"Ett dockhem" och drömmen om att det vidunderliga ska ske lever än

Ibsens klassiker "Ett dockhem" sätts ännu en gång upp på Dramaten med premiär på lördag. Den här gången i 2000-tals tappning och med Anna Björk som "dockhustru".
Senast jag såg den var Ingmar Bergmans uppsättning 1989 på samma scen med Pernilla August i huvudrollen. Vad jag minns starkast från den var Pernilla Augusts - då Östergren - tarantella. Den är tyvärr nedspelad den här gången. I stället är det föreställningen om den romantiska kärlekens ömsesidighet som står i centrum den här gången. Den tyngdpunktsförskjutningen gör den nya uppsättningen mindre suggestiv och sublim. Och mindre följsam i förhållande till det gamla manuskriptet där tarantellan bär det underliggande dramat.
I den här versionen blir det i stället ett upprepande tal om väntan på att det "vidunderliga" ska ske (läs: kärleken segra) och det är svårt att liksom Nora tro att detta ska ske tillsammans med en man som Torvald: En man med en så grandios självbild att han för alltid tycks förvisad till sitt ensamma rike och som leker äktenskap med sin lilla "dockhustru" (som förväntat leker med). När Nora tröttnat på leken och blivit varse att det vidunderliga aldrig kommer att inträffa, då är inte bara äktenskapet över utan även kärleken död.

Det är svårt att tro på äktenskapets gamla form, som vi ju fortfarande försöker leka efter några timmar i Ibsens sällskap. Och kärleken? För att den ska återuppstå måste det vidunderliga ske, enligt Ibsens text från 1879. Trots att vi haft drygt ett sekel på oss sen hans pjäs väckte upprörda känslor har det ännu inte skett. Men likt Nora hoppas vi att det är möjligt, även när dörren slår igen bakom äktenskapet.

Tusby kan hända här!

En skolmassaker - elever skjuter lärare, skolkamrater och slutligen sig själva - har precis hänt i Tusby i Finland. Och som vanligt är den första reaktionen: "Hur kunde det hända här?" Ingen som stått nära, bott granne eller gått i samma klass som den som genomfört massakern fattar nåt. Alltid samma blindhat och bristande förmåga att höra eller finnas till hands. Det är sorgligt och samtidigt ett tydligt tecken på att vi inte längre bryr oss om varandra.
Den vanligaste förklaringen efteråt är att den som gjorde det hade någon slags störning, men hur den kunde manifesteras och leda till ett beslut - och noggrann planering - att skjuta ihjäl så många i plugget som möjligt, utan att nån gör något trots att de senaste massmördarna innan t om flaggat på nätet, det får vi inga svar på.

18-åringen som i går sköt ihjäl rektorn, sju skolkamrater och därefter riktade vapnet mot sitt eget huvud ville inte tillhöra det här samhället. Varför? Den frågan kan bara vi andra - vi som valt att vara en del av det - svara på.
Om vi fortsätter att som de vuxna nu - och många gånger tidigare efter skolmassaker i västvärlden - i Tusby säga att han som gjorde det var "jätte speciell och intelligent, hade extrema åsikter och övermänniskoideal" och att såna här händelser "är omöjliga att förutsäga", kommer definitivt nästa skolmassaker att väcka samma förvåning och oförståelse som den här. Och nästa gång kanske det är du eller jag som kommer att säga: "Hur kunde det hända här?"

Filmrecensioner: The Hearbreak Kid, IG, Michael Clayton, G

Diskussionen om kvalité när det gäller film och litteratur leder alltid till echaufferade känslouttryck. Vadå? Skulle jag ha dålig smak eller vara korkad för att jag gillar chic lit och amerikanska komedier av Ben Stiller? I en debatt om chic lit i Expressen Kultur på TV (Axess) säger Kajsa "Gula citroner" Ingmarsson att hon inte bryr sig om att hon inte recenseras och att hon skriver underhållningslitteratur. Jaha! Och då gäller andra regler för vad som är bra och dåligt, eller? Jag tycker inte det.

