Mördande dåliga deckare

Ä-N-T-L-I-G-E-N! ! !
I dagens "Kulturnytt" tar kritikern och den tidigare deckarentusiasten Maria Edström livet av den svenska deckaren, som blivit stapelvara - vid sidan av chiclitten - i bokhandeln. Själv har jag känt mig lite fin i kanten för att jag inte dragits med i denna hausse. Trots att de sägs säga sååå mycket om samtiden, utgöra den mest kritisk-politiska rösten i svensk prosa (men det kanske var för tio år sen man sa det) så funkar den inte på mig. För att den är konceptskriven och konstlöst redan från början utgår från ett brott och dess lösning och att få nån snurr och variation på den formen har ingen lyckats med sen det begav sig kring de hårdkokta deckarna och dess mer socialpornografiska varianter.
Jag bryr mig inte ett skit om att kvinnorna - både som författare och huvudpersoner i deckarna - har tagit plats i genren, som är så hårt standardiserad att de kvinnliga kriminalkommissarien också super i sin ensamhet (Jane Tennison i "Mördarens fotspår").
Men kanske skulle jag stå ut med formen om de inte var så dåligt skrivna. Ok, de funkar som en slags vardags-, bruksprosa, men som litteratur, dvs nyanserad, problematiserad och tvetydig text, inte en susning.
Jodå, jag har försökt och gör - med tilltagande irritation - årligen att läsa några svenska och internationella deckare för att inse att jag har fel och att "alla" andra har rätt, som nu kastar sig över den senaste Stieg Larsson. Men det går inte, även om jag intalar mig själv att det är litteratur för avkoppling eller underhållning (?), som mina vänner brukar säga. Det är för dåligt, helt enkelt och jag hävdar fortfarande att "Lasermannen" av Gellert Tamas är den bästa "kriminalroman" jag hittills läst. Resten drar jag i fläkten!

Alonzos hycklande pappagäng gömmer sig bakom barnens bästa

Kvinnoperspektiv i vårdnadstvister är bara en konsekvens av att pappa inte tar sin del av föräldraförsäkringen och jobbar i stället för att vara hemma med barnen. För varför skulle inte mammans ord väga tyngre när skilsmässan är ett faktum och vårdnaden av barnen hamnar i fokus: Hon har ju till stor del - i antal mammor räknat - stått för huvudansvaret när det gäller omvårdnaden under äktenskapets gång, så varför skulle det inte falla sig naturligt att hon fortsätter med det.
Nähä, säger Michael Alonzo, ordförande i nystartade pappanätverket för pappors rätt till barnen i vårdnadstvister (www.pappabarn.se). De senaste veckan har han cruisat runt i media (SVT:s "Debatt" diskuterar frågan på sitt debattforum; www.svt.se/debatt, Alonzo är förbannad på kvinnojourerna i "P1 Morgon" för att ha gömt en kvinna som flytt med sina barn efter en skilsmässa, vilket lett till rättegång och samme Alonzo tycker att män orättvist är loosers i vårdnadstvister i P1:s "Studio Ett", 070425)och bashat kvinnor och rätttssamhället, som inte tänker på männens rätt i fråga om barnen. Naturligtvis hävdar han att pappakampen i första hand handlar om barnens rätt till sina fäder. Men why, Alonzo, tänker inte farsorna på det från början när barnen föds och snacket vid köksbordet går om vem som ska stanna hemma? Tänk, om de här ivriga pappa-har-rätt-till-sina-barn förespråkarna var lika förtvivlade, förbannade och engagerade när det gällde föräldraförsäkringen. Då kanske det skulle kunna ske någon förändring (läs: balansering) på omsorgs- och omvårdnadsområdet. Först då skulle detsamma inte vara = kvinna. För så länge omsorg - i vilken form de än månde vara - förknippas med något naturligt kvinnligt, får nog män finna sig i att morsan strider för sina barn, som hon haft huvudansvaret för, fram till separationen. Det är inte samma sak som att de män, som tagit sin del av barnomsorgen, ska gilla läget. Men ärligt talat: Alla män som loosat ungarna vid en vårdnadstvist och som tagit lika stort omsorgsansvar om barnen som kvinnorna räcker upp en hand!
Det är lite sent att i en vårdnadstvis och dessutom jävligt hycklande, att komma med gråtvalsen och ha mage att säga att det är för barnens skull, som man vill dela vårdnaden om man inte visat hur viktigt det varit så länge kvinnan har stått för det medan han klivit runt i karriären och på golfbanan.
Förövrigt tycker jag Alonzo och hans bittra mansliga ska sluta hacka på morsorna och ägna sig åt lite självrannsakan i stället. Det skulle framför allt barnen ha glädje av.

