Åklagare vägrar utreda våldtäktsanmälningar

Först var det brottsmålsadvokaten Per Samuelson, som var ute i den never-ending våldtäktsdebatten och menade att det största problemet är att män döms fast de är oskyldiga. Sen har ett gäng åklagare i Stockholm stämt in i kören och hävdar att bristande bevis gör att våltäktsanmälningar inte platsar inför skranket. Både advokaten och åklagarna (se SvD:s Brännpunkt) lutar sig mot lagen och anser att det som de våldtagna kvinnorna hävdar sig vara utsatta för inte existerar enligt sexbrottlagstiftningen oavsett vad de erfarna juristprofessorerna på området; Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud framför.

Tydligt är att de senare vill ha en lagstiftning som går i takt med tidens syn på sexualbrott, medan de senare håller hårt i en otidsenlig lagtext där kvinnans sexualitet ifrågasätts och där det är kvinnor som ska ta ansvar för mäns sexulitet, även när den leder till misstankar om brott. Varför skulle annars rättsväsendet anse att det är av någon som helst vikt att tala om kvinnans klädsel och tidigare sexuella erfarenheter, när männen aldrig tvingas svara på den typen av frågor, utan kommer undan med att de inte förstod att hon inte ville.
Så länge synen på män och kvinnor när det gäller sexualitet skiljer sig så diametralt åt, kan vi kvinnor aldrig räkna med den gamla devisen om likhet inför lagen. Samtidigt kommer debatten att fortsätta visa att kvinnor som går hem med "fel" man får skylla sig själva.

Författare anlitar kvinnomisshandlare för att kränga böcker

Isobel har en en viktig poäng i sin blogg om Unni Drougges nya bok och det är den om Niclas Salomonsson, litteraturagent och dömd för misshandel av Drougge. När Isobel flurade på om hon skulle anlita en sådan, så tipsades hon om Niclas av kollegorna på Expressen Kultur.

Isobel skriver:
"Jag vet inte om de visste det på kulturen, men oavsett vilket säger hans alltjämt pågående karriär och verksamhet bara alltför mycket om den syn vi uppenbarligen forfarande har på våld inom relationer. Vi kan tala oss om hur hemska de mellanöstriska hederskulturerna är, och hur väsensskilda de är från vår egen västerländska humanism, men så länge män i raseri kan bita av sina kvinnor kinden och ändå inte förlora sitt anseende, sina kunder, sina vänner, så ligger skillnaderna på detaljnivå. Så länge som författare som Karin Alvtegen, Jan Arnald, Jan Guillou, Anne Holt, Theodor Kallifatides, Klas Östergren, Leif GW Persson, Barbara Voors, vill fortsätta anlita honom och tycker att det där andra är en privatsak, så länge är vi bara centimeter från ett samhälle där det anses rimligt att ha ihjäl kvinnor för något man kallar heder...Nästa gång Leif GW Persson uttalar sig om kvinnomisshandel kan man ju dessutom ha i bakhuvudet att han inte tycker att det är värre än att han själv gärna tjänar pengar på att anlita en som bevisligen hållit på med det."

Enligt en googling på Niclas Salomonsson anlitar även författarna Ernst Brunner, Monika Fagerholm, Eva Dahlgren, Anita Goldman, Johanna Nilsson och Anna-Karin Palm honom för att kränga böcker.
Däremot har David Lagerkrantz och Mari Jungstedt lämnat honom som litterär agent efter misshandelsdomen, enligt en kommentar på Isobels blogg.
Nu väntar jag lystet på att höra de andra författarnas kommentarer till att de däremot stannar kvar hos Salomonsson.

