Fröken Sverige down and out

Linköpings kommun vill inte arrangera årets Fröken Sverige (Expressen, 070214). Anledningen är oviss, men det är glädjande att de bojkottar att brudar ska trippa omkring i bikini och högklackat för att bedömmas av en jury. För vadå?
Stripkopplingen är inte långt borta.

ohanna Lind Clausen, som korades till Fröken Sverige 1993, säger till tidningen, att i dag hade hon aldrig ställt upp i tävlingen.
Det duger inte, tycker hon, att representera Sverige på såna meriter som hur man tar sig ut i baddräkt.
I USA har man som bekant haft den urvalsprincipen, men så har man ju också fått svårt att hålla vissa missar borta från barhäng och andra för missar olämpliga beteenden.
Näh, lägg ner "gubbslemmet", som några konstnärsbrudar så illustrativt kuppkallade speklaket för när de oinbjudna dök upp på scenen med en banderoll med det ordet bland alla högklackade bikinibrudaren för några år sen.

Läs även bloggarna: "Miss Universum makeover", 070117 och "Donald Trum med rätt att bestämma vad en riktig kvinna är", 061218)

I garderoben sker inga förändringar

Det finns många som befinner sig i garderoben, som vi förr trodde att bara homosar som inte kommit ut befann sig i. Stigmatisering, kallar hororna det, men vägrar att komma ut och göra nåt åt saken. Kanske för att torskarna - deras födkrokar - sitter i ett ännu mörkare hörn av det instängda utrymmet. Ändå finns det några få som vågar ta upp kampen, mot samhällets fördömmande, som de ser det. Men alla andra vägrar och låter Rosinha Sambo gå själv längs horornas Golgata.

Jag vill inte att mina nära och kära ska drabbas, säger Isabella Lund, som i går fick tala ut i Expressen under anonymitetsskydd. Vi är rädda för att de sociala myndigheterna tar barnen ifrån oss, säger Sunny, en strippa, tidigare med egen klubb på nättidningen Sourze.

Andra, tidigare stigmatiserade och rejält nedtystade grupper: sexövergreppade, misshandlade och våldtagna kvinnor har valt öppenhetens väg, med allt vad det innebär av omgivningens tisslande, tasslande och fördömmande av typen; det är inte ens fel...

Nu senast har Malin Mellstam, som har skyddad identitet efter att exet misshandlat henne och som pga av det tvingats flytta runt i tre år, kommit ut ur garderoben. Efter sommarens sju mord på kvinnor i Västsverige i somras bestämde hon sig för att nu får det vara nog. I stället för att passivt kura i garderoben klev hon ut och började agera för att fler kvinnor ska våga anmäla. Genom uppropet Hjärtslaget vill hon stötta kvinnor och skapa debatt. En mejlbank startas inom kor, dit kvinnor kan vända sig.
I tisdags körde det hela igång och resultatet kommer att tillkännages senare under en manifestation på Lorensbergsteatern i Göteborg. Redan har politiker som kommunstyrelsens Göran Johansson och kändisar som Ingvar Oldsberg (kommer vara konfrencier vid manifestationen), Claes Eriksson, Unni Drougge, David Lega, Lotta Engberg och Katarina Wennstam gått med.
"Jag vägrar att gömma mig mer. Nu tänker jag stå upp för det jag tror på" säger Malin. (Metro, 070214)

Precis som Rosinha Sambo var exet polis. Medan Rosinhas polis har friats för misshandel och koppleri (läs bloggarna: "Horan och rättvisan: 0-1, 070128, "Horan utan juridiskt ombud", 070131 och "Horan och rättvisan: 0-2", 070208) fälldes Malins snut för misshandel i både tingsrätten och hovrätten. MEN HAN FICK ARBETA KVAR SOM POLIS!!!

Var fjärde minut blir en kvinna misshandlad i det här landet, som elegant brukar kalla sig världens mest jämställda (min anmärkning), vilket innebär att vi alla känner någon eller känner till någon som blivit misshandlad, enligt Malin.
Under manifestationen kommer kvinnor gå fram på scenen och säga namn, ålder och yrke, för att visa att de misshandlade kvinnorna finns i alla generationer och samhällsskikt. Dessutom är tanken att avdramatisera skuld, skam och förutfattade meningar.
Malin vill dessutom påverka regeringen och hon hävdar att justitiedepartementet måste lägga in en högre växel och prioritera kvinnors säkerhet. "Utan Kvinnojourernas insats skulle vi ha en betydligt högre självmordsstatistik i Sverige i dag", menar hon. (Nättidningen Drivkraft, www.drivkraft.org, 061218)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Vill man förändra något, kan man inte gömma sig, hur jobbigt det än är att stå upp för det man tror på. Det gäller även horornas sak.

