Filmrecension, Guldkompassen, G

Fantasyfilmen "Guldkompassen" bygger på den första romanen i en triologi av engelsmannen Philip Pullman, Almapristagaren till Astrid Lindgrens minne. De andra två böckerna kommer så småningom också bli film.
"Guldkompassen" är en fullmatad berättelse om de eviga frågorna om människans frihet, gott och ont: en mytologisk saga med budskap till stora och små människor.
Det roliga är att det är en av Pippis modiga systrar Lyra Belaqua, som ger sig ut på äventyr för att rädda hennes egen värld och alla andra världar. Som fantasy är de själsliga djurskepnaderna som ständigt följer karaktärerna det mest lyckade tekniska draget.

Lite sugen blir jag att kolla in den litterära förlagan, för att se om Lyras öden och äventyr kan tänkas vara nåt att läsa för min lilla älskling Nico. Är det nån som har läst triologin och kan ge en hint?

Karin Magnusson goes Annika Lantz

Vad är det med SVT och P1:s kulturreporter/programledare Karin Magnusson? Det senaste året har hon förvandlats till en speedad Duracellkanin - ett rätt vanligt fenomen inom tv- och radiomediet numera. Kännetecknen på denna kanin är ett stegrande uptempo, som hörs i röstens volym, drag av hysteri och "jag måste bara säga det här också", det senare gärna och ofta på andra medverkandes röstutrymmes bekostnad. Tydligast blev det här i gårdagens "Kulturfredag" där Magnusson fullständigt löpte amok på den andra programledaren Clara Törnvalls, som Magnusson bulldozade t om bortom kicksidens funktion.
Symbolen för medias Duracellkanin alla kategorier är nog ändå Annika Lantz, som har så bråttom i sitt skrattande snubbel bland konsonanterna att man faktiskt undrar om det är riktigt speed hon tagit innan sändning. Alla nyanser och tempoväxlingar är bortrationaliserade för hardcore kaninrace. I jämförelse med henne är alla epigoner still Lantz-wannabees, som tur är, kan tilläggas.

Själv tillhör jag de där urtrista typerna som inte har något överseende med att Lantzan flabbar ner P1. Jag vet, jag kan ju stänga av och gör det också, så gott som varje gång, efter att ha lovat mig själv att den här gången försöka förstå det intressanta och roliga med henne. Men jag har tydligen taskig humor, för hennes omtalade snabbhet i kommentaren och rörliga intellekt gör mig bara trött, som efter en rusning till tunnelbanan när man står och flåsar på perrongen: Duracellchock!

Männen och deras manliga försvarare i bordellhärvan, styckmordet

23 respektive 30 år senare vill de sk offren - obducenten och allmänläkaren - i styckmordsrättegången och två då 14-åriga flickor ha upprättelse i form av skadestånd från staten. Alla fyra säger sig ha fått sina liv förstörda av de sk händelserna och nu ska JK avgöra om de ska få sina utkrävda skadestånd. Läkarna kräver 40 miljoner kr medan de båda flickornas resterande liv inte anses vara värt mer än 1 miljon kr vardera. Betyder det att det är 40 ggr mer synd om männen? Tydligen enligt vårt rättssystem.

I debatten kring bordellhärvan är den nu döda bordellmammans advokat Leif Silbersky mycket indignerad över att maktens män - statsminister Olof Palme, statsminister Torbjörn Fälldin och Olof Johansson (c) bl a - pekas ut som skyldiga. Han ställer synnerligen upprörd en direkt fråga till Deanne Rauscher - som 2004 i boken "Makten, Männen, Mörkläggningen" om bordellhärvan - om hon verkligen tror att dessa män skulle gjort sig skyldiga till pedofili och fortsätter med att med inlevelse beskriva den skymf och skam som den här historien i efterhand vidhäftar deras gärningar. Inte med ett ord ger han något prov med en liknande förståelse för flickornas kraschade liv. Det är mycket betecknande för båda de här historierna, där männen oavsett om de är skyldiga eller ej står i centrum i händelser där de verkliga offren, dvs barnen och kvinnan Catrine da Costa, hamnar i skuggan av uppmärksamheten.
Det är männen som det är synd om oavsett vad som hände.

En man som blandat sig i båda rättsfallen är deckarförfattaren och professorn i kriminologi Leif GW Persson, som låg bakom nya vittnesuppgifter i styckmordsrättegången för några år sen, som skulle bevisa att obducenten och allmänläkaren var oskyldiga. Det ledde ingen vart. Men redan 1984 gjorde han en gärningsmannaprofil över den skyldige i styckmordet för SVT. Något som heller inte ledde misstankarna från läkarna. Senare har han ställt sig bakom journalisten Per Lindebergs bok "Döden är en man", som hävdar att de båda utpekade är oskyldiga och att ett justitiemord har begåtts mot dem. En tes som även Jan Guillou driver med emfas. Denne "privatspanare" som alltid tar plats i media med sina personliga tyckanden som passar bäst i deckarform - anklagades i år för att inte tagit ett handtag på kriminologins område de senaste 15 åren - är nu säker på att Palme och de andra politiska topparna inte är pedofiler. Perssons argument är att flickorna inte kan minnas och än mindre visste vilka dessa män var. Det hela faller på sin orimlighet: De var 14 år. Klart att de minns och framförallt så är ju inte Persson mannen att uttala sig i sakfrågan, eftersom han inte var med när det inträffade.
Persson borde av media pensioneras som seriös kriminalfallskommentator. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, eftersom han alltid är beredd att säga de mest häpnadsväckande saker. Att de sen är mer vilseledande än klargörande är en helt annan sak.

