Dilsa Demirbag-Sten borde inte röstat om Mana

Nu har jag läst Manas svar - Babak Rahimi,chefredaktör för tidningen - på Dilsa Demirbag-Stens argument för att vilja dra bort Kulturrådets bidrag till den. Och som vanligt landar det i en fråga om värdegrund, i det här fallet synen på Israel-Palestina konflikten, etnicitet, feminism och mänskliga rättigheter. Rahimi tillbakavisar Demirbag-Stens exempel med att hon inte läst på, förvrängt eller driver ideologisk kamp, dvs är ute efter att tysta dem som har en annan ståndpunkt än hon själv. I det senare har Rahimi en poäng. Det är inte lyckat att Demirbag-Sten som själv skriver politiskt i de frågor som Mana behandlar, men kommer till andra slutsatser, är en av dem som ska bestämma om Mana ska få ekonomiskt stöd eller inte. Bara misstanken om att hon vill få bort en tidning hon personligen inte delar uppfattning med borde diskvalificera henne för att ha synpunkter i fallet Mana.
På den frågan svarade en representant från Kulturrådet, i nåt av P1:s mediaprogram, att det är hart när omöjligt att hitta kvalificerade medlemmar som inte är publicister som skriver än här än där. Det tror jag inte.
Samma misstanke om att viljan att dra in Manas stöd har politiska orsaker vidhäftar Gulan Avcis, ordförande i liberala invandrarförbundet, debattartikel i Expressen tidigare i veckan.
Det bästa är kanske ändå, som en annan debattör i Expressen föreslog, att inte göra sig beroende av bidrag, utan satsa på annonsörer i stället och därmed slippa den här typen av lägen, där man till slut inte kan vara riktigt säker på om det är politiska motiv som ligger till grund för besluten.

Under eftermiddagen i dag kommer Kulturrådets beslut i frågan.

Frågan om horan sprängfylld av ideologi

Det blev en rätt hyfsad hordebatt i SVT i går kväll, även om den var jävligt spretig. Men det visar bara att under frågan om den lyckliga horan, döljer sig en mängd olika polariserande värderingar; ibland av idépolitiskt slag som mellan sexradikala queerfeministers kamp för att alla sexuella preferenser ska jämställas (som svenska sexliberalerna på 60-talet som förordade statliga bordeller och inte såg nåt fel i pedofili)och feminister som jämställer horeri med slaveri och pekar på trafficking, ibland mellan den näringsidkande individuella horan och den kollektivt inriktidade samhällspolitikerna som vill hjälpa henne bort från horeriet och peka ut torsken som skurken.
Nerkokat kan man säga att horeriet i debatten blev en fråga om brott, moral, jämställdhet och solidaritet.

Från att i slutet på 1990-talet, då vi fick sexköpslagen i Sverige, har fokuset i debatten rört sig från torsken till horan. Det är mannen - i överväldigande fall densamme som torsken - som är kriminaliserad och inte kvinnan - i majoritet horan. Inte en torsk så långt ögat nådde fick plats i debattstudion. Hur kommer det sig? Borde inte han, om någon sitta bredvid horan och försvara henne, på samma sätt som Isabella Lund (maskerad hora) så ihärdigt tog hans parti. Utan torsk ingen hora, men han osynliggjordes i går, som om problemet i första hand är horstigmat och inte torsken, som betalar för att knulla horan, som han vill.
Istället blir det ALL SKAM PÅ HORAN! Varför ska Isabella Lund behöva maskera sig om samhället inte har kriminaliserat henne? Någonstans där vrids allt till att handla om att kvinnor tvingas bära skulden för mäns omoraliska sexualitet.

Nästa debatt om prostitution bör i jämställdhetens namn sätta fokus på torskens och hans underliggande orsaker till att han köper en kvinna och varför kvinnor låter sig köpas.

