Manlig syn på litteraturen osynliggör kvinnliga författare

8 procent av det totala antalet Nobelpris i litteratur som delats ut - totalt 100 gånger sen den franske poeten Sully Prudhomme tog emot det första 1901 - har gått till kvinnor. Det är lika många kvinnliga professorer som länge gällde - nu tror jag det krupit upp till 12 procent - på svenska universitet och högskolor.

Jag kommer att tänka på min egen litteraturprofessor, Ebba Witt-Brattström, som lagom till Nobelprisutdelningen brukade sätta upp en bildkarta över samtliga nobelpristagare och jämna ut könsfördelningen genom att ge somliga av de manliga författarna kvinnliga attribut, vilket gav ett massivt och tydligt exempel på hur ovanliga kvinnorna var i den manliga skaran. (Jag blir plötsligt osäker på om det var så Ebba gjorde, eller om det var på nåt annat sätt hon uttryckte sitt missnöje med Nobelprisets tillstånd. Jag ska fråga henne vid tillfälle och återkommer om det inte stämmer.)

På samma sätt som litteraturhistoren "gömt undan" en rad betydande kvinnliga författare - har t ex uppmärksammats i Nordisk kvinnoliteraturhistoria i fem band från 1000-talet till vår tid - pågår ett osynliggörande av samma slag inom den Svenska Akademin. Det spelar tydligen ingen roll att allt fler kvinnor sitter med kring bordet numera. Eller gör det det? Mellan 1966 och 1993 fick inte en kvinna priset. Under 90-talet var det två och under 2000-talets första decennium är det hittills en kvinna som fått priset. Under samma tid har lika många kvinnor tillkommit i akademin, som nu har 5 kvinnor av totalt 18 ledamöter.

När det gäller synen på vad som är god litteratur är det historiskt sett män som bestämt kanon och ur deras perspektiv har kvinnorna inte hållit måttet. Emilie Flygare Carlén, född 1808, t ex, som i år firas med 200-års jubileum var av Sveriges på sin tids mest lästa författare. Men de manliga litteraturkritikerna i början av 1900-talet tyckte inte hennes skildringar av kvinnors situation och samhällets ekonomiska mekanism var intressant, utan bara hennes tidiga skärgårdsskildringar, så hon föll i glömska. Nu hundra år senare däremot, är det hennes senare produktion som lyfts fram och hon jämförs med giganter som Selma Lagerlöf, Almqvist och Strindberg.
Men trots att litteraturvetenskapen sen 30 år tillbaka fått ett genusperspektiv och kvinnorna tagit allt större plats inom litteraturen märks det inte bland nobelprisen.
De senaste decennierna har lärt oss att det inte handlar om kvalité, utan ren och skär uteslutning ur det litterära finrummet både när det gäller hur många kvinnor som får vara med och utse litteraturpristagarna och vilket kön de har.
Jag efterlyser en litteraturdebatt som analyserar vilka kriterier som är utgångspunkterna när man bedömmer vad som är kvalitétslitteratur. Där, i själva perspektivet på vad god litteratur är, tror jag mycket av varför litteratur skriven av kvinnor osynliggörs har sin grund. Det är inte litteraturen det är fel på, utan själva synsättet, värdegrunden om man så vill, för vad som är god litteratur, som är problemet. Så länge den utgår från ett manligt perspektiv - världsbild - kommer ingen radikal förändring när det gäller synsättet på litteratur att ske.

Kvinnor som fått Nobels litteraturpris: Selma Lagerlöf, 1909, Sigrid Undset, 1928, Pearl Buck, 1938, Gabriela Mistral, 1945, Nelly Sachs, 1966, Toni Morrison, 1993, Wisawa Szymborska, 1996, Elfriede Jelinek, 2004.
Svenska Akademins kvinnor: Kerstin Ekman, sen 1978 (deltar inte i arbetet), Gunnel Wallquist, sen 1982, Katarina Frostenson, sen 1992, Birgitta Trotzig, sen 1993 och Kristina Lugn, sen 2006.

