Men du har ju inga barn

Vad vet jag...tänker jag medan jag stoppar in bullen i ugnen. Jag har ju inte barn, har bara varit ett och känner mig som ett annat mellan varven, men eftersom jag outat väninnans graviditet, ska jag inte fega ur när det gäller min egen "barnhistoria". Näh, jag har varken erfarenhet av abort, eller tidigt missfall, inte ens ett postivt stickprov. Men för sisådär tio år sen, när jag och den gudabenådade författaren gick ifrån gynekologen, efter att jag fått en ny spiral insatt, då grät jag.
"Vad är det?" undrade han. "Ja, men jag...ja...vi...vill inte du ha barn med mig?" hulkade jag, som ju innerst inne visste att barn med den mannen i det läget var det sista jag ville. Han tittade på mig med sina silkesögon. "Men det funkar ju inte nu, du ska ju börja plugga" svarade han som om ologiskhet inte gick att förstå sig på. Det blev inga egna barn för min del och att det inte blev det den där gången eller någon annan gång med den där mannen är jag i dag tacksam för. Men vem vet, det kanske hade funkat trots allt, för det dräller ju av ensamma "underbara" mammor i den här stan och ett tag var jag faktiskt inne på att det räcker med en mamma. Det var när jag trodde jag var gravid - åldersklockan tickade - och bestämde mig för att om jag är det, då kör jag. SJÄLV.

En bulle i ugnen

Fredag, p.m. sitter på Waynes på Vasagatan med en kär väninna. Hon är en lysande chef med massor av kred i datorväskan och nu lyser hon - trots förkylningen - mer än nånsin, för hon har en bulle i ugnen. Till våren kommer storken och hon slår fast direkt: Jag tänker vara hemma ett år. Hon har precis läst min blogg och tycker att APA - "antipatriarkalt vad det nur var" - är väl lite si och så. Jag låter henne hållas. Vi är ju olika och jag FÖRSTÅR om hon vill vara hemma, men... Hon vet att jag kastade mig in i Nína Björks "dagisdebatt" förra året så...här kommer det...MEN PAPPA DÅ? Svaret kom blixtsnabbt: Rör inte min mammaledighet! Ja, det var väl lite skämtsamt och jag lät det bero, men hemma tänker hon vara, hela långa tiden, medan pappa arbetar. Ok, it´s not my life! Men sen kommer det. Hon har hört av unga trainees - som också ska bli chefer - att hon är en förebild pga det och jag får Marie Söderqvist rysningar - igen - av back to 50-talet. Vad är det med näringslivet som gör det så till en skyddad verkstad?
Nu betyder ju inte det här att kvinnor inte borde baka, som Anna Larsson tycks va inne på i sin SvD:krönika i går (skitbra - läs den!), för då säger jag som min väninna: Rör inte min bulle i ugnen och jag vet att man kan va både en helyllefeminist och samtidigt baka bullar, utan att för den skull vara fallen åt "den riktiga kvinnan" syndromet. För jag har blivit bjuden på både en nybakad vanilj- och kardemumma bulle av feministernas bullbakerska nummer 1: EBBA WITT-BRATTSTRÖM och de får högsta betyg.
Själv bakar jag matbröd, ett gammalt recept från mammas tid på hushållsskolan. Ja, en del kvinnor från bondfamiljer gjorde det på 40-50-talet. Och kan ni tänka er, hon är faktiskt feminist ändå, så låt Filippa Reinfeldt porra sig med sina mandelsnäckor, som Anna tycker hon gör, det är bara ren och skär kvinnokraft. Let it out!
Men när det gäller vem som ska vara hemma med barnen, ber jag att få återkomma. Degen har nämligen jäst klart.

Ny artikel på sourze.se i dag

"Horan, mannen och moralen", del 3 i min artikelserie om prostitution på nättidningen www.sourze.se. Jag skriver med anledning av den nya prostutionsdebatt som bröt ut i november när "horornas bästa vän" Petra Östergren publicerade sin bok "Porr, horor och feminister". Men främst skriver jag artiklarna för att landa min magisteruppsats i littraturvetenskap vid Södertörn: "Simone de Beauvoir och sexualiteten" i verkliga livet. Bara för dig kan jag berätta att det blir en del 4 också, som går under arbetsnamnet "Myten om den lyckliga horan". Den kommer när du minst anar på en site eller i en tidning nära dig.
Nu ser jag fram emot att läsa nya kommentarer från: Leif-Arne (miss you), Biff, Anna Drangel, Joakim Steneberg, peter_, stålis, Eleni Schmidt, Friskytten, Beckisbarnet, Truto, Bongo Bongo, Urban, carinacoach, Franklin, Daniel Wijk, Susanna S, Thomas L. Aabo, Sunny (my favorite), Lars Nilsson (som satte mig på 60-takets sexliberalspår)och madamehussein. Bortom invektiven är ni lysande allihopa.

