Calle Schulman, trots allt
Alex Schulman, killen som kidnappade Stureplan och gjorde en pryl av bratsen på www.stureplan.se har en brorsa som är 27 och heter Calle. Ja, ni vet, Alex har gift sig med en kvinna, som heter Katrin unt zu weiter. Allt finns att läsa i deras respektive bloggar.
Man kan ju tycka en hel massa om bloggosfären, Stureplan och hela det där psedovärldsliga, men i Expressen skriver Calle, trots sin über 2007-attityd ett debattinlägg om killars rätt att sörja sin farsa som lyfter killen bortom hans skapade imago. Calle träder bortom stilen och fäster i en manlighet som lodar på djupet.
Jag har alltid gillat den här killen - på nåt sätt har man anat en fadersfigur som älskat utifrån icke-normativa principer - och plötsligt träder han ur sin roll och visar att så är fallet. Farsan, kanske inte var den som liknade polarnas, men so what, han fanns där, brydde sig på sitt sätt och till slut var det ändå det som räknades.
Min pappa dog för snart 2 år sen. Han var 85 då, vilket innebär att han föddes 1920 och när han var 42 år - det var generellt gammalt för ett faderskap i början av 60-talet - fick han en dotter - jag - som på många sätt satte hans liv på prov. Jag fick problem - utsattes för sexuella övergrepp tidigt i livet av en släkting - som uppdagades långt senare i livet, vilket förändrade hela min familjs liv. Min pappa, var en tyst man, som inte använde orden för uttrycka sin kärlek, visade genom tydligt avståndstagande från den där skitgubben till släkting att det han gjorde var fel och förkastligt på alla sätt, men han sa inget, utan teg och led, som hans uppfostran sagt honom att en riktig man skulle göra. Men han var trots sin tystlåtenhet en man bortom de vanliga. Bara hans närvaro gjorde att jag alltid visste att jag var hans största bragd i livet. Han älskade mig på sitt sätt och den kärleken bär mig genom livet.
När han dog föll jag i ett svart hål till botten av mig själv där jag mötte honom. Jag tillät mig inte, som Calle säger att kvinnor har tillåtelse och rent av förväntas att göra, att sörja honom med tårar och alla yttre attribut. Jag bara sjönk inåt. Utåt drog jag mig mest undan.
Min farsa var gammal när jag föddes. Calles farsa var ännu äldre. So what! Till slut är det ändå närvaron som räknas. Fortfarande när livet konstrar kan jag vända mig till den där närvaron av honom, som trots att han inte längre finns i livet, är lika påtaglig för att snacka om saken. Det är inte alltid jag uppfattar att han fattar vad jag snackar om - han var ju som sagt en tystlåten man - men han finns där, död men likafullt levande och jag saknar honom, men han fattas mig inte och det tror jag inte att Calles farsa gör honom heller. Det är det som räknas, som det handlar om, oavsett om man råkar ha det ena eller det andra könet.