Därför har jag skrivit veckans recensioner på Sourze som jag gjort. För även om Ben Stiller är poppis och kommer att dra folk till biograferna med komedin "The Heartbreak Kid", så är filmen dålig. Sen kan man ju gilla det dåliga. Men det är en helt annan sak.
Thriller är en annan genre som ofta kommer undan lite för lätt bland recensenterna för att det är en thriller. George Clooney rullen "Michael Clayton" har en bit kvar innan den är en bra thriller och jag ger exempel i min recension var det brister.

Läs mina recensioner på nättidningen Sourze.

Kan katolsk bikt rädda moddarna ur krisen?

Lyssnade just på den kloka gubben K-G Bergström i SVT:s "Godmorgon Sverige" angående moddekrisen. Det är klart att det blir svårt, funderade K-G, när moderaternas topp-tre gäng Schlingman-Borg-Reinfeldt ska lägga upp den nya moderata moralkodexen, när Schlingman vägrade betala TV-licens i 13 år och Borg höll sig med svart barnflicka i 4. Skillnaden mellan vanliga skattefuskare och de här två är att de senare är de som stiftar lagar och om de själva inte följt dem varför ska nån annan, undrade K-G.
Och det är klart att det blir humor när just de här tre går i spetsen för en moralisk skatteuppryckningskampanj, även om Schlingman på sitt katolska vis tycker att syndaren ska förlåtas och kunna gå vidare efter bot och bättring. Det låter mänskligt och fint.
Frågan är om vi tror på de nygamla moddarnas offentliga bikter vid mediaskampålen. När de gamla krutparet Cedersköld ertappades med skattebrallorna nere efter att betalt svart för städhjälp i 13 år och fortfarande gör, då undrar jag om det hjälper att kalla in äldre, mer erfarna moddar för att rädda partiet. Att Reinfeldt dessutom blev politiskt skolad hos Cedersköld gör ju inte saken bättre.

Det moderata korthusets fall

Det gäller att hänga med i svängarna när de "nya moderaterna" nu med en rasande fart tappar masken och visar att de bara lurades med sin förvandling. Den gammelmoderata kulturen genomsyrad av förakt för allt som associerar till kollektiv, de gemensammas bästa och folket, tar nu gestalt i moderata politiker som tjänar millar och trots det inte kan betala vitt för att renovera kåken eller låta nån städa skiten för 80 spänn i timmen i 13 (!) år. Charlotte och Carl Cedersköld, mångåriga och välkända moderater har trots de "nya moderaternas" politiska agenda om att göra rätt för sig och inte fuska fortsatt med sin svarta piga, som om inget hänt. Som om allianssnacket kring de hushållsnära tjänsterna, som i Maud Olofssons underbara värld skulle förvandla allt svart till vitt, överhuvudtaget inte hade med dem att göra.
På samma sätt tycks Nicola Clase, handelsminister Ewa Björling, fd kulturministern Cecilia Stegö Chiló, fd handelsministern Maria Borelius, finansminister Anders Borg och migrationsminister Tobias Billström resonera. Andra - "pöbeln" (läs "bidragsfuskarna", arbetslösa och sjukskrivna) - ska sättas dit, skärpa och sköta sig, medan "jag" - den fria individen - skapar mina egna regler och ger fan i resten.
De bästa med den senaste veckans judaskyss av Pihlblad var att den för andra gången det senaste året drog undan täckelsen för "de nya moderaterna". När det väl var gjort radar de gamla moderaterna åter upp sig och tvingas nu en och en ut på den offentliga catwalken, där vi alla kan se att de nya kläderna liknar märkbart en tidigare modell, som de försökt få oss att tro inte längre existerar.

ps
För varje dag som går blir allianslirarna på plan allt färre och det blir allt lättare att hitta öppningar för sossarna framför mål. Efter första kvartslek är ledningen för det röda laget överväldigande, trots att de blåa taktiskt levt upp till förväntningarna och spelat smart. När andra kvartslek precis börjat visar det sig att de blå inte håller vad de lovat, att finterna i första kvartslek inte funkar längre. Från publikläktarna hörs ett dånande muller av burop och någon skriker att de bör lämna planen.