn på den patriarkala sexualiteten - dess mest urspårade uttryck analyserar hon i "Must we burn Sade" - är att den bygger på att män hatar kvinnor, enkelt uttryckt.
Är det därför kvinnor som Gyllenhammar, Zandén och Klingspor upphöjer våld och hat till passion?
Det är så sorgligt att dessa kvinnor debatterar och i olika litterära former fortsätter nagla sig fast vid män som bara är kapabla att ge dem pisk, som om vi kvinnor inte har nog av destruktiva "kärleks"historier i det verkliga livet.

DN tar genvägen ut ur biologismgarderoben

Det är inte jag som avslöjar det - även om jag vinklar upp budskapet - utan Bengt Olle Bengtsson, professor i genetik vid Lunds universitet. I dagens "Studio Ett" i P1 kommenterar han nyheten som toppade DN:s förstasida i morse (och fortfarande gör!!!) med att DN alltid varit förtjusta i genförklaringsnyheter. Jaha!?

Jag ser framför mig hur 2.0 professorn Annika Dahlström, som är övertygad om att män egentligen inte kan ta hand om små barn och oxytocinfanet från 90-talets genparnass, professor Kerstin Uvnäs-Moberg och gänget - Rigmor Robert, Marianne Ahrne, Maria Borelius och Louise Hallin - trängs på DN:s favvolista över kloka gummor, som alltid kan ge biologiska förklaringar till hur "riktiga" män och kvinnor är.

Genprofessor Bengtsson från Lund skrattar åt nyheten och ser den mest som underhållning, samtidigt som han säger att den biologiska förklaringsmodellen, som allena saliggörande är på väg ut och säger indirekt att DN (som i skrivande stund fortfarande toppar sin förstasida på nätet med nyheten)tillhör en gammal tidsepok. I Sydsvenskan är nyheten i dagens tidning en sista sides grej - där brukar man inom papperstidningsvärlden ofta lägga nån liten lustifikation (min anm) - säger Bengtsson glatt för att bevisa sitt tidigare antagande och samtidigt mena att Skåne är mer i framtiden än huvudstaden, åtminstone när det gäller medial bevakning av forskningsfronten.

Ett litet nättidningsspan från min sida så här i tisdagsdygnets sista självande stund visar att Expressen har gennyheten långt ner på sidan. Sven Wollter - "Det var inte bara han som fick ligga runt på 70-talet" Marianne Lindberg de Geer i P1:s "Heliga familjen" - säger: "Underbart att kunna skylla på det".
Aftonbladet har nyheten lite högre upp med en raljant text om biologiska bortförklaringar av krönikören Terri Herrera Eriksson under rubriken: "Genterapi mot otrohet - en lysande idé".
Sydsvenskan har den långt ner, medan SvD och GP inte nämner DN:s toppnyhet med ett ord i sina nätupplagor så här dags.
I bloggosfären är det dagens mest diskuterade nyhet med 46 bloggar länkade till DN-artikeln som ett exempel.
Det roar säkert genprofessor Bengtsson i Lund

Några ord från coachen

Låt oss nu ta en kort halvtidsvila och gnugga sömnen ur de rosa alliansdrömmarögonen innan vi går in i andra halvlek med den här regeringen och se till att den inte förvandlas till en mardröm.
Det betyder att motståndarlagets strategi måste bli mycket mer offensiv. Hallå, oppositionen, var är ni?
Se till att Björklund får rött kort. Är domarn mutad eller? Björklund ska ut från plan eftersom han brutit mot spelets regler och ljugit om svenska skolan. Att sen Reinfeldt offentligt brister ut i "We don´t need no education" visar bara att deras försvarsspel har luckor. Ligg på där!
Och den gamle rysshataren Bildt har inte heller på plan att göra, eftersom han lirar med ryssarna när det passar honom för att i nästa stund jämföra dem med nazisterna. Den gubben borde haft rött kort för länge sen. Punktmarkera honom!
Nu, hör ni, signalen går inför andra halvlek. Upp på fötterna, gott folk! Nu tar vi dem!