Moderat vill riva upp sexköpslagen

Brommamoderaten Per Hagwall försöker elda på på dagens "Brännpunkt" i SvD inför kvällens "Debatt" i SVT om "den lyckliga horan - finns hon?". Men under rubriken "Sexköpslagen är en flopp" staplar han osanningar på varandra i hopp om att lura nån om detta faktum, medan motsatsen i själva verket rimmar bättre med verkligheten.
Hagwall nämner att Norge och Storbritanien valt att inte följa den svenska linjen med att införa lag mot sexköp.
Men han nämner inte att de har omvärderat de besluten och nu står inför en lag som den Sverige införde 1999. I april 2007 visade det sig att en majoritet av regeringspartierna i Norge - socialdemokraterna, sosialistisk venstre och senterpartiet - vill förbjuda köp av sex. Det sägs att frågan om sexköpslag drivits fram från gräsrotsnivå. Anledningen sägs vara att prostitutionen på Oslos gator exploderat under senare år, där unga norska knarkande kvinnor trängs med flera hundra utländska traffickingoffer, främst från Nigeria, men även från tidigare öststater.
Hagwall undandrar även läsarna att ökad trafficking i Storbritanien är orsaken till att Labour diskuterar att införa en sexköpslag lik den svenska. I dag är det tillåtet att både sälja och köpa sex i England, men regeringen är sen några år inne på att begränsa prostitutionen: För fyra år sen blev det förbjudet att köpa sex från personer under 18 år samtidigt som straffen skärptes för trafficking. Regeringen uppskattar att drygt 4 000 kvinnor fallit offer för trafficking och nu tvingas sälja sex. Enligt Anna Johansson, som leder stödprojektet "Projekt i London" för traffickingoffer kan den siffran vara tio gånger så stor.

Källa: SvD, 071231, 070422

Tito Beltran rättegången: Backlash för våldtäktsdebatten

Att se "Kvällsöppet med Ekdal & Hakelius" om våldtäktsrättegången mot opersasångaren Tito Beltran i TV4 är som att delvis förflytta sig till våldtäktsdebatten som pågick i början på 1990-talet.
Fortfarande, som om inget har hänt i frågan de senaste 18 åren, sitter advokat Pelle Svensson och talar om häxprocesser mot män och nätverk som är ute efter att fälla oskyldiga män. Bredvid sitter kollegan Leif Silbersky och säger att kvinnan måste pressas till det yttersta under förhören.
I andra ringhörnan sitter Lena Feuk, advokat, som sen 1990-talet engagerat sig främst för barnens rätt i sexualbrottsmål, men även för kvinnor. Hon och Gudrun Schyman för oss tillbaka till 2000-talets början och talar om sexualbrottens särart, som måste tas hänsyn till (vilket inte gubbsen gör, som inte tagit in något av all den forskning och kunskap som finns i den här frågan när det gäller rättspraxis och psykologi), att det fortfarande är väldigt få sexualbrott som anmäls och en skrämmande liten andel som döms.
Gubbarna på andra sidan har för länge sen stängt av hörselorganen. Jag vet inte om de är representativa för svenska rättsväsendes ståndpunkt i den här frågan, men tyvärr tror jag att de är det. För vi får bevis på det gång på gång - t ex rättegången där hockeykillarna friades för några år sen - i rättegångsreferat, där män går fria trots att mycket tyder på att de borde fällas.

Även om Tito kommer att frias juridiskt sett, tror jag att folkets dömer honom skyldig. Det är väldigt svårt att tro att han inte våldtog barnflickan, efter att ha följt medias rapportering om fallet. Vad det gäller rättsväsendet så har det för länge sen tappat mitt förtroende i fråga om förmågan att avgöra vem som ska frias respektive fällas i sexualbrottsmål, för varken polis, advokater, åklagare, nämndemän eller domare har den kunskap som krävs för att närma sig rättvisan i de här fallen. Det är alla rättegångsfiaskon när det gäller sexualbrott ett tydligt bevis på. Men det värsta av allt är att det får fortgå utan att nåt händer, vilket gör att gubbar som Svensson och Silbersky uttalar sig utan att veta vad de snackar om.

Ideologiskt blind kamp för Mana

Jag har aldrig varit någon diggare av kulturdebattören Dilsa Demirbag-Sten, hon som kom från det stampade jordgolvet i Kurdistan - skrivit en bok om det - i rätt tid för att bara glida in på de svenska borgerliga kultursidorna, som ville spela det mångkulturella kortet rätt. Hon var ett alibi av det slaget, sekulariserad till ett västerländskt demokratitänk, som vi infödingar i den hegemonin aldrig stått upp för som de andra, som kommit hit och tagit medborgarrätten på allvar gentemot religion och diverse tystade röster. Vi har liksom inte behövt på ett par hundra år. Demirbag-Stens medborgarrättskamp är liberal på ett nyvaket sätt, som jag kan förstå att den lätt blir som "omvänd" och med hennes bakgrund, men för mig som fötts in i socialdemokratin är den en väl individualliberal variant.
Det är bakgrunden till att jag i dag menar att hon skrivit 2008 års hittills viktigaste kulturartikel i Expressen i dag: Det handlar om vänsterns ideologiblinda försvar för tidskriften Mana, som om man läser hennes exempel, totalt löpt amok. Det som är bra med Demirbag-Sten är att hon är inte riktigt så förutsägbar som de flesta av hennes meddebattörer på kulturområdet. Jag behöver bara se bylinen Per Wirtén, Magnus Linton, Göran Greider eller Johan Ehrenberg så vet jag exakt vad analysen i sakfrågan kommer landa i för ideologiska slutsatser.
Demirbag-Stens exempel på detta kamaraderi är skrämmande. Mana ska inte ha en spänn, men de får fortsätta skriva och den rätten tänker ingen ta ifrån dem så länge de inte rör sig mot tryckfrihetsbrott.
För mig är det gammelideologiska tänkandet en politisk dinosaurie. Den samtida politiken bör i stället sudda ut de gamla höger-vänster gränserna för de konstruktiva idéer, som är till nytta för dagens människor och löser vår tids problem. Ideologiskt skyttegravskrig skjuter bara upp de genomgripande förändringarna
som vi behöver för att nå ökad jämställdhet och rättvisa worldwide.

