Göran och Mona - sedelärande historia i makt och kön

DN ojar sig över att Mona Sahlin - inför det historiska valet av henne som partiets första kvinnliga partiledare i morgon - bara har 50 procent stöd bland (s)-väljarna, enligt en Synovate Temo mätning.
Inte så konstigt med tanke på att hon inte börjat jobba som partiledare än. Jag tror att Mona Sahlin kommer ut som den fullblodspolitiker hon är på ett helt annat sätt, nu när hon inte hålls tillbaka av Göran Persson, som inte var känd för att lyfta fram partiets starka kvinnor.

De som fortsätter att tjata om parkeringsböter och gammal choklad och därmed inte tror på henne, kan i logikens namn inte tycka att många av dagens främsta politiker håller måttet. Den gången för tio år sen, när Mona skulle ta över förra gången, tjurrusade media efter Mona. Helt i linje med vad gubbmaffian inom partiet även den här gången försökte få dem att göra, när det stod klart att hon var partiets enda kandidat. Men av någon outgrundlig anledning fick mosa-Mona ligan inte med sig media den här gången. Kanske beror det på att nu är Mona så ren att det finns inte ens en liten chokladbit att gå igång på, eller så tänker media annorlunda nu när (s) är i opposition, eller så beror det på att i dagsläget är det politiskt inkorrekt att basha en kvinna, som står inför det historiska steget att bli (s)-partiordförande att de tiger still.
Själv har jag hela tiden, sen hon kom ut som partiledarkandidat, gått och väntat på en ny "skandal" som ska göra det omöjligt för Mona att bli partiledare. För jag tror precis som fackordföranden Sonny Bergfeldt på Suranhammars bruk säger om kritiken mot Mona från fackligt håll:

"Det handlar också om vad vi gör henne till. Vi i rörelsen var för snälla mot Göran." (DN, 070315)

De där två meningarna kokar ner historien om Mona Sahlin och (s) till det uttryck för könsmaktsordning, som det ju till dels handlar om. Det är vår uppfattning - ofta nertryckt i halsen genom snäv vinkling och massiv mediabevakning - som är med och skapar Mona, liksom vår attityd till henne. Om vi skapar en bild av att vi inte kan lita på henne för att hon som en kvinna i Göteborg säger: "...var lite flaxig förut, parkerade lite var som helst och fick böter gång på gång." (DN, ibid)är det kanske kört. Men det säger mer om oss och vår bild av kvinnor som flaxiga felparkerare, dvs kvinnor kan inte styra ett parti. Och när rörelsen var för snäll mot Göran, säger även det en hel del om vår bild av män som pålitliga makthavare, dvs män kan styra ett parti. Genom att jämföra Mona Sahlin, som ju trots allt var en populär politiker, med den impopulära Göran Persson, som tog över partiet i stället för Mona förra gången och hur det sen gick för de båda är en sedelärande historia i makt och kön.

Filmrecensioner: Direktören för det hele, G, Kärlekens slöja, G

Nu kan du läsa två recensioner av mig på nättidningen Sourze. av filmer som har premiär på fredag.
Lars von Triers "Direktören för det hele" är en komedi, som inte är särskilt kul, men intressant för att den blir politiskt emot regissörens intention.
"Kärlekens slöja" är en anakronistisk historia om hur en man fostrar sin hustru till kärlek. Hur har man tänkt när man satsar på en sån rulle 2007? Den känns helt out of date, men är himlastormande vackert fotad om en med kolonial blick.

Läs mer på www.sourze.se.

Moderaterna - det nya feministiska partiet?

Ett parti som vill kämpa för ökad jämställdhet, men tycker att feminist är en förlegad etikett att kämpa under, har en grumlig agenda.
När moddarna nu ska fiska röster bland kvinnorna för att stå starka inför nästa val duger det inte att nyvaket kidnappa den feministiska begreppsapparaten som talar om underordning och kön som "sociala roller" och samtidigt, som Filippa Reinfeldt, säga att ordet feminist är förlegat för att det är ett ord som är kidnappat av vänsterrörelsen.
Men kanske får Filippa, som många av gammelmoddarna som tvingades se det "nya arbetarpartiet" se dagens ljus i förra valrörelsen, bita i det sura äpplet inför nästa val när moddarna lanserar sig själva som "det nya feministiska partiet".
Vad det eventuellt kommer att innebära i praktiken återstår att se, men så länge inget annat parti driver feministisk politik i det här landet är beteckningen ledig.

Den manliga sexualiteten: en våldshistoria

Fotografen Nan Goldin, 53 år får årets Hasselbaldspris för att hon sen hon var 15 år fotat sitt liv: ett dokument av en växande krets människor. "...det var tyvärr år av kamp mellan män och kvinnor" säger hon (SvD, 070309) och nämner bl a misshandlande män.
Sen några år tillbaka har jag undersökt sexualitetens uttryck och succesivt kommit fram till att det manliga sexualitetsidealet stavas a-g-g-r-e-s-s-i-v-i-t-e-t, v-å-l-d och d-o-m-i-n-a-n-s. Medan det kvinnliga sexualitetsidealet är det passiva mottagandet. Sex och våld eller sex och kärlek: två olika paradigm, där det förra är rådande i väldigt många fall världen över, men det är det senare vi talar om som det som vi alla - i den allmänna retoriken - är överens om att vi ägnar oss åt.

