Rättelse

I bloggen nedan ska P1-programmet jag hänvisar till i källorna vara "Medierna", som går att lyssna på på webben.

Radioteaterchef jämför konst med Goebbels propaganda

Konstnärer har samma etiska och moraliska ansvar som alla andra när de publicerar en text, säger P1:s radioteaterchef Jasenko Selimovic - efter att ha censurerat incestpjäsen "Under skalet", som han vägrar sända - till skillnad från Bonniers förlag hävdar den konstnärliga friheten i samband med Maja Lundgrens "Myggor och tigrar".
Han menar att när konst och dokumentär närmar sig varandra behövs nya spelregler och hävdar att konstnärlig frihet utan ansvar finns inte.
Carl-Mikael Edenborg på förlaget Vertigo håller inte med, utan säger att författaren kan förhålla sig helt fritt till fakta i skönlitteraturen, eftersom det trots allt är en roman även om författaren säger att den är verklig. Han framhäver att en roman talar för sig själv.
Selimovic däremot skulle inte gett ut Lundgrens roman om han fått bestämma och jämför pjäsen "Under skalet" - om den efter radioteaterns utredning visar sig inte vara trovärdighet - med nazisternas propagandaminister Goebbels propaganda. Han tycker dessutom att Lundgrens roman är ett exempel på att konsten tagit ett stort steg mot kvällstidningsjournalistik och en sån utveckling vill han inte se inom teatern.
Edenborg är av motsatt mening: Namngivning inom konsten inget nytt. För hundra år sen använde man psedonymer - som Strindberg i "Svarta fanor" - men alla visste och vet ju ändå vilka han menade.

Jag tycker att Selimovics uppfattning, som delas av en hel del inom kulturetablissemanget, pekar mot en censurerande utveckling inom konsten, där vissa smakdomare tar sig rätten att bestämma vad som får sägas och inte inom konsten. I förlängningen betyder det att en del av verkligheten som inte passar in i deras verklghetsbeskrivning förpassas till ett tabubelagt svart hål.
Kulturmörker!

Källor: Min blogg "Radioteaterchef censurerar pjäs och vägrar sända", 070901, P1:s "Publicerat", 070908

ps. Efter att Selimovic gett uttryck för sin estetiska ideologi är risken stor att vi som vill höra "Under skalet" aldrig kommer att få göra det.
Finns det ingen annan radiokanal som kan sända pjäsen?

Litteratur blir alltid sämre på bio?

Det verkar så när man läser recensionerna av "Ett öga rött", som jag gav högsta betyg i min recension på nättidningen Sourze. Jag konstaterar att det har varit omöjligt för recensenterna att se filmen som ett självständigt konstnärligt verk, utan den jämförs hela tiden med den, trots filmens intention att bara vara inspirerad av Jonas Hassen Khemiris roman med samma namn.
Jag har inte läst den och kanske är det därför jag är fri att bedöma filmens egna kvalitéer. Men i gårdagens "Kulturfredag" i P1, snackas det med Karin Ahrrenius, manusförfattare till filmen och då känns det som att det fanns möjlighet att göra en helt annan film, men att Ahrrenius inte klarade av att frigöra sig från filmens konventionella sätt att berätta en historia. Och det är ju i och för sig trist, men bara om man jämför romanen med filmen antar jag.

Har du sett nån film, som bygger på en bok, som lyckats eller rent av är bättre än boken?

Vad är grejen med Alex Schulman?

För några år sen var det Ebba von Sydow som hypades av media, som ett nytt mediafenomen. När t om Gunnar Bohlin, kultursnubbe på P1 tyckte att hon var årets intressantaste personlighet, då förstod jag att hennes tid på toppen var räknad.

Nu är det Aftonbladet som tycker att det gjort en smart pryl när de kopplat greppet på Alex Schulman (killen som startade en nätsida där folk som festade på Stureplan visades på bild), som bloggar på tidningen under namnet "Att vara Alex Schulman". Alex är så sure att han inte kommer att bli kickad att det är nog vad som snart kommer att hända och utan Aftonbladet är det nog godnatt för Schulmans glansdagar.