Biologisterna Gyllenhammar-Zandén, 2000-talets Marianne Ahrne och Rigmor Robert

Tre dagar efter de numera famösa bloggdebattörerna Jessica Zandéns (skådespelerska) och Cecilia Gyllenhammars (skrivit romanen "En spricka i kristallen" om sin destruktiva uppväxt som dotter till den forne Volvedirren PG Gyllenhammar)inlägg under rubriken "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen på Newsmill-bloggen, kommer deras svar på debaclet som följde under rubriken: "Reaktionerna andas moralpanik och hyckleri".
Efter att Newsmill-bloggen, som ligger i startgroparna för sin nya debattsajt på nätet (under ledning av de forna Expressen-radarparet PM Nilsson, chef för ledarredaktionen) och Leo Lagercrantz, debattredaktör och Karin Eder-Ekman, fd Bangredaktör och Fittstimsfeminist)exploderade av kommentarer på Gyllenhammar-Zandéns inlägg den 24 augusti och nu på morgonen fortfarande toppar listan på det mest diskuterade blogginlägget - 76 bloggar snackar om det - på nätet, så har Newsmill definitivt fått en cliffhanger till sin debattsajt.
Sen de började lägga ut inlägg från idel ädel debattadel har intresset från läsekretsen läst i kommentarer varit minimalt: några kommentarer har förekommit , medan "inga kommentarer" varit legio som avslutning på ett debattinlägg.
Det såg inget vidare ut för Newsmill så långt, det lirade inte, bara mer av det gamla vanliga. Tills G-Z dök upp i spalterna. Plötsligt brände det till. Efter tre dar är eftersnacket fortfarande i gång och så här långt har G-Z fått 401 kommentarer.

En smula kuriöst i sammanhanget är att det är en av Sveriges hittills mest kända feminister (!?) Karin Eder-Ekman, nu redaktör för Newsmill, som lanserar G-Z, 2000-talets motsvarighet till biologisterna och feministernas Marianne Ahrne och Rigmor Robert, som i slutet av 1900-talet var feministernas älsklingshatobjekt.
Zandén har tydligen öppnat terapidörren och får väl därmed sägas axla Roberts forna psykologiska roll, medan Gyllenhammar som wannabe författare mer lutar åt Ahrnes författarroll.

Efter damerna G-Z:s flummiga svar på all kritik som öst över dem, hoppas jag vid Gud att deras inlägg inte är startpunkten på en gammal feminstdebatt där biologister ställs mot konstruktivister. Please, inte ett varv till! Är vi inte klara med det? Har vi inte konstaterat att biologister som Annika Dahlström och co inte har nåt med feminismens sak att göra? Vi behöver inte ge oss in där, i deras cementerade föreställningsvärld om riktiga kvinnor och riktiga män. Let them go! Flowing in the wind!

Låt oss tala om feminismen i stället!

När romanen utvecklas till debattinlägg

Det håller definitivt på att hända nåt när det gäller romanen 2.0 - en del av dess karaktärsdrag börjar allt mer likna debattinläggets. Jag har iakttagit fenomenet sen ett år tillbaka. (Det slår mig plötsligt att det första jag läste i den genren var nog förresten Sara Kadefors "Fågelbovägen 32" från 2006, som i romanform debatterar svart städning och invandring) Det som kunde betraktas som en tillfällighet visar sig vara en trend på stark frammarsch. Nämligen att journalisten Maria Sveland i stället för att som i somras göra radioserien "Den heliga familjen", börjar i den andra ändan och kom 2007 ut som författare med romanen "Bitterfittan", som egentligen är ett kamouflerat debattinlägg om den moderna familjens brist på jämställdhet. I samma veva kom Sisela Lindbloms roman "De skamlösa", som mest var ett konsumentkritiskt inlägg i den då uppblossande väskdebatten. Senare och lite på samma tema som Lindblom kom Mara Lees chiclittkritiska "Ladies", som själv fastnade i genren hon ville kritisera eller höja över den låga nivå den bedöms befinna sig på.

