Den värsta sortens kvinnor

Enligt Rädda Barnens worldwide "mammaindex" har svenska mammor - ur jämställdhetssynpunkt - det bästa i världen. Ett faktum som får Elise Claesson, SvD:s egen bakåtsträvande och ultrakonservativa mammakrönikör, som förra året gav ut mammabibeln "Mama@home" att se rött.
Det lustiga med hela hennes mammaretorik är att den är så otidsenlig - som om mammor vore en viss sorts biologiska varelser som opåverkade av historien och det omkringliggande samhällets förändrade syn på kön - och att hon vill lösa 2000-talets ojämställdehet mellan mamma och pappa med att mamma, trots att hon är lika utbildad och har ett lika bra - om än inte lika välbetalt - jobb som han, ska stanna hemma ÄNNU LÄNGRE än hon redan gör.
"Vi ser en våg av mammor som är frusterade över sina liv i jämställdhetens namn" säger Claeson. Anledningen till det är, enligt hennes blinda logik, att de inte får vara hemma tillräckligt länge. Ända sen Claeson dök upp i mammadebatten för några år sen har hon skjutit barnen framför sig, spelat på morsors dåliga samvete, samtidigt som hon konsekvent uteslutit pappas ansvar och delaktighet i föräldraskapet. Det är kvinnor av det claesonska slaget, som är de största systerliga svikarna i jämställdhetsdebatten. Men, å andra sidan är det överhuvudtaget inte intresserade av jämställdhet mellan könen. Efter att Claeson själv stannat hemma med sina två barn i tolv år, har hon börjat arbeta igen och då med att ge sig på andra kvinnor som inte stannar hemma med ungarna precis som hon gjorde.
En mycket gammaldags kvinna, som genom att göra sig till taleskvinna för kvinnor och barns bästa, i själva verket är den som sviker andra kvinnors vilja till ett jämställt föräldraskap allra mest. En ulv i fårakläder med andra ord. För hur tror hon att fortsättningen på föräldraskapet och det jämställda arbetslivet kommer att se ut, när mamma stannar hemma och tar hand om barn och hushållstjänsterna i flera år och sen kommer ut på arbetsmarknaden efter tolv (?)år. Hennes odds till ekonomiskt oberoende i förhållande till barnens far eller möjlighet att hävda sig på arbetsmarknaden ökar knappast. I stället får hon putsa på den gamla vård- och omsorgs kvinnorollen och hoppas att karln vars barn hon tar hand om, inte sticker med en yngre variant av arten "kvinna".


(Källa: Expressen, 070508)

Fackmöte för prostituerade

På Teater Tribunalen (Hornsgatan i Stockholm) spelar teatergruppen Arena Baubo 8-10 maj föreställningen "Fackmöte för prostituerade". På torsdag 10 maj, efter pjäsen hålls ett seminarium med debatt, där bland annat prostitutionsanhängaren Petra Östergren och horor som "Isabella", känd från sin utmärkta blogg "sensuellqkonsult.wordpress.com" och prostitutionsmotståndare att medverka. "Isabella" själv hoppas att hon ska få debattera mot justitieminister Beatrice Ask (m) för att försöka övertyga henne om att sexköpslagen ska rivas upp. Hororna ger sig inte, trots att svenska riksdagen är rörande överens om att lagen är bra och inte har en tanke på att riva upp den.
Jag ska försöka ta mig dit nån av dagarna och kolla om intresset för frågan är så levande som hororna och deras bästa kompisar vill göra gällande.

Filmrecension: Blades of Glory, G

På fredag har den Ben Stiller producerade komedin "Blades of Glory" premiär. På www.sourze.se, kan du läsa min recension.

Det är marigt med komedier tycker jag och kanske är det den genre, som tydligast säger något om betraktarens personlighet. Själv tycker jag sällan uttalade komedier, som den här, är speciellt roliga. Däremot kan jag ha väldigt kul åt situationer på både film och teater, som presenteras som något helt annat än komedi.
I slutet av 80-talet, början av 90-talet t ex, var det inte en kotte som drog på smilbanden i teatersalongen när det spelades Norén, fast det mellan varven utspelade sig så absurda situationer på scenen att allvaret slog över i ren komedi. Sånt tycker jag är kul och kunde ha svårt att hålla mig, även om den kulturellt korrekta teaterpubliken gav mig fientliga sidoblickar. Sen gick det några år och plötsligt var det ok att garva åt Norén sk svarta humor.

"Blades of Glory" är en helcrazy rulle, där huvudrollerna är samspelta och utan tvekan har timing för det komiska, men när skämten staplas på varandra och är utformade efter humorns ABC, för att så många som möjligt ska skratta, då vägrar åtminstone mina skrattmuskler att ens göra en ansats till att jobba, även om allt är välgjort och framfört i ett högt tempo. Men gillar man filmer som presenteras med etiketten "komedi" är det nog en chans att man tycker den här rullen är riktigt bra, även om jag kan hålla mig för skratt mest hela tiden.