"30 days of night" är en i raden av vårens monster-, och vampyrrullar klarar sig bra tills vampyrerna dyker upp, då förvandlas upptakten till en lång blick in i det gamla skräckkabinettet där blodet dryper längs mungipor som döljer svarta spetsiga tänder. Jag blir inte ett dugg rädd, tycker mest att det hela är rätt löjligt.
Läs min recension på www.sourze.se.
Liljana Dufgrans synpunkter kan du ta del av på dagens debattsida i Expressen under rubriken: "Varning för de svenska mullorna".
Bakom Manas fd chefredaktör Babak Rahimis tilltag att skapa en kvinnlig skribent för att själv ge henne röst, ser Liljana Dufgran, ledamot i kulturrådet som inte ville ge Mana ekonomiskt bidrag, ett mönster där kulturetablissemangets män (den här gången genom männen och främst Arne Ruth i kulturrådet)i Sverige och Mana gör gemensam sak i att tysta invandrarkvinnor som fått frihet i här. Mot reglerna gick Ruth innan kulturrådet fattade sitt bidragsbeslut ut i media angående kritiken mot Mana och hojtade till tidningens favör om att kritiken stod för censur och inskränkningar i yttrandefriheten, enligt Dufgran.
Invandrarkvinnor tystas och viftas på nytt bort, men denna gång av svenska patriarker, som inte tar deras invändningar på allvar, menar hon.
Förra årets stora kulturbråk handlade om Maja Lundgrens bok "Myggor och tigrar". I den pekade hon ut ett brödraskap mellan kulturvänsterns män. Det blev ett jävla liv och män, såväl som patriarkala kvinnor, rusade ut och talade förutom att Lundgren var en "sjuk kvinna" om att Lundgrens bok borde censurerats och att ifrågasatte yttrandefrihetens gränser. Mönstret går igen, för att parafrasera Dufgran.
Såg precis i DN att Babak Rahimi lämnar tidningen. Men han erkänner inte att han hittat på, utan säger att han sa att det var han som skrev för att skydda den egentliga iranska kvinnan, som arbetade politiskt i Iran.
Frågan är nu om det inte är lika bra att lägga ner tidningen helt, för vem kan lita på en tidskrift vars medarbetare har mörkat detta i alla år.
Och vad ska man säga om alla vänstertidskrifter och deras allierade, som var så snabba att ställa sig bakom Mana när Dilsa Demirbag-Sten tyckte att Kulturrådet skulle dra in bidraget till tidskriften. Yttrandefriheten har helt klart fått ett nytt ansikte genom Rahimis sätt att anta den och vänstertidskrifterna och dess anhängare är svaret skyldiga: Är det ok att hitta på i yttrandefrihetens namn?
Sju år efter att Christina Lindström slutat som chefredaktör på Mana berättar hon att en av tidningens skapare och nuvarande chefredaktören Babak Rahimi hittat på en av tidningens kvinnliga medarbetare - Sharare Irani - för att själv, som man, föra iranksa kvinnors talan. Så agerar en riktig patriark och det är bra att han nu blir avslöjad av den andra kvinnan i raden; tidigare av den fd Mana-medarbetaren Lawen Mohtadi i tidskriften Neo.
Alltså har Mana aldrig gett röst åt de iranska kvinnor den utgivit sig för att göra. Hur kommer det sig att vi inte får höra de verkliga iranska kvinnorna - det finns massor av dem som numera bor i Sverige - tala i medierna, undrar Lindström. Hon om någon är oss svaret skyldig: Först varför hon teg om lögnen på Mana i sju år? Och sen varför inte hon, som medarbetare på en av Nordens största tidningar inte gjort ett skit för att fler kvinnor från Iran får plats i media?
Det gick lite fort i mitt förra inlägg apropå Eva Rusz retorik och lansering av sig själv i Aftonbladet och i sina böcker. Hon använder sig nämligen precis av samma knep som Thörn.
SVT:s kulturredaktion har svårt för debatten. Förra veckan var det Eva Beckman, som i den nya kultursatsningen - intellektuella samtal kring samtidsfrågor - diskuterade bilden av mannen i programmet "Beckamn, Ohlson och Can" utan att det blev ens en gnutta intressant. I går var det kollegan Mustafa Can som ville klargöra vad den mentala coachingkulturen står för och då blev det bara echaufferat och förvirrat. Den existentiella coachen Hans Thörn satt placerad i skottgluggen för motståndarsidan Po Tidholm, kulturjournalist och Eva Rusz, själv coach (men mycket finare) pga sin psykologlegitimation.
Jag kan inte påstå att jag diggar vare sig psykologiska-, andliga-, eller religiösa charlataner, för det är väl det Tidholm och Rusz går igång på. Men att Rusz, som åtminstone i retoriken och lanseringen av sig själv både i Aftonbladet och i sina böcker ondgör sig över charlataner - dit hon räknar Thörn - det blir faktiskt lite för mycket. Och att Tidholm renderas en plats i samtalet, för att han en gång för många år sen skrev en ilsken artikel över fenomenet Kay Pollack i samband med filmen och publikframgången "Så som i himlen" det känns inte seriöst. Visst, han var bra på elaka oneliners och var upprörd över sådana som Thörn - och det gör sig ju bra i TV!? - men att osorterat peka ut coachingtrenden som en samhällsfara blir bara löjligt. Så även om Rusz och Tidholm eldade på så gott de kunde för att peka ut Thörn som kulturfara, så vann han matchen bara genom att sitta lugn i båten och påpeka att han bara försöker hjälpa folk. Och vem gör det när psykologin är nedmonterad och den nya kbt-religionen liknar den kvickfix som coacherna erbjuder.