KB är inte KonstnärsBaren, Mike

Ett litet ps till min vän och datasupport. KB är varken "KonstnärsBaren
Karolinskas Bibliotek,KronoBergshäkte,Kungliga Bagarmossen,Kalle Blomqvist" som du så kreativt föreslog. KB är the one and only Kungliga Biblioteket, in the middle of Humlegården, Stockholm, Sweden. För alla som har vägarna förbi, syns vi där strax efter 10.00 mån-fre, då en ostfralla och kaffe fortfarande bara kostar 15 pix.

Ebba von Sydows hemmafruskola

Tidigare i år publicerade Vecko-Revy drottningen Ebba von Sydow de fina flickornas lärobok "Ebbas stil" och luften började genast andas 50-tal igen. Nu har flera flickskoleelever slutfört Ebbas 10 p kurs med högsta betyg. En av dem är anya.webblogg.se, som nu likt fröken Ebba hetsar med pekpinnen mot Linda Rosing. Det finns en alldeles särskild sorts flickor-brudar-kvinnor som helst av allt mobbar andra av honkön. Att Anya själv posar som en utvikningsbrud från 60-talet på sin blogg, det spelar ingen roll för Ebba har ju sagt att det är skillnad på fina och dåliga flickor. Fina i Ebbas fall stavas P-E-N-G-A-R och Paris Hilton. Att hotellprinsessan numera partar med trashbruden Brittan "utan trosor" Spears som stöttas av porrstjärnan Jenna Jameson det blinkar nog Ebba bort.Men å andra sidan hon ser ju sig själv och sin fina familj som arbetare, so everything goes for Ebba. Men vi andra vet och hejar på Linda. Var är förresten Serge Gainsbourg? För jag är säker på att Linda säkert kan stöna lika bra som Brigitte Bardot gjorde i "Je t´aime moi non plus" på 60-talet. Så med en bättre låtsnickrare och en lite fantasifullare videomakare - kalla in Jonas Åkerlund nu - än de som ligger bakom Lindas nya popstjärneförsök "Forget me, forget me not", kommer hon att slå worldwide som Bionda och få den bekräftelse som hon så länge kämpat för. Varumärket "den svenska synden" säljer. Och år 2030 kommer ingen vilja kännas vid att de bashade Biondda en gång för länge sen, utan bara tala om svensk kvalité. Kom ihåg att det var här ni läste det först. För övrigt vill jag bara instämma i det Clintons utrikesminister Madeleine Albright sa: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra."

Manlig homosocialitet på KB

Längst in, innanför den allmänna läsesalen på KB ligger forskarsalen och där kan man spana in delar av den manligt homosociala litteraturkritikerkåren: Nestorn Ulf Olsson, skriver i Expressen, docent i litteratur vid Stockholms universitet och fd lärare till adepterna Jesper Olsson, som skriver i SvD, med avhandling om svensk poesi i bagaget och så Thomas Götselius, skriver i DN och på sin avhandling (vet inte om vad). I forskarsalen har de sina givna platser och flyttar sig ogärna. Hur den här triangelns sammankomster påverkar deras litteratursyn kan man ju bara gissa, men betraktade på avstånd från sidan i en forskarsal tycks de rörande överens om det mesta. Jag sitter där och längtar efter en motsvarande kvinnlig triangel, men ännu hellre att dessa herrar hade lite "litteraturkvinnor" som sällskapade dem på lunchen - det finns ju massor som sitter runt omkring dem - men herrarna tycks mest upptagna av varandra. Jag undrar om Olsson skulle skrivit som han gjorde om Siri Hustvedts roman "Vad jag älskade", som han recenserade i Expressen i mars 2004 om han hade fikat lite oftare med några kvinnliga litteraturvetare. Recensionen var ett examensprov i misogyni och jag blir fortfarande echaufferad när jag tänker på den. Inte för att han inte har rätt att tycka precis vad han vill, utan på sättet han gör det: nedlåtande och respektlöst. Han borde hålla sig för god för sånt, docenten, men jag tror att något hos den vackra och samtidigt begåvade Siri provocerade honom. Enligt Olsson surfar Hustvedt på sin berömde man, författaren Paul Auster. Som om hon utan honom inte vore värd ett vitten. Man tar sig för pannan. Den där romanen fick ett helt annat mottagande bland kvinnliga recensenter och det var intressant att se att det som Olsson upplevde som bristfälligt lyftes upp som betydelsefullt bland kvinnliga kritiker. Det har alltså betydelse vilket kön som är undertecknad.

