Lever Liza Marklund på en bluff?

I dagens "Medierna" i P1 berättas en journalistiskt mycket intressant historia, som handlar om journalistikens trovärdighet. Liza Marklund, succéförfattare och känd journalist med massor av cred när det gäller våld mot kvinnor anklagas för att hittat på en historia som hon publicerade i Expressen 1992 och sen dess fortsatt att skriva om i fiktiv form i "Paradiset", som senare blev film av Colin Nutley och "Asyl".
"Paradiset" som i verkligheten är stiftelsen Trossen har i samtliga former pekat ut en kvinna - verklighetens Elisabeth Hermon - som en bluffmakare. Trossen som Hermon skapade för att skydda kvinnor, som likt henne själv blivit utsatta för våld av män var inte en fejk för att sko sig själv på miljoner kronor från kommuner som skickade utsatta kvinnor till henne, enligt Hermon, som nu 16 år senare går till angrepp mot Marklund och Expressen för att de förstört hennes liv genom att berätta en historia som, enligt henne, är osann. I boken "Vingklippt" som publiceras nästa vecka berättar Hermon hur det egentligen var och avslöjar Marklund som lögnare, enligt henne.
Polisutredningen som sattes igång i samband med att Marklund publicerade artiklarna i Expressen lades ner, efter att ha visat att inget bedrägligt kunnat påvisats i Trossens verksamhet, enligt chefsåklagare Claes Edlund. Skattemyndigheten som granskat räkenskaperna kom dessutom fram till att de var välskötta. Eftersom Expressen och Elisabeth Hermon med advokat Leif Silberskys hjälp då kom fram till en förlikning där Expressen betalade 110 000 kr till Hermon för att inte driva åtalet mot tidningen vidare efter Hermons polisanmälan blev det aldrig någon rättegång.
Ett faktum som Marklund i dag beklagar i "Medierna", där hon påstår att många av de kvinnor som sökte sig till Trossen var beredda att vittna i den rättegång som aldrig blev av och bekräfta Marklunds och Expressens version att Hermon skott sig på kvinnornas bekostnad och att de i sin tur inte fått någon hjälp av Trossen.

Nu hoppas jag att media hugger på den här historien så att vi får veta om Liza Marklund blivit miljonär genom att ha mjölkat en fejkad historia maximalt och dessutom förstört andra människors liv eller inte.

Vem är Isabella Lund?

För den som följt den senaste årens vinkling i prostitutionsdebatten om "lyckliga horor" som vill starta eget och ta bort sexköpslagen kan psedonymen Isabella Lund inte vara obekant. Tillsammans med horornas bästa vän; sexliberalen och queeraktivisten Petra Östergren är "Isabella" (en lycklig hora som vill starta eget utan skam) de hetaste namnen i debatten.
Men vem är hon, denna eskorthora som pga "horstigmat" (populärt begrepp enligt nyhorspråket)inte kan kliva fram ur horgarderoben med sin rätta identitet, utan gömmer sig bakom lånat namn och peruk när hon debatterar. För är det nåt hon gör så är det just debatterar eller snare lobbar. På www.isabellalund.com (egen blogg) och www.sans.nu (SANS står för sexsäljares och allierades nätverk i Sverige)ömsom agiterar ömsom smeker hon fram sitt budskap, som bortom de skenheliga lojaliteten med all världens horor är iskall realpolitik för att släppa prostitutionen fri. Hon är en enkvinnolobbyrörelse på svensk mark mot den svenska sexköpslagen, som hela tiden säger sig vara en av hororna, medan hon i själva verket inte längre har så mycket med den horverksamhet hon försvarar att göra, om hon någonsin haft det.
Hon är som sagt mån om att hålla på sin anonymitet, så det är svårt att kritiskt granska henne, vilket kanske gjort att hon glidit in i den svenska mediadebatten utan problem, senast i SVT:s "Debatt" om "den lyckliga horan", där både hon och Östergren fick representera de horor de själva inte är, men gärna talar för.

På "Isabella Lunds" egen blogg berättar hon i alla fall att hon är en 46-årig tvåbarnsmor med universitetsutbildning. Hon skriver vidare att hon "varit aktiv som Sensuell Qvinnlig Konsult" (= eskort = "lyx"hora) i 4 år. Vidare skriver hon "... i dag arbetar jag inte så aktivt som eskort men det är fortfarande en del av mitt liv." Mer vill hon inte säga och det enligt henne pga det "horstigma" (social skam, enligt "Isabella Lund") och förtryck från samhällets sida. Sin blogg vill hon använda för "att driva opinion mot det sk horstigmat och dagens lagstiftning kring prostitution samt människohandel.
2007 utsågs hennes blogg bland 1000 röstande i bloggosfären till "Årets politiska blogg".

