Anna Sjödin - en folkhemsprinsessa

I dag skriver Anna Sjödin ett avskedsbrev till sina SSU vänner (DN Debatt), som samtidigt är ett politiskt manifest. Det är så vackert så man vill gråta, när denna "krigare" tar till orda. Hon tar ingen skit och varför ska hon göra det. I månader har politiska kommentatorer uppmanat henne att avgå. Lena Mellin i Aftonbladet ivrigast de senaste dagarna.
Så fick vi då svar på frågan vilket som är värst: att kalla någon fitta och hora, som Sjödin menar att dörrvakten kallat henne och hennes väninna eller att säga svartskalle till en ordningsvakt. Det senare är värre än det tidigare, det säger domen, som inte högre instans ville ta upp för vidare prövning.
Lägger man där till vad Fadde Darwich, fd vaktchef skriver i sin senaste Sourze. krönika då blir domen än mer tveksam. Han menar att man i stort sätt inte har en susning om man anmäler en ordningsvakt och uppmanar t om att inte anmäla. Att Anna Sjödin skulle fällas spådde han redan i september, utifrån lång erfarenhet inom vaktyrket.
Nu tvingas Anna betala skadestånd till den man som slog henne. Är det på det viset är något är ruttet i konungalandet Sverige. Fadde föreslår obligatoriska alkoholtest efter omhändertagandet vid krogbråk. Dessutom vill ha se att ordningsvakter och entrévärdar också drogtestas om upprepade ordningsproblem uppstår. Låter som ett vettigt förslag.
Jag kommer att tänka på Mona Sahlin som halkade på mållinjen när hon trädde fram som villig partiledare för (s) förra gången. Anna är liksom Mona var, en stark personlighet, ett politiskt geni, men framför allt en människa som brinner för och är djupt engagerad i de som har det sämst i det här samhället. "Alla ska med" snackade (s) om i valrörelsen, men det överskuggades av att alla ville ta bort Göran Persson. Men med en ny partiledare har (s) chansen att stå upp för vad de sa, men det kräver tankar i helt nya banor bortom ekonomiska teorier, som belönas av Riksbanken, men sätter folk på bar backe.
Om Mona den här gången lyckas bli partiledare efter nyår, så hoppas jag att hon inte glömmer bort Anna Sjödin. Låt henne hämta ny kraft i verkligheten och falla i glömska hos de politiska krönikörerna, som redan siktar in sig på nästa avgång. Sen efter ett år eller så, ser jag fram emot att drottning Mona utnämner henne till vår nya folkhemsprinsessa. Till dess - håll huvudet högt Anna och som sagt: Ta ingen skit!

Filippafeber i Mamasekten

Tidningen Mama goes politics. I senaste numret outar den som det borgerliga 1800-tals projekt, den så äppelkindat försöker hålla vid liv. Ja, jag talar projektet "happy family" och statsministerfru-mamman Filippa Reinfeldt. En våt dröm för alla kändismammor, som skickar henne sin senaste bok (läs: Katerina Janouch)som handlar om, just det, att vara MAMMA.
Det sägs att det råder Filippafeber i landet, möjligtvis i Mamasekten som härjar inom media. Många andra känner nog fairy tale varning för den här typen av mamma. Andra som författaren Cecilia von Krusenstjerna (Expressens debattsida 061108)tror att det handlar om att "kändismammorna dövar sitt samvete med pokaler", då Mama-mammorna varje år ger varandra pris på Caféet. Som om att vara mamma är ett event med tillhörande modeshow. Men så får man inte säga, usch och fy och man får inte heller säga att Filippa R. ägnar sig åt julporr när hon sträcker fram en plåt med mandelsnäckor i ett annat glansigt magasin. Nej, vet ni vad, rör inte min mammaroll, framstår det som en hotad Katerina Janouch känner, när hon likt Prussiluskan läxar upp Krusenstjerna i sitt svar i Mama-debatten. Pippi Krusenstjerna får minsann veta att hon ägnar sig åt "avundsjukt kackel" (Expressen, 061109) och tycker att Krusenstjerna ska applådera alla mammor som "både kan jobba, glittra och glamma".
De här Mama-morsorna är av en alldeles speciell sort. De skimrar med en speciell glans tack vare sina barn, som i en saga och den tycks handla om att den som har flest barn vinner - makten sitter i antalet barn - men man får inte vara med om man inte samtidigt har en karriär som gjort en till kändis att stolt visa upp. Men egentligen är det samma gamla vanliga hemmadiktator som historien alltid försökt att göra kvinnor till, bara det att Mama-kvinnorna putsat upp den med fina yrkestitlar. Förr var de borgerliga damer som Madame Bovary, som bakom fasaden av huskors närde helt andra fantasier. Nu hycklar de på och skyddar sig bakom arbete och glamor, fast alla vet att med den sortens press på sig kör man rakt in i väggen.
I Aftonbladet (061214) - som saxat ur Mama - framställs Filippa som husets drottning. Förutom bilden på omslaget, som får en att tänka på diktatorerna i gamla öst, som gärna poserade framför kameran med ett barn som de klappade på huvudet, med skillnaden att här är rollerna ombytta genom att dottern Ebba pussar mamma Filippa på kinden, medan hon strålande ler mot alla i verkligheten sönderstressade morsor. Tar man sig in i artikeln får man veta att: "När Filippa Reinfeldt, 39 vaknar får hon kaffe på sängen av statsministern. När han gått till jobbet skickar han sms - med pussar. -Jag är inte Fredriks hönsmamma, säger hon till tidningen Mama."
Tidningen Mama har sen den kom för några år sen copycatat Amelia Adamos tidningskoncept - som ju på sitt bisarra sätt försöker skapa kvinnor. För vad ska man annars säga om dessa kända supermorsor - för det duger inte att vara en vanlig konsumkassemamma från Midsommarkransen - som oavbrutet leende passerar på omslagen med sina barn som medaljer på outfiten eller strödda kring sig själva så att de framstår som modersgudinnor, mer än att med verkligheten har de inte mycket att göra.