"Beckman, Ohlson och Can" stendöd TV

Jag såg verkligen fram emot SVT:s nya satsning med aktuella kultursamtal och det första under rubriken "Är det synd om mannen? Samtal om vår tids myter om manlighet" med gäster som förra årets debattskapare nr 1, Maja Lundgren och högerdebattören Pär Ström, som tycker att män förtrycks i vårt samhälle, bådade gott. Men ingenting hände, tyvärr.
Ströms analys - som vi hört och läst om till leda de senaste veckorna i media - är så ogrundad och utan vetenskaplig grund att den går inte att ta på allvar. Men han fick hållas och avslöjades inte av vare sig Lundgren - verkade fullständigt ha tappat stinget - eller nån annan runt bordet. Det blev bara ett segt tuggummi av alltihopa, som Beckman försökte tugga fram någon sorts krydda i, utan att lyckas. Allt har vi hört förut och även om Susan Faludi talade om manlighetens kris i sin bok "Ställd. Förräderiet mot mannen" redan 1999, tycks ingenting ha sipprat in i den svenska samhällskroppen av detta. Nu presenterades det i stället som nyheter av författaren och filmaren Renzo Aneröd, som menade att män känner sig överflödiga. Förra året kom Faludis nya analys av manlighet, "The Terror Dream", som synar hur gamla manlighetsmyter gjorde come-back efter terrordådet mot World Trade Center i New York. Det verkar vara ungefär samma läge i Sverige om man ska tro den här debattligan - terrordåd eller inte - för i avsaknad av goda manliga förebilder för vår tid turneras de gamla om igen och fram träder maffioson och den våldsamma mannen. På frågan om de tre männen runt bordet kände kollektiv skuld för våldet i samhället skakade alla samfällt på huvudet och Lundgren inflikade att kvinnor har också skuld, eftersom de dras till farliga män. Dött lopp! Ingen eller alla bär skuld och patriarkatet är som bortblåst. Ingen nappade heller på kroken att pappaledighet och fadersrätten hänger ihop. Trött!
Ström får ursäkta, men att statsfeminismen skulle tagit över som den statsbärande ideologin - högerns älskingshotbild - tycks väldigt, väldigt långt borta. Snarare tycks en backlash i jämställdhetsfrågan vara ett faktum och ett tillstånd av total apati ha följt i dess spår. Trist!

Varför är kulturnördarna så rädda för Johan Staël von Holstein

Jag såg Expressen Kultur på AxessTV om "kulturhuliganism", i det här fallet särskilt IT-entreprenören Johan Staël von Holstein, som en inflammerad debatt rasat kring sen han blev invald i statens kulturråd. Kulturkonsevativa som poeten Maria Küchen och DN:s kulturchef Maria Schottenius goes bananas och skriver indignerade och upprörda inlägg, den förra på nättidningen Sourze. och den senare i husorganet. De ser en högerkonspiration bakom valet, att nu ska alliansen rensa i kulturrabatten, så att alla konstnärliga uttryck som inte lönar sig utrotas.
När man hör Holstein själv uttala sig i AxessTV tycks dessa vänsterkulturella damer låtit hjärnspökena härja fritt, för Schottenius, som också är inbjuden till AxessTV, och Holstein tycks rörande överens om det mesta. Han är inte för att den kultur som inte klarar sig själv ekonomiskt ska bort. Så vad är problemet? Ge killen en chans! Men som vanligt styrs alla debatter oavsett om de utspelar sig på den ekonomiska, politiska eller kulturella arenan av ett höger-vänstertänkande, som aldrig leder vidare än att skjuta skarpt från den ideologiska skyttegraven. Totalt ointressant och så förutsägbart att man bara behöver se deltagarlistan för en debatt för att veta vad de kommer att stå i frågeställningen.

