Perssons politiska passion inget för gnällspikar

Årets antiklimax SVT-dokumentären "Ordförande Persson" börjar ta sig. Del tre var en höjdare av politisk passion, där känslorna och intrigen platsar på en operascen. Det visar att politik, till viss del, fortfarande består av hetta och glöd i det här landet och det tror jag vi ska vara tacksamma för.
Men efter de två första avsnitten började jag misströsta, även om jag tycker gnällspikarna i media gör det lite väl lätt för sig när de vill veta sanningen.
Vadå sanning?
Utan att förfalla åt relativism måste man ändå medge att den ser olika ut, beroende på ur vilket perspektiv den presenteras. Nu är det Perssons sanning vi till stor del får ta del av och den kan naturligtvis krocka med andra inblandades syn på saken.
Den odlade myten - av media och den politiska oppositionen, som många gånger sammanfaller - om Buffel-Persson, tycker jag mer liknar Rättfram-Persson. Det är klart att en och annan tå har smärtat genom åren, men karln talar ur hjärtat. Han känns autentisk och det innebär att en del får man ta med en nypa salt, men hellre det än framcochade politiker, som inte säger ett ord utan att mediaanalysteamet sagt sitt.
Persson visar på sitt genuint oefterhärmeliga sätt att politik är mer än ett jobb: det är en livskamp för det man tror på. Om man i stridens hetta pekar ut "fienden" och känner sig sviken och smått paranoisk är väl inte konstigt. Vi är ju trots allt människor och med perspektiv på det inträffade borde media inse det, i stället för att försöka blåsa liv i det som redan är historia. Om Mona, Paggan, Maggan och Åsbrink känner sig kränkta so what. Det kan inte vara helt obekant för rikets medborgare hur det känns att bli tilltvålad av chefen. Men att utmåla Persson som en buffel, för att han gjorde sitt jobb, är mer än lovligt barnsligt.
Jag ser fram emot måndagens avslutning och hoppas att Persson då kommer att vara ännu mer rättfram i sina omdömen om de forna arbetskamraterna. Hittills har han modigt bidragit med att inte fega ur, utan säga vad han i själva verket tycker.
När hörde vi en politiker göra det senast? Jag bara undrar! Det var ändå han som var "direktören för det hele".

Vad vill Mona Sahlin göra för ökad jämställdhet?

Om man ska tro att fler kvinnor på tunga poster inom politiken driver familjepolitiska frågor - faktum enligt Lena Wängnerud, docent i statskunskap vid Göteborg universitet - för att kunna kombinera arbetsliv och hemmaliv mer jämställt, så kan vi räkna med att (s) nu kommer att kräva att mamma och pappa delar på föräldraförsäkringen.
När Mona förra helgen blev partiets historiskt första partiledare återfinns många kvinnor på ledande positioner inom partiet: Britt Bohlin Olsson leder partiets riksdagsutskott, Marita Ulvskog är partisekreterare, Carin Jämtin toppar i Stockholm, LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin sitter i partiets verkställande utskott och Magdalena Streijffert är ordförande i studentförbundet. Dessutom är EU-kommissionären Margot Wallström partiets populäraste person. (SvD, 070318)

Om dessa kvinnor, som alla på olika sätt kämpat för jämställdheten nu inte börjar driva opinion mot vårdnadsbidrag, skatteavdrag för pigjobb och en jämställdhetsminister, som inte är feminist är den politiska backlashen för jämställdheten ett faktum. Ännu väntar jag på att Mona Sahlin ska berätta vad hon vill göra för att att kvinnor ska få samma möjligheter som män.

Filmrecensioner: Beck, G, The Number 23, G

Nu kan du läsa mina recensioner av två filmer som har premiär på fredag 23 mars på nättidningen Sourze.
Sista (?) Beckfilmen med Peter Haber och Micke Persbrandt som radarparet Beck-Larsson tar sig an serievåldtäkter längs en tunnelbanelinje i Stockholm. De här filmerna är när vi nu kan räkna till sammanlagt 14 till förvirrelse lika varandra. Beck - den svaga länken, som den här heter, skiljer sig inte från de föregående. Man vet vad man får och det duger att slötitta på en söndagkväll på TV, som vi kunnat göra i omgångar de senaste åren. Varken mer eller mindre. Så jag föreslår att du väntar och väljer en annan rulle om du är sugen på bio (t ex Dreamgirls eller FUR - Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus).
I The Number 23 visar Jim "Dum och dummare" Carrey att han är en riktigt bra skådis bortom sin hysteriska filmpersona. Historien är mycket intressant, men tyvärr lyckas inte regissören Joel Schumacher inte förvalta det här intrikata manuset. Synd! Vill man se ett psykologiskt drama med thrillerkrydda, föreslår jag "Parfymen i stället.

