Kvinnors omedvetna behov av Valerie Solanas

Före jul såg jag Sara Stridsbergs pjäs "Valerie Solanas ska bli president i Amerika" på Dramaten. Den var alltför programatisk och retade upp mig en hel del (se blogg 061210).
I veckan fick Stridsberg Nordiska rådets litteraturpris och eftersom det sen Stridsberg översatte Solanas SCUM-manifest 2003 är nåt med Solanas som jag inte kan släppa - vet inte vad - så började jag läsa Stridsbergs roman, som är en fri fantasi med dokumentära inslag kring Solanas liv och den har allt som pjäsen saknar. Ett mänskligt stråk, som gör SCUM-manifestet begripligt, om än ondske- och fasansfullt. Valerie Solanas har "stake". Hon går visserligen under i sin kamp, men hon ger inte efter för det begränsande kvinnoideal som samhället tvingar in kvinnor i. Hon ser igenom patriakatets hyckleri och outar sig själv som en ful flicka, medan hon hånar alla fina flickor eller sk daddys girls.
Så långt är Solanas en extremfeministisk amazon. Galen måhända, men inte utan anledning. Och vi behöver henne, som en tickande bomb i vårt kvinnliga undermedvetna, som ständigt lurar in oss i nya begränsande könsrollspel.
Vi behöver henne för att hon blåser ut alla hjärnspöken, som säger oss att vi själva har valt att leva i ojämställda relationer med män.
Vi behöver henne för att hon är en blåslampa, som får oss att skruva oss inför det faktum att så länge vi fortsätter att vara fina flickor, kommer vi fortsätta ge upp, i stället för att "fucka up" som Valerie tycker är en bättre strategi.

Valerie Solanas var allt det som det kvinnliga idealet säger till oss kvinnor att passa oss för och aldrig bli. Just därför borde läsningen av hennes SCUM manifest ingå i alla fina flickors avprogrammering, eftersom hon ger röst åt den fina flickans undanträngda syster.

Bli din egen kvinna den 8 mars

Fortfarande är vi brudar så förbannat fast i patriarkatets idealbild av kvinnlighet. Fortfarande är det män som bestämmer om vi är ok.
"Som tjej får man fortfarande inte vara alltför självständig och kaxig, då framstår man inte som tillräckligt attraktiv i killarnas ögon" säger Fanny Ambjörnsson, socialantopolog och genusforskare vid Stockholms universitet på kvinnodagen 2007 (DN).
Lite längre ner i artikeln som går igenom kvinnoliv genom åtta generationer - från 30-talet till 2000-talet - står att 80- 90-talets unga brudar är fullständigt självständiga och ansvariga för sina egna liv. Samtidigt befinner de sig mitt i ett kvinnoidealiskt samhälle som överallt tjatar om att hon ska vara sexig, smal och snygg för att räknas.

Det är alltså fortfarande män som bestämmer hur vi ska se ut och bete oss. Hur långt har jämställdheten kommit, när det fortfarande är någon annan - kvinnor som män - som sätter gränsen. Många gånger är kvinnor de hårdaste gränsvakterna för vad som är ok och inte inom patriarkatet.
Men i takt med att kvinnor blir mer och mer ekonomiskt oberoende av män är de i realiteteten också allt mer självständiga. Det borde betyda att vi kaxigt kan skita i det gamla kvinnoidealet om hur vi ska se ut och bete oss för att vara ok i männens ögon. I stället borde vi satsa på att känna oss härliga i våra egna ögon.
Så skapas den nya kvinnan.