Att döda en hora

Det går en seriemördare lös i Ipswich i England kan man läsa i bladet. Han (?) har specialiserat sig på hormord och hittills har fem kvinnolik hittats. Det fick mig att genast skriva om inledningen till min sista artikel i serien om prostitution som jag publicerar på www.sourze.se sen några veckor tillbaka (finns i mitt bloggarkiv). Senast i morgon ligger den ute på sourze, för den som är intresserad, under rubriken "Att döda en hora".

Konstnärsskvaller på KB

Häromdan var det fotosession i forskarsalen på KB. Min väninna,forskargranne och konsthistorikern Elisa Steenbergär med sina 93 år - hon är den som hängt med längst numera - intervjuades för KB:s egen tidning. Sen 30-talet har hon sett studenter och forskare komma och gå. Just nu håller hon att tränga in i konstbegreppets fenomenologi, medan hennes 94-årige man tar taxi varje morgon till Tekniska Högskolan. "Fast jag vet inte vad han gör där", säger Elisa. Över en lunch förra veckan, tillsammans med Anna-Marie Eriksson, även hon konsthistoriker, som skriver på en ny bok, undrade Elisa om det finns nåt skrivet om kvinnliga konstnärsmodeller. Vilka är/var de? Var det vanligt att konstnärerna målade sina fruar nakna? Var de konstnärernas älskarinnor? Samtalet fortsatte i en annan rikning. Hur var det nu med konstbegreppet och det estetiska sinnelaget. Har alla det? Nej slog Elisa fast. En del är musikalíska andra har sinne för konst. Själv tillhör hon den senare gruppen och är en gren på ett svenskt konstfamiljsträd. Pappa och mamma träffades på konstskola hos Matisse i Paris där de pluggade tillsammans med Sigrid Hjerten och Isac Grunewald. Va? Jag, satt köttbiten i halsen när jag förstod att jag satt mitt emot en levande konsthistoria. Jo, då och pappa var ingen mindre än Edward Hald,professorm glaskonstnär, keramisk formgivare, målare och direktör för Orrefors glasbruk en gång i tiden och han var bästis med Simon Gate, den fantastiske glasskulptören, vars pjäser man i dag bara drömma om efter att kollat prislappen. Så där gick hon på under hela lunchen och jag förstod återigen varför jag älskar KB.
Sigrid Hjerten var ju Matisse favoritelev och långt mer lysande konstnär än sin make, vilket man ju själv kunde skåda på Nationalmuseums "Konstnärspar" härom året.
"Men Isac var fantastisk mot Sigrid när hon låg på Beckomberga och han skötte sina affärer med diskretion" fortsätter Elisa. Grunewald med älskarinna hade kommit till Orrefors för att hälsa på och pappa och mamma Hald hade funderat över nattlogin, skulle de ha separata rum, eller ett gemensamt. Dagen efter (jag vet inte hur det gick med rumsplaceringen)så undrade Isac om det var möjligt att bege sig till Kalmar. Han var mycket angelägen om det, för han ville köpa färg till Sigrid och genast skicka det till Beckis så att hon kunde måla.
Medan jag mumsade på köttgrytan talade Elisa vidare medan hennes mat kallnade. Hon undrade över Elin Wägner. Ja, hennes far var jämngammal med Wägner och hade bjudit henne till Orrefors. Simon Gate med fru Flory var också där. Det hela slutade med att Elin och Flory blev ett par och flyttade till Småland och idkade alternativjordbruk. "Jag har alltid undrat över det där" sa Elisa.
Jag flikade in att Simone de Beauvoir - och flera andra kvinnor runt Fågelstadgruppen - gjorde ju så, flyttade ihop, var "vänner" på den tiden. Simone t om adopterade Sylvie le Bon medan Sartre levde, men han å sin sida adopterade också en ung kvinna. Nu, 20 år efter Simones död, får vi veta mer och mer om relationen med Sylvie, som visar sig vara mer än bara en väninnerelation. Det var inte så poppis att outa på den tiden. Men hon begravdes med ringen hon fick av Nelson Algren på sitt ringfinger. En del säger att han var hennes stora kärlek. Jag tror att hennes hjärta var stort nog för både Sartre (den mest älskade), Algren (den käraste) och Sylvie le Bon (den närmaste).
Förresten fick jag också veta att Elisa är halvsyrra till Fibben Hald, den finstämde barnboksillustatören och han som tecknat till Kajenns dagsverser i SvD så länge jag kan minnas. Jag säger det igen, KB is a wonderful place on earth.

