Bang, bang feminismen

Feminismen är en världsomspännande rörelse vars syfte är att störta patriarkatet. Med den värdegrunden tar sig feminismen worldwide olika uttryck pga den kulturella och sociala kontexten. Man brukar tala om att den feministiska utvecklingen i former av vågor - hittills tre stycken - som drar upp nya riktlinjer för kvinnokampen genom historien. Frågan är om queerperspektivet ställer feminismen inför den fjärde vågen och om den innebär att feminismen för första gången kommer att sätta gränser för vad den kan och ska inkludera. Det känns som att feminismens omfamningen av queerteorin under de senaste 20 åren kräver en omdefiniering/omförhandling av feminismens roll i samhället.
Feministerna själva har länge vetat att det inte går att tala om en feminism utan snarare om en rad av feminismer - med olika inriktningar för sitt engagemang och sin politiska agenda - men hittills har värdegrunden: att störta patriarkatet, varit gemensam. Eller har jag fel? Jag är inte längre så säker på att jag, som en del i feminismens jättefamn vet vad det är jag säger mig ingå i, eftersom begreppet allt mer urholkats under senare tid och numera kan användas till lite vad som helst.

För nån vecka sen var det debatt på ABF i Stockholm, där feministvänstern och queerrörelsen i nån mån skulle framställas som varandras antagonister inom feminismen Sen dess har tidningen Bangs redaktörer - som gjort sin tidning i en källare från queerhögkvarteret på Södermalm i Stockholm - lämnat tidskriften efter oenighet med styrelsen. Jag hoppas de här två händelserna är startskottet för en inomfeministisk debatt om feminismens värdegrund, om man nu överhuvudtaget kan tala om en gemensam sådan numera. Det behövs en ny feministisk våg för en framtida feministisk agenda och det var striden inom Fi det första tydliga exemplet på. Det gamla akademipolarna Ebba Witt-Brattström, socialfeminist (tror jag hon kallar sig numera) och Tiina Rosenberg, Sveriges okrönta queerdrottning, rök ihop på bästa sändningstid och avslöjade att en djup spricka hade uppstått i den feministiska familjen. Båda hoppade av partiarbetet och därmed gick den politiska luften ur Fi. I stället för att då, redan för några år sen, ta den inomfeministiska striden försökte Fi täcka över sprickan och låtsas som om alla feminister är överens om vad begreppet står för.

Nu har sprickan blottats igen genom Bang och om vi inte vill att feminismen ska fortsätta att leva en tynande tillvaro, där allt mest går på en upprepande tomgång och det vi såg var på väg att hända när Fi bildades känns näst intill drömlikt utopiskt, så måste vi ta de inomfeministiska motsättningarna på allvar. Det kommer att bli skitigt, häftigt, hotfullt och stenhårt, men jag tror inte det går att undvika längre om vi verkligen vill nåt med det där att störta patriarkatet. Vem vågar börja? Det är frågan.

Läs även Natalia Kazmierskas "The Big bang", Expressen, 080229 och Linna Johanssons, "Bang gjorde allt rätt", Expressen, 080301

Danskarna kampanjar för lag mot prostitution

De sexliberala danskarna börjar tänka om: Det kanske inte var så bra med fri prostitution trots allt. Det verkar åtminstone som om nya vindar börjar blåsa i svensk riktning när det gäller sexköpslag, för i morgon startar en kampanj som vill förbjuda prostitution. Under parollen "Tag stilling" tar en rad kända danskar avstånd från prostitution och berättar varför de anser att torskande är oacceptabelt. Filmaren Axel Boises säger: "Jag har tagit ställning. Jag står bakom ett förbud mot sexköp för jag accepterar inte njutning på bekostnad av ett olyckligt liv."(Källa: City i Malmö/Lund)

På internationella kvinnodagen, 8 mars, kommer dessutom det danska Kvindesamfundet demonstrera mot prostitution och en av talarna är Maria Carlshamre från Fi.