Själv väntar jag bara på att någon undersökande journalist ska avslöja vem hon är och vems ärenden hon går (läs: den internationella prostitutionslobbyn). I sina långa politiska inlägg - som visar att hon är en ivrig lobbare bland svenska politiker och opinionsbildare - företräder hon en väldigt liten del - "de lyckliga lyxhorornas" - av horkollektivet. Men hon utnyttjar cyniskt, genom att göra sig till taleskvinna för horor i allmänhet, all världens sexslavar utan att blinka i sin iver att några få "frivillig"horor ska få öppna eget. Att det skulle innebära att allt fler lättare kan hamna i den globala sexslavhandeln slår hon sig från, då hon och hennes gelikar genom en retorisk figur skiljer på "frivilliga" och "ofrivilliga" horor.
Att avslöja prostitutionslobbyn i Sverige och dess nu främsta förespråkare "Isabella Lund" skulle vara ett steg i rätt riktning för att på allvar ta sig an all världens horors problem och inte som nu i den svenska debatten, låta sig vilseledas av en sexliberal queeraktivist och en "lycklig hora".

Män skyddar män i frågan om mäns våld mot kvinnor

"Debatt" i SVT i går kväll om misshandlade kvinnor är ytterligare ett exempel på att feminismen trampar vatten. Det enda nya och intressanta med intervjun med Iréne Haglind, fd misshandlad hustru till den dömde generalmajoren Tony Stigsson var att den visade att det finns flera tabun som måste brytas kring mäns våld mot kvinnor.
Haglind påpekade att hon tror att det är svårare för kvinnor till män med mycket makt (läs: hennes man, som var en av ÖB:s närmaste medarbetare)att anmäla. På frågan om varför då, svarade hon: "Det handlar om kontakter i samhället." Haglind ville inte utveckla vad hon menade med det, utan svarade: "Vet inte om jag vågar göra det."
Därmed släppte Stina Dabrowski, som intervjuade, den tråden och tog heller inte upp den i den senare studiodebatten där Haglind inte medverkade.

Män skyddar män eller det sk broderskapet kommer till de utpekade männens hjälp. Så tolkar jag Haglinds rädsla för att tala om den tystnad som är nästa tabu att bryta när det gäller mäns våld mot kvinnor.
Nu har vi under de senaste åren sett och hört kvinnor ur alla samhällsklasser, kända som okända träda fram och berätta om att de blivit misshandlade av en man de älskat eller kanske fortfarande gör. I går fick vi höra några redan kända misshandlade kvinnoröster ta till orda igen och några nya berättade. Men de misshandlande männen tillåts fortfarande att gömma sig, men hälsar samtidigt osynligt som en allmän röst i debatten att de är oskyldigt dömda eller hävdar att den misshandlade kvinnan ljuger. Dessa våldsmän kallas ibland psykiskt sjuka, ibland alkoholister samtidigt som vi får veta att de kan vara din bästa vän eller din granne. Men fortfarande svävar vi i ovisshet om varför de tillåts fortsätta, för det finns ingenting som tyder på att mäns våld mot kvinnor, trots all uppmärksamhet och alla samhällsinsatser, minskar.

Då måste man angripa problemet på ett annat sätt och en början på det är att tala om den broderskapskultur som råder bland män såväl som kvinnor, som handlar om att skydda den man som slår, antingen genom som kvinna själv ta på sig skulden (tycks vara allt färre som gör) eller att som man eller samhällsinstitution vägra se, indirekt acceptera att mäns våld är ett effektivt maktmedel såväl mot kvinnor, barn som andra män. Så länge det främst är kvinnor som diskuterar våld mot kvinnor accepterar samhället att det är en kvinnofråga och som sådan behöver inte män - de som inte slår - lägga sig i. Och eftersom få män erkänner att de slagit en kvinna och än färre säger sig känna någon så kommer inget att hända i frågan om mäns våld mot kvinnor. Man kan ju t om börja undra om dessa våldsmän verkligen finns då vi aldrig får höra deras röst i debatten. Jag tror att det beror på att män skyddar andra män - omedvetet eller medvetet - och det är så broderskapskulturen fungerar, dvs det är inget att prata om och det vi inte pratar om existerar som bekant inte, eller är på sin höjd en utsaga från ett hysteriskt fruntimmer.

