Liza Marklund höjd över alla misstankar, eller...?
För knappt en månad sen sände P1:s "Medierna" ett inslag om boken "Vingklippt" (utgiven på Blue publishing)av Elisabeth Hermon (läs även mina tidigare bloggar i ämnet: "Lever Liza Marklund på en bluff?", 080223, "Varför tiger media om anklagelserna mot Liza Marklund?", 080227) I den berättar hon historien om hur Liza Marklund byggt sin framgång och rikedom - flera av hennes böcker och en film bygger på historien - genom att krossa hennes liv i en artikelserie om stiftelsen Trossen som Hermon skapade i början av 90-talet för att skydda och hjälpa kvinnor som levde under hot, en erfarenhet hon själv hade. I Marklunds artiklar framställdes Trossen som en bluff med ett enda syfte; att berika Elisabeth Hermon.
När jag hörde storyn i radio vaknade min journalistiska ryggmärgsinstinkt. Tankarna gick till den aktuella Trond Sefastsson historien, där en journalist och jurist med hög svansföring och massor av journalistisk cred visade sig vara en mutkolv utan den etik han förordat och levt högt på och som nu om inget oförutsett inträffar kommer att åtalas för grovt mutbrott och bokföringsbrott (DN, 080317). Min nästa tanke, då i slutet av februari var: Nu tar det hus i helvete i medierna och jag ringde genast en gammal journalistkollega för att diskutera saken. Döm av min förvåning när varken kollegans tidning eller något annat media högg på historien. Tills nu en månad senare när etikforskaren och medias nya darling Ann Heberlein i en kommentar - SvD i går - till Hermons bok skriver under rubriken "Liza Marklund har en del att förklara" att hon förvånas över att Marklund inte ställs till svars och svarar själv: "Osund kollegialitet är den förklaring som kommer för mig."
I kommentarerna till mina två tidigare bloggar i sakfrågan verkar det som att det finns en hel del som inte stämmer i den här historien. "Mia", som varit Marklunds källa och huvudperson i hennes fiktiva skapande kring artikelserien står enligt någon som säger sig känna henne inte heller högt i trovärdighetskurs och flera tycks ha andra perspektiv att tillföra den här historien. Det visar sig mao finnas fler anledningar för journalisterna att gräva djupare i storyn. Om inte kommer spekulationerna och ryktesspridningen kring det "nedtystade" att fortsätta. Och ju längre media vägrar ta i den desto effektivare undergräver de sin egen trovärdighet. För det kan väl inte vara så att Liza Marklund är höjd över alla misstankar i medierna? Det var ju inte Sefastsson. Trots hans officiellt erkända oförvitlighet bestämde sig TV3:s program "Insider" att kritiskt granska hans verksamhet och på den vägen är det. Vilket grävande journalistteam blir först att avslöja om Marklund är en bluff eller orättfärdigt anklagad? Det är frågan.
Jag ska erkänna att luften gick ur mig när media inte hakade på Marklund-historien och jag läste aldrig boken, som jag absolut tänkte göra när jag först hörde om den. Anledningen var att eftersom media inte reagerade tänkte jag, tyvärr, att då kommer ingenting att hända. Nu kanske - hoppas jag - någon i media hänger på Heberleins påstående om att Marklund har en del att förklara.
Vad säger ni som läst boken: Har den övertygat er om att Marklund är en bluff? Intressant om ni vill dela med er av era reflektioner efter att ha läst den.