Sexism bland näringslivets guldgossar

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: De mest antifeministiska männen i de här landet återfinns i näringslivets styrelserum. Ekonomihistorikern och professorn i kvinnohistoria, Anita Göransson har i sin forskning visat det gång på gång. Senast i rapporten "Maktens kön, kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet", som gjorts av en forskargrupp vid Göteborgs universitet (DN, Debatt, 070129).

Att dessa omoderna och patriarkala män inte hänger med sin tid manifesteras gång på gång, t ex vid senaste vd tillsättningen inom Kinnevikskoncernen. För vad är annars förklaringen till att styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar tycker att Mia Brunell, som har ersatt Vigo Carlund är värd 2 miljoner mindre i lön? Medan han fick 7,5 miljoner får hon nöja sig med 5,5 miljoner per år. Manlighetsbonus skulle man kunna säga. Medan USA har 45 procent kvinnor i maktens toppskikt, återfinns bara 29 procent kvinnor på motsvarande positioner i Sverige och näringslivet är värst, där gubbligan är näst intill totalt dominerande. En anledning sägs vara den långa mammaledigheten, vilket gör att Expressens ledarredation idag återigen lobbar för en individualiserad föräldraförsäkring.

Reinfeldt vägrar att införa varannan damernas i styrelserummet, något som Stödstrumporna inför valet 1994 tvingade de politiska partierna att göra, genom att varva sina partilistor. Dessutom har alliansen dragit tillbaka s-regeringens mål om hälften damernas bland statliga toppchefer.
Mona Sahlin drev på sin tid krav på näringslivet när det gällde att släppa in kvinnorna. Dags att damma av retoriken och utpeka alliansbröderna som de sexistiska män de i själva verket är.

Så vinner sossarna valet 2010

Sen Göran Persson klev av på valnatten förra hösten har sossarna sovit törnrosasömn. Sossegubbarna gjorde ett försök att dissa Mona, när de andra damerna tackade nej till partiledarposten efter Persson. Hon var lat, slarvig och gud vet vad. Ynkligt och rent larv, men den här gången gick det inte att försöka dra en "Toblerone" (läs: få henne på fall för nåt småttigt).
Den här gången kan inget stoppa Mona - hoppas jag - och när hon vaknar upp ur törnrosasömnen i mitten av mars, då kommer det att bli tydligt att det inte bara är Persson som fått kliva åt sidan, utan hela gubbväldet tycks ha vält över bord med honom.

Är det nån som har sett eller hört nåt från Nuder, Bodström, Östros - som var så på inför valet - på senaste? De har liksom tystnat när husse försvann. Däremot är det mer och mer av Karin, Vanja, Ulrica och Margot. Och jag tror det kommer bli ännu tydligare när Mona tar över på allvar. Alliansbröderna Reinfeldt, Borg, Bildt, Littorin, Björklund och Hägglund kommer att få det svettigt om öronen framöver. Deras antifeministiska agenda kommer att hamna i fokus, för sossesyrrornas angrepp.

Och vips kommer vi se att se hur ett nytt feministiskt initiativ kliver fram mitt framför våra svenska ögon, utan att vi ens lade en röst på dem när det begav sig och jag kommer att gilla det hela vägen fram till nästa valurna 2010. För det är så sossarna, eller kanske ska man döpa om det gamla patriarkala partiet till sossorna, som Expressen gör i dagens tidning, kommer att vinna valet 2010.
Kom ihåg var ni läste det först.

Fotbolls-VM och hororna som försvann

Inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 pågick en upphettad debatt i Sverige om den ökade prostitution och trafficking som evenemanget skulle leda till. Det befarades att ca 40 000 kvinnor skulle ingå i hor- och traffickinghandeln. En jättebordell med plats för 650 torskar skulle slå upp sina dörrar i närheten av arenan och de beramade knullbåsen skulle ställas på plats. Jämo Claes Borgström tryfferade debatten med att svenska män borde bojkotta fotbolls-VM för att markera att vi i Sverige är emot sexslavhandel. En mängd debattörer, feminister och andra, diskuterade livligt saken i media under någon månad. Jag var själv en av dem (se arkivet: "Män flyr sitt ansvar", SvD, 060408), en annan var Louise Persson, prostitutionsförespråkare med egen hemsida och blogg (www.louisep.com).