Alliansen för manlig könskvotering inom näringslivet

Av dem som väljar vilka som ska sitta i svenska börsbolagsstyreler är 31 kvinnor och 313 män. Det innebär att bara 9 procent av valberedningarnas ledamöter är kvinnor (visar DN:s kartläggning av 147 börsbolag, 0703006).
Ännu en anledning till att näringslivet fortsätter att vara ett reservat som stänger dörren för jämställdhet. Andra förklaringar till att kvinnor inte släpps in i styrelserna är: missuppfattningen om att könskvotering av kvinnor skulle innebära en sämre kompetens, att man måste eller borde vara vd för att bli vald och att rekryteringen sker inom snäva (dvs manliga) nätverk (läs: manlig könskvotering).
När den borgerliga alliansregeringen nu satt stopp för (s) kvinnliga kvoteringsplaner kommer arbetet för fler kvinnor i svenska styrelser att stanna av, tror Jaime Aleite, utredare på Jämo.
Efter att Margareta Winberg, fd (s) arbetsmarknadsminister för fem år sen började prata om könskvotering till börsstyrelserna har andelen kvinnor ökat från 6,1 procent 2002 till 17,7 procent 2006.
Enligt Catarina af Sandeberg, som ledde utredningen om kvotering av kvinnor till börsstyrelserna (klar förra året) finns inga inom näringslivet som förespråkar fler kvinnor.
Självklart då, kan tyckas, att staten går in och ser till att näringslivet rättar sig efter den jämställdhetsnorm, som resten av samhället - genom lagstiftning och allmänna överenskommelser - kommit överens om ska vara grunden i vårt land. Att alliansen tror att näringslivet själva ska fixa jämställdheten, efter alla bevis på att de inte tycker att jämställdhet har med deras verksamhet att göra (ägnar sig bara åt luftig retorik), visar bara att den här regeringen är eniga med näringslivet.

Fyra filmrecensioner inför helgen på Sourze.

"Fur: ett fiktivt porträtt av Diane Arbus", MVG
Se den för Nicole Kidmans skull. En Oscar hänger i luften. Igen. Se den för kärlekens skull, för filmens magi. Den bästa jag sett hittills, sen jag började recensera i januari.

"Norbit", IG
Eddie Murphy spelar ett kvinnligt fetto, en debil man och en galen kines i en historia som driver med tjockisar. Låter det kul? Det är det inte. Hoppa över den här rullen och kolla in Dreamgirls i stället om du absolut vill se Murphy.

"Den innersta kretsen", G
Robert De Niro regisserar en kalla kriget rulle som spänner över lite för mycket, trots att den känns lite väl lång. Intressant däremot som en studie i hur en man skapas.

"Nina Frisk", G
Maria Bloms andra långfilm, efter succédebuten Masjävlar. Det är välgjort, småputtrigt och svenskt lagom. Kommer säkert att bli en ny publiksuccé, eftersom svenskar älskar att se svensk film. Om du ska se den? Välj Darling i stället. Det är en intressantare svensk samtidsskildring.

Du kan läsa mer om respektive film på www.sourze.se.

Nyamko Sabuni på de könsstympades sida

Mellan 100 och 140 miljoner flickor och kvinnor i världen beräknas vara könsstympade. 2 miljoner utsätts årligen, främst i länder i Afrika, men även i Yemen, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Indonesien, Malaysia, Pakistan, Indien och Fiippinerna.
I Sverige är de främst kvinnor som kommer från Somalia, som är könsstympade. I dess grövsta form skärs både blygdläppar och klitoris bort vid könsstympningen. Därefter sammanfogas de båda sårsidorna och kvar lämnas ett hål stort som en penna, ofta svårt för mensblod att ta sig igenom.
I Sverige är könstympning ett brott och två män har fällts till fängelse mellan två och tre år för brottet. Men i länderna de kommer ifrån är en icke könsstympad flicka en skam för familjen.
Tack vare svensk sjukvård kan könsstympade kvinnor föda barn utan att riskera det egna livet, men i länder där läkaren är långt borta är det vanligt att kvinnorna dör när de föder.

Könsstympning sker både bland kristna och muslimer, men övergreppet har ingen religiös grund. Varför kvinnlig könsstympning har blivit en tradition är osäkert, men ett är säkert och det är att det är ett effektivt sätt att kontrollera kvinnans sexualitet och underordna kvinnor i allmänhet.

