Papa Dee är Tito Beltran på repeat

Enligt Cecilia Beckroths blogg har någon - hon vill inte tala om vem än, men jag misstänker att det är någon i klanen Papa Dee - som med en jävla fart öppnat ett Flashback-konto under namnet "Pepparpannkaka". Under det talande namnet - en av Papas lierade, månne - nämns 16 oktober (3 dagar efter att Papa släppts i väntan på dom 081020) att fru Papa, Andrea Wahlgren uppdaterat sin blogg igen, vilken varit stängd sen Papa häktades, med några dagars eftersläpning.
I går fortsätter Papas fria-mig-turné i kvällisarna med snack om att han är oskyldig och att han nu är utsatt för en häxjakt, samtidigt som han på okänd ort nu väntar på domen med den enda han bryr sig om: frugan. Det hela låter som om man trycker på repeatknappen Tito Beltran; jag menar hur Beltran lät innan han för nån vecka sen åkte in på 2,5 år för utnyttjande av underårig och våldtäkt. Och media står, som vanligt till tjänst, för att åtalade ska få gråta ut och förhoppningsvis - helt i linje med deras agenda att frias - snyfta till sig en och annan känslig själs förtroende (som de kvinnor de gift sig med), som tänker:

"Han (välj själv; Beltran eller Papa) är ju en sån fiiin kille. Han som sjunger så vackert skulle aldrig göra nåt sånt. Nähä, det kan bara inte vara sant."

Har vi inte hört det där snacket till leda nu? Men trots naiviteten i ett sånt synsätt och medias val att snaska runt och öppna famnen för de här lirarnas fula spel, så tror 73 procent av 197 svenskar (som röstat på Cecilia Beckroths blogg) till skillnad från sångarfrun att Papa är skyldig, 12 procent att han är oskyldig och resten vet ej.

Mer häpnadsväckande är kvällisarna även efter domen mot den skönsjungande Beltran låter fru Beltran förfasa sig över att de flyttat gubben till ett annat fängelse och Unni Drougge skriver på sin blogg att Jenny Beltran i dag kommer att sitta med i Tilde de Paulas morgonsoffa i TV4. Why?

Media håller tydligen inte bara på att uppvärdera rösterna från brottsoffrens anhöriga (som Englas mamma t ex). Även de anhöriga till brottslingarna, som hela tiden hävdat deras oskuld, är påväg att få samma höga status. Jag ser redan framför mig hur Jenny och Andrea (om Papa döms till fängelse på måndag) får mediaerbjudanden, gör gemensam sak och blir programledare för serien "Oskyldigt dömda" (sponsrad av JK, som redan kommit ut med en sån skrift) i en Ding ding-TV-kanal nära dig.

Prostitutionskramaren Petra Östergren med ny bok mot feminismen

Bakgrund:
Förra årets hetaste feministiska debatt stod horlobbaren och prostitutionskramaren Petra östergren för med sin bok "Porr, horor och feminister". I dess kölvatten var vi klaustrofobisk tillbaka till en diskussion som föregick lagändringen 1999, som utpekade torsken som brottsling. Östergren och hennes gäng fick med sig en hel del liberala och konservativa debattörer, däribland Dilsa Demirbag-Sten och Maria Abrahamsson, som började prata om sexarbetare i stället för prostituerade och att det var kanske bra om de fick starta eget och betala skatt.
Horan och bloggaren Isabella Lund trädde ut maskerad i TV-rutan och drev tillsammans med andra horor framgångsrikt frågan i medias alla kanaler om att prostitution var som vilket annat jobb som helst. Och media gjorde ständiga knäfall inför dessa damer. (Sen 29 juli har Isabella Lund tystnat och har inte skrivit en rad på sin blogg,som 2007 utnämndes till "Årets politiska blogg". Därmed får jag vatten på min kvarn när jag i tidigare blogginlägg misstänkt att hon var köpt av horindustrin.) När det gäller medias knäfall inför Östergren & co är jag övertygad om att det har med att allt som har med sex att göra alltid kittlat mediaproducenterna och då särskilt horeriet.
Östergren levde gott på det, var riktigt i mediasmöret och inbjöds på löpande band till debatter och när hennes bok släpptes i pocket blev det stor fest - öppen för alla som kände sig intresserade - på Södra Teatern, där samtliga fick boken, bjöds på varmkorv och öl och kunde hänga i baren med Maria Abrahamsson.