Isobel Hadley-Kamptz öppnar dörren för pedofili i Expressen

Att sexliberalismen har vaknat till liv igen efter 1976 års sexualbrottsutredning det kan vi tacka eller anklaga queerrörelsen sexualsyn för. Inför den är många ängsliga och opportunistiska liberala feminister som Isobel Hadley-Kamptz, som vill hänga med i den senaste och hippaste tankeströmningen och inte verka sipp när det kommer till sexualiteten, beredda att omvärdera. En del liberaler har börjat tycka att det är ok att hora och nu ifrågasätter Hadley-Kamptz pedofilibrottet, genom att undra (i sin ledarkrönika i Expressen i dag) om man kan tala om våldtäkt när en pedofil sätter på en 11-åring. Hadley-Kamptz argument är att 11-åringen ville ju och då kanske det är vuxenvärldens sexualskräck som är det som skadar flickan och inte påsättningen.

Hadley-Kamptz skriver att å ena sidan bygger en sån relation på utnyttjande av barnet, men å andra sidan "det verkligt traumatiserande kan lika gärna vara omvärldens vrede när det hela avslöjats". Hon ställer sig därmed på pedofilens sida och menar: "Barn kanske inte blir förstörda för livet av att konfronteras med olämplig vuxensexualitet, om inte alla vuxna beter sig som att de borde bli det." Efter det drar hon slutsatsen: "Barn kanske inte blir förstörda för livet av att konfronteras med olämplig vuxensexualitet, om inte alla andra vuxna beter sig som att de borde bli det."

I november 2006 skrev Anton Wester artikeln "Till pedofilens försvar" på nättidningen Sourze (www.sourze.se). När jag lägger den vid sidan av Hadley-Kamptz krönika i dagens Expressen har det som jag då ansåg som en enskild udda och obskyr individs uppfattning blivit liberalt allmängods, rumsrent nog att publiceras i en av Sveriges största dagstidningar. I samma sexliberala gäng som dessa pedofilins försvarare finns "de lyckliga horornas" förespråkare, som i bästa småtagaranda vill starta eget och skatta för sitt horande. Det är som om 60- och 70-talets sexrevolution håller på att segla upp på nytt. Då, 1964 var det lirare som underläkaren Lars Ullerstam, som i sin bok "De erotiska minoriteterna" ville att staten skulle hålla med horor och förespråkade incest och pedofili. I dag gör liberaler som gillar queeraktivister och queerteoretiker gemensam sak med småföretagarhoror (Dilsa Demirbag-Stens inlägg i "lyckliga horan" debatten, november 2006 i Expressen) och pedofiler (Hadley-Kamptz) för att som Ullerstam försvara de sexuella minoriteterna. Argumenten från deras håll är sig likt från 60-talet och går ut på att alla som är emot prostitution och pedofili har fördomar som bygger på tabuföreställningar om sexualiteten, eller som Hadley-Kamptz säger: Vuxenvärlden har sexskräck.

Det kallar jag backlash på sexualitetens område. Det är bara att hoppas att på samma sätt som sexualbrottsutredningen 1976 som skrevs i den sexualliberala andan nonchades, kommer de nya sexliberala strömningarna att ignoreras för att i stället som då gå i motsatt riktning för ytterligare skärpning av sexuallagstiftningen. Med tanke på alla våldtäkter som anmäls, men inte går vidare till rättegång och en ökad sexslavhandel är det vad som behövs och inte massa mumbojumbo om att en 11-årig flicka vill bli påsatt av en 25-årig gubbe.

Läs också min artikel: "Prostitution - en hushållsnära tjänst" på www.sourze.se.

Stil och Velvet bäst på journalistik

Bästa och intressantaste journalistiken görs i dag inom mode: Att lyssna på P1:s "Stil" eller se "Velvet" i SVT är nåt helt annat än att bläddra i dammiga gamla modemagasin. Visst, bilderna är ju till stor del grejen och de kan fortfarande illustrera en hel värld av stil, attityd och värderingar när de är som bäst, men det mesta reproducerande av gamla fastnitade ideal där kvinnan/objektet ofta bara är en förlängning av en väl inarbetad, ofta könskonserverande och ointressant stil.
"Stil" och "Velvet" rör sig bortom det och talar om mode - utforskar kläder som tecken - som t ex demokrati och identitet, eller lyfter fram modeskapare som de konstnärer de kan vara i bästa fall, eller som fantastiskt egensinniga personligheter, som man mår bra av att höra talas om.