På ResuméTV - länka till via Alex Schulmans blogg - får han frågan varför han är så het på bloggen. För att jag är rolig, privat och skriver kort, svarar mannen.

Är det så? Varför läser du bloggar?

Själv har jag följt "imperiet Schulman" på bloggen ett tag, där mamma, brorsan, frugan och svägerskan (?) till Alex också bidrar till att familjen Schulman allt mer börjar ta över familjen Bergmans roll som den mest genomtröskade svenska familjen i offentligheten. Från Bergman till Schulman - ett tecken på att Sverigebilden förändras.

Själv toppar lillbrorsan Calle min Schulman-lista, men jag ser fram emot en anti-Schulman blogg just nu, lite som bloggen stureplanocensurerat.blogspot.com. Den kommer var så säker. Det är bara en fråga om när.

Britta Svensson om 60-70-talets vänstermän

Expressen-krönikören Britta Svensson håller i dag med Stig Hansén om att vänstermännen när det begav sig på 60-talet inte hade nån vidare kvinnosyn och ger därmed Maja Lundgren rätt i sin kritik av vänsterns manschauvinism. Hon jämför Lundgrens bok med kvinnors sk bekännelselitteratur från 70-talet. Och lägger till Lundgren-debatten att hon önskar att Lundgren åker ut i landet och talar med kvinnor, som begriper sig på vad hon skriver om.
Vilken hit! Jag håller med Svensson och hoppas Lundgren orkar dra igång fjärde vågens feministiska rörelse, som individualiserar den strukturella underodningen.

Lundell dricker igen! Vem bryr sig?

I går löpade Aftonbladet med denna "sensation". Och i dag skriver Mikael Löwgren, fanzineredaktör för Lundellfans att idolen är bättre när han super och att han precis som Lundell är säker på att det går att lära sig dricka, trots en tidigare alkoholism.
Med det uttalandet sänker Lundell hela beroendevårdens ideologi och även om jag är olidligt trött på att alla mänskliga beteendemönster sjukförklaras i det postmoderna Sverige, så får väl framtiden utvisa om Lundell har rätt i sitt uttalande. För egen del, kanske ska tilläggas.
Har man själv skördat i alkoholens sankmarker - i mitt fall som närstående - så vet man att oavsett om man kallar supandet för en sjukdom eller inte, så blir man både som alkis och brevidstående jävligt sjuk av skiten, när den inte kan kontrolleras.
Att Lundells kommentar om sitt eget återupptagna drickande blir ett statement för alla som lurar sig själva och tror att de har koll på sitt drickande medan livet går åt helvete, är aningslöst och självgott från en man som dragit sig undan världen. Kanske för att få supa i lugn och ro i ett hus på landet.
Det är hans sak, men tyvärr spelar det alla som förnekar sitt alkholmissbruk rakt i händerna. Och påverkar alla andra som trots allt älskar "sina" alkoholister.

Nils Schwartz gör en pudel i Maja Lundgren debatten

Ännu en man, tidigare Stig Hansén, bekräftar nu - efter att Lundgren-mobbarna och vänstermännen Per Wirtén, Dan Josefsson och deras manliga och kvinnliga gäng - hennes romans "substantiella sanningshalt".
I dagens Expressen medger han att det inte är Lundgren som är sjuk, vilket varit det vanligaste omdömet om henne, utan det stockholmska kulturlivet. (Ask me! Jag har jobbat som assistent i kulturelitens högborg "Forum - nutidsplats för kultur" på Sigtunagatan, där den incestuöst kliar varann på ryggen, så jag vet.)
Schwartz skriver: "För tänk efter - skulle vi ha fått se denna entonigt surrande kulturelit avslöja sina förminskningsstrategier, sin mobbningsmentalitet, sin skenhelighet, sina krokodiltårar inför öppen ridå om Lundgren inte hade skrivit ut namnen? Naturligtvis inte."
Hommage Schwartz!

Vänstermännens unkna kvinnosyn

Att många av de revolutionära männen på vänsterkanten hade taskig kvinnosyn på 60- och 70-talet, det har många äldre väninnor vittnat om. I går på Expressen debattsida bekräftade den gamle SKP:aren Stig Hansén, som var med på den tiden, att den uppfattningen stämmer. Han gör en intressant koppling mellan Peter Birros romantiska SVT-dramaserie "Upp till kamp" och Maja Lundgrens roman "Myggor och tigrar": Att Birros "mansdrama" hyllas medan Lundgrens manskritiska roman bashas visar bara att kvinnoförtrycket består.