Det var i början av 2008 och Östergren meddelade från scenen - dit hon inbjudit andra hel- och halvkändisar (bl a den politiska sossedebattören Stig Björn Ljungren) att snacka horeri i en gemytlig liberal anda - att nu skulle hon kliva av hordebatten och i stället ägna sig åt doktorandstudier i en helt annan fråga.

Ny bok:
Hur det gick med de planerna vet jag inte, men nu kommer alltså ett nytt livstecken från sexliberalen Östergren, som redaktör för antologin "F-ordet. mot en ny feminism". För mig räcker det med att se att antifeminismens husmor Maria Abrahamsson, som diggar biologismfanatikern och professorn Annika Dahlström, finns med som en av skribenterna (ni vet Östergrens polare från Södran-festen) för att förstå att Östergren återigen försöker förvrida huvudet på svenska mediadebattörer (för allvarligt talat är de mest de som bryr sig om hennes utfall av sk feminism).
Nu recenseras boken i dagspressen och vi får väl se om Östergren än en gång ska lyckas få media att debattera att feminister som inte har svårt att se systerskapet och/eller ingå i det kvinnliga vi:et tillhör feminismdinosaurierna, vilka utövar en förlegad form av feminism, som i själva verket är antifeministisk. Åtminstone var det just antifeministiska hon ville få oss prostitutionsmotståndare att framstå som att vi var. Och så här långt har hon säkert förespråkare i både jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, som envetet vägrar kalla sig feminist och DN:s kritiker, Oline Stig, som skriver i sin recension av boken att hon vantrivs i det kvinnliga vi:et och inte är ensam om det.

Papa Dees fru skyller på ex-flickvän

Papa Dees hustru Andrea Wahlgren, fortsätter envetet att hävda på sin blogg andreastockholm.blogg.se att Papa Dee är oskyldig och att det är hon själv som gjort sig illa pga panikångest. Tyvärr är hon inte trovärdig eftersom hon allt för tätt följer den klassiska förklaringsmodellen när det gäller en hustru som skyddar sin misshandlande man.
Förutom att, som hon säger, att hon själv slagit sig i huvudet med ett blockljus, vilket liknar den mer kända "jag gick in i en dörr", så tar hon till ytterligare en gammal schablon i sitt senaste inlägg, där hon skriver:

"Jag kan inte förstå att det här har gått så långt på grund av en svartsjuk ex-flickvän som infekterat målet med sina lögner."

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att Papa Dees hustru liknar Jenny Beltran. Men i Andrea Wahlgrens senaste utspel liknar hon faktiskt mer Tito Beltran, som i hovrätten när det gäller fallet där han fälldes för utnyttjande av underårig skyllde det på; en hämndlysten kvinna, barnets mor, som Tito sa sig haft ett förhållande med, men som valde att stanna hos sin man och enligt Beltran-logik då hittade på att Tito skulle utnyttjat barnet, för att sätta dit honom.
När det gäller Papa Dees hustru, så tror hon inte ett ögonblick på att Papa Dees fd flickvän, som han haft ett tio-årigt av och på förhållande med, skulle blivit kontinuerligt misshandlad flera gånger om året av honom, som hon sagt. I stället tycker Andrea Wahlgren att det verkar rimligt att den fd flickvännen ljuger ihop en story om misshandel, frontar sin egen oförmåga att anmäla honom inför polis, rättsväsende och hela Sveriges allmänhet genom media bara för att hon är svartsjuk. Sorry, Andrea, jag tror inte det. Men om det nu, trots allt skulle vara som du säger att Papa Dee inte har pucklat på dig, så beter du dig precis som kvinnor som ljuger för att skydda sina män gjort sen urminnes tider tillbaka. Inte en gång utan två. Så därför tänker jag fortsätta att tro att även du gör det.

Nästa vecka faller domen och då får vi veta vad tingsrätten tror.