Som de flesta av mina väninnor har jag jävligt taskiga erfarenheter av sex (och våld), men det är inget vi talar om under parmiddagarna och det har i många fall dröjt länge innan vi öppnat oss inför varandra om detta mörkerlagda ämne. Visst, både Maria Carlshamre, Agneta Sjödin och en hel drös andra kändiskvinnor har under årens lopp berättat att de blivit våldtagna och misshandlade av sina män.
Ändå händer nada.

Jag har blivit jävligt drabbad av Sara Stridsbergs roman "Drömfakulteten" som rör sig som en fri fantasi kring Valerie Solanas livsöde. Tjackhoran som sköt Andy Warhol och samtidigt var geniförklarad psykologidoktorand och författare till SCUM-manifestet(Society for Cutting Up Men). Jag köpte det där manifestet när Stridsberg översatt det för 2003, men avfärdade det pga den biografiska tjackhoran. Och visst hon finns där mellan raderna i SCUM; en galen kvinna som vägrar hålla tyst utan skriker ut det våld hon blivit en del av. Hon är galen av de egna erfarenheterna på samhällets botten och det är sex som är orsaken. Sex är en hang-up, som hon säger och man måste ha haft jävligt mycket sex för att inse det, enligt henne. Hon ser på världen ur ett knullperspektiv skulle man kunna säga och ur det växte hennes hat mot män. Det är sorgligt, ja visst och naturligtvis ingen konstruktiv eller framkomlig väg till förändring, vilket hon själv var ett levande exempel på (hon dog alldeles för tidigt nerknarkad och bortglömd). Men hennes bindgalna raseri, kraften i hatet mot mäns sexuella våld mot kvinnor det förstår jag och delar. Och trots att vi för varje dag som går får veta mer och mer om hur det håller kvinnor tillbaka världen över, så händer INGENTING.
Man kan faktiskt bli galen för mindre och Valerie Solanas SCUM-manifest borde ingå som obligatorisk läsning på varje kurs i genusvetenskap vid sidan av queer perspektiv om den lyckliga horan.

Popovas trovärdighetskris

Först lyssnar jag på P1:s dokumentär (070310) om kvinnors arbetsliv, där kvinnor som i dag är i 60-års åldern summerar hur det var när de gick ut på arbetsmarknaden och fick barn på 70-talet. Det intressanta är att de så oreflekterat fortfarande tycks se det som att det var deras ansvar att få ihop "livspusslet" - hem, barn och arbete - och att männen och deras ansvar är så frånvarande.
I stället talar de, som om kvinnoidealet fortfarande innebär att hon ska vara det ständigt närvarande och givande kärlet ur vars brunn man alltid kan hämta nya krafter. En kvinna formulerar det ungefär såhär: Man ska finnas till för andra: på jobbet, hemma, för barnen, mannen och övriga släktingar. Det går inte ihop och det finns ingen tid över för en själv.
På 80-talet fick det inte märkas att man hade barn om man var kvinna och chef på jobbet, säger en annan.
Tyvärr är det nog ännu värre i dag för kvinnor, säger en tredje och understryker därmed att de som lider mest av stressrelaterade sjukdomar i dag är just kvinnor som har småbarn och jobbar.
Sen lyssnar jag på P1:s "Konflikt" (070310) som handlar om våld mot kvinnor med rubriken "Världens största konflikt pågår i det tysta". Där får jag veta att vartannat till vart fjärde år sker en förintelse av kvinnor i världen, som vi blundar för, enligt tidskriften The Economist, som pekar på att mellan 1,5 och 3 miljoner flickor och kvinnor dödas varje år pga av sitt kön.
I veckan fick vi också genom en ny FN-rapport om kvinnors situation i Sverige veta att bakom jämställdhetsretoriken lever vi kvar i gamla kvinno- och mansideal (som förklarar varför kvinnorna i P1:s dokumentär resonerar som de gör) som fortsätter att leda till våld mot kvinnor, enligt Yakin Ertürk, sociologiprofessor, som skrivit FN-rapprten.
Efter det hör jag debattören och antifeministen Susanna Popova påstå att kvinnor är jämställda i Sverige och att utvecklingen hela tiden går framåt när det gäller kvinnors deltagande i arbetslivet.
Hur kommer det sig att synen på kvinnors situation är så diametralt olika, som om vi lever i två olika universum? Det har de senaste tio åren inte funnits en enda nationell eller internationell undersökning som visat på kvinnors underordning, som bitit på kvinnor av Popovas slag. De skyller hela tiden på radikalfeministiska strömningar och aktörer som vilseleder statsapparaten och infiltrerar makten. Vad är det med de här brudarna? Vad tjänar de på att gå med skygglappar genom tillvaron och på allvar mena att de är jämställda? Det har nåt med liberalismens frihetsbegrepp att göra, den sk inidivduella kontraktsfriheten, som innebär att om två människor sluter ett kontrakt med varandra så råder frihet. Far from kollektivets strukturerande ordningar och system måste det väl ändå vara århundradets hyckleri när det gäller frihet.
När en sann liberal talar om frihet, kräv då en definition.