Filmecensioner: Next, G, Freedom Writers, VG

På fredag har en filmen "Freedom Writers" premiär, som på ett vis kan ses som en positiv pendang till Gus van Sants "Elephant", som gick på biograferna 2003.
I "Elephant" - som är en suggestiv och särpräglad film - utspelade sig fiktionen under en dag för en skolmassaker i USA, närmare bestämt fick biopubliken följa de fem minutrarna innan de första skotten gick av, som totalt skulle döda 13 skolkamrater till de två mördarna. Delar av innehållet var hämtat från de verkliga skolskjutningarna vid Columbine High School 1999. Filmen fick guldpalmen för bästa film i Cannes 2004.
I morgon visar SVT1, kl. 22.00, den franska dokumentären "Mördarna på Columbine". Den kommer att peka på att mördarna hade förberett sig väl och dokumenterat allt på video. Det visar sig att massakern i Denver har slående likheter med den senaste skolmassakern i USA, som nyligen skedde vid Viginia High Tech, där 32 personer sköts till döds.

Det tycks som att "skolbomberna" tickar på många håll i det stora landet i väst, utan att samhället omkring tycks kunna sätta stopp. I filmen "Freedom Writers", based on a true story, som det brukar heta när verkligheten skrivit manus, visar det sig att en enda person, i det här fallet den nybakade 24-åriga lärarinnan Erin Gruwell, lyckats göra skillnad för många ungar sprängfyllda av hat. Genom att ungarna fick skriva om sina liv, fann hon en pedagogisk form, som sedan 1997 stöttar dropouts i plugget över hela USA.
Efter den senaste massakern i Virginia fick vi veta att massmördaren, Cho Seung-Hui under en längre tid skrivit fruktansvärt våldsamma historier i skolan, utan att någon på allvar tog de varningssignalerna på allvar. Jag kan inte låta bli att tänka på om en Erin Gruwell på plats vid Virginia HT hade gjort skillnad. Om man tittar på övriga lärarkollegiet i filmen, så är lärare i allmänhet inte mycket att hoppas på.
Hur som helst är filmen värd att se och är tydlig i sitt budskap att du och jag kan göra verklig skillnad på riktigt. Om vi vill, vill säga.

I sammanhanget bleknar thrillern "Next" till en dussinhistoria, som vi redan sett alldeles för många av. Visst, Nicolas Cage är en bra skådis och historien är välproducerad, men ska du se en film den här veckan, så är valet enkelt.

Läs mina filmrecensioner på nättidningen Sourze.: www.sourze.se.

Herrklubbar stänger ute kvinnor för maktens skull

För några år sen sände Sveriges Radios dokumentärredaktion konstnären Fia-Stina Sandlunds dokumentär "Konstnärsklubben - en enda stor familj". Den gav en häpnadsväckande inblick i en av konstens maktsfärer, som sedan starten i slutet av 1800-talet, om jag minns rätt, har stängt ute kvinnor. När gubbarna själv får berätta handlar det om en oskyldig sällskapslek och små middagsbjudningnar, där det kan vara skönt att män emellan få koppla av från spelet mellan könen en liten stund. Att det skulle handla om kvinnoförakt och maktspel förnekar de inblandade bestämt: nej vet du vad och gud förbjude, vi ääälskar kvinnor, men...
Gubbsen blir hälften av svenska befolkningen det svaret skyldigt och hur kommer det sig att ett samhälle som faktiskt officiellt säger sig verka för jämställdhet kan tillåta slikt.
Frågan dyker upp efter att herrklubben "Sällskapet" - finns ingående beskrivet i Annette Kullenbergs bok "Överklassen i Sverige", 1974, senast i nyutgåva i pocket 2004 - dyker upp i spalterna. Förutom Mats Bergstrand, debattredaktör på DN Debatt är tydligen arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin med i gänget som inte vill ha med kvinnor att göra. I Expressen undrar man hur samhället skulle reagera om det visade sig att ett gäng bland maktens män bildade förening och sa att judar, homosexuella och svarta får inte vara med. Men nu är det ju bara kvinnor som utesluts och då kan man alltid dra det där med att allt är på skämt; "en värdefull studentikos tradition" - som om det skulle vara ok bland studenter - eller något "exotiskt".
Ja, ni hör ju själva hur jävla dumt det låter, men som sagt herrklubbarna och ordenssällskapen (som ju också utesluter "det andra könet") blomstrar utan att samhällets jämställdhetsivrare rycker ut och stoppar den flagranta önsdiskrimineringen. Och varför finns det inga undersökande journalister som fiskar upp medlemslistorna, så vi får veta vilka som maktspelar i de här slutna nätverken. För övrigt tycker jag att det är pinsamt att DN:s chefredaktör Torbjörn Larsson inte tar Bergstrand i örat och lyfter bort honom från debattsidorna, nu när vi vet hur det ligger till. Littorin däremot borde snarast göra avbön och lämna herrklubben om han ska ha någon trovärdighet kvar.