Manligt och kvinnligt recenserande av Nina Björks "Fria själar"

Är det en slump att av de fyra recensioner jag i dag läst av Nina Björks bok/doktorsavhandling "Fria själar" i DN, Expressen och Aftonbladet och lyssnat på i P1:s "Kulturnytt", så är männen rörande överens om att den här boken håller inte vetenskapligt, medan kvinnan säger sig ha läst "en tät och lysande bok".
Jag har inte läst den än, men kan konstatera att männen som gjort det tycks ha läst en annan bok än kvinnan och jag tror det beror på att de ignorerar bokens tes om att människan inte är fri utan beroende. Frågan är om mansgängets reaktioner kommer sig av att de i själva verket inte klarar/är oförmögna att se och ta till sig den subversiva patriarkalkritik som ligger i Björks utgångspunkt för boken. Liberalismens fria individ mot spädbarnets beroende av omsorg och omvårdnad. Det är svårt att förneka att vi alla varit barn en gång, ännu svårare är nog att som sann liberal - oavsett om man som Per Svensson (i Expressen) knäfaller för "vår tids starkaste ideologi" eller som sexliberalen Carl-Michael Edenborg vägrar lämna de egna excesserna - acceptera att vi blir till genom andra.

Jag kan bara konstatera att Nina Björk har ännu en gång lyckats skaka om i begreppsapparaten. Det är bara att gratulera, eller som Agneta Pleijel skriver i sin recension i DN: Lysande.

Vågskvalp i kulturankdammen blottar en intern strid på Aftonbladets kulturredaktion?

Åsa Beckman, litteraturkritiker oroar sig i DN 081014 över nya kulturchefen på Aftonbladet, Karin Magnussons vurm för populärkulturen och får ett trist, förutsägbart och arrogant (innehållslöst mao) svar av Magnusson i den egna tidningen, med andemeningen att AB vet bäst medan DN borde se om sin egen kultursida (vilken tydligen, enligt Magnusson inte är så bra).

Alltid detta svartsjuka avund mot DN Kultur (är det inte Guillou och hans gäng som gläfser om "fintidningen" DN, som förvisso stämmer ibland , men som till syvende och sist bara blir ett argumentationsmässigt lågvattenmärke som går på tomgång)och det för att hur man än vrider och vänder sig i kulturankdammen har DN ändå Sveriges viktigaste, största och bästa kulturbevakning.
Så borde det ju inte vara om man betänker att AB är största tidningen i landet, men det vet ju alla att på kvällisarna har kulturen aldrig stått högt i kurs, som om den per definition är för fin för att i egentlig mening få plats i boulevardbladen. Två sidor max, medan man kan spotta ur sig den ena löjligt pubbebanala bilagan efter den andra, senast Wendela, som faktiskt gör mig lika förbannad som Aftonbladet Kvinna, när den lanserades på 90-talet. För att inte tala om sportmaterial, men det är ju gud bevars folkligt.

Tillbaka till skvalpet i den kulturella ankdammen. Jag håller delvis med Beckman i hennes oro över Magnusson, men med sidospelare som Åsa Linderborg (som ju egentligen är den enda Beckman hyllar på AB, förutom att sidorna ser bättre ut och det finns inte en ny chef inom media som inte börjar med en ytlig makeover på layoutsidan, som om det automatiskt lurar läsarna att tro att innehållet är ett annat) tror jag egentligen att vår oro är obefogad.
Jag har velat fram och tillbaka vad gäller Magnusson sen hon tillträdde. Först var jag råskeptisk: "Nej, inte den där flabbande Annika Lantz-typen på kultursidan". Det fick jag käka upp, hon visade sig vara på hugget, även om hon som Beckman påpekar, snackade lite väl mycket om populärkulturen, vilket hon nu låtsas som hon aldrig gjort när hon påstår att hon inte gör nån skillnad mellan olika kulturyttringar. Jag grattade t om i ett inlägg AB för att de rekryterat henne. Men så är det ju det där med att AB är så slöa - har alltid varit - med att lägga ut material på nätet, vilket till slut fått mig att sen några veckor tillbaka helt sluta att läsa AB:s Kultur, eftersom jag sen lång tid tillbaka enbart läser de fyra rikstäckande tidningarna på webben. Sen Linderborgs analys av Liza Marklunds klassförakt i böckerna om Annika Bengtzon har det när jag spanat nätet inte varit nåt som legat högt på min läslista.