Blivande filmrecensent på sourze.se

Det blev klart igår. Jag ska recensera film på www.sourze.se framöver. Så nu gäller det att damma av de gamla filmkunskaperna från 80- och 90-tal, då jag recenserade film och video i landsortspress. Men intresset började långt innan, när jag förälskat satt mig igenom Cinematektets filmvisningar tillsammans med bästisens brorsa - snyggingen som pluggade film - och lärde mig älska Fellini medan hjärtat klappade för italienaren som satt bredvid mig i biomörkret. Sen dess är jag såld på movies, även om det inte blivit så mycket bio, mest video, senaste åren. Men när DVD tog över efter VHS i videobutiken tog även det tittandet slut. Jag vet, jag ska köpa en DVD, men det har liksom inte blivit av. Är det nån som vet nån bra, billig jag kan köpa? Inget teknikskit med massa knappar och 100-sidiga manualer, utan dvd à la teknikfreak standard 1 A, dvs enklast möjliga för bästa möjliga kvalité. För övrigt har jag en stor bild på Marcello Mastroianni och Claudia Cardinale (?) ur "Amarcord" på dass på landet, som är en alldeles särskild favorit bland maistons filmer, men just i dag längtar jag mest efter hans "Vi som älskade varann så mycket" - världens bästa kärleksfilm, alla kategorier. Eller var det "En alldeles särskild dag". Jag måste som sagt putsa upp minnet.

Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika

Jag såg Sara Stridsbergs pjäs med Ingela Olsson som Valerie Solanas (sköt Andy Warhol) på Dramaten i går. Mest brudar och en och annan man bland publiken för att se denna "män-är-djur-pjäs".
Evin Rubar, som gjorde SvT dokumentären "Könskriget", hetsade kring en recension av Valerie Solanas SCUM - society for cutting up men - manifest och fick till slut ROKS ordföranden Iréen von Wachenfeldt att säga "män är djur, tycker inte du det" och sen var det kört för Fi och för Wachenfeldt som gick avgå.
Men Stridsberg ångar på och har fått en helt annan karriär tack vare Solanas och blir både nominerad till Augustpriset för sin Solanas-roman och får Aftonbladets kulturpris, för densamma. Vattentäta skott mellan kultur och samhälle. För Stridsbergs del började det med att hon översatte det där manifestet och trillade dit ordentligt på denna extrem-feministiska kvinna.
Solanas själv, tidigt sexövergreppad, fortsatte hora för att finansiera sina studier. En trasig intelligentia som knarkade och skrev om hur sexualiteten trycker ner kvinnorna. Hon var en krigare, som ville göra upp med männen en gång för alla, samtidigt som hon ville bli kompis med Andy Warhol för att lansera sig själv och sin vision. Det gick inget vidare. Hon blev vuxenmobbad och då sköt hon honom, så att han hamnade på sjukhus.
Vad är det som gör att Stridsberg inte kan ge upp sin "kärleksaffär" med Solanas utan skriver en pjäs också, när Ingela Olsson frågar (om jag är rätt underättad)?
Ingela Olsson, som tidigare spelat "Prinsessdrömmar" på Galeasen av Elfride Jelinek.
Jag tror att Solanas och Jelinek - med olika temperament - avslöjar något om sexualiteten som fortfarande är tabu: Att kvinnan egentligen inte har någon egen sexualitet utan att den bara är en spegelbild av vad män begär och att den manliga lusten - i patriarkatet skapade - är en våldshistoria.
I Jelineks "Lust", som är en fasansfullt bra roman om man orkar läsa den är knullandet ett perpetuum mobile av lust och våld, utnyttjande och underkastelse.
I SVT-intervjun med Jelinek i samband med att hon fick Nobelpriset berättade hon att hennes intention var att skriva om kvinnors sexualitet, men att det inte gick. I stället skrev hon "Lust" - en annan typ av uppgörelse med manssamhället - som när den kom ut 1989 i Tyskland väckte både beundran och avsky.
Med denna dubbla känsla såg jag pjäsen igår. Sexualiteten framställs som i de Sades sadomasochistiska sängkammare där hororna är de enda kvinnorna som har någon som helst status. Stridsberg har skrivit ett alldeles för programatiskt pjäsmanus för min smak, men vid några få tillfällen ser hon bortom "Solanas-krigaren" - som oavbrutet genom sin queerpoligiska agenda klär av det löjliga skådespelet kring manlig makt i patriarkatet - och ger henne fler dimensioner. Då hettar det till. När Solanafiguren talar om ett annat sätt i sexualiteten. När såret i människan får plats på scenen. Den pjäsen skulle jag mycket hellre velat se. Men den kanske fortfarande inte går att skriva.