Liza Marklund anklagas igen för historieförfalskning i ny bok

Det senaste året har Liza Marklund flera gånger ifågasatts angående hennes engagemang för misshandlade kvinnor: Är det sant eller mest ett marknadsföringstricks?
Nu senast - veckan som gått - är det flera kvinnliga författarkollegor - bl a Katarina Wennstam, som skrivit flera uppmärksammade böcker om våldtäkt - som i en debattartikel hävdar att Marklund sviker misshandlade kvinnor (se bloggen nedan).

Men redan tidigare i år kom Elisabeth Hermons bok "Vingklippt" på Blue Publishing förlag, där Hermon anklagar Marklund för att ha ljugit ihop en story i Expressen 1992, som hon sen gjorde fiktion av i böckerna "Paradiset" (blev även film av Colin Nutley) och "Asyl".

Nu kommer ytterligare en bok (ges ut i december) i fallet Liza Marklund på Blue Publishing förlag; "Mia - Sanningen om Gömda" av Monica Antonsson. I den anklagas Marklund på nytt för att fara med osanning. På förlagets hemsida kan man om boken läsa att: Mia Eriksson (kvinnan som tvingades gömma sig undan sin brutale man), som tillsammans med Marklund skrev "Gömda" och "Asyl" och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara. Hennes man var inte norrlänning utan en chilenare som dömdes till fängelse efter ett mordförsök på Mias fd fästman. När Mias chilenske man frigavs flydde familjen. (Det var alltså inte Mia som tvingades fly Sverige pga av en brutal man, som böckerna gjort gällande, min anm.)Om någon var jagad så var det han och inte Mia. Hon och barnen behövde aldrig gömma sig.

I den sista kommentaren 080827 till mitt blogginlägg "Lever Liza Marklund på en bluff?", skriver "Anonym" efter att precis ha läst "Asyl" att "delar av boken känns otrovärdig". Vidare skriver hon: "Paradiset läste jag efter Gömda och ställde mig frågande till hur en fiction bok kunde väva in karaktären Mia från en sann historia...När Paradis ala Evigheten ala Trossen historien upprepas i Asyl känns den mer som fiction än sann berättelse. Jag ställer mej frågande till dom som skriver såkallade sann berättelser (många självbiografier bygger naturligtvis på sanning, men under de senaste 10-15 åren har en luktrativ marknad för tragiska "överlevnadshistorier" vuxit fram, där ren sanning är mindre viktig än sensationellt innehåll), där syftet uteslutande verkar vara ekonomisk vinning."

Och det är just känslan av att allt handlar om stålar - inte misshandlade kvinnor, som hon gjort sig rik på - jag får när Marklund nu väljer en dömd kvinnomisshandlare till litterär agent.

Om det som Monica Antonsson skriver i sin bok stämmer är det naturligtis rent sensationella uppgifter och jag hoppas verkligen att media inte är lika flata den här gången när det gäller granskningen av Marklund, som de var i samband med att Hermons bok kom. Eller ska media ännu en gång skydda en kollega, som misstänks för att fabricera lögnaktig journalistik och sen blanda ihop verklighetens fakta med bästsäljande fictionshistorier.

Jag väntar med spänning på att drevet ska gå. Hoppas bara att det inte är lika förgäves som förra gången.

När det gäller storyn kring Hermons bok "Vingklippt", se mina tidigare blogginlägg: "Lever Liza Marklund på en bluff", 080223, "Varför tiger media om anklagelserna mot Liza Marklund?", 080227 och "Liza Marklund höjd över alla misstankar, eller...?", 080319

Liza Marklund och "en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra"

Liza Marklunds har anlitat en ny agent för sina böcker. Det har fått flera kvinnliga författarkollegor att reagera, eftersom hon valt den tidigare dömde kvinnomisshandlaren Niclas Salomonsson för uppdraget. I veckan gick Camilla Läckberg, Denise Rudberg, Katarina Wennstam, Maria Sveland m fl ut i en debattartikel i Aftonbladet och anklagade Marklund för att hon sviker misshandlade kvinnor genom att liera sig med Salomonsson, som enligt den av Salomonssson misshandlade Unni Drougge knappast förändrat sitt beteende, vilket man detaljerat kan följa i hennes senaste bok "Boven i mitt drama kallas kärlek".

Att Marklund som byggt sin karriär på att i flera böcker, artiklar och TV-reportage skriva om en kvinna, som likt Drougge, blev utsatt för kvinnomisshandel, gör naturligtvis att hon förlorar sin trovärdighet som talesperson för misshandlade kvinnor, vilket debattförfattarna gör rätt i att uppmärksamma. Men att som artikelförfattarna tro att Marklund gått på myten och perspektivförskjutningen om kvinnomisshandlaren, som ett missförstått offer i stället för en brottsling är föga troligt. Jag skulle snarare säga att Marklund pantsätter sitt symboliska kapital som den som driver utsatta kvinnors sak, för snabba cash. Dessutom är Salomonsson nära knuten till Piratförlaget, som Marklund är delägare i och i stället för att kapa alla band med kvinnomisshandlaren Salomonsson redan för ett år sen när historien vecklades ut offentligt, teg hon, medan flera författare lämnade Salomonsson pga att han dömts för kvinnomisshandel. Redan där avslöjade Marklund och resten av Salomonssons försvarare (samtliga knutna till Piratförlaget) att i valet mellan att ta ställning för den misshandlade kvinnan eller han som misshandlat henne valde de kvinnomisshandlaren. Men de nöjer sig inte med det, utan på klassiskt patriarkalt manér skjuter de över skulden på offret. I media har Piratförlagets; Jan Guillou, hustru Ann-Marie Skarp, Leif GW Persson och co hoppat på Drougge som en som driver förtalskampanj och i själva verket är den tvivelaktiga parten i målet, eftersom hon tidigare också haft att göra med män som misshandlat henne. Har vi hört den förut?

Och Salomonsson själv då, som enligt sina försvarare tagit sitt straff och "ångrar sig jättemycket", enligt Ann-Marie Skarp (i en intervju på Realtid.se), har han ändrat sig. Icke, säger Drougge och pekar i en artikel på Newsmill häromdan på hur han fortsätter att vara våldsam mot kvinnor och av hans svaromål på SvD Brännpunkt att döma för ett år är det svårt att tro. Där går han nämligen likt sina försvarare på förtalslinjen mot Drougge i stället för att ge henne rätt. Ok, han dömdes för ett brott för att bevisen mot honom som kvinnomisshandlare var glasklara, vilket inte automatiskt innebär att han är som vilken hyvens kille som helst. Det är just det som är problematiken kring kvinnomisshandel, som enligt forskning visar att den man som misshandlar en kvinna ofta fortsätter att göra det (antingen den han först misshandlat eller nästa kvinna han har en nära relation med), som en missbrukare fortsätter med sin drog.

Allt det där vet Marklund. Det är därför hon i mina ögon är rökt när det gäller att framöver i något sammanhang föra misshandlade kvinnors talan. Andra skulle kanske peka på titeln på boken som hon 2005 gav ut tillsammans med Lotta Snickare: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".