Jag förstår mig inte på snubbar som Birro, som är så upptagna av att skapa bilden av sig själv och i förlängningen av "mannen" att de missar - då som nu - att kvinnor finns mer än som bekräftande spegelbilder av dem själva. Mansbilden som Birro målar med bred pensel är sig märkbart lik genom århundradena: Han är ett romantiskt geni, som i någon slags outsiderposition kämpar mot det existerande samhället. Birro hyllar honom hela vägen från framgångens übermensch-mentalitets bergstoppar rakt ner i skiten av otrohet, isolering och alkoholism.

Den här typen av manshistoria har missat hela kvinnorörelsens befrielsekamp, låter henne lidande vårda en hopplös karl och gå under på slutet. Att en sån kvinna skulle kunna resa sig ur förnedringen och slå tillbaka ingår liksom inte i verklighetsuppfattningen. Om det ändå händer och om någon ur det andra könet dessutom skulle ta sig friheten att beskriva de här männen ur ett kvinnoperspektiv, som Maja Lundgren, då måste hon mobbas ut ur gemenskapen, av såväl män som kvinnor, som håller krampaktigt i de gamla bilderna av män och kvinnor.

Sexskandal inom rättsväsendet igen

Ytterligare en hög domare - har avslöjats med brallorna nere - misstänks för sexbrott. Det är fjärde domarsexskandalen som media rapporterat om på tre år.
Den här gången är det en domare inom regeringsrätten som har sexövergreppat en 16-årig flicka som bott inneboende hos domarens familj. Efter övergreppet bröt flickan ihop och polis kopplades in.
I går inleddes rättegången där domaren åtalas för sexuellt ofredande.

De tidigare domarskandalerna handlar om:
En 60-årig rådman i Skåne. Han dömdes 2004 för att ha köpt sex av en 25-årig kvinna vid ett tiotal tillfällen i Malmö. Domaren avgick. Ett år senare var det dags för en tingsrättsdomare i Skåne. Han dömdes för att ha köpt sex på en bordell i Malmö. Domaren tog senare tillbaka ett erkännande. Även han fick sparken. Samma år, 2005 dömdes Leif Thorsson, domare i högsta domstolen till 50 dagsböter för att ha köpt sex av en manlig hora. Först tvingades han byta arbetsuppgifter inom domstolen, men är sen i våras tillbaka på sitt tidigare jobb.

För några dar sen vevade advokat Per E Samuelson i mediadebatten om rättsröta när det gäller sexbrott. Han påstod att alla som inte såg att det vanliga är att oskyldiga män döms för sexbrott och inte, som den gängse bilden hävdar, att för få män blir fällda. Samuelson raljerade med att han satt inne med sanningen och hävdade att de som invänder har bristande verklighetsuppfattning.
Jag skulle vilja höra vad Samuelson säger nu då. Men det vet jag nog egentligen redan. Han kommer fortsätta att hävda att det som i dag går att läsa i Expressen inte har ett spår med verkligheten att göra. Men då ska man veta att advokaten vägrar leva i samma verklighet som vi andra. Med såna advokater och domare är skandalen inom rättsväsendet fundamental.För att skriva om verkligheten när den inte passar med ens uppfattning är en rättsröta av helt andra dimensioner än den Samuelson fabricerar.

Helena "pretto" Lindblad om "Ett öga rött"

DN:s filmrecensent Helena Lindblad gör ett framträdande på DN:s webbTV som säger en hel del om henne som, ja vad ska jag säga, jag vet inte, kolla själva, hon säger det bäst själv.
Nähä, hon diggar inte filmen "Ett öga rött" för att den inte lyckats överföra Jonas Hassen Khemiris bok till film. Men det var ju det som var grejen - om Helena bara gjort ett uns research skulle hon ju vetat det - att regissören Daniel Wallentin inte skulle filma boken, utan göra sin grej inspirerad av boken.
Jag har inte läst boken och är inte - kanske pga det - lika smittad av boken som Lindblad, men till slut spelar det ingen roll, som recensent måste man vara så hederlig att man i sin bedömning utgår från rådande förutsättningar. Men det skiter Lindblad i och tycker, kanske därför (?), att filmen är kass.
Det tycker inte jag, jag diggar den stenhårt. Men att se Lindblad på webbTV var däremot ingen hit, det bekräftade tyvärr bara mina fördomar om henne. Men det är ju en helt annan historia.