ps
Jag håller med SvD:s gamle chefredaktör Bertil Torekull, som tycker att vi ska slopa dagens ledarsidor i tidningarna. Bjud in människor av alla sorter med intressanta åsikter och konstruktiva förslag till lösningar, i stället för partigängare som vi på förhand redan vet var de står. Det senaste fullständigt stendöda exemplet finns på "Dagens Arena", där ett gäng vänsterprofiler dagligen tycker till i politiska frågor på webben. Inte en gång sen jag började prenumerera på deras dagliga ledare har jag fått en aha-upplevelse, bara bekräftelse på uppfattningar jag redan visste att de hade. Trist!

Haremsmaskerad hora ska stå upp för de lyckliga hororna på torsdag

Läste precis på Sveriges utan jämförelse bästa horblogg "Att arbeta som eskort" (sensuellqkonsult.wordpress.com) att Isabella Lund (psedonym), 45-årig hora ska utklädd till oigenkännlig haremskvinna medverka i SVT:s "Debatt" på torsdag för att försvara den lyckliga horan. Är det sant? 2008 när man trodde att de flesta minoriteter och utsatta grupper outat sina erfarenheter och krävt sin rätt döljer sig hororna fortfarande bakom mask. Knappast rätt väg om ska kämpa för sin mänskliga rättighet att vara den man är. De och deras torskande vänner och andra tillskyndare skyller på det sk horstigmat, ett ord de uppfunnit för att ställa sig själv i tabugarderoben. Men om man verkligen vill förändring för en utsatt grupp människor, som hororna ju anser sig vara, då får man stå upp för den man är och öppet ställa samhället och sina medmänniskor till svars. Inte klä ut sig i nån jävla maskeraddräkt och tro att nån ska ta en på allvar. Det blir faktiskt rena skämtet och väcker inte - åtminstone inte hos mig - någon som helst förståelse för saken. Om inte hororna,deras kompisar och torskarna kan stå för vad de håller på med kan de knappast förvänta sig att det omgivande samhälle som redan förbjudit sexköp i lag kommer att göra det. Näh, Isabella Lund, din insats blir bara ett i raden av spektakulära utspel i den sk hordebatten som visserligen kittlar TV-tittarna och säkerligen kommer att höja tittarsiffrorna för Stina Dabrowski Lundbergs program, men så mycket mer tror jag inte du kan räkna med, förutom ett och annat fniss framför TV-rutan på torsdag.
Mitt råd: Ta av masken eller stanna hemma.

Se även mina bloggar från 15 och 18 januari i samma ämne.

ps
Självklart kommer horornas bästa vän, Petra Östergren (enligt Isabellas blogg) också att medverka i programmet som sig själv.

Trovärdig radiodokumentär om en horas vardag

Efter att ha klankat på debatthororna i min förra blogg, vill jag rekommendera en lysande osminkad dokumentär - "Under stjärnorna i Malmö" - om en horas vardag i P1 (lyssna på webben).
När Jessika Nettelbladt för några år sen porträtterade hemlösa träffade hon en ung prostituerad, som senare dog. Sen dess har hon sökt efter en annan ung hora, för att berätta hennes historia.
Det blev Mona (psedonym)och det är hennes historia radiolyssnarna får ta del av. Hon är tvåbarnsmor, dotter, syster, vän, musiker, heroinmissbrukare och hora. Uppväxt som fosterdotter i en välbeställd och bra familj gick allt snett när hon födde sitt andra barn och mannen drog. Hon blev deprimerad och började knarka. På den vägen är det. Hon är hemlös, båda barnen är fosterhemsplacerade och hon har fem torskar som får det att gå runt för henne. Hon är på väg att ge upp, orkar inte mer, vill dö. Till slut kommer hon in på den metadonbehandling hon köat för och där lämnar dokumentären henne. Brorsan har dött, 26 år gammal av missbruk och pappan har gått bort i cancer, men mamma finns där och de ses flera gånger i veckan. Jag hoppas hon klarar att sluta med knarket och får en ny chans.

Bakom de flesta hormaskerader och snack om lyckliga horor döljer sig ofta såna här historier. Inte en "lycklig hora" har fått mig att tro på motsatsen, att det är som vilket jobb som helst och att de själva valt att göra det de gör, vilket de ofta hävdar. För mig är det hyckleri av värsta slaget. Ok, jag kan förstå att man försvarar sin livssituation om man inte ser någon annan lösning, men det djupa självförakt och den destruktivitet följd som ett sånt livsval innebär för de allra flesta är svårt att ställa sig bakom.