På Södersjukhuset i Stockholm finns en kvinnomottagning för könstympade kvinnor. Där kan man hjälpa till att öppna ett ihopsytt sköte, ta bort ärrvävnader, cystor och stänga igen falska passager. Däremot klarar man inte av att återskapa ett underliv, dva bygga upp nya blygdläppar elle transplantera en klitoris.
RISK, Riksföreningen Stoppa Kvinnlig Könsstympning i Göteborg arbetar ideellt mot kvinnlig könsstympning. Kontaktpersonen Louise Abubakar håller med integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni om att flickor från kulturer där könsstympning är tradition bör gynekologundersökas i skolan, för att upptäcka om de utsatts för brott. I skriften "Flickorna vi sviker" har Sabuni skrivit mer om vad det innebär.
Men när förslaget diskuterades i slutet av förra året väckte det starka reaktioner och ansågs av vissa vara diskriminerande. Säga vad man vill om Sabuni, men i det här fallet har hon faktiskt gjort något för att belysa ett problem som håller tillbaka kvinnors jämställdhet i det här landet.
(Källa; SvD:s Idagserie om könsstympning: 070226-28)

Gå och se Miriam Bäckström på Färgfabriken den här veckan

I postmodernistisk anda ifrågasatte Dan Wolgers samtidiskonsten som ingen annan på 90-talet. En del av konsten förvandlades från performance till process,konstbegreppet osäkrades och konstnärsidentiteten ifrågasattes genom hans projekt, som kulminerade när han bad en reklambyrå göra en utställning i hans namn.
Sen dess har Ernst Billgren gjort en Wolgers i romanen och dramaserie "Komittén" på SVT, där en känd konstnär lät en ung kollega ta över sin utställning på Liljevalchs.

På en nivå är Wolgers och Billgren upptagna med att utforska gränsen mellan fiktion och verklighet med utgångspunkt från identitet, närmare bestämt konstnärens identitet. Vad är en konstnär? Finns det en ursprunglig identitet, som går att urskilja? Är det överhuvudtaget intressant att peka ut en sådan? Eller är det processen i sig där konstnärsnamnet bara blir en utgångspunkt, som är det som konst handlar om?

Inom litteraturen har de senaste åren flera författare lekt med spänningen mellan fiktion och verklighet. Alexander Andohril i sin roman som använder sig av Ingmar Bergman som utgångspunkt och Jonas Hassen Khemiri som använder Jonas Hassen Khemiri som en huvudkaraktär i sin roman Montecore. Ett annat exempel är författaren JT Leroy, som berättade sin egen hemska uppväxthistoria som truckerhora och hyllades för det. Senare avslöjades att Leroy var fejk liksom barndomsskildringen. Allt var uppdiktat av två andra personer. Precis som Lonelygirl15 som lanserades våren 2006 på YouTube. Tonårsflickan Bree som då började lägga ut dagboksfilmer om sig själv och snart fick en miljonpublik, visade sig ett halvår senare vara två 27-åriga killar från Los Angeles som låtit en skådespelerska gestalta deras påhitt. Men avslöjandet om att Bree inte var verklig påverkade inte publiken, som fortsatt att kolla in videodagboken och kommentera, som om ingenting har hänt, dvs det tycks inte spela någon roll om Bree är verklig, enligt traditionella definitionsmönster.

