Jenny Beltran, Jesús Alcalà och patriarkaljuridik

Hovrättsdomen mot Tito Beltran på 2,5 år för utnyttjande av underårig, våldtäkt och övergrepp i rättssak följs av en osmaklig presskonferens (se webbTV-inslag på Expressen.se) där Beltrans hustru, Jenny gör en snyftare och utnyttjar de egna barnen, som inte får pussa pappa godnatt, för att plocka poäng hos TV-tittarna. Att mediahistorien i själva verket handlar om den dom, som bl a visar att Tito Beltran utnyttjat ett annat barn sexuellt gör att media, när det väljer att publicera fru Beltrans syn på saken, rent manipulativ.
Att Jenny Beltran dessutom pekar på att hela historien är en rättsskandal och att hon inte längre litar på det svenska rättsväsendet hör till saken och i det fallet blir hon och hennes man Tito Beltran återigen livligt påhejade av den tidigare bedrägeridömde juristen och journalisten Jesús Alcàla.

I sitt andra debattinlägg på Newsmill, den här gången efter hovrättens dom mot Beltran, visar Alcàla med all önskvärd tydlighet upp en rättssyn som han delar med många andra, som starkt ifrågasätter juridiken som ett uttryck för en processinriktad verksamhet som förändras i takt med samhälleliga värderingar. I Alcàlas värld tycks juridikens vara en oomkullrunkelig objektiv praktik utanför tidens och ideologiers påverkan. Med en sån juridiksyn kan i stort sett sexualbrott aldrig bevisas, då de oftast sker utan insyn och därmed saknar den bevisföring, som han och hans gelikar kräver för att dom ska falla.

För mig är Alcàlas uppfattning ett solklart bevis på en patriarkal syn på rättvisa i fråga om sexualbrott, då den till stor del går ut på att misstänkliggöra brottsoffret; i Tito Beltrans fall, det sexuellt utnyttjade barnet (eller snarare barnets morsa) och den våldtagna barnflickan (och de kändisar som valt att tro på henne). Att läsa Alcàlas senaste inlägg i Beltran-fallet ger en tydlig gestaltnig av detta och det utspelas alltid i samma misogyna scenario, vilket ständigt återupprepas från försvarssidan i liknande fall. Patriarkaljuridik av gammalt välbeprövat märke mao.

Varumärket Liza Marklund kan dölja en LeRoy skandal

Jag kan inte släppa den påstådda bluffen kring Liza Marklunds försäljningssuccéer (se blogginlägget 080929). Läste senast Ramona Franssons artikel "Den sanna historien om Stiftelsen Paradiset" på sourze.se.

Jag kommer att tänka på skandalen kring den amerikanska litterära författarpsedonymen JT LeRoy för några år sen. Boken "Sarah" från 1999 (i svensk översättning 2003) utgav sig för att vara i stor utsträckning självbiografisk och det var det som fick recensenterna att gå igång. Lovorden haglade bland de svenska; om en ung pojkes liv som truckerhora (klädd i kvinnokläder) på lastbilsparkeringar i den amerikanska södern. Boken sa sig alltså vara en delvis självupplevd skildring av en ung killes kamp mot en hård mamma, i en amerikansk religös fanatismkontext uppblandad med sprit och droger.

Margareta Hall i Veckorevyn utnämnde den till en av det årets viktigaste böcker.
Jonas Thente i DN gjorde den till en: "rejäl kultroman... men inte av den kalkylerande sort som kränger populärkulturell identifikation i massupplaga till 'unga vuxna' ... följer snarare ett ädlare och mer givande uppdrag..."
Emma Gray i Expressen skrev att LeRoys historia "betyder mycket för trasiga ungdomar i liknande situationer och han får dagligen hundratals mejl från läsare. 'Jag får mejl från människor som känner att de fått ett språk att klä sina känslor med. Jag är oerhört tacksam för att jag kunnat ge det till dem'."

Några år senare visade det sig att den sk viktiga boken bara var ett påhitt av två smarta syskon (om jag minns rätt), som kalkylerat hur de genom att bluffa misär skulle göra sig rika som författare. Uträkningen visade sig bli just den smashhit och moneymakermachine de hoppats på, tills det hela avslöjades. För när sanningen visade sig vara båg stendog författarduon i ett slag och i dag minns jag hur jag själv köpte påhittet som autencitet med en känsla av blekrosa genans.

Men tänk om det är samma sak, som även Liza Marklund har utsatt sin stora läsekrets för. Om hon tillsammans med Mia Eriksson, som författarparet i USA, suttit på kammaren och räknat ut hur de genom en serie sk autentiskt självupplevda böcker om en förföljd och misshandlad kvinna skulle kunna kamma hem största möjliga ekonomiska avkastning.

För några år sen valsade den amerikanska LeRoy-storyn även i svenska medier, men hittills har en eventuellt motsvarande svensk Liza Marklund skandal i jätteformat inte väckt några medier till liv. Och det trots att en bok, Elisabeth Hermons och Stefan Lundströms "Vingklippt" om Liza Marklund och Mia Erikssons fejk redan publicerats och Monica Antonssons "Mia, sanningen bakom Gömda" kommer ut i december. Strange!

Kvinnomisshandel skapar manlighet

Det ryktas att Leif GW Persson är hustrumisshandlare (se Unni Drougges blogg) och att Katarina Wennstam i sin senaste bok "Dödergök" är en undertryckt sanning - den om polismäns våld mot kvinnor - på spåren.

Persson, är en man, som i mina ögon hyser ett djupt människoförakt, en cynisk livshållning och grandios självuppfattning. Sådana finns det gott om världen och det är inte sällsynt att de når en slags kultstatus, som Persson med sin medverkan i TV3:s "Efterlyst" tydligen uppnått bland en del av förortskidsen som hamnat på kant med samhället, åtminstone om man ska tro en del medias syn på saken.

Att sprida rykten är sannerligen inte nån tjusig verksamhet och som sagt Drougge talar i egen sak. Det ska man vara klar över när hon ger detta måhända infama rykte vingar. Men låt oss skita i om Persson är det ena eller andra, för det vet vi som inte var med någonting om, utan snarare se honom som en imaginär symbol för det kvinnoförakt som ligger implicit i en mansroll som den Persson,representerar, enligt mig: En hårdkokt jävel som mest ägnat sig åt livets baksida, om än mest i teoretisk och skapad bemärkelse; som professor i kriminologi och kriminalförfattare i hans fall.
I en av hans senare kriminalromaner (kanske rent av den senaste, jag har bara tagit del av recensioner och kringartiklar om den) ger han ett porträtt av en snut, som äger de karaktärsdrag jag förväxlar med hans egna: En lirare som naturligtvis har problem med det andra könet och väljer att hantera det med en överdos av misogyni. Att smockan hänger i luften och att den är riktad mot det motsatta könet, brukar vara en av utvägarna för att känna sig bättre. En snabbkurs i patriarkal livsåskådning skulle man kunna säga.

Läs, lär och bilda dig en egen uppfattning om en manlighet, som för närvarande är satt under lupp.