Män som ogillar Doris Lessing och hennes kvinnliga erfarenheter

I P1:s "Biblioteket" har man, som på så många andra håll hakat upp sig på Svenska akademins motivering, där Doris Lessing utnämns till epiker av den kvinnliga erfarenheten. I dagens program har man bjudit in tre män - föläggare, översättare, författare och kritiker - för att höra vad de har att säga om den saken, efter att ha läst Lessing.
Per Gedin, Jan Ristarp och Fabian Kastner har väl egentligen inte mycket gott att säga om Lessing och Kastner tycker t om att hon är antifeministisk i "Den femte sanningen" som har lästs av kvinnor som en feministbibel. Samme Kastner tycker inte att det finns någon specifik kvinnlig erfarenhet och att Lessings bilder av män bär manshatets signum. De två andra männen är inte heller nöjda med gestaltningen av människorna i boken. Så där går det på under hela programmet och slutsatsen är att Lessing är en förlegad, traditionell författare, som egentligen inte har så mycket att säga oss i vår tid.

För det första har jag inte förstått kritiken av akademins motivering om att Lessing är en epiker av den kvinnliga erfarenheten. Feminister och andra påstår att ett sådant påstående i sig är antifeministiskt. Själv tycker jag att det är utmärkt att akademin poängterar just detta, för det är klart att det finns en kvinnlig erfarenhet som skiljer sig från mäns erfarenhet i allmänhet. Det vet varenda kotte som läst Simone de Beauvoir: Att vara kvinna betyder att befinna sig i en annan situation än om man är man. Svårare än så är det inte och det har inte ett vitten med särartsfeminist som Kastner försöker göra gällande i radioprogrammet.
Själv läser jag nu, för första gången "Den femte sanningen" och tycker att den är helt underbar och den som vill höra en annan syn på saken än det manliga perspektiv som man kunde ta del av i "Biblioteket" i dag, kan lyssna på "Obs!" i P1 förra vecken (tror det var tors sändning) där Ebba Witt Brattström beskriver hur just den bokens huvudperson Anna Wulf har varit hennes hemliga kompis sen 60-talet.

Det skulle vara intressant om "Biblioteket" lät tre kvinnor diskutera samma bok och sen jämföra upplevelserna. Jag är säker på att efter det skulle det inte längre råda något tvivel om att kvinnliga och manliga erfarenheter skiljer sig åt. Att hävda motsatsen är att vara slav under patriarkatets hegemoniska världsbild. Så det så!

Ortmark vs Sahlin - Axess TV före SVT igen

Sen Lennart Persson lämnade SVT för AxessTV har SVT inte haft något debattprogram värt namnet. Finns det nån som kollar på "Argument"? Det är ett debattprogram helt utan nerv och känsla för vad temperaturen är som hetast just den här veckan i samhällskroppen. Jag fattar inte hur man kan låta Helena Wink och Linda Olofsson harva på vecka efter vecka i ett format som är totalt stendött. Själv gav jag upp för länge sen och kollar numera på Sveriges bästa programledare, Lennart Persson i AxessTV på söndagkvällarna i stället.
Den här veckan kan man göra ytterligare en jämförelse mellan de olika programbolagen och den här gången i form av en närstudie och tyvärr - eftersom jag diggar public service och tycker att de främsta krafterna ska finnas just där - vinner Axess igen.
Sen några veckor tillbaka kan man i SVT följa programledaren Fredrik Sahlins intervjuserie med några av Sveriges mest populära skådespelare i "Närbild". Förra veckan snackade han med Lena Endre. I går var hon gäst - i samma format - hos den gamle ringräven Åke Ortmark i hans intervjuserie "Ortmark möter" på AxessTV. Det var två mycket olika intervjuer, där den senare lodade djupare i människan Endre och talade om makt. Endre var engagerad och klev fram personligen och renderade Ortmark ett journalistiskt scoop, som vi säkert kommer att läsa i kvällstidningarna endera dan: Lena Endre vill bli ny Dramatenchef. Hon berättade att hon ville samla ihop ensemblen - Sveriges bästa skådespelare ska vara på Dramaten - som hon sen Inger Dahlbergs tid som chef tycker har tunnats ur och inte längre finns i huset på Nybroplan. Dessutom vill hon att Lars Norén självklart ska vara på Dramaten och inte flacka runt i Europa.
Det blev ett lysande möte mellan Ortmark och Endre, liksom varje kväll i Perssons regi sprakar av iver och engagemang att debattera. Medan Wink och Olofsson i "Argument", liksom Sahlin i "Närbild" känns odynamiska respektive ytliga.

Ortmark vs Sahlin - Axess TV före S

Ortmark vs Sahlin