Därför är det så kul att kolla in Andy Warhols på Moderna museet; alla TV-program för nån lokal-TV station från 70-talet, Factory diarys förutom allt annat han gjorde och inse att en snubbe kunde vara - och ofortfarande är - en sån motor för vad mode kan vara bortom men även genom, kläderna.

Varför tiger media om anklagelserna mot Liza Marklund?

I morgon kommer "Vingklippt" boken som vill avslöja Liza Marklund som en kvinna som byggt sin journalist-, och författarkarriär och rikedom på falsk grund. I lördags i P1:s "Medierna" anklagade Elisabeth Hermon, bokens författare Marklund för att ha förstört hennes liv genom att måla ut Hermon som en bluffmakare: Först i en artikelserie om stiftelsen Trossen - en verksamhet som Hermon drev för att skydda våldsutsatta kvinnor - i Expressen 1991, i dokumentärromanerna "Gömda", 1995 och "Asyl", 2004 och deckaren "Paradiset", 2000, som senare blev en spelfilm av Colin Nutley med Helena Bergström i rollen som Annika Bengtzon, 2003.

När jag hörde Hermon berätta sin sensationella historia - som alla rikstäckande redaktioner i det här landet borde huggit på - i lördags, tänkte jag; "oj, oj, oj, stämmer det här är det en stor journalistisk katastrof". Inte bara för Marklund, som naturligtvis försvarade sig och dessutom kom med nya anklagelser mot Hermon, utan för att om det visar sig att Hermon har rätt, urholkas den journalistiska trovärdigheten ytterligare och Marklund kan räkna sig till "Män är djur-journalisten" Evin Rubars skara. För om det stämmer så är det andra gången media (vad vi vet), som verksamhet för att skydda kvinnor mot mäns våld - vilket samhället inte lyckas med - dras i smutsen, förrutom att den eventuellt felaktiga journalistiken har förstört Hermons liv, enligt henne själv.

Men efter lördagens sändning har tystnaden kring Trossen lagt sig som en våt filt över svenska medier, till skillnad från det gatlopp som kvinnojourerna fick utstå efter SVT-dokumentären "Könskriget" av Rubar. Jag hoppas att det inte beror på den maktposition som Marklund har inom media, där hon förutom att hon skriver krönikor - ofta om våld mot kvinnor - i Expressen, är delägare i Piratförlaget, där hon sitter i styrelsen tillsammans med författaren och Aftonbladets krönikör Jan Guillou och DN:s chefredaktör Torbjörn Larsson. Men så länge tystnaden fortsätter att vara så kompakt kring den här otroliga historien är det svårt att skaka av sig misstankarna om att media skyddar sina egna. För varför skulle man annars inte löpa på en av Sveriges mest kända journalister och bästsäljande författare Liza Marklund, som byggt stor del av sin karriär på att aktivt motarbeta mäns våld mot kvinnor. Oavsett om Marklund är oskyldig till Hermons anklagelser eller inte är det viktigt att sådana misstankar inte finns kring Marklund, som är en av det här landets centrala opinionsbildare i frågan kring mäns våld mot kvinnor.