Varken Tidholm eller Rusz hade något svar på den frågan. Alltså 2-0 till Thörn och båset för "Beckman, Ohlson och Can".
Tom Hanks is back som skådespelargigant efter många års halvtaskiga rollprestationer. Den här gången som kongressledamoten Charlie Wilson. I cowboyboots och faibless för ljuva damer och party rockar han tungt för att få slut på kriget i Afghanistan på 80-talet och lyckas. Och det bästa av allt är att detta är inte en saga utan rena rama verkligheten och bygger på boken med samma namn som filmen av CBS reportern George Crile, som toppade USA:s bestsellerlista 2003. En rektyteringsrulle för unga att satsa på politiken må hända, för den här Texassnubben han arbetar hårt politiskt och har jävligt kul samtidigt - politiken goes rock´n roll.
Läs min recension på www.sourze.we
Sveriges bästa debattprogram, "Veckans debatt" med Sveriges bästa programledare Lennart Persson i AxessTV har bytt format och efter två program tycks det bli en flopp. BYT TILLBAKA till det gamla formatet; längre programtid med fler diskussionsämnen och med mer folk i studion. Gårdagens debatt om kulturkampen mellan kulturkoftor från vänster och högeralliansen var urtrist och förra veckans program om världen blir bättre eller sämre rockade inte heller.
I torsdags debatterades fenomenet med den lyckliga horan i SVT. I anslutning till det gick moderaten Per Hagwall ut i SvD och kritiserade sexköpslagen, som han ansåg var en flopp. I går fick han svar, i samma tidning, av kvinnor från samtliga partier utom miljöpartiet: "Att köpa en annan människas kropp, oavsett om denne säger sig göra det frivilligt eller inte, kan aldrig vara acceptabelt i dagens Sverige."
Undertecknat av Desirée Pethrus Engström (kd), kristdemokraternas kvinnoförbund, Birgitta Ohlsson (fp), liberala kvinnor, Magdalena Andersson (m), Morderatkvinnor, Annika Qarlsson (c) centerkvinnorna, Nalin Pekgul (s), s-kvinnorna och Marianne Eriksson (v), kvinnopolitiska utskottet vänsterpartiet.
Isabella Lund, hora med egen blogg "Att arbeta som eskort" och som deltog i SVT:s "Debatt", har nu skrivit ett öppet brev till dessa riksdagskvinnor samt Maria Wetterstrand (mp)där hon kritiserar politiken för att vara radikalfeministisk och inte ta in kunskap och forskning från annat håll än det som vill förbjuda horeri. Själv känner hon sig som hora helt marginaliserad och får inte ge sin syn på saken, vilket är en sanning med modifikation, då hon debatterar livligt på sin blogg, har anhängare bland publicister och opinionsbildare samt faktiskt deltog i SVT, som sagt.
Lund vill inte, som riksdagskvinnorna, göra jämförelse mellan slaveri och horeri utan hävdar retoriskt att lagen kring prostitution reglerar köp och försäljning av sexuella tjänster, inte köp och försäljning av kroppar. Genom förskjutningen från kropp till tjänst har hon vridit sig ur slaveriperspektivet, som återfinns bland brutaldebattörerna för prostitution, vilka brukar jämföra lönearbete med prostitution. Lund påpekar samtidigt att det finns en stark moralisk opinion emot slaveri och att den moralen kommer att bestå oavsett vilka lagar vi har kring försäljning av sexuella tjänster. För oss som sätter likhetstecken mellan slaveri och prostitution är den reflektionen betryggande och ger ytterligare argument för att sexköpslagen är helt i linje med den mänskliga värdegrund som majoritetssamhället delar.
Något mysko är det med tidskriften Mana. I allafall om man ska tro den liberala idétidskriften Neo, som påpassligt dagen innan Kulturrådet skulle fatta sitt beslut (Mana fick pengarna med två reservationer) om Mana skulle få bidragspengar för ännu ett års utgivning, publicerar en story om att en av tidnigens grundare, psedonymen Sharare Irani inte finns, utan varit en front för chefredaktör Babak Rahimi att gå loss i full frihet. Till Neo bekräftar den fd Manaredaktören Lawen Mohtadi att så är fallet. Tanken var att Irani eller Rahimis alterego, vilket man väljer att tro, skulle ge tidningen legitimitet genom att hon är kvinna, kurd och feminist samt öka trovärdigheten, då hon rapporterade direkt från Iran. Enligt en artikel i tidningen 2006, satt Irani då i politbyrån för iranska kommunistpartiet IFCL. Det finns lite uppgifter om IFCL tillgängliga, men partiets webdomän www.fedayi.org innehas av Manas ägarförening. Allt enligt Neo.
På andra sidan - för att försvara Mana - ryckte Behrang Kianzad ut på DN dagen innan Kulturrådets beslut med en invecklad akademisk drapa, som om jag förstår den rätt, gick ut på att ägare - oavsett privata eller statliga - ska överlåta åt tidningarna att föra debatten och definiera fenomen som rasism och etnicitet på egen hand.
För att fortsätta basha Mana publicerade Expressens debattsida i går ett inlägg av Johan Romin, journalist och författare till en bok om Vietnamnkriget (publiceras senare i år), där han pekar på att ordet housenigger (Mana kritiserats för att ha använt det i rasistiskt syfte i en rubrik) användes redan under 60-70-talet av FNL-vänstern i syfte att peka ut avfällingar, svikare och förrädare, som om personer med en viss etnisk bakgrund och hudfärg skulle ha särskilda åsikter.
