Gnäll från mediahuset Aftonbladet

En blek rodnad å mina gamla journalistkollegors vägnar skuggar mina kinder när jag läser om Marcus Birros och tidigare i sommar nöjesredaktionen på AB surar på Expressen för att de tagit "deras" grejer. Vadå deras? Vicken bunch of hycklare.

Ja, jag talar faktiskt inte rätt ut i det blå, för under några år i slutet av 80-talet jobbade jag på de båda drakarna. På den tiden var Expressen det nordiska flaggskeppet på dagstidningsområdet, som då navigerade i en helt annan arkipelag, vilken inte bestod av massmediafabriker och norsk Schibstedtkonkurrens. Bonniers ägde på 80-talet och som morgonredigerare - då delar av tidningen gjordes om i en sk Stockholmsupplaga - var det ett ständigt mätande med konkurrenten Aftonbladet visavi Expressen.
1986 kom jag hem till Stockholm igen och Expressen, efter några år i den småländska dagspressen. Tidningen var hetare än allt smör i Småland för en ung journalistbrud, som trodde sig äga världen, åtminstone ha den massmediala inom räckhåll. Alla redigerare som ville framåt strävade mot samma mål: E-X-P-R-E-S-S-E-N. Nu hade jag fått möjligheten och jag har den tidningen att tacka för allt av värde som jag kan om journalistik.

Så det är klart att hjärtat bultar lite extra när jag nu känner igen 80-tals tongångarna från Expressen komma inifrån redaktionen på AB. Då satt Expressens förstaplacering ständigt spikad över dagens tidning i jämförelse och på morgonredaktionen konstaterades lite självgott att AB snott "våran grej". Ja, det kan man lugnt säga och till slut snodde de även förstaplaceringen och har behållt den sen dess. Byrackan är borta, underdogperspektivet far away. AB har blivit en gammal gubbe, som med lite fetlagd attityd lutar sig tillbaka och tror att framgången rullar av sig själv som en evighetsmaskin. Det är då getingen visar gadden, efter att många år tvingats känna på hur det är att inte självklart vara bäst. Det är en nyttig erfarenhet för alla, eftersom framgång aldrig är konstant.

Var så säker, inom en framtid - osäkert när - kommer Expressen återigen stå med guldbucklan bland drakarna. Tendensen har varit tydlig länge, om du frågar mig, framgången har satt sig i väggarna på AB.
Det behöver rivas för att få luft och ljus!

Den nya feministen lever utan man

I september kommer Åsa Mattssons, fd redaktör för nätsajten Salong K och skapare av Aftonbladet Kvinna på 90-talet, andra roman "Salong F", en nyckelroman om att vara feministisk kvinna offentligt och patriarkal kvinna privat i 1900-talets sista skälvande minut.
- Jag är ingen ny modern kvinna" säger Mattsson i en DN-intervju (080803) med Isobel Hadley-Kamptz. Den senare menar i debatten kring Maria "Bitterfittan" Svelands sommarserie i P1 "Heliga familjen" att det inte är så svårt att leva som en jämställd familj, som Sveland utmålar: Det är bara att ge upp tanken om det goda moderskapet och idén om det manliga oberoendet.
Det är bara att lyckönska H-D om hon privat lyckats med det, att som en ö i det kvinnliga havet bryta sig lös från fastlandet av patriarkala föreställningar om vad som skapar kvinnor respektive män, mao mycket av den gamla bråten, den omoderna synen på könen för att travestera Mattsson, handlar just om kvinnor som goda mödrar och män som oberoende. Och på den frontet intet nytt, även om den offentliga bilden av kvinnor och män - främst i media - gärna vill lyfta fram moderna män som drar barnvagn och moderna kvinnor som delar sin tid mellan yrkesliv och familjeliv. Börjar man däremot krafsa lite på den där 2000-tals designade ytan, som främst representeras av kvinnorna kring mammasekten/tidningen Mama, så döljer sig en patriarkal kvinnlighet, som likt Mattsson själv uppvärderat det manliga och egentligen aldrig sett eller uppskattat andra kvinnor.
Ja vet, det låter jävligt motsägelsefullt att Mama-kvinnorna, som blivit entrerpenörer mammighet skulle nedvärdera det kvinnliga och inte uppskatta andra kvinnor än de som är med i sekten, men det är så jag ser det. Mamagänget med Linda Skugge, Martina Haag och Katerina Janouch i spetsen har alla blivit framgångsrika på att leva exploatera den moderna myten om att man utan problem kan vara både framgångsrik (läs: tjäna mycket pengar) yrkesmässigt och samtidigt vara en helyllemorsa. Det intressanta i dessa tre mediahypade kvinnors liv är att männen i deras liv är såna gammelmän: Skugges är helt osynlig (i hennes mammagrottande är han helt utesluten), Haags är den romantiska (hon är sååå kär i sin man och allt tycks vara så där härligt bohemchict i deras hemmaliv) och Janouch är en nykter alkoholist, som hon och alla deras barn tvingades lämna innan de återförenades efter hans metamorfos.
Har vi hört de här historierna förrut? Jag menar hur moderna är de sk moderna kvinnorna egentligen? Ann Heberlein lyfte i Expressen apropå "Heliga familjen" i nyliberal anda fram det individuella valet som den nya religionen och lösningen på könsfällan och pekade på Charlotte Perelli som en förebild, för att hon valt attta en "time out" i äktenskapet. Läste precis i bladet att Heberleins idol tydligen bara efter nån månad kanske är på väg tillbaka till Nicola.
Så var det med "den" moderna kvinnan!