Den våldtagna 19-åringen vill ha upprättelse

Dagens Aftonbladet saxar ur senaste Vecko Revyn (som kommer i dag)där 19-åringen som anmälde den sk Stureplansprofilen och hans polare för våldtäkt, berättar om hur det känns efter att tingsrätten friade de båda misstänkta våldtäktsmännen. Och det trots att rätten ansåg det bevisat att männen tvingat henne till upprepade samlag vaginalt, analt och oralt. Orsak: DE INSÅG KANSKE INTE VAD DE GJORDE.

Domen överklagades och om tre veckor tvingas hon gå igenom skiten en gång till i hovrätten.
Sex månader efteråt tycker hon att det är värsta är att bli ifrågasatt: "Det finns så många fördomar om hur våldtäktsoffer ska vara...Och att jag gjort det här för att få uppmärksamhet eller skadestånd." I fyra månader har hon varit sjukskriven och hon går fortfarande hos en psykolog.
Hon tycker att det känns jättejobbigt inför den kommande rättegången, men hon är inte rädd: "Jag vill bara ha upprättelse."

Per E Samuelson: "Lägg bevisen på bordet"

I dagens DN skriver Hanne Kjöller om advokat Per E Samuelsons insats i våldtäktsdebatten. Enligt Samuelson har han ensamrätt på sanningen och emot den allmänna opinionen och experter som juridikprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen och advokat Elisabeth Fritz, menar han att det inte är så att för få män döms i våldtäktsrättegångar, utan tvärtom.
Kjöller pekar på att Samuelsons verklighetsuppfattning saknar stöd bland kollegorna. Bra rutet!

Vilka är då Samuelsons kompisar. Jo, bland annat Hans-Gunnar Axberger, straffrättsexperten när det gäller mediefrågor, som på uppdrag av justitiekansler Göran Lambertz skrivit rapporten "Felaktigt dömda", där elva (!) misstänkta i sexmålsfall, dömts på felaktiga grunder under ett flertal år. Med den som utgångspunkt vevar Samuelson på om att det råder rättsröta i Sverige när det gäller sexbrott, dvs oskyldiga män straffas och allt annat är lögn:
"De elva fallen i Axbergers rapport är bara toppen på ett isberg. Det finns många felaktigt dömda."
Samuelson menar; att domstolarna påverkats av den allmänna opinionen och att resultaet blir att rättssäkerheten havererat. Han talar om ett "svart hål av rättsröta" i sexualbrottsmålen.

Om det nu är som Samuelson hävdar är det ju bara för honom att lägga korten på bordet och avslöja rättsrötan i sexbrotten. Varför gör han inte det i stället för att i allmänna och helt onyanserade ordalag säga att han sitter inne med en sanning som vi andra inte känner till. Tills Samuelson eller några andra i hans gäng visar oss på rättsrötan, tillåter jag mig att misstro hans verklighetsuppfattning.
Än så länge saknar advokaten bevis för den "sanning" han så starkt hävdar är den enda rätta.

Källor: DN, Debatt, 061222, Advokaten, 2006:6

Myten om mödomshinnan

I "P3 Dokumentär" sändes i söndags "Myten om mödomshinnan". Varför lever den kvar, tots att den historiskt har ifrågasatts sen minst 1000 år tillbaka? För att hålla kvinnor tillbaka, för att kvinnor ska hålla på sig och bevisa att de är oskuld och "fina flickor". Glöm mödisen, den existerar inte, mer än som ett sätt att hålla brudar tillbaka sexuellt.

Lyssna på webben!