Miriam Bäckström tar i sin utställning Kira Carpelan, på Färgfabriken fenomenet fiktion-verklighet ytterligare ett steg (sista utställningsdag 070311). Jag ser den som en fortsättning på utställningen Rebecka från 2004.
Jag såg den på Konstakademin och det var en mycket säregen upplevelse att se den filmen, där Miriam Bäckström filmar skådespelerskan Rebecka Hemse, samtidigt som hon intervjuar henne. Efter ett tag osäkrar filmen betraktarens kontroll över vem som är vem och var gränsen går mellan Rebecka och Miriam. De flyter ihop och skapar något som är varken eller, eller både och. Det enda som är uppenbart är att det hela sker i en form av beroende mellan dem, att konstnären Miriam behöver skådespelerskan Rebecka för sitt utforskande.
Utställningen Rebecka påminner om Wolgers, Billgren och exemplen från litteraturen och YouTube, genom att hon som konstnär gömmer sig.
I Kira Carpelan kliver Miriam Bäckström fram vid sidan av Rebecka Hemse och filmas av Kira Carpelan. Konstnärens behov och beroende av den andra blir på så sätt synligt och betraktaren kan följa hur de båda, konstnären och skådespelaren, talar till varandra. Eller talar de genom varandra? Är det Miriam som dubbleras genom Rebecka eller är det Rebeckas närvaro och synpunkter som gör Miriam tydlig? Verket ger inga svar, men ställer däremot så många frågor att jag till slut undrar om det överhuvudtaget går att - och om det i såna fall är intressant - att säga vad den ena börjar och den andra slutar. Om det inte är just det som är verkets styrka att det uppenbarar beroendets betydelse och vikt för att att beskriva vad en människa är; att vi blir till i mötet med andra och att vi behöver andra för att kunna uttrycka oss.
Jan Åman, konstchef på Färgfabriken, säger i sin text till utställningen att han tror att "Miriam Bäckström behöver Kira Carpelan på samma sätt som den portugisiske Frenando Pessoa (författare, min anm) behövde alla sina poetiska alter egon. Och att hon därmed vill visa på något mycket specifikt som ytterst har med det konstnärliga språkets möjligheter att göra."

Bakgrunden till utställningen är att Miriam Bäckström inbjöds att göra ett projekt och en utställning på Färgfabriken. Hon ville i sin tur ställa ut Kira Carpelan, konstnär som examineras från Konstfack i Stockholm 2007. Carpelan fick tillgång till Bäckström, hennes konst, kunnande och nätverk. Samtidigt filmar Bäckström hela processen. Utställningen Kira Carpelan är den film som Carpelan producerat under processens gång. Senare kommer även Bäckströms film om processen att visas på Färgfabriken, samtidigt som hon publicerar en bok om hela projektet.

Det här är det mest spännande konstprojekt man kan ta del av i Stockholm för närvarande, så missa inte chansen att se det på Färgfabriken den här veckan. Men be gärna att få ett exemplar av Lars Åmans text Lonelygirls. Den underlättar definitivt möjligheten att ta till sig det här verket.

ps

Samtalet mellan Cecilia von Krusenstjerna och Monique Wadsted var publicerat i Expressen 070302.

När tänker överklasskvinnan kliva ut ur garderoben?

Samtal om överklassen blir gärna ett samtal om män. Så blev det i SVT-dokumentären om familjen Wallenberg i julas och så blir det nu när avhoppade överklassdöttrar ska prata överklass i Expressen.
Det är Cecilia von Krusenstjerna, PG Gyllenhammars dotter och Moniquie Wadsted, från känd dansk storföretagarfamilj som lyfter fram en viss typ av manlighet som sinnebilden för överklassen. Men i vanlig ordning glöms den kvinnlighet bort, som är förutsättningen för att överklassmanligheten ska råda. När tänker någon med insidererfarenhet avslöja detta genuskontrakt som bygger manlig framgång? När ska kvinnorna kliva ut ur överklassgarderoben och avslöja de undanskuffades situation och medaljens baksida, dvs kvinnans roll.
Än tycks vare sig döttrarna eller fruarna riktigt benägna att se att de själv offrat sig för någon annans skull, eller valt att leva genom någon annan. Men så länge detta mönster överförs till nästa generation kan vi nog inte vänta oss någon jämställdhet inom överklassen. Och Östermalm kommer att fortsätta vara Stockholms mest ojämställda statsdel.

Jag undrar hur det skulle se ut om dess kvinnor slutade serva sina män, tog hand om egna karriärer i stället och krävde att dessa män delade barnomsorgen och hemmaslitet med dem. 2000-talets största jämställdhetsrevolution? You bet!