Sverker Åström minns inte att han mobbade hjältediplomaten

I dagens "Nordegren i P1" i Sveriges Radio erkänner regissör Ulf Hultberg att han fejkat romansen mellan hjälte-diplomaten Harald Edelstam och en kvinna ur motståndsrörelsen mot Pinochet i filmen "Svarta nejlikan" som har premiär på fredag.
Varför, när historien kring Edelstam bär på så mycket sprängstoff, som verkligen skulle göra den här filmen het i dagens svenska politiska debatt? Dessutom förtar det romantiserande fiktiva greppet synen på både Edelstam och hans gärning.

I går skrev Harald Edelstams son, Erik på Expressens debattsida att filmen är "en historieförfalskning" som "ligger långt från sanningen". Han avslöjade hur UD och den svenska regeringen tystat ner Edelstams insats, tydligen för att han räddade "fel sorts människor", dvs vänsterradikala och inte judar, som den hypade Raoul Wallenberg, som ensam fått bära den svenska hjälteglorian när det gäller att rädda människoliv och det trots att Edelstam var en "sentida Wallenberg".

Det är pinsamt att höra hur fd kabinettsekreteraren på UD och Edelstams gamla kollega Sverker Åström nu inte längre minns att han var med och mörkade Edelstams betydelse och var en av dem som mobbade sin altruistiske och mycket modige arbetskamrat. Däremot minns han mycket väl att Edelstam bröt mot reglerna och försvarar UD:s agerande som kritiserade det. Att det var pga att han såg till människoliv i stället för regelboken på UD som gjorde att han lyckades rädda tusentals chilenare från tortyr och död, det sammanhanget vill inte Åström diskutera.

När det gäller filmen försvarar i dagens Expressen Mats Fors, som är initiativtagare till "Svarta nejlikan" att filmen är en fiktion och därför inte behöver bry sig om verkligheten och så är det ju. Men när man som Ulf Hultberg väljer att väja för det verkliga sprängstoffet i historien för att i stället romantisera det dokumentära materialet då blir resultatet skralt. Fors jämför "Svarta nejlikan" med storfilmer som Steven Spielbergs "Schindlers list", Kjell Gredes "Godafton herr Wallenberg och Costa Gavras "Missing" - helgjutna konstverk, som tog det dokumentära materialet på allvar och skapade filmer som verkligen lyfte fram hjältedåden. Det gör tyvärr inte Hultberg, men förhoppningsvis får vi se fler försök att skildra denne för de flesta svenskar helt okände hjälte.

Janne Josefsson driver vi- och dom journalistik

I filmen "Ett öga rött" inser Halim att problemen i Sverige för honom och hans farsa är integrationsplanen.

Och efter att ha sett kvällens "Uppdrag granskning" i SVT är jag benägen att hålla med om att allt är den där jävla planens fel: Det är den som gör skillnad på vi och dom, som vägrar se att Sverige i dag inte är samma land som för 50 år sen då invandrarna kom för att arbeta. I dag finns inga jobb och det har skapat sociala problem av gigantiska mått. Det är inte integrationspolitikens fel i första hand. I ett samhälle där jobb inte växer till i den omfattning som krävs ökar klasskillnaderna. Det är det vi ser, mer och mer för varje dag och det är inte bara invandrare som hamnar utanför och skapar problem, utan det är alla - svennar som blattar - som rör sig på samhällets botten.

I stället för att fortsätta hetsa mot invandrare och rassesvenskar borde Janne Josefsson börja se att problemet handlar om klass; att dagens underklass är en salig blandning av svenskar och invandrare. Om dessa, de sämst rustade i samhället gick samman och krävde sina rättigheter mot ett politiskt system som håller dem i utanförskap, då skulle de tillsammans kunna tvinga fram förändringar i det här landet. Men Janne han kör sina gamla inslag från tidigt 90-tal och fortsätter slå på trumman för synsättet vi och dom.
Det är riktigt dålig journalistik, som bara underbygger skillnader som egentligen inte finns och så länge man hetsar de svaga mot varandra kan dirrarna på Lidingö sitta lugnt i sina vräkiga villor och slippa "slöddret". Är det det Josefsson vill? Jag tror inte det, men hans journalistik pekar tyvärr i den riktningen.

ps. Att Mona Sahlin tackat nej till att medverka i debatten bara för att statsminister Reinfeldt inte är i studion, visar bara att hon är en svikare. Hur kan hon utebli från att ta en diskussion på bästa sändningstid som tar upp de frågor som hon har ansvarat för i många år? Det är skandal och så vinner man inga val.

Norén gör en Killinggänget

Pjäsen "Fördold" av Lars Norén sägs vara en "knivskarp vardagsskildring bland poliser, sjukskrivna, arbetslösa och knegare", men landar på Dramatens Lilla scen som ett komiskt ärkepekoral, som skulle kunna varit skrivet av grabbarna i Killinggänget.