Porrpjäs i Malmö: Porrstjärnan den yttersta feministen

"Jenny från Hörby" är pjäsen om drömmen att bli porrstjärna, som går upp på Intiman i Malmö i morgon.
"Jenny är inget offer för porrbranschen, hon tar över den. På många sätt är hon den yttersta feministen som går in och skapar sina egna regler i en patriarkal värld" säger Alexander Karim som spelar Jennys pojkvän i pjäsen.
Det låter som han förläst sig på sexualliberalen Petra Östergrens porr- och horlobbyistiska texter.
Jag har varken sett eller hört en kvinnlig porrstjärna som skapat sina egna regler inom porrbranschen och den patriarkala sexualitet som ständigt reproduceras inom porren har ingenting med feminism att göra, hur mycket sexliberaler och queerfeminister än tjatar om det.
Kvinnor som tror att de har makten för att de tar betalt äger ingenting - inte ens sina kroppar - eftersom de spelar upp den sexualitet som männen som betalar önskar.
"Kvinnan i porren är inte monogam, hon tillhör inte en man, hon visar sin sexualitet öppet, hon skäms inte för den, hon tar betalt för den, hon är aktiv - hon är helt enkelt 'horan'." skriver Östergren i ett inspirationsmaterial till vidare diskussion om porr, som följer med pjäsen.
Genom det vill Östergren säga att porrbruden bryter tabun kring kvinnlig sexualitet, medan hon snarare befäster det manliga synsättet på vissa kvinnor som horor, dvs kvinnor vars kroppar män kan köpa.
Porrbruden har aldrig visat sin sexualitet, bara projicerat den manliga i sitt sätt att framställa sig själv som en sexmaskin som gör allt som den manliga betraktaren önskar.

Läs mina artiklar: "Porrstjärnan och barnporr", "Porr - drömmen om en silikonblondin" och "En gång pinuppa alltid bimbo" på www.sourze.se. Du hittar dem via att klicka på min senaste filmrecension (ligger i högerkant på sidan)och därefter på "Om skribenten", så hittar du dem i slutet av mitt textarkiv.

Sexslavhandel stort problem i Kosovo men svenska horor blundar

Efter krigsslutet 1999 ökade sexslavhandeln i Kosovo. De flesta som dras in i den är lågutbildade 15-17-åriga flickor från landsbygden med våldsamma hemförhållanden. Men Kosovo har även utvecklats till ett transitland för den internationella sexslavhandeln, vilket innebär att flickor och kvinnor från främst Moldavien, Rumänien och Ukraina kommer dit för att skickas vidare till ästeuropa.
I dag är det främst frivilligorganisationer som ställer upp och hjälper flickorna och kvinnorna att få skydd och ta sig ur sexslavhandeln, men regeringen har även upprättat en nationell plan mot sexslavhandel.(Källa: "Ekot", P1, 080220)

Det stora problemet kring sexslavhandeln i dag är inte "den lyckliga horans" rättigheter, som man kan få en känsla av om man följer den svenska mycket närsynta prostitutionsdebatten, som för närvarande förs av en horor som anslutit sig till prostitutionslobbyn. I stället för att kasta skit på feminister borde svenska horor - liksom samhället i övrigt - ta upp striden för att stoppa handeln med dessa våra allra värst utsatta medsystrar. "De lyckliga hororna" i Sverige har hittills visat noll eller ingen medkänsla alls med sina kollegor, kanske för att de gör skillnad på att vara "frivillig"-, eller tvångshora. De visar inte bara på att de särskiljer sig själv från andra som horar, utan är ytterst uttryck för en cynisk inställning kring ett problem som borde ligga dem varmt om hjärtat.

Danmark vill förbjuda prostitution

När Sverige införde sexköpslagen - förbud att köpa sex av en hora - 1999, valde Danmark att avkriminalisera sexslavhandeln. Sen dess har den inhemska och den internationella sexslavhandeln ökat kraftigt i Danmark. Nu börjar danska politiker tänka om och talar om att införa en sexköpslag, enligt svensk modell.

(Källa: "Studio Ett", P1, 080219)

Den svenska feminismen har problem

Tidskriften bangs redaktion med Karin Eder-Ekman och Malena Rydell avgår pga synpunkter om tidningens framtid. Enligt Eder-Ekman handlar det om att styrelsen vill förändra innehållet, medan Ursula Berge i styrelsen menar att det handlar om hur tidningen ska nå ut till allt fler. (Källa: P1:s "Kulturnytt", 080219)

Jag har länge tyckt att tidningen borde byta ut sin redaktion, då bang allt mer utvecklats i en feministisk riktning som är oklar och avsmalnad. Jag vet inte om de drabbats av Fi-syndromet, dvs att strider kring queer gjort att andra feministiska perspektiv hamnat i skymundan och att feminismen i tidningen - liksom i Fi - därmed drenerats på kraften från andra sammanhållande perspektiv. Striderna inom Fi har definitivt splittrat och försvagat den svenska feministiska rörelsen och gjort att många feminister söker sig andra vägar. Det ska bli intressant och se vilken väg bang tar nu. Hoppas den nya redaktionen gör tidningen angelägen för allt fler och vågar spegla de interna motsättningarna som feminismen lider av i efterdyningarna av Fi-fiaskot. Just nu känns det som att många feminister lagt locket på, i väntan på att nån ska våga vädra att 2008-års svenska feminism har fått problem.