När jag nu går in efter några veckor konstaterar jag att läget är ungefär detsamma. Kan det möjligtvis bero på att det råder en intern strid mellan Magnusson och Linderborg, där populärkulturens plats är själva stridsämnet. Det glunkas om det i ankdammen i alla fall. Så Beckman får nog vänta innan hon får nåt egentligt svar om var AB landar när det gäller populärkulturvurmen, men jag gissar att det är Magnusson, som avgår med segern. Hoppas jag har fel!

ps
Dessutom är min tumme upp för DN:s boklördag och DN Bok. Förövrigt är DN:s topplista ett absolut måste, hur 90-tal Magnusson än påstår att den är.

Nina Björks dagisdebatt i ny tappning

För tre år sen när Nina Björk startade dagisdebatten - som jag själv deltog i med debattartiklar i SvD och Expressen (se "Publicerade artiklar" härintill) - försökte kd:s Maria Larsson kidnappa Björk genom att hälsa henne välkommen till kristdemokraterna. Björk tackade nej till inviten. Nu när Elise Claesson - vår egen Sarah Palin (läs mitt blogginlägg från i går) - gör ett nytt kidnappningsförsök av Björk i sitt senaste hemmamammautspel i nya numret av Arena, SvD (081013) och P1:s Studio Ett (081014) håller Karolina Ramqvist (chefredaktör för Arena) med Claesson om att de två (kanske tre med Larsson) borde hänga.
I sin debattartikel på Newsmill talar Ramqvist om varför i en artikel som är en sån rörig sammanblandning av diverse tankemässig drivved att devisen "tänk först skriv sen" dyker upp.
Katrine Kielos, ledarskribent på vänstertidskriften Arenas (dagliga ledare) på nätet går emot sin chefredaktör i sitt inlägg på Newsmill och blottlägger Arenas inre feministiska splittring, som länge varit tydlig när det gäller prostitution och synen på kapitalism.
Ramqvist lirar utåt med vänstern men är i hjärtat nyliberal - en tendens som även det gamla Banggänget med Eder-Ekman i spetsen tillhör, medan Kielos har svurit trohet med sossarna i själ och hjärta. Ramqvists gäng tog klar ställning för väskan i den debatten medan Kielos, liksom Björk, såg att 5000 kronors väskan var ett tecken på att nåt var fel i den kapitalistiska lössläpptheten. Å på den vägen är det.

Tillbada till Ramqvist och Kielos Newsmilinlägg i den utdragna dagisdebatten, som jag ser att de är ett uttryck för, så landar den som vanligt i frågan om kroppen.
Ramqvist har beröringsskräck och ser biologismspöket så fort kroppen kommer på tal, medan Kielos låter som ett barnbarnsbarn till Simone de Beauvoir (som även är Björks feministiska urmoder) och är inne på linjen om kroppen som den situation du befinner dig i och som du aldrig kan smita ifrån hur gärna du än vill, vilket inte är samma sak som att din roll som kvinna är ödesbestämd. Kort och gott: Mamma behöver inte stanna hemma med barn för att hon burit, fött och i de flesta fall ammat, för pappa kan pappa också. Om han vill och får - för mamma - vill säga.

Elise Claesson, Sveriges Sarah Palin

Mammabiologisten Elise Claesson har vaknat till liv i kolumnform i SvD. Efter en välbehövlig törnrosasömn, som om du frågar mig gärna skulle kunna vara evighetslång, tog hon i gårdagens tidning ny sats för att predika sitt omoderna könsbiologiska evangelium, som går ut på att kvinnor och män är väsenskilda.
Det blir lättkomik när hon i dagens "Studio Ett" i P1 på fullaste allvar hävdar att borgerlig politik missar kvinnornas röster för att det talar om individen i stället för relationen mellan människor och att kvinnor spetsar öronen kring allt som har med hemmalivet att göra. I USA däremot, som representant för den reaktionära högern skulle hon absolut passera som den republikanska vicekandidat Sarah Palins kusin från det lilla landet i nordeuropa. Medan Claesson i den svenska hemmakontexten alltmer framstår som en lite udda figur, som faktiskt är svår att ta på det allvar, som hon själv lägger bakom orden.
Var har människan varit de sista 20-30 åren? Hemma med barn, brukar hon själv stoltsera med, även om hon nu sen flera år tillbaka lagt mammakarriären på hyllan för att bli den yrkeskvinna, som hon inte vill se att andra kvinnor blir.