Norén har med sin nyskrivna pjäs gjort ett försök att skildra "den svenska samtiden mitt i Stockholmsförortens hjärta". Men alla som kan sin Norén kan konstatera att han fortsätter att karva i sin urscen där en liten flicka offras sexuellt och där några kvinnor hamnar på psyket. Och ska man ta den här pjäsen på allvar - vilket är svårt - så kan man bara komma fram till att det är inte så konstigt i en sån här miljö, som är direkt saxad från kvällspressens mest spektakulära samtidsmissär.
Noréns gestalter har slutat att vara mångfacetterade människor, som visar upp en rad olika sidor av vad det innebär att vara människa. Kvar har blivit ett gäng pappfigurer, som rör sig i en kontext där kontaktlösheten är konstant och ingen någonsin förstår eller är kapabel att vara närvarande tillsammans med andra. När människan är utskriven ur manuset finns bara en rad dysfunktionella beteenden kvar och det är dem som skådespelarna gestaltar genom att i en räcka tablåer plakatteateraktigt spela upp incest, porrsurfande, krigsskador, alkoholism, psykos, depression, arbetslöshet och maktberusning. I utkanten av dramat rör sig två barn, som blir allt sjukare - skär sig, bär plasthandskar för att skydda sig mot allt smutsigt och visar upp sig för pedofiler på nätet - av de vuxnas brist på att vara just vuxna.

Att Norén fortsätter att offra "kvinnan" för dramaturgins skull känns så out of date, men han är i gott sällskap med den yngre generationens dramatikerkollega Peter Birro och hans kvinnobilder i SVT:s dramaserie "Upp till kamp".
Inte vet jag vad Noréns intention med den här pjäsen egentligen är, men om den är densamma som står i pjäsbeskrivningen jag refererat till ovan, så är pjäsen ett totalt misslyckande. Något som inte minst märktes bland genreppublikens skrattsalvor när handlingen var som värst. Efteråt applåderades det pliktskyldigt, men varken mer eller mindre, medan en äldre dam i raden framför mig tittade sig vilset omkring med orden: Är det slut nu?

Det ska bli väldigt intressant att se vad kritikerna säger efter lördagens premiär. Hittills har det varit svårt för dem att dissa ikonen, men kanske är det dags nu.

Filmrecension: Svarta nejlikan, IG

Harald Edelstam, okänd svensk diplomat som räddade många människoliv både i Norge under andra världskriget och efter militärkuppen i Chile 1973 har fått en svensk film, som har premiär på fredag.
Men filmen berättar inte varför UD och svenska regeringen så effektivt suddat ut denne "sentide Raoul Wallenberg" ur historien, utan gör honom till en karlakarl som förälskar sig i en kvinna ur motståndsrörelsen i Chile.
Läs min recension av filmen på www.sourze.se.

TV-läkarens advokates pinsamma tricks

"TV-läkaren", dvs plastkirurg Carl Troilius, 53 år, fick 3 1/2 års fängelse och 180 000 kr i skadestånd för att ha våldtagit en sövd kvinnlig patient.
Den dömdes advokat Mikael Nilsson säger att Troilius är oskyldig och gjorde vad han kunde för att rikta uppmärksamheten mot kvinnans sexliv i stället, för att underminera hennes trovärdighet, säger kvinnans målsägarbiträde Elisabeth Massi-Fritz till Expressen i dag.
Har vi hört den förut? När ska ovidkommande frågor som kvinnors sexliv och klädsel inte längre anses ha med saken att göra i sexbrottsrättegångar?
Domen kommer att överklagas till hovrätten.

Time out, Birro!

Så har jag plågat mig igenom ännu ett avsnitt av DN:s Johans Cronemans älsklingsserie "Upp till kamp".
"Fantastiska kvinnoporträtt" sa nån här på bloggen, när jag efter första avsnittet tyckte att manusförfattaren Peter Birro - i vanlig ordning - glömt bort kvinnorna.
Jo då, de får vara med men på männens villkor, antingen som sångerskan som ger upp för att följa sin FNL-snubbes (som gör vad han kan för att noncha hennes drömmar) politiska ideal, lämnar scenen och så vips ligger han där i den gemensamma sängen med en annan brud. Fantastiskt!
Eller den andra bruden, som pluggat sig upp till läkare, för att till slut ändå sitta och gråta i ambulansen när pundarkillen tagit en överdos. Fantastiskt!

Hur många gånger ska vi behöva se dessa uttjatade skildringar om grabbarnas 60- och 70-tal: Pling, plong på gitarren i en sliten kvart med en halv pava som ända sällskap, eller med en kanyl i armen och en knarkarbrud i sängen. Eller en skäggig politisk agitatör som drömmer om revolutionen på sitt sätt.
Jag håller med Natalia Kazmierska (Expressen 070907) att Birros romantiska "karlakarlakommunism rakt av ratat rödstrumporna, är faktiskt skandal".

Jag sa det efter första avsnittet och jag säger det igen: "Upp till kamp" i Birros nostalgiska tappning framstår i 2000-talets perspektiv som ett sant pekoral som väver vidare på mansmyter av daterat slag. Två veckor framöver kommer jag att ägna måndagkvällarna åt nåt annat.