Birros manliga värld

I Expressen skriver Britta Svensson att hon är besviken på Peter Birros 60-70-talsdrama "Upp till kamp" i SVT. Anledningen är att det är männens värld som skildras. Igen!
Var det det som gjorde att jag började vrida på mig redan efter en halvtimme, när en av de kvinnliga huvudrollerna uppträder som sjuksköterska för att ta hand om en av de manliga huvudrollen? Hur som helst känns det så mögigt att en snubbe går från popscenen till AA-mötet (för det är tydligen så det blir i serien framöver).

Vad är det Birro egentligen vill säga med den här serien? Och vadå, kamp?

Filmrecension: Ett öga rött, MVG

Nu kan du läsa min recension av filmen som är inspirerad av Jonas Hassen Khemis älskade roman med samma namn.Daniel Wallentin, 26 år, långfilmsdebuterar som regissör och gör det helt lysande. Youssef Skhayri och Hassan Brijany gestaltar en son-far relation som går direkt till hjärtat.
Gå och se! Premiär på fredag.

forts. Kielos och Skugge i Lundgrenmobbing

Katrine Kielos, (s)och kulturskribent på bl a Expressen bashar Maja Lundgren på sin blogg och diagnostiserar som om de vore läkare och psykiatriker.

Kielos, som Dan Josefsson som själv bashat i DN tycker har sååå rätt, är riktigt läbbig och en riktigt kvinnligt patriarkalt kuttersmycke (men det visste man ju redan). Så här skriver hon om Lundgren på sin blogg:
"Lundgrens alterego är sjukligt konspiratorisk."
Efter att ha läst Lundgrens roman ger hon en bred exempelsamling på patriarkala värderingar när det gäller misogyni. Så här tycker Kielos om kvinnan i romanen: "Kvinnan får irrationella utbrott över förorätter som i huvudsak bor i hennes eget huvud." och "Kvinna upprepar tvångsmässigt hur mycket hon klarar sig själv och inte behöver någon."
Kielos slutledning är att det är synd om män med såna kvinnor i sin närhet och hennes facit lyder: Män klarar inte av paranoida kvinnor, män klarar inte av hysteriska kvinnor, män klarar inte av kvinnor med dålig självkänsla, män klarar inte av kvinnor som trakasserar dem, förföljer dem och kokar marsvin (som den sjukt "paranoida" Glen Close i 80-talks rullen "Farlig förbindelse").
Enligt Kielos är Lundgren (eller hennes alterego)en sjuk, konspiratorisk, irrationell, tvångsmässigt oberoende och hysterik kvinna med dålig självkänsla, som ägnar sig åt att trakassera och förfölja män. Precis så har det låtit när män (och kvinnor) genom historien har försökt att tysta kvinnors erfarenheter och upplevelser.

Linda Skugge, som mer än någon annan gjort sig känd i spalterna för att hon hängt ut än den ena än den andra bloggbashar också Lundgren. På sin blogg skriver fd "Fittstimsfeministen", numera "mammafascisten" Skugge att hon "rodnar av skam" när hon läser Lundgrens "Myggor och tigrar". Amatörpsykologiskt diagnostiserar hon - som så många andra - Lundgren som en som är sent utvecklad och som fått sin pubertet i 30-års åldern.

Med såna feminister behöver patriarkatet inte oroa sig!

Per Wirtén gör en Lundgren

På Arenas chefredaktör Per Wirténs blogg får han kommentarer apropå hans censursiver när det gäller Maja Lundgrens senaste roman.
Tydligen har han enligt Arenaläsare publicerat en artikel av Linda Skugge, som jämförs med Lundgrens "Myggor och tigrar". På det svarar Wirtén svävande, trots att han i dagarna krävt att Bonniers förlag och förläggaren av Lundgrens bok, Magnus Bergh, ska uttrycka en klar och tydlig policy, som sätter gränser för vad en författare får skriva och inte.
Som svar på kommentarerna på sin blogg skriver Wirtén: "Ja, det kanske var fel att publicera. Men vi tyckte inte det då. Gränserna är inte solklara."
Nej, just det och hur mycket skulle inte censureras i efterhand om vi skulle följa Wirténs förslag om allomfattande etiska regler när det gäller vad som i romanform ska publiceras och inte.