I år har romanmarknaden bubblat än mer av debattinläggsromaner. Listan kan göras lång, men några som kan räknas dit går i Bitterfittans fotspår och vänder och vrider på den moderna familjen: Hans Koppels "Vi i villa", Pernilla Glasers "Mitt rätta jag", Helena von Zweigberghs "Ur vulkanens mun" och så nu senast Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt".

Det gemensamma för dessa iofs som debattinlägg - om än något långt utdragna sådana - läsvärda inslag, är att de som romaner förvandlas till dålig skönlitteratur. För det är ju en avsevärd skillnad på en debatterande form och den gestaltande form som utgör romanens fundamenta. Karaktärerna slätas ut till grunda personteckningar i debattinläggsromanerna, floskler och stereotypiseringar staplas ogenerat och ibland känner man sig förvisad till den veckotidningsvärld man flytt ifrån när man grabbat tag i en roman. Intrigerna haltar och syftet är allt för genomskinligt: Det är romaner som hellre vill debattera - stapla argument - än ta gestalt i ett psykes mångbottnade livssituation.
De här romanerna är flyhänt skrivna av skickliga skribenter, som gör att man lätt tar sig igenom distansen hundratals sidor på rekordtid. Men efteråt dröjer sig frågan kvar: Var det för att få ett debattinlägg som jag valde att läsa en roman?

Karin Eder-Ekman, Gyllenhammar-Zandén och Kielos "Våldtäkt & romantik"

Karin Eder-Ekman, redaktör på Newsmill, har gjort ungefär alla fel en redaktör kan göra, som med någon slags ära i behåll hädanefter ska kunna kalla sig feminist, i samband med publiceringen av Gyllenhammar-Zandéns våldsromantiska syn på kärleken.
Inget nytt med den iofs - den utgör själva fundamenta i den i vissa läger så häcklade könsmaktsordningen - då den är ett av de tydligaste uttrycken för patriarkatet.
Att kvinnor likväl som män kan vara patriarkatkramare är heller inget att förundras över, trots att det system dessa kvinnor håller så hårt i underordnar dem som grupp i förhållande till män som grupp. De kvinnliga patriarkatkramarna vill överhuvudtaget inte kännas vid någon grupptillhörighet av könslig karaktär, utan ser sig som fritt svävande individer i ett hav av möjligheter, som är lika för män och kvinnor. Eventuella orättvisor har hos patriarkatkramarna inget med kön att göra, utan råkar bara bli individuellt olyckliga omständigheter där kvinnor hela tiden kommer till korta eller så har de själva valt att vara lite mindre värda än män i en rad olika livssituationer. De får mao skylla sig själva, även om patriarkatkramarna gör det till en omskrivning om den naturliga/biologiska skillnaden mellan könen, vilken gör att kvinnor har en annan syn på sakernas natur och det kan man inte göra nåt åt. Det bara är så. Intellektuell härdsmälta!
Det är mitt i denna härdsmälta som Gyllenhammar-Zandén rör sig när de framhåller sin våldsromantiska syn på kärleken mellan könen. Den är uråldrig och feminister har genom århundraden kämpat emot den för att separera våld och kärlek. Allt det där kan man läsa om i en uppdaterad 2.0 version i Katrine Kielos "Våldtäkt & romantik", en debattbok som kom i våras. Vi måste prata om våldtäkt och det som gör kvinnor våldtäktsbara, sa Kielos. Den diskussionen uteblev tyvärr i samband med hennes bok. Men för den som läser de hundratals kommentarer som Gyllenhammar-Zandén inlägget fått på Newsmill-bloggen, finns där början till en sån diskussion.

Låt oss prata om våldtäkt nu då, prata om den på riktigt och analysera patriarkatets syn på "kärlek" mellan könen, bygger den månne på våld(täkt)? Är det därför Gyllenhammar-Zandén ser "ömheten i ett slag över munnen"?