På Marklunds egen hemsida; www.lizamarklund.se berättar hon hur våldet mot kvinnor engagerat henne sen mitten av 80-talet, då hon jobbade som journalist i Luleå.
Under rubriken "Verkligheten bakom 'Paradiset' " skriver Marklund på sin hemsida att hon kom i kontakt med Hermon (nämner inte hennes namn)1991 genom Expressen. Hermon berättade för henne om den stiftelse (Trossen) som hon drev för att gömma och radera ut förföljda människor (kvinnor och barn) ur alla offentliga register och fick dem att försvinna helt och hållet, för att rädda deras liv. Efter samtalet träffade Marklund vid flera tillfällen Hermon under det följande halvåret. Marklund skriver att hon var djupt imponerad över Hermons engagemang och kunskap och att hon gjorde gjorde ett kompetent och trovärdigt intryck. Däremot uppstod det problem när Marklund försökte kontrollera Hermons uppgifter, eftersom inget som Hermon sa kunde bekräftas då allt var hemligt och raderat. Till slut fick Marklund kontakt med en kvinna - Maria Eriksson i "Gömda" och "Asyl" och som efter flykten till USA även själv skrivit en bok om sitt livsöde - som var indragen i stiftelsen Trossens verksamhet. Med hennes hjälp kunde Marklund avslöja de lögner som Trossen byggde på. I själva verket tjänade Hermon miljoner kronor på kommunala bidrag för en verksamhete som hon inte bedrev, enlig Marklund. Ett år efter Marklunds första kontakt med Hermon publicerades artiklarna 1992 om bluffen bakom Trossen, vilket ledde till att Hermon stämde Marklund (Expressen) för grovt förtal. Men rättsprocessen blev aldrig av då Hermon drog tillbaka stämningen efter en förlikning med tidningen.
Följden för Marklunds del blev att hon sa upp sig då hon ansåg att Expressen lämnat henne i sticket och tre år senare 1995 kom dokumentärromanen "Gömda", där Maria Eriksson spelar huvudrollen.

I förordet till boken skriver Marklund om hur engagemanget i mäns våld mot kvinnor började i mitten av 80-talet när en åklagare i Luleå på hennes fråga om varför det var så mycket våld mot kvinnor, avfärdade frågan med att det var kvinnornas fel. Efter det började Marklund läsa allt hon kom över om fenomenet, dess mekanismer och vad man kan göra åt det. Hon frågade ut åklagare, poliser, besökte häkten och fängelser där hon pratade med män som slår. Hon träffade sönderslagna och våldtagna kvinnor (över 100 st), utsatta barn, deras morföräldrar och dagispersonal.

Sen dess har Marklund skrivit över 400 krönikor i stora rikstäckande dagstidningar, i vilka våld mot kvinnor är ett centralt och återkommande tema. År 2004 gjorde hon för TV4 en serie program "Lite stryk får dom väl tåla" om våld mot kvinnor, som nominerades till det årets "Bästa TV-dokumentär i Sverige".

Det är mao viktigt att en av landets främsta opinionsbildare för kampen mot mäns våld mot kvinnor har rent mjöl i påsen och inte far med osanning i någon del av denna viktiga samhällsfråga. Jag hoppas verkligen att Marklund är oskyldig till de anklagelser som Hermon nu riktar mot henne, men innan Hermons uppgifter granskas kan vi inte avfärda dem. Det är medias förbannade plikt att göra oss den tjänsten.

Filmrecension: Himlens hjärta, G

Trots storstjärnan Mikael Persbrandt och de andra svenska stjärnorna når knappt Simon Stahos film över hustaken. "Himlens hjärta" är ingen särskilt intressant film, mer som filmad teater. Den vrider sig fram och tillbaka för att verka djup, men är i själva verket en feelgood film som sjunger äktenskapets lov.

Läs min recension på www.sourze.se.

Filmrecension: No country for old men, MVG

Det finns massor att säga om den här filmen, som är så bra som alla Oscarstatyetter - 4 st - hävdar. Det är hårt, mänskligt, manligt och väldigt sorgligt, för våldet som är så konstituerande för manligheten gör männen till riktiga losers. Tommy Lee Jones fick ingen Oscar, men borde haft en för sin gestaltning av en sheriff av den gamla stammen - trygg, stark och ansvarstagande - utan en susning mot dagens gangsters i denna film som är en vilda västern för 2000-talet. Tappert kämpar han i motvind utan att lämna in brickan och dra från stan.

Läs min recension på www.sourze.se.