Unni Drougge hänger ut fd man och drabbas av en Maja Lundgren

Knappt har krutröken mot Maja Lundgren lagt sig förrän patriarkatkramarna laddar om och siktar mot ett nytt mål: Unni Drougges självbiografiska bok "Boven i mitt drama kallas kärlek", som publiceras i dag.
Problemet för de som bashar Drougges projekt är å ena sidan att hon publicerar den för kvinnomisshandel straffade mannens autentiska namn - Niclas Salomonsson, litterär agent, som jobbar med många kända svenska författare - å andra sidan att hon måste vara sjuk.
Mönstret känns igen och är identiskt med det som ingick i drevet mot Maja Lundgren.
Redan förra veckan började Thomas Nordegren i "Nordegren i P1" smygskjuta mot författaren: "Varför nämner du honom vid hans rätta namn? Var det nödvändigt?"
Han får visserligen svar på tal av både författaren och den inbjudna litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
UD: Märklig fråga. Jag skyddade honom i sju år med hela mitt liv som insats. Skillnaden är att jag har slutat med det nu.
Lisbeth Larsson menar att Nordegrens sätt att intervjua Unni Drougge är ett exempel på att män ska skyddas till varje pris och att deras privatliv aldrig ska vädras.
LL: Du ifrågasätter Unnis sätt att hänga ut sin man, men du skulle lika gärna kunnat identifiera dig med henne - tycka att det hon varit med om är förfärligt - som är ett annat sätt att se på saken.

På bloggen är brudarna igång och ifrågasätter i bästa patriarkatkramarform Drougge helt utan att ta in den psykologi som ligger i botten på destruktiva relationer av det här slaget. På "Isobels text och verkstad" ifrågasätter Expressenskribenten bokens grundpremiss eftersom hon inte förstår hur hon kan älska den här mannen: "Och då faller ju hela upplägget. Vanvettet i att hon inte på 7 år reser sig upp och går tappar sin inneboende tragik och blir i stället bara knäppt."
Vad menar Isobel? Att Unni Drougge får skylla sig själv, eller...?
Katrin Schulman är inne på samma tema. Hon har läst en artikel med författaren och konstaterar: "När jag läser den här texten tycker jag naturligtvis att Unni är en patetisk människa." Längre fram förklarar hon varför: "...jag tycker det är patetiskt att som kvinna låta sig själv bli misshandlad."
Och så kan man naturligtvis se på saken. Men att Unni genom att beskriva en verklighet som hon är långt ifrån ensam om att ha erfarenhet av, det kommenterar inte Katrin. En patetisk verklighet må hända, men lika fullt en reality, som Unni Drougge nu modigt vädrar ut ur sitt liv.

Unnis Drougges självbiografi liknar 70-talets politiska bekännelselitteratur där kvinnor genom att berätta sin egen historia pekar på ett generellt förtryck, enligt LL.

"Upp till kamp" för vadå?

Orkar man titta på ännu ett avsnitt av "Upp till kamp" i kväll? 70-tals Birro-nostalgi i 1 1/2 timme i SVT. Hur kul är det egentligen att ännu en gång se hur brudarna tar ett steg tillbaka? När det i själva verket var 8:or och systerrörelser i Sverige som stod för en kamp, som gjorde någon skillnad. De politiska rörelserna på vänsteryttern som regerades av männen ses ju i dagens ljus bara pinsamma ut och allt det där som stavas k-o-m-m-u-n-i-s-m i någon form är väl inget att flagga för.

Killar som gillar varann

Ser på bloggen och i "bladet" att killar som normalt inte gillar varandra Calle Schulman och Ronnie Sandahl - åtminstone inte har samma tonläge - hissar Björn Ranelid, efter hans senaste shame-on-Sverige tour i kvällisarna. Schulman diggar Björnens allvar och Sandahl tycks göra vågen för gnälligheten, som en svensk världsgren.
Själv är jag urless på Ranelid och de andra surgubbarna Ulf Lundell och Ernst Brunner, som Sandahl myser över. De är så grandiosa att de helt tappat självdistansen och humorn, vilket är skrattretande i sig även om det inte är meningen.

