Mästarprov på journalistiskt hyckleri av TV4:as Gummesson

Lyssna på TV4:as biträdande nyhetschef Jonas Gummesson i dagens "P1 morgon" på webben. Ett lysande exempel på journalistiskt hyckleri och hur lätt det är för 4:ans nyhetsredaktion att överge en ståndpunkt för en annan så fort det börjar osa hett kring det egna agerandet. Att först bli förbannad på Aftonbladet för att de illojalt - mot den journalistiska grundbulten om meddelarskydd - lämnar ut en kollegas källa, för att sen själva hänga ut samma källa genom gå ut med hur mycket Pihlblad och Schenström söp för på krogen.
I samband med det orsakade Gummesson och co att Schenström fick sparken från jobbet. Att samma journalistgäng brutit mot meddelarskyddet tycks inte föranleda några konsekvenser, mer än att man för tillfället skjuter över sitt eget bristande ansvar på reportern som nu har tjänstledigt. I stället borde det vara exit Gummesson som gäller.

Schenströmaffären mer än bristande krishantering

Varför är det bara i "Ring P1" och på tidningarnas insändarsidor som genusperspektivet i Schenström-affären diskuteras? Dags för media att ta i den frågan om de ska vara trovärdiga i sin fortsatta rapportering i saken. Dessutom ligger media jävligt lågt när det gäller journalisten Anders Pihlblads roll i händelsen. Förra veckan när historien briserade satt pinsamme biträdande nyhetschefen på TV4, Jonas Gummesson i en av TV-sofforna och i P1:s radiostudio och anklagade journalistkollegor för illojalitet att bilderna på Schenström och Pihlblad överhuvudtaget publicerades.
Sen dess har det varit tyst kring journalistens arbetsmoral och metod. På DN:s insändarsida i dag påpekar Lisa Swedén att när Eric Fictelius blev närgången med Göran Persson - i samband med arbetet med dokumentären "Ordförande Persson" - då var det Figge som hamnade i skamvrån. Den här gången när makthavaren är kvinna är rollerna ombytta. Slump eller uttryck för patriarkatet?
På samma insändarsida kräver Lars Lundgren att vi ska få veta vem som tog bilderna på den beramade krogpussen. Bakom det kravet döljer sig en misstanke från Lundgrens sida om att historien är en riggad story från Pihlblads sida. För att bli av med Schenström?
De obesvarade frågorna tycks inte bli färre utan fler efter torsdagens presskonferens med statsministern. Schenströmaffären handlar inte endast om landets krisberedskapshantering utan även om vem man ska lita på. En minst lika viktig aspekt att reda ut.

Schenströms tystnad tecken på manlig härskarteknik

Jag tror att Ulrica Schenström, som sägs hata manliga härskartekniker, i slutronden mot Reinfeldt la sig platt och lät sig nertystas av just en sådan teknik; nedtystning, förklädd i hundlik reinfeldtsk attityd. Efter att ha utövat den mot statssekreterare och mångåriga oumbärliga medarbetare går han ut på bästa sändningstid och säger - mellan raderna - att han blivit sviken av den han litade mest på. Den reinfeldtska strategin går ut på att vi ännu en gång likt myten ska skylla på en "svekfull kvinna", medan statsministerns ansvar för en medarbetare och hans lojalitet mot en kvinna som tydligen givit honom "liv" politiskt fejdar bort. Fram träder härskaren om än med en till synes undergiven och lågmäld persona (den trogna hundens).

(Under många år har han låtit Schenström agera "pansartaxen" för att hans sluga strategi att vända ut och in på arbetarretoriken och därmed förleda folket om att frågan om klassamhället inte längre existerar.)

Jag tycker det är jävligt kladdigt och äckligt när Reinfeldt med sina hundögon säger att Schenström inte längre har hans förtroende i samma stund som han säger att det är en stor tragedi för honom att han tvingar henne att gå. För allvarligt talat är det nån som tror att den time-out hon tog på kvällen efter det nattliga samtalet med statsministern blev en avgång på hennes initiativ några timmar senare? Näh, bakom de reinfeldtska hundögonen döljer sig en kallhamrad maktmänniska - även om han flera gånger i intervjuer hävdade motsatsen - som till slut bara tycker väldigt synd om sig själv. Att han efter ett telefonsamtal mitt i natten offrade den medarbetare som tycks givit honom allt för att han ska få stråla i offentlighetens ljus visar tydligt prov på den härskarteknik Schenström säger sig ogilla.