Filmrecensioner: Illusionisten, IG, Perfect Stranger, IG

Läs mina recensioner om två av fredagens filmpremiärer på Sourze. (www.sourze.se).

"Perfect Stranger" är en dramathriller med Halle Berry och Bruce Willis, som är välgjord men totaly ointressant pga de platta figurerna som gestaltar den här dussinhistorian.
"Illusionisten" är tyvärr inte bättre, trots att min favvoskådis Edward Norton är med. Men inte ens han lyckas blåsa liv i den här chiclitt trollkarlen, som mest trolltrixar för att få till det med den stora kärleken. Det är rena rama Vita serien, Allersroman, dvs filmad chiclitt.
Däremot förs en debatt i anslutning till recensionen om Ingmar Bergmans betydelse (läs: överskattning) för svensk film. Allt pga att jag i stället för "Illusionisten" rekommenderar "Ansiktet", en trollkarlsfilm med magi av Bergman. En irriterad kommentar följde på det och sen var det igång. "Scener ur ett äktenskap" och "Höstsonaten" tycks fortfarande drabba betraktaren, även om prästhatet inte diggas på Sourze.

Källa:

Den senaste bloggens källa: Expressen, 070424.

Kvinnor - inte män - "väljer" barnen framför jobbet

Marit Paulsens och Birgitta Ohlssons olika argument för en ny folkpartiledare hänger på könet. En kvinna, Cecilia Malmström, 38 år, ska inte leda partiet för att hon är för ung och har två små barn, menar Paulsen och plussar i stället på Jan Björklund, 45 år, trots att han också har två små barn. Typiskt könsstereotypt tänkande, kontrar Ohlsson, som hoppas på Malmtröm fast hon tackat nej pga av barnen.

Hur kommmer det sig att Björklund inte tycks tänka på barnen? För att han har en hustru hemmavid som står för den saken, eller...? Fallet Malmström visar att kvinnor med små barn fortfarande använder dem, som anledning till att inte ta nästa steg i karriären och att det är få som ifrågasätter det, utan snarare har förståelse och t om förväntan om att hon ska göra just så.
När hörde vi en man dra fram barnargumentet i ett liknande fall? Jag vet inte vad som är sorgligast: att vi har sån förståelse när mamma tackar nej till karriären för barnens skull eller när männen skiter i de små av samma anledning. Jag kan bara konstatera att i Sverige 2007 är det helt ok för en kvinna att tacka nej på jobbet för att hon är mamma, medan en man måste säga ja på jobbet även om han är pappa.

Kvoterad karriär och ökat pappaansvar, tack!

Väskan, kakan och hemmafrun

Amerikanska Martha Stewart har gjort sig en förmögenhet på att hålla hemmafrunormen vid liv i USA. I sin glassiga TV-serie har hon putsat upp de gamla husmorstipsen - som alltid funnits om än i lite gråare variant i husmorstidningar som Hemmets Veckotidning, Hemmets Journal och Året Runt - och skapat en trend i linje med drösen av heminredningsprogam, som vi är överösta med även i Sverige.
Frågan är om det nu inte är dags för hemmafrutipsen, som redan om än i blygsamt format letat sig in i t ex Timells "Äntligen hemma" - där en äldre, mycket bestämd kvinna, lite hemmafrunannystilen, håller någon slags husgerådsskola i miniformat - att ta steget fullt ut och växa till egna programserier.

Enligt Josefin Ekman, frilansjournalist med bloggen "Dear Martha", där hon skriver brev till Martha Stewart handlar det om gamla tiders Hollywood-glamour kring köket, dvs den förskönande bilden av kvinnligt köksslavande.
Nähä, hemmafrusysslorna är lika avkopplande som yoga, menar Ekman. På vicken planet då undrar vi på planeten Jorden? Men den här bruden skämtar inte, hon hävdar på fullt allvar att hemarbetet är en medidativ hobby för karriärkvinnor och lyfter fram det det gamla kafferepet som något trevligt för kvinnor att sysselsätta sig med.

Den patriarkala 2000-tals kvinnans drömmar handlar tydligen om att köpa en dyr väska, proppa den med husmorstips och recept på sju sorters kakor från mammas och mormors tid och gå hem och ställa till ett kafferep i de nystylade köket tillsammans med andra kvinnor som tycker att de kopplar av i sin hemmafruroll.

(Källa: Expressen, 070422)