Att så här några år efteråt (i dagens Expressen publiceras ett utdrag ur Måns Ivarssons Lundellbiografi som är på väg ut på marknaden) läsa Lundells uttalanden och agerande i samband med Karolina Ramqvists recension av Lundells låttexter känns pinsamt å hans vägnar. Varför denna bredsida mot Ramqvist? Varför detta kvinnoförakt så strax under ytan av välfernissad sk feminsim?

Samma sårade machisimo spelades upp när Ranelid fick kommentarer om läppglans i en Linda Skugge recension några år senare. Sen dess, eller om det var före vantrivs Ranelid i kulturen och hävdar gång på gång att: Ingen skriver så bra som han, medan vem som helst kan göra en Liza Marklund. Ingen är en så storartad människa som han unt zu weiter. Varför håller han på så här?
Både han och Uffe vill lämna Sverige, detta hemska land som svikit alla ideal och är helvetet på jorden.
Vad är det som är så attraktivt med det?

Filmrecension: Blindsight, MVG

På fredag har en hel fantastisk dokumentär om ett gäng tibetanska och blinda tonåringar som bestiger Mount Everest premiär. Tillsammans med bl a två helt unika personer; deras blinda lärarinna - nominerad till Nobels fredspris - och den förste blinde bergsklättraren - utsedd till den 20:e mest inspirerande personen i USA - som besteg bergets högsta topp.
En existentiell roadmovie, som inte kan lämna nån oberörd. Gå och se!

Läs min recension på www.sourze.se.

Marie Söderqvist lite grann från ovan

I Expressens ny kulturTV-satsning - som ät riktigt bra - kretsar snacket kring bloggaren Alex Schulman: För eller emot.
Expressens feministhatarkrönikör Marie Söderqvist och nytillträdande PO, Yrsa Stenius är inbjudna, som nån slags motvikt till hissarna av Alex blogg och Söderqvist tar som vanlig priset. Som en ranelidsk motsvarighet - läste ni hans omnipotenta jidder i Expressens lördagsintervju? - försöker hon att stötta upp det gamla fanbanéret om de intellektuellas särskildhet, den som höjer sig en aning ovan vanligt folks hjärnkapacitet. Men Marie - för dagen iförd tantbussarong - har inte hajat att dagens intellektuella inte längre tillåts att fjärma sig i sina elfenbenstorn, utan faktiskt får gå i myllan som vi andra. Hon uppercutar Schulman, som inte bryr sig om den gamla sortens kultur, med att Maja Lundgren debatten i sig bär ett högre värde än mycket annat här i världen. Vadå? Ett gäng kultursnubbar har klämt tårna och ylar. Vem bryr sig?

På samma intellektuella melodi sjunger Yrsa Stenius - som själv tvålade till Aftonbladets förre chefredaktör Roffe Alsing, som hon hade en kärleksaffär med - nu kulturens lov och att hon var "skonsam" mot honom i sin bok "Makten och kvinnligheten", som egentligen handlade om något mycket större; nämligen de manliga maktstrukturerna, enligt henne. Precis som Lundgrens för övrigt.

"På min tid (dvs när Söderqvistskan började skriva ledare på SvD) då förväntades man kunna något. Vi som skrev där förvaltade ett arv", predikar pigkramaren Söderqvist från sid pidestal och kastar en rutten tomat på Schulman: "I dag kan man vara vem som helst och skriva om bajs."

Det var roande att höra dessa förvaltare av ett gammaldags och hierarkisk kultursyn och hur von oben den skorrade jämfört med den mycket intressantare kultursyn som Alex står för. Alexander - icke att förblanda med karaktären Alex - försökte förklara den där Alex som ett litterärt grepp: "Det är en del i en plan framåt i historien." Men då hade redan den fina kulturtanten Söderqvist dånat i sin upphetsning över att folket inte vet sitt eget bästa.