Nu väntar vi bara på att Schenström på riktigt ska våga ta upp kampen mot de manliga härskarteknikerna - såväl TV4 journalisten Anders Pihlblads (som också tvingats ta time-out under brottsutredning om bestickning)slajmiga metoder för att få information, som hennes tidigare chef, Reinfeldts flagranta offrande av henne - och bryta tystnaden kring vad som verkligen hände och hur hon ser på den saken. Hittills har vi bara hört herrarnas versioner och som bekant är "håller det inte i en rättegång". Innan Schenström sagt sitt är det omöjligt att säga något om rätt och fel i den här historien och så länge hon är tyst kan man bara hänvisa till att de förkättrade manliga härskarteknikerna fungerar utmärkt fortfarande. Året är 2007.

TV4-reportern borde också avgå

I natt avgick Ulrica Schenström efter att ha uppträtt olämpligt. Det är väl inte mycket att säga om det. Hon gjorde det enda rimliga. Men hon är faktiskt inte ensam i den här affären. Reportern Anders Philblad på TV4 borde också lämna jobbet, för han har uppträtt lika dåligt som Schenström; mutat en statssekreterare med alkohol för 945 kr, med tanke att mjölka henne på information. Inget vidare snyggt jobbat och om hånglet också ingått som en strategi för att få reda på "nyheter" till TV4 - som det verkar när man förra veckan lyssnade på biträdande nyhetschefen Jonas Gummesson - så har den här snubben för länge sen lämnat den seriösa journalistiken bakom sig.

Oavsett om Philblad får kicken eller inte har han för all framtid förlorat mitt förtroende för den sk journalistik han bedriver. Om nyhetsledningen på TV4 är så naiv att den tror att detta blåser över och inte påverkar hela TV4:as nyhetsbevakning så tror den fel. Först mutskandalen kring Kalla Fakta-reportern Trond Sefastsson och nu nyhetsmutor - den här gången innifrån TV-kanalen - mot statsministerns närmaste medarbetare. Frågan är: Vem litar längre på TV4:as nyhetsbevakning?

Moddarna inte regeringsdugliga

Jaha, då har Ulrica Schenström, Reinfeldts högra hand, tagit ledigt på obestämd tid och det är svårt att tro att det är den sista medarbetaren som får lämna moddarna. Det här ser inte bra ut för partiet, att de sen regeringstillträdet för drygt ett år sen blivit av med tre ministrar och nu den högsta tjänstekvinnan. Var ska detta sluta, måntro?
Allt mer börjar partiet likna det där "Sagan om ringen"-gänget som de utmålades som i Expressen efter valet: Ett pojkgäng som mest av allt gillar att sitta och fantisera på kammaren över hissnande historier långt från verkligheten.

Att "de nya moderaterna" lyckats lura stora delar av den svenska befolkningen att rösta för deras politik och dessutom få med sig partiet på en totalomsvängning när det gäller en rad hjärtefrågor är rena rama trollerietricket. Men när de själva inte lyckas leva upp till vanligt folkvett då kan nog den här moddesagan bara få ett slut. Statsministerns time-out!

Chiclitt en värdemätare på låg litteratur

Först vill jag bara säga att jag sen KulturExpressan började göra TV (finns på Axess webbTV)ser fram emot varannan söndag när det senaste programmet läggs ut på nätet. Det har hittills bl a handlat om Alex Schulman och hans "elaka" blogg och nu senast om chiclit.
Kajsa Ingmarsson, en av Sveriges mest lästa författare som klumpas ihop med ett gäng andra kvinns under det begreppet var konstant förbannad under hela programmet - om än undertryckt till viss del - vilket gav nerv och engagemang åt hela programmet, som naturligtvis i sin form lätt blir sofistikerat rundabordssamtal. Ingmarsson pumpade in liv i programmets blodomlopp och det var jävligt uppfriskande.