I Frankrike pågår, enligt morgonens "Kulturnytt" i P1, en liknande debatt som den som förs här om sanning och lögn i fiktionens värld. Där tycks en majoritet trots allt tycka att det är absurt att ställa sanningskrav på litteraturen. Något som en stor del av den debatterande kultureliten i Sverige häpnadsväckande inte tycks hålla med om.

DN:s och Expressens kulturchefer kräver friskintyg av författare

Det är tur att förläggaren Magnus Bergh försvarar Maja Lundgren i dagens DN inför alla kulturnissar (män och kvinnor) som just nu gör vad de kan för att sjukförklara henne.
Det är så sorgligt att se både den låga debattnivån och se hur den liknar så många andra som kvinnliga författare råkat ut för genom historien. Så fort galoscherna inte passar så gapar man på censur och att DN:s kulturchef Maria Schottenius och Expressens dito, Per Svensson går i täten för denna klappjakt på en oförvägen och mycket modig författare är skandal och visar bara att kultureliten i Sverige verkar i ett mörker.
Efter deras påhopp på Maja Lundgren blir det svårt att ta deras litteraturvärderingar på allvar fram över. För jag antar att de bara gillar böcker som skrivs av ur deras perspektiv psykiskt stabila författare. Vilka nu det är, återstår att se. Friskintyg krävs!

Birros romantik i "Upp till kamp" är stendöd och tillför noll

Efter recensenter som gått ner i spagat över Peter Birros nya TV:serie "Upp till kamp" om 60- och 70-talet (Croneman i DN "däckas av en av de bästa svenska dramaproduktionerna någonsin") så förväntar jag mig en del. Men efter en halvtimme orkar jag inte längre. I vanlig ordning lägger sig den romantiska dimman över allt vad Birro tar i, så även den här gången. Det här är absolut inget nytt, men på det riktiga 60-talet när Bo Wideberg gjorde filmer på liknande teman, då var det det.

Varför göra en 6 timmar lång serie om en tid, som är mer genomtröskad konstnärligt än någon annan. Det är sorgligt att en av vår tids mest uppmärksammade dramatiker inte vågar ta itu med sin egen samtid, utan i stället ödslar tid på en historisk epok som vi redan vet ALLT om. Åtminstone det som Birro berättar.
Däremot kan jag hålla med om att "Lasermannen"-regissören Mikael Marcimain är skicklig, men någon egen estetik ser jag inget spår av.

Advokat Per E Samuelsons bristande verklighetsuppfattning

För att få reda på hur advokatyren kring våldtäktsbrott funkar i det här samhället är advokat Per E Samuelsons version på Expressen Debatt i dag ett måste.
Som en av mina kommentatorer sa i en blogg om "Stureplansprofilerna" så är det bra att alla inblandade kommer till tals när de våldtäkter. I Expressen för några dagar sen kunde vi höra den 21-åriga profilen klargöra sin syn på sexualitet och nu tar advokat Samuelsson bladet från munnen efter att miljöpartiets språkrör på förra veckans Expressen debatt ville gå hårdare åt våldtäktsmännen.

Advokat Samuelsson är gudbevars ingen objektiv röst i debatten, då det är han och hans gelikar som försvarar de misstänkta våldtäktsmännen i våldtäktsrättegångar. Men det är mycket klargörande att få höra att enligt hans åsikt är problemet inte att för få döms för brottet, utan motsatsen, dvs för många oskyldiga sitter dömda för våldtäkt. Även hans syn på sexualiteten avslöjas därmed genom inlägget och att den inte tycks stämma överens med en folkopinion det har han inga som helst problem med. Däremot är han bekymrad över att politiker lägger sig i - genom lagstiftning och opinion à la Peter Eriksson - hans jobb. Men rättskipningen i det här landet har aldrig stått fri från politiskt beslutsfattande. Det är liksom själva meningen med den, att den förändras i takt med samhället och dess värderingar.