I sin kolumn talar denna mammafilosof sig varm för kvinnliga värderingar, dvs sånt som har med äktenskap, familj, socialt ansvar och det civila samhället att göra och att kvinnor är mer intresserade af vintage och tidningen Mama än Ayn Rand och Hayek. I slutet av kolumen visar det sig att en speciell sorts kvinnor, nämligen högerkvinnor tagit patent på värdeorden; kärnfamiljen, äktenskap, moderskapet och hemmet, medan vänsterkvinnor lagt beslag på orden; ansvar, solidaritet, jämlikhet, trygghet och rättvisa.
Som kvinna känner jag inte igen mig i Classons fördomsfull och trång modell av kvinnlighet, som i själva verket gynnar patriarkatets önskan att skilja kvinnor och män åt, som vore det från två olika planeter, där de som kommer från mansplaneten alltid värderas högre än de som kommer från kvinnoplaneten. Otidsenligt och som dagspolitisk lösning på borgerlighetens kvinnounderskott i väljarkåren rena dödsstöten. Eftersom vi i stället, för som Claesson påstår, lever i en tid då de flesta politiker med ambitioner i frågor som rör relationen mellan kvinnor och män faktiskt försöker att riva murarna som skiljer kvinnovärlden från mansvärlden i den patriarkala modellen.

Papa Dees fru liknar Jenny Beltran

Kl 9.00 började rättegången mot Papa Dee, där han misstänks ha misshandlat sin hustru för en månad sen efter en fyllekändisfest. Blodet har sprutat i trapphuset och i deras lägenhet, ser man på otäcka bilder från brottsplatsen. Här har det inte varit fråga om några små puttar, som Papa Dee erkänner att han gjort sig skyldig till tidigare på kvällen på väg hem från festen.
Åklagaren i målet har gjort alla rätt, skriver Terese Cristiansson i Expressen, som valde att åtala trots att fru Papa Dee nekar till anklagelserna mot honom. Jag håller med, eftersom det ingår i kvinnomisshandelsprocessen att kvinnan ofta nekar att hon blivit påpucklad. När dessutom en fd flickvän till Papa Dee, som varit tillsammans med honom i flera år, vittnat om hans kontinuerliga misshandel - utan att hon anmält honom en enda gång vad jag förstår - av henne genom åren (dagens Expressen), är det dessutom livsviktigt att karln ställs inför rätta.
Intressantare då att fråga sig varför kvinnor väljer att fortsätta hålla ihop med pedofiler och våldtäktsmän, som Jenny Beltran och kvinnomisshandlare som Papa Dees förra flickvän och nu även fru Papa Dee. Vad tror du att det beror på?

Maria Abrahamsson ifrågasätter domen mot Tito Beltran

SvD har så länge jag varit aktiv i den feministiska debatten skruvat den åt feministhatarhållet. För många år sen var det Susanna Popova (nu nertystad författare till den för några år sen pinsamma Timborinlagan "Elitfeministerna") och Marie Söderqvist (nu trött krönikör i Expressen, som bara upprepar sina antifeministiska käpphästar) som toppade det laget. Sen tog hemmamammalobbaren Elise Claesson och hardcoredebattören Maria Abrahamsson över. Claesson är inte längre på banan, men Abrahamsson äger fortfarande i feministhatarlaget.
Ett prov på det visade hon i SvD:s ledarblogg 081010, efter hovrättsdomen mot Tito Beltran (se tidigare blogginlägg nedan), där hon spekulerar fritt, men fegar ur (olikt henne!) i slutändan och blir oss läsare