Däremot gjorde kritikerna Åsa Beckman och Jan Arnald, båda från DN:s kulturredaktion släta och svala figurer. Jag blev grymt besviken på Beckman som faktiskt med sina synpunkter på DN Kultur om "finförfattarens" Mara Lees chiclitroman "Ladies" och att den fick finfina recensioner fast romanen var dålig. "Hyckleri?", undrade Expressens kulturredaktör Per Svensson och fick undanmanövrar från både Beckman och finlitteraturdoktorn Jan Arnald, som även skriver deckare under namnet Arne Dahl.
Varför tog inte Beckman chansen och fastslog hyckleriet och tog nästa steg och utpekade chiclit-begreppet, som ett ihopklumpande av dålig/låg litteratur?
I stället fick Ingmarsson pumpa på med att kvinnors romanskrivande ständigt klumpas ihop i förminskande syfte, fast anledningen till begreppet som jag ser det snarare är att detta är underhållningslitteratur av mindre litterärt värde.
Jag ska genast säga att jag inte läst om Ingmarssons gula citroner, men jag har läst en hel del annat sk chiclit bl a Mara Lees "Ladies" och det är dålig litteratur, som Beckman är inne på, som framförallt kännetecknas av en svag gestaltning som andas förutsägbarhet, stereotypa psykologiska karaktärer figurerande i mer bekräftande än problematiserande historier. Underhållning, maybe, men inte mer värt än en veckotidningsartikel egentligen.

Samtidigt diggar jag att Beckman satte ner foten när det gäller det numera allmänna gnället efter Horace (Svenska Akademins) motivering till att Doris Lessing fick Nobelpriset i år: Hon är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Horace Engdahl och genast går en omedveten feministmob till storms och hävdar att vadå "kvinnlig" vi är ju mänskliga hela bunten. Men då har man en väldigt ohistorisk och omedveten syn på könets betydelse såväl inom litteraturen som när det gäller det som betecknas som mänskligt. Att vara kvinna är inte samma sak som att vara man, även om Horace-attackerna låtsas om motsatsen. Att lyfta fram "den kvinnliga erfarenheten" är väl kanon och när dessutom Per Svensson, kulturredaktör på en av Sveriges största dagstidningar utan att blinka erkänner att han inte läst en rad av Lessing, så visar det bara att än är det långt kvar innan kvinnors erfarenheter räknas som lika mycket värda som mäns.
En homage till Horace - och Beckman som fakistkt om än by the way erkände detta fakum - som påpekade det och visade att det är fan i mig dags att ändra på den saken.
Det borde Kajsa Ingmarsson och samtliga kvinnliga kritiker - och feminister - som kritiserat Horace ta i beaktande.

ps.
Förövrigt tycker jag absolut att Jan Arnald/Arne Dahl är en hycklare både som litteraturdoktor och som författare. Det står klart att killen vill vara fin - manlig författare - men när det inte funkade försäljningsmässigt började skriva "låg" deckarlitteratur för att nå ut och tjäna pengar. I programmet fick han klara sig undan med att han som deckarförattare ägnat sig åt ett "litterärt experiment", i stället för att problematisera förhållandet mellan "låg" (genrelitteratur) och "hög" litteratur (romaner som lever bortom genrebeteckningar).

En fri kvinnas bekännelser i SVT är "Det andra könet" för 2000-talet

SVT:s "Flying. Confessions of a free woman" (1:a delen av sex timslånga avsnitt i en dokumentärfilm om samtal med kvinnor i sjutton länder)är en filmisk "Det andra könet" för 2000-talet.
Precis som Simone de Beauvoir (1908-1986) var det först efter 30, som filmaren Jennifer Fox insåg att hon som kvinna inte hade samma livsvillkor som en man. För Foxs, född 1962, del innebar det att hon vände kameralinsen både mot sig själv och kvinnor runt om i världen och som sin feministiska syster 1949 beskrev i "Det andra könet" konstaterar Fox att världen ännu inte lett till den utopi om den fria kvinnan, som Beauvoir skriver fram i slutet av "Det andra könet". Kvinnors frihetskamp världen över har visserligen tagit steg framåt, men fortfarande "handlar allt om att kontrollera kvinnans sexualitet", enligt Fox.

Första avsnittet, som mest handlade om Fox eget sexliv, hade stor igenkänningsfaktor när det gäller gemensam kvinnoerfarenhet kring 40+. Nästa söndag och de fyra därefter följande söndagarna sitter jag definitivt bänkad framför TV:n 22.20.