Bruce Dickinsons film om antikristidolen

Iron Maiden sångaren ska göra film om sin idol satanisten Aleister Crowly (1875-1947. Enligt dagens Expressen var han sektledare i USA, Italien, Tunisien och England. Mussolini utvisade honom 1923 efter rykten om orgier där spädbarn dödats och han sägs ha kallats "världens ondaste man" under sin livstid. Det må vara hur det vill med den saken, men något i faktarutan får mig att haja till. Crowly bildade Thelema-kyrkan, döpt efter Thélème (lust)-klostret i prästen och författarens Francois Rabelais (1494-1550) absurda sagoverk om jättarna Pantagruel och Gargantua.
Rabelais "humanismens fackla" i renässansens Frankrike skapade i sitt grovkorniga verk en förverkligad utopi i Thélème, en läroanstalt där pantagruelismen - frihet under ansvar - tillämpas. Ja, resten är naturligtvis en orgie i mat och sex, det senare plankat av de Sade några hundra år senare när Frankrike stod inför revolutionen 1789. Victor Svanberg, säger i sitt förord till ett urval texter av Rabelais på svenska från 1967 att Rabelais "sätt att ogenerat tala om sexualia slår alla nutida rekord" och då skriver ändå Svanberg mitt i den svenska sexrevolutionens 60-tal.
Teologerna vid Sorbonne fördömde naturligtvis Rabelais respektlösa sagor, men han beskyddades av kungen och fick en prästtjänst på pappret.
I början av 1900-talet sågs Rabelais som en radikal frihetsapostel och i det epitet ingår en sexualsyn - moral - som vimlar av fantasier om jättelånga kukar och vidöppna fittor. Svanberg ser ett arv från esprit gaulois, en fransk sensualism med förkristna anor. I Rabelais fantasikloster Thélème finns bara ett bud att följa och det är "gör vad du vill" och gissa vad munkarna och nunnorna då ägnade sig åt i en tid då kvinnans könsdrift ansågs omättlig. Inget nytt under solen mao.

Söderqvists prudentliga postilla

Ändå läser jag hennes krönika i Expressen i dag, fast jag vet vad hon har att säga. Marie Söderqvist har upprepat sig i snart tio år. Hon mal på i samma stil som hon gjorde när hon jobbade på Svenska Dagbladets ledarredaktion för tio år sen tillsammans med sina gamla kompisar Johan Hakelius (ses i KB:s läsesal, sen några dagar tillbaka, där han lyser upp vintermörkret med sina färggranna kreationer) och hans fru (numera) Susanna Popova. Susanna och Marie (som är gift med Tiina Rosenberg jägaren Johan Trallau) har alltid tyckt illa om feminister och nu har de sen några år tillbaka fått sällskap av två nya damer på SvD, nämligen supermorsan Elise Claesson (författare till boken Mamma@home) och sylvassa Maria Abrahamsson, som när det begav sig jobbade med Gun Hellsvik, om någon kommer ihåg den där (m) justitieministern vi hade förra gången alliansen regerade. Det är nåt med den här kvartetten som får mig att undra hur det kommer sig att fyra smarta kvinnor älskar att hata feminismen så mycket att de aldrig upphör att jaga den genom sina spalter i Expressen och SvD, medan de älskar att frottera sig med näringslivets män och gärna blir deras gisslan. Hmm, de kanske är det där gamla vanliga - kvinnor älskar män med makt. Tänkte inte på det!