I hennes blogg "Myten om traffickingexplosionen - det bidde en tummetott" (070214) kan man läsa vad som hänt sen dess i frågan.
EU:s Multidisciplinary Group on Organised Crime har nyligen givit ut två rapporter i saken. De visar att de befarade 40 000 horor som skulle ingå i sexslavhandeln runt fotbolls-VM i själva verket är 5 (fyra kvinnor och en man), som man funnit kan tilläggas.
I Sida-rapporten "Trafficking in Human beings and the 2006 worldcup in Germany", som kom i september 2006 uppges att 1000 horor är inblandade i trafficking i Tyskland per år.

Var kommer då siffran 40 000 från, som utifrån EU- och Sidarapporten inte tycks ha någon verklighetsförankring. Enligt Louise Persson var det den tyska organisationen Frauerat, det Tyska Kvinnorådet, som i en kampanj inför fotbolls-VM hävdade att så många kvinnor skulle komma att utsättas för trafficking, pga av ökad efterfrågan av horor i samband med matcherna.

Var Frauerat fick den siffran ifrån skulle jag bra gärna vilja veta.

Filmrecensioner: Dreamgirls, VG, Little Children, IG

Förra veckan var jag och såg den smått underbara Dreamgirls med Jennifer Hudson. Om inte hon blir ny R&B-stjärna så är det nåt som inte klickat som det ska. Vicken pipa den bruden har, hon sjunger definitivt i kapp med Carolas stormvind, så håll i hatten när du går och kollar den här rullen, som jag verkligen rekommenderar. Men så är jag ju ett stort fan av 60-tals soul också.
Snacka om stil. Allt var ju så snyggt på den tiden och det är den här filmen också. Musikens groove, klädernas perfekta passform, bilarnas blanka yta. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

Det kan jag tyvärr inte påstå att man gör av Little Children, som jag efter att ha bläddrat i förlagan - Tom Perrottas roman "Som små barn" - tror skulle kunnat blivit riktigt bra om det behållt hans attityd i filmen. Men icke. Den här filmen är inte värd att kasta bort en knapp hundring på.

Vill du läsa mer om vad jag tycker om de här filmerna, så ligger mina recensioner ute på Sourze. (www.sourze.se) nu.

K G Hammar om äktenskapet som förmynderi

Inom feministisk forskning har medeltida abedissor och andra nunnor, som Hildegard av Bingen och vår egen heliga Birgitta setts som ovanligt jämställda kvinnor i ett i övrigt ojämställt samhällsklimat. Nu visar Catharina Andersson i sin avhandling "Kloster och aristokrati, Nunnor, munkar och gåvor i det svenska samhället till 1300-talets mitt" (Historiska institutionen, Göteborgs universitet) att det bara är en myt. Avhandlingen bygger på genusteori och gåvoteori. Den senare utgår från gåvors och gengåvors relationsskapande och relationsförstärkande betydelse. Aristokraterna ägnade sig åt att denna verksamhet och det var inte prylar i största allmänhet som de skänkte till kyrkan - en del av samhällets maktssfär - utan det var sina egna döttrar.
Traditionellt har det setts som ett billigare alternativ till äktenskap, men Andersson menar att det snarare handlar om att öka den egna soiala statusen och prestigen.

På grund av kvinnors underordning (läs: mindre värde) så var det främst flickor som skänktes. Pappa, förmyndaren lämnade mao över dottern till klostrets ledning och inte som i det mer vanliga fallet till en förmyndande make. Klosterlivet innebar alltså inte större frihet för den unga kvinnan, som feministisk teori hittills hävdat.

K G Hammar, fd ärkebiskop (1997-2006)avslutar sin recension (DN, 070212) med den den subversiva slutsatsen: "Och den som tagit del av den högljudda diskussionen på temat ´bevara äktenskapet!´ läser boken med ett leende. Bevara vad? Forna tiders förmynderi?"

Violettas fans vill upprätta horan

Kanske den mest intressanta prostitutionsdebatten för tillfället pågår inom operakritiken. Medan den står och trampar vatten i madonna-hora träsket i samhället i övrigt, händer något gränsöverskridande bland dessa operafans.

Verdis klassisker La traviata har den senaste månaden haft premiär i Stockholm och nu i dagarna i Göteborg. Själv såg jag Kaspar Bech Holtens version i Stockholm, utan att röras till tårar av den dödsdömda kärleken mellan horan Violetta och Alfredo. Mitt sällskap däremot grät med de två turturduvorna, medan jag kände mig kall inför historien som den gestaltades. Jag skrev om det där i bloggen "Varför måste alla kvinnor dö på Operan?", 070123 och menar att storyn inte funkar längre, pga att något har förändrats i vår syn på kärlek sen 1800-talet. Men redan då var Verdi tvungen att placera historien ett århundrade tidigare, för att det inte skulle väcka för mycket anstöt i publiken: En man av folket blir kär i en hora, kommer aldrig på fråga. Att operan i själva verket byggde på den verkliga och av författaren Dumas djupt älskade Kameliadamens - horans - tragiska och alltför tidiga bortgång fick liksom inte skina igenom.