"Kungamordet" gör mig så förbannad

När SVT Drama väljer att visa kvinnor i politiken, då är det familjen som är problemet, eller den privata mannen om vi ska tala klartext. I Hanne Vibeke Holst "Kungamordet" - en fortsättning på "Kronprinsessan", som vi kunde se för några år sen - har den viktiga jämställdhetsfrågan om våld mot kvinnor, förvandlats till en brutal"feministisk" parodi där mannen (spelad av Reine Brynolfsson) framställs som en iskall maktutövare och en vidrig förövare, medan kvinnan (spelad av Marie Richardson) blir en alkat undergivet offer.
Det hela är så schablonartat dramatiserat att det tappar kontakten med verkligheten och jag tycker synd om skådespelarna som är så lysande att tvingas gestalta ett så undermåligt manus. Här finns ingen vilja att nyansera problematiken kring ett stort samhällsproblem, utan man spelar upp ett drama som gränsar till det parodiska, där mannen är ond och kvinnan hans goda offer. "Kungamordet" förstärker enbart de könsstereotypa föreställningarna, i stället för att lösa upp dem och öka förståelsen kring hur dessa mönster skador både kvinnor och män. Den feministiska analysen är grund och könskrigsartad - jag vet inte vad som gör mig mest förbannad bilden av mannen eller kvinnan i dramat - och låser möjligheterna att ta nästa steg, tillsammans med männen, för att stoppa våldet mot kvinnor.

Prostitutionsservice till män dras in på Jylland

Handikapp-, och äldreboendetorskar får inte längre kommunens hjälp att fixa horor i Skanderborg på Jylland har man bestämt i omsorgsstyrelsen. Något som annars är legio i danska kommuner, som även bekostar transporterna till och från hororna. Ingen kvinna har utnyttjat den kommunala hallickverksamheten och nu är det fler kommunanställda, i andra kommuner som inte längre vill ställa upp som hallickar.
På andra sidan Öresund påpekar myndigheterna att detta inte innebär förbud mot att vända sig till horor eller ta upp dem på rummet, de vill bara inte tjänstgöra som hallickar längre, dvs handikappade-, och äldreboendetorskar får framöver fixa sina horor själva. (Källa: Expressen)

I Sverige har manliga handikappade debatterat att de borde få statligt subventionerad hjälp med sexuella tjänster, som vilken annan service som helst, utan framgång. Jag undrar hur det kommer sig att det enbart är män som ser detta som en självklar rättighet och ett behov som måste tillfredsställas. Ur jämställdhetssynpunkt är rätten till statliga subventioner och kommunala hallickar en manlig angelägenhet och därmed ingen mänsklig rättighet, utan bara ett uttryck för den urgamla kvinnoslavhandeln. Kanske nåt som danskarna börjar inse.

Pär Ströms blå dunster om feminismen

Pär Ström är ideolog. Han representerar "Den nya välfärden" som är Timbro i kvadrat. Glöm inte det när du läser hans läsvärda inlägg på SvD:s "Brännpunkt" i dag. Det är många kommentatörer till artikeln som fattar det. Så bortom de häpnadsväckande nyheterna, som han presenterar, att det inte är så synd om kvinnor som media vill göra gällande, så har han ett bakomliggande motiv till att föra upp sina exempel: Han vill desavourea feminismen. Hans mission är att undergräva feminismens analys av patriarkatets säkskiljande syn på kvinnor och mäns mänskliga rättigheter. Men alla feminister världen över vet att feminismen handlar om jämställdhet mellan könen och att den genom århundraden avslöjat genusordningen och dess kontrakt som innebär att kvinnor inom den rådande samhällsordningen - patriarkatet - är underställda män och bygger på en värdeskala där utgångspunkten är att mäns rättigheter är överordnade kvinnors.
De exempel Ström pekar på har ingenting med feminismen att göra, utan är snarare ett uttryck för att vidmakthålla synsättet, som säger att kvinnor är offer. När det gäller hans sista exempel - att kvinnor behandlas sämre inom hjärtsjukvården - finns det mycket som pekar på att det fortfarande är på det viset, trots att feminismens tidigare empiri pekat på att kvinnor blivit sämre behandlade än män inom hjärtvården. Det är den feministiska forskningen, som medverkat till att hjärtvården för kvinnor blivit bättre. Att läkarna i dag säger att SVT:s dramaserie "Om ett hjärta" inte stämmer råder det dock delade meningar om. Det finns undersökningar som visar att läkarna talar osant, vilket Solveig Ternström, som ligger bakom serien, gav exempel på i en "Studio Ett" intervju i samband med serien.