Läs mer på www.sourze.se.

Rasism bakom moderat förslag för att stoppa våld mot kvinnor

När Ulf Kristersson, (m), socialborgarråd i Stockholm i dag (SvD, Brännpunkt) går ut och talar om våld mot kvinnor, då blir det en "saga" om vi och dom, dvs att våldet mot kvinnor i huvudsak är ett invandrarproblem och hedersvåldsrelaterat.
Men för att krydda sin framställning tar han brottstatistiken till hjälp som visar på 5 100 till 6 400 fall av misshandel i nära relationer, bara i Stockholms stad under 2005.
Den siffran gör ingen skillnad på vi och dom, som Kristersson gör, och säger heller inget om att de som slår är "fulla, aggressiva och psykiskt labila män" som han hänvisar till.

Våld mot kvinnor sker worldwide och handlar inte främst om att vissa kulturer är mer tillåtande än andra när det gäller att puckla på kvinnor. Våld-makt-sexualitet är tre faktorer som skapar maskulinitet i alla världens länder och det gör det manligt att slå. Det finns hur många undersökningar som helst som de senaste 30 åren visar på ett sådant samband och att då, som Kristerssson, skylla på psykiskt instabilitet hos männen som slår är bara att hålla myten om fina och fula män levande. Att som han föreslår göra en kartläggning av hedersvåldet utan att koppla svenska mäns våld mot kvinnor till en sådan är faktiskt ren och skär rasism. Visst, det är olika uttryck för våld mot kvinnor, men det är lik förbannat våld mot "det andra könet".

Våld mot kvinnor är vanligt förekommande i krig. Inte för att kvinnor ingår i det beväpnade motståndet i någon större utsträckning, utan för att förnedra fienderna bland männen, visa att han inte har kontroll, dvs avsaknad av makt. En man som slår sin kvinna gör det av samma anledning, för att han känner att makten är i fara. Han vill statuera exempel, visa vem som bestämmer, vem som tar det han vill ha och slår sig till det han inte får. För honom är kvinnan inte en jämställd individ, utan bara ett objekt som finns till för att tillfredsställa hans olika behov. Hon är hans. Där råder ingen skillnad mellan svenska mäns våld mot kvinnor och det sk hedersrelaterade våldet, förutom att det i det senare fallet sker oförblomerat som en självklar rättighet. I Sverige har vi en officiell agenda som talar emot ett sånt manligt beteende, så männen skyller på att de har alkoholproblem eller mår psykiskt dåligt. Och Kristersson och många med honom går på det och blundar för att många män slår utan att vara vare sig fulla eller psykon. De slår för att de är män och för att en viss typ av manligheten ger dom rätt att göra det.

En superfeminist i Stockholms stadshus

I skuggan av att Mona Sahlins utnämnandes till ny partiledare - den första kvinnan på 118 år - för (s) tar en superfeminist plats som ny disktriktsordförande för (v) i Stockholm. Marianne Eriksson, som huserat i EU-parlamentet sen 1995 satte våld mot kvinnor på Europakartan under sin tid i utskottet för kvinnors rättigheter. Förutom det betänkandet, som fick stor uppmärksamhet var hon även ansvarig för ett annat om jämställdhetsarbetet genom EU:s institutioner.
Tillsammans med Carin Jämtin (s) ordförande i Stockholm hoppas jag att hon nu jobbar på att det händer nåt på de områdena i Sveriges huvudstad. Lyckades hon tränga igenom bruset i EU, borde det vara en småkaka att väcka opinionen i Stockholm och visa i realpolitik vad det innebär att verkligen sätta våld mot kvinnor på agendan och inte som regeringsdrottningen Maud Olofsson snacka om en satsning som vi inte sett så mycket av, jämfört med förslaget om att låta kvinnor med pengar (och män) betala för att låta en annan kvinna ta hand om det egna "skitjobbet" på hemmaplan. Hur ska man annars tolka det, när de i stället väljer att syssla med "viktigare" saker på jobbet.
Näh, fram för åtgärder för jämställdhet som är värda namnet och inte sånt som i själva verket motverkar densamma mellan könen. Det borde Carin och Marianne satsa på, nu när moddarna redan är ute och fiskar kvinnoröster inför nästa val.