Det lustiga är att operakonstens hantverkare fortfarande vill mörka verkligheten, men nu är det kritikerkåren i allmänhetens tjänst som säger ifrån. Om La Traviata ska ha något på en operascen att göra i dag måste operan våga svara på frågan: Varför lämnar Violetta Alfreda? menar Martin Nyström (DN, 070212)och fortsätter: "Kan hon överhuvudtaget förstås som en modern kvinna?"

Egentligen handlar det om en scen, vilken operan i sin moderna gestaltning tycks stå och falla med och det är duetten mellan Violetta och Alfredos far, Germont. Det är nämligen farsgubben som söker upp Violetta och tvingar henne att lämna sonen för familjens bästa och hon viker sig. Nyström tycker att Bech Holten i denna scen blir "överaskande räddhågsen och lättköpt" när det räcker med att Germont hötter med bibeln så är Violetta beredd att ge upp kärleken. David Radoks lösning i Göteborg får ännu sämre betyg av Nyström: "Radok har bestämt sig för att denna sen är likt en djuphavsklocka som sänks ner i det förflutna. En återställare av all ursprunglig ordning: man är det man är. [...]kvävande abstrakt."

Och Nyström är inte ensam i sin kritik, även om han går längst i att nyansera spelet kring de otidsenliga könsrollerna på scenen. I SvD, Expressen och i P1:s Kulturnytt har man också gjort tummen ner. Vem kunde tro att den just nu mest brännande debatten om gränsen mellan den fina och den fula flickan - hora-madonna komplexet - skulle ske bland landets operakritiker? Inte ens denna stockkonservativa konstform visar det sig verkar i en hermetisk bubbla vid sidan av de frågor som samtiden ställer.

Torskarna är som vicka goa gubbar som helst

Jag har i två bloggar på senaste ("Sexövergreppade barn och skamfyllda horor", 070207 och "De lyckliga hororna och horstigmat", 070210)diskuterat horor och torskar, skam och stigma med en 45-årig anonym eskortbrud, som kallar sig Isabella Lund.
På hennes egen hemsida (www.sensuellqkonsulent.wordpress.com) - den vackraste jag sett på nätet - skriver hon i sin blogg i dag om torskar. Hon vill inte kalla dem så och heller inte sex- eller könsköpare, utan hon väljer att kalla dem klienter. Isabella jämför torskarna med dem som går till en terapeut eller massör. Följdriktigt ser hon inte heller sig själv som hora, utan en "Sensuell Qvinnlig Konsult".

Det är viktigt vilka ord vi använder för att beteckna aktiviteter, människor och ting i vår omvärld, som Isabella så riktigt påpekar i sin blogg. Men nu är ju orden inte något man själv bestämmer över, utan de används som tecken i en gemensam överenskommelse med andra. Att horor vill kalla sig sexsäljare för att det är aktivt och inte objektifierande och något man är, kan man kanske gå med på ur horperspektivet, men nu är det gudbevars inte bara hon som bestämmer hur hon uppfattas. Vi blir till lika mycket genom vår egen uppfattning som genom andra, så därför funkar det inte om horan kallar sig sexsäljare, sensuell qvinnlig konsult eller vad hon nu tycker passar på det hon sysslar med, om omvärlden lika fullt ser henne som en hora.

Samma sak gäller torsken, som Isabella vill kalla klient. Visst, det är väl helt ok, men det funkar bara i deras psedovärld vid sidan av den gemensamma värld där synen på det de sysslar med är en annan. För att förändra det synsättet - som ju hororna och torskarna så gärna vill, men inte vågar stå upp för - måste majoritetssamhället gå med på deras definition. Frågan är om den viljan finns.

Isabella hänvisar i sitt resonemang kring stigmatiseringen av torsken till Don Kulick, professor i antropologi och fd svensk queerking vid Stockholms universitet, numera utflyttad till New York University. Kulick hävdar i en artikel ("Tänk på vad det ni gör kan göra!", 2005:5)på Lafas (Landstinget förebygger aids)hemsida att den svenska prostitutionsdiskursen patologiserar torsken. Där har Kulick fel, kvinnorörelsen har i åratal utifrån forskning visat att torsken, liksom kvinnomisshandlararen inte är en sjuk kille, utan kan vara din bror,vän, granne eller arbetskamrat. Eller som Isabella skriver "De är vanliga goa män..."