Lindas Rosings nakna sanning

Jag skriver på www.sourze.se sen några veckor tillbaka. Samtidigt blev Linda Rosing krönikör där och hennes första krönika om att ingen jävel ska lägga sig i om hon viker ut sig är intressant. Vem är Linda? Själv framställer hon sig som både offer och smart exhibitionist. Hon menar att å ena sidan har mediabilden av henne ställt sig i vägen för en seriös karriär som föreläsare och politiker, å andra sidan slår hon ur underläge och viker ut sig igen. Hon har försökt att bli accepterad och sedd som nåt annat än blåst bimbo och runkojekt, men alla bara skrattar och skakar på huvudet.
Att media skapat en Linda som hon själv inte känner igen är en sak, men som läsare bryr vi oss inte så mycket om sanningen när det gäller henne. Hon är ett fenomen - som pekar bortom henne själv - och som berättar historien om den dåliga flickan och det är den sagan som media frossar i genom namnet Linda Rosing. Och vi andra, fina flickor och andra fina läsare och TV-tittare, vi slickar oss lystet runt munnen och sväljer skiten. Kvällisarna vältrar sig i myten om den dåliga flickan och vi älskar att höra den om och om igen, medan Linda, som hon så målande beskriver i sin krönika, inte har en susning att bli nåt annat i våra ögon, eftersom en dålig flicka alltid är en dålig flicka. Det där lär vi oss tidigt och det sitter oftast i resten av livet. Hur skulle det annars se ut? Om kvinnor kunde knulla i TV utan att bli stämplade för tid och evighet. Det är så lätt att sucka över alla Lindas försök att bli accepterad, som nåt annat än en korkad bimbo, så lätt att raljera och känna sig mycket bättre själv, som kvinna och som mamma. Ingen lyssnar på Linda, i stället ska Linda lyssna på självutnämnda prussiluskor som Skugge, eller nån annan som tar sig rätten att läxa upp henne. Linda är som horan, hon kämpar förgäves liksom sin horsyster mot en stigmatisering. Linda stavas porr och horan säljer sex. Kvinnor som sysslar med sexualitet är dömda i förväg, för att vi andra som inte har sexstigmat ska kunna känna oss lite finare och lite bättre i våra radhusnegligeer. Vi fördömer våra systrar och kollar in en catchy p-rulle på lördagkvällen, i stället för att tänka ett steg längre och rikta kritiken mot männens hycklande sexualitet som det i själva verket handlar om och som Linda genom sin blotta existens talar om. "Hör horan" löd rubriken på en kommentar till Petra Östergrens bok "Porr, prostitution och feminister" härom veckan. Lyssna på Linda, skulle jag vilja lägga till.

Läs mina artiklar på www.sourze.se

"Feminismen är död! Leve feminismen!" Sen håller jag på med en serie artiklar med anledning av den prostitutionsdebatt som seglat upp i samband med prostitutionsförespråkaren Petra Östergrens bok "Porr, horor och feminister".
Två har redan publicerats: "Prostitution - en hushållsnära tjänst" och "Den lyckliga horan och trafficking". Två till är på gång under rubrikerna: "Horan, mannen och moralen" och "Myten om den lyckliga horan". Watch up! I´ll be back!

Femme-flator och barnvagnshögern

Linna Johansson spårar nya krig i vår poststrukturalistiska tid och hittar ett mellan platina-pärlcollier femmen Ulrika Dahl, genuslärare och socialantropolog (ingår tillsammans med Petra Östergren i Don Kulicks queerliga för fler horor åt folket) och Marie Söderqvist barnvagnsmammor på Östermalm. Vem bryr sig?
Linna längtar tillbaka till gammal hederlig maktanalys (och inte Foucault look alike). Jag saknar könsmaktsordningens come back, ordet som alliansen rensat ur sin ordbok efter valsegern. Och please inga mer individfeminister som vill ge fler horor åt folket och extraknäckar för Timbro. I den sköna nya högervärlden går tiden bakåt och kvinnorna återuppstår som hemmafruar, pigor och horor.

Regnet det bara öser ner

Sitter någonstans i Huvudsta, det är varmt i rummet och vi försöker få till den här bloggen, på cd:n rullar "One quite night" av Pat Metheny, han som sitter intill har hört den ett hundratal gånger, en vacker gitarr sjunger alldeles för sig själv,lugnt, meditativt och vi surfar vidare, medan lillan kom innanför dörren från fritids. Nähä, vi byter till Everything but the girl, "Eden",en tidig, från 1985, kanske den första plattan bland all discoskit från den tiden. Tracy Thorn i det djupare tonläget och trumpeten som lätt puttar upp en från stolen, det svänger i hela kroppkakan. Ben Watt står för ljudtekniken. Det svänger skönt det här. Annars lyssnar han, som sitter intill på drum and bass och Cafe del mar-plattorna, blandat från stranden och jag fortsätter spela luftgitarr till Nisse Hellbergs "xtrem" hemma i mitt eget vardagsrum i stan, till grannarnas förtret, skulle jag tro, åtminstone lite för högt mellan varven.

Nu är det dags

jag testar lite inför starten