Advokater som gör vad de kan för att lägga skulden på kvinnan - genom att dra upp hennes tidigare sexuella preferenser, klädsel osv - är inget nytt och bevisar bara att samhällets attityd när det gäller synen på sexualitet på många sätt inte nått längre än till Samuelsons analys att män är oskyldiga. Det enda som kan motverka denna kvinnofientliga attityd som både "Stureplansprofilerna" och deras försvarare, dvs snubbar som advokat Samuelson, är att politiker som Peter Eriksson lyssnar på den breda opinion som tycker att vi måste ta till med hårdare tag mot våldtäktsmän. Och inte som Samuelson vill, låta fler kvinnor offras för männens våldssexualitet och kvinnofientliga attityd. Försvarare av en sån lag, som Samuelson gör sig till tolk för, är inte att lita på. De försvarar bara ett system som dagligen fortsätter att förnedra och kränka kvinnors rätt till med männen jämställda liv.

Dan Josefsson - en riktig prinsessa på ärten

Den här sk kulturdebatten om vad man får skriva och inte i en roman i samband med Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" börjar ta sig rent burleska uttryck i samband med skjutjärnsjournalisten Dan Josefssons ömma-tå bludder i DN i går.
Som en real prinsessa på ärten visar sig vänstermannen som hängt ut folk till höger och vänster i sin sk undersökande journalistik vara. Han, liksom vänsterbrodern Per Wirtén talar naturligtvis inte om de ömma tårna, utan klär sin försmåddhet i tal om moraliska haverier och brott mot tryckfriheten. Jo, jo, det vill till att ta till brösttoner när kritiken riktas mot en själv och inte nån annan som följer den patriarkala ordningen där kvinnor förlöjligas, sjukförklaras som paranoida och gud vet vad. Ett annat ord för just detta är härskartekniker och i Dan Josefssons inlägg i debatten gör han sig skyldig till detta gång på gång. Han utmålar inte bara Maja Lundgren som sjuk, han är också mycket noga med att tydligt markera att hon jagade honom, medan han däremot var ointresserad av att ha en relation med henne.
Ja, så där kan det ju låta i efterhand när det inte blev som man önskade, där skiljer han sig inte från Lundgren och who cares egentligen.

Näh, problemet för de här männen (och kvinnorna) som kritiserat Lundgrens romantilltag är att de förekommer i romanen med sina autentiska namn och de är upprörda för att hon lägger ut det "privata" för allmänt beskådande. Men som alla sanna feminister vet så finns det inget privat, utan allt är offentligt. Att skydda vissa erfarenheter bakom privata murar har varit ett av patriarkatets mest effektiva skyddsmedel mot att avslöjas. Jag tror att feminismens nästa steg är att precis som Maja Lundgren och snart även Unni Drougge inte göra någon skillnad mellan dessa sfärer utan låta de gränslöst glida över i varandra.
Dessutom har jag svårt att förstå att herrar Wirtén, Josefsson och co är så förvånade över att de dyker upp i en roman. Det som de råkat ut för sker ju dagligen i dokuvärlden mellan fiktion och verklighet, för att inte tala om på bloggen, där finns i realiteten ingen skillnad. Det är bara en formsak.

Nordstedt stäms för grovt förtal

Efter Maja Lundgrens roman "Myggor och tigrar" har vi fått en debatt om vad man får skriva och inte. I går valde radioteatern att inte sända en pjäs om sexuella övergrepp (se bloggen nedan) för att den eventuellt inte är trovärdig och därmed brister i etik.
I går kunde man dessutom läsa att bokförlaget Norstdts stäms på två miljoner. Anledningen är att en man känner sig utpekad som pedofil av sin fd hustru - skriver under psedonymen Hanna Svensson - i boken "När blodsbanden brister", 2005.
Grovt förtal lyder brottsrubriceringen och är, enligt mannens juridiska ombud, ett brott mot tryckfrihetsförordningen.
Hanna Svensson har fått mejl från kvinnor som frågat sig hur hon kunnat berätta deras historia, så det är många om känner igen historien.
Om ingen uppgörelse uppnås mellan parterna blir det rättegång i december.

Under september kommer Unni Drougges nya bok. I den pekar hon med förnamn ut sin fd sambo som misshandlat henne under deras sju år tillsammans. Kanske har vi en ny stämning att vänta då. Är det månde den nya trenden, att folk som känner sig utpekade i konstnärliga verk anmäler författare för förtal.
En spännande framtid väntar när det gäller den konstnärliga frihetens möjligheter och gränser.