Jag håller med Isabella om att det är dags att lyfta fram dessa män i ljuset. Varför går de till horor om de är gifta, sambo eller har en flickvän? Kulick tycker sig veta svaret: Han menar att det handlar om två olika saker, nämligen sex eller kärlek. För honom är det centralt att dessa inte blandas ihop. Är det där den normativa synen och hora-torsk relationen skiljer sig åt? Den normativa synen, den vi på nåt teoretiskt vis är överens om i samhället, visar sig inte hålla i praktiken, då män och en del kvinnor tar sig friheten att ha både älskarinnor/älskare och gå till horor eftersom det inte har nåt med riktig kärlek att göra. Ändå håller vi så krampaktigt i det normativa som säger att kärlek och sex hör ihop och förfasar oss varje gång en ny familjefar tas på bar gärning med brallorna nere.

Dags att vakna upp!

ps

Förövrigt säger Lindex i sina nya annonskampanj som regnar ner över Stockholms gator att de gillar alla sorters boops.
Tänk om det skulle leda till att Bingo "Bongo" Rimer och hans omoderna grabbtidningspolare måste packa ihop och stänga sina bimbobutiker.
In my dreams, har det redan hänt.

It´s raining boops hallelulja...

Vad är det som händer med brösten den här vintern? Jo, silikonimplantats melonerna är definitivt på väg ut och då talar jag inte om det tragiska dödsbudet om the queen of the boops, Anna Nicole Smith, som fick män att åka i diket när hon visade upp dem på billboards här uppe i det smällkalla Norden 1993.

Nej, det här är nåt annat än queerteori om fula flickor och horor som förebilder - som visar bröst och vad de vill - och vägen till sexuell frigörelse för kvinnor. I stället för att klä av sig tycks det, som Victoria Silvstedt gör i annonskampanjen för Sisters, vara dags för smarta brudar att klä på sig. Och när t om utvikningsbruden-dokusåpaliveknullaren-bimbon Carolina Gynning inte bara nöjer sig med att knäppa knapparna över bysten utan t om opererar bort implantaten, som ett statement för att nu får det vara slut på det där larvet (dokumenterat av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin som konst, vilket även konstnären Carolina Gynning tänker använda operationen som) då är det definitivt nåt nytt på gång.

Kanske är det på allvar dags att begrava queerteorins sunkiga kvinnosyn och leta efter det nya feministiska avantgardet bland bimbobrudarna som kommit ut på andra sidan. Jag menar som Silvstedt uttrycker det: "Jag är trött på att vika ut mig. Been there, done that". (Expressen, 070210) Kanske för att hon insett, det som inte porr- och prostitutionsälskarna gjort, att det där med att spela på sexualiteten (läs: den manliga) kommer alltid vara en återvändsgränd för kvinnor som tror på riktig frigörelse.

På Elisabeth Ohlson Wallins bild av Carolina Gynning sitter hon i en sjukhussäng som ett modernt helgon i Marilyn Monroe frisyr med sina blodiga silikonimplantat i händerna, som en offergåva till den manliga sexualitetens normerande syn på kvinnokroppen. Hennes bröst är sönderskurna och bär spår av ingreppet.
"Jag tänker mycket i historiska och religiösa symboler och tilltalas mycket av barocken och 1600-talet. Jag har tittat mycket på kvinnliga helgonbilder och många blir stympade så det finns en bra symbolik. Lucia fick sina ögon utpetade och Agata från Sicilien fick sina bröst avhuggna." säger Elisabeth själv om bilden. (SvD, 070211)

Själv ser jag två andra bilder framför mig - den ena snarlik den andra - och det är bilderna av Marilyn Monroes och Anna Nicole Smiths död. Båda dog alldeles för unga i ensamhet, som en följd av en sexuell exploatering som låg långt bortom de kvinnor de en gång var. Två av 1900-talets stora sexikoner, den senare inspirerad av den tidigare. Smith bodde t om i Marilyns hus på Fifth Helena drive i Los Angeles. Nu är de döda. Frid över deras minnen. Låt oss med Anna Nicoles död, en gång för alla begrava myten om Marilyn Monroe som 1900-talets största sexsymbol och kvinnoideal och minnas henne som det moderna helgon hon förvandlats till, dvs ett offer på den manliga sexualitetens altare. Dvs inget för brudar som vill utforska och försöka leva med en egen sexualitet.

Först då kommer kvinnors sexualitet bli ett revolutionärt projekt, men dit tycks vägen lång, även om Gynnings statement är ett ljus i mörkret.