Filmrecension: En ung Jane Austen, G

Jane Austen, en av 1700-talets största författare och en levande klassiker ändå in i 2000-talet. Flera av hennes humor-ironiska romaner om engelsk borgarklass och deras inre angelägenheter har filmatiserats. Alla tyvärr väldigt romantiska och utan den udd av kritik mot den privata inskränktheten, som ju trots allt gör henne lite farlig och subversiv.
Nu kommer filmen om hennes unga liv kring 20 år och den vågar inte bryta det romantiska perspektivet på Austen. Det är synd! Men om man gillar romantiska rullar med kärleksgnabb, så visst, kolla, för den är välgjord och Anne "Djävulen bär Prada" Hathaway är en utsökt Jane Austen.

Läs hela recensionen på www.sourze.se.

Rättelse

Det var i Aftonbladet i går artikeln om "toppolitiker-möte på bordellen" stod att läsa. Tyvärr har de redan plockat bort den från webben.

Tillägg

Artikeln om toppolitikernas bordellbesök går att läsa i gårdagens Expressen eller på webben.

Toppolitiker-möte på bordellen

Kom ni ihåg vilken debatt det var kring prostitutionen och fotbolls-VM i Tyskland för två år sen? Man befarade att den skulle öka och att traffickingen skulle nå en topp med knullerier i nyriggade sexbås. Nu blev det inte så, enligt mediafacit. Men nu har den tidigare misstänkta verklighetsbeskrivningen besannats i samband med stats- och regeringschefernas toppmöte i Sydney i Australien.
Bordellbesöken ska ha ökat med 300 procent under förra veckans APEC-möte: en "ekonomisk boom", säger Chris Seage, talesman för den lokala bordellbranschens intresseorganisation.
På bordeller som "The Presidential Platter" blev torskarna erbjudna "United Nations", dvs ett gruppknull med kvinnor från olika länder.

Att maktens män gärna sätter på horor vet vi sen gammalt, i Sverige har vi den gamla Geijeraffären med justitieministern inblandad i en bordellhärva t ex. Och att Bryssel har ett redlight district där EU-politker ofta syns är inte heller nån nyhet. Och hur ser egentligen förhållandet ut mellan dagens rättsväsende - där domare de senaste åren påträffats med brallorna nere - och horeriet. Något för "Uppdrag granskning" att reda ut.

Fotnot: APEC-gruppen består av länderna Australien, Brunei, Kanada, Chile, Hongkong, Indonesien, Japan, Sydkorea, Kina, Malaysia, Mexiko, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, Peru, Filipinerna, Ryssland, Taiwan, Singapore, Thailand, USA och Vietnam.

Vad är litteratur?

Debatten kring publiceringen av Maja Lundgrens senaste roman börjar bli intressant som en diskussion om vad litteratur är. Däremot handlar debatten tyvärr inte om innehållet - den manschauvinistiska kulturmaffian i Stockholm - i "Myggor och tigrar". Men om vi håller oss till Vad är litteratur snacket, så avslöjar den en hel del.

I gårdagens SvD visar det sig att merparten av de 15 förlag tidningen pratat med inte skulle publicerat boken. Why? Den numera uttjatatde sjukdiagnosen av författaren som anledning tröskas igen. Ett annat argument är att boken är ett led i "en pågående brutalisering av litteraturen" (säger Lars Grahn, förlagschef på Natur och Kultur). Han är förvånad över att ingen av de namngivna personerna i romanen stämt Lundgren för förtal: "Till slut måste man fråga sig: Hur viktigt är det att ge ut boken, hur viktig är litteraturen - och hur viktigt är det att skydda medborgarna från förtal och kränkningar?"
Med det avslöjar han, som jag ser på saken, att han tycker inte att det är viktigt att diskutera patriarkatets makt inom kultursfären i litterär form. I stället vill han liksom radioteaterchefen Jasenko Selimovic (stoppat en pjäs från att sändas för att den inte i hans mening är trovärdig) förvandla konstnärliga verk till vilka publicistiska alster som helst, där författare som gestaltar en historia i litterär form plötsligt kan räkna med att ställas inför rätta för sin subjektiva framställnings skull.
För mig blir den här förskjutningen i debatten om Lundgrens verk bara ett uttryck för att den mobbing från "kulturmaffian" som hon säger sig vara utsatt för stämmer: Antingen är hon sjuk eller så är det hon som kränker andra, i stället för att som hon hävdar, är den som blir kränkt. Att flertalet av 15 förläggare är överens om den versionen visar bara hur starkt patriarkatet är.

För övrigt säger Kristoffer Leandoer, förläggare på Bonniers (som givit ut romanen) i samma artikel passar att det är: "en jäkligt bra bok och den här typen av böcker kommer det bara bli fler av. Det är lika bra att folk vänjer sig, och för mig är diskussionen om det är roman eller självbiografi helt ointressant".