"För när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning. Och det är inget exotiskt skämt att det råkar vara just kvinnor som inte får vara med." (Expressen)

Källor: Expressen, ledarstick, 070514, APA, blogg, 070101

Barn offras i svensk rasismnoja

Efter att ha sett Ayan Hirsi Ali - gäst hos Stina i SVT i fredags - som tagit avstånd från islam i dagens form och pga det lever under dödshot sen 2004, är det sååå sorgligt att se svenska statstjänstemän vägra se att vissa invandrarkulturer uppfostrar sina barn med aga, trots att det är förbjudet enligt svensk lag.
I SVT2:s Dokument Inifrån visades i går "Det svenska sveket" av reportern Evin Rubar - Janne Josefssons kvinnliga motsvarighet när det gäller journalistiskt skjutjärn - hur socialminister Maria Larsson, (kd), Rädda Barnen, BO och socialtjänsten i Borlänge stoppar huvudet i sanden och vägrar se att det finns skillnader mellan vissa invandrarbarn och svenska barn på en nivå ifråga om uppfostringsmetoder. En skillnad som stavas k-u-l-t-u-r och som strider mot svensk lagstiftning, som för snart 20 år sen förbjöd barnaga. I reportaget blev vi varse att en del invandrarbarn har ett helvete hemma och att det beror på att deras föräldrars ursprungskultur ger carte blanche att puckla på ungarna. När ungarna väl tar mod till sig - för att de vet att i Sverige får man inte göra så mot barn - och anmäler till polis och socialtjänst, då kallar man in en imam som medlare mellan förälder och barn och låter därmed saken bero, oavsett hur många gånger polisen är där och uppmärksammar de utsatta barnens situation.
Att kalla in en imam för att göra klart för farsan att han inte får slå sina barn, är ungefär lika smart som att ropa på en aktiv kriminell för att säga till en annan brottsling att det du gör är fel. Varken imamen eller hemspråksläraren, som ett av barnen också vände sig till, tyckte att pappan gjorde något fel, däremot skulle barnet ha överseende, förstå att det var för hans bästa osv.

Man skäms i de här lägena över att vara svensk och det tycks som man får fortsätta att göra det, för trots att morden på 19-åriga Pela, 1999 och 26-åriga Fadime Sahindal, 2002 följdes av en stor debatt i Sverige om att det finns kulturella skillnader, som vi i Sverige inte ska acceptera och dessutom har förbjudit i lag, så sitter statstjänstemän i primetime TV fem år senare och gaggar i samma banor. De menar att vi ska inte utpeka invandrare som grupp och att svenska barn också far illa och i vanlig ordning döljer man sin nonchalans och overksamhet i frågan med att man inte vet, utan väntar på en utredning.
Vi vet ju genom kvinnomorden i hederskulturens namn att det finns skillnader som vi aldrig kan ge efter för, som vi aldrig kan eller får acceptera, utan som vi i stället kraftfullt måste ta avstånd ifrån. Det gör vi genom att ställa oss på barnens sida och konfrontera de föräldrar som vägrar förändra sig och straffa dem enligt lag om så behövs. Det handlar om allas rätt i det här landet till lika värde, mänskliga rättigheter, demokrati. Det handlar däremot inte om rasism, även om det tycks vara rädslan för det som gör att ingenting händer.
Vad säger Mona Sahlin om barnens utsatthet, undrar jag? Hon som en gång i tiden gick i rasismfällan, för att några år senare, efter Fadimes död, klev ur och såg att det finns kulturella skillnader - oacceptabla enligt svenska normer - som vi svenskar har förbjudit. Att låta kvinnor och barn med annan bakgrund i det här landet betraktas utifrån ett annat normsystem, är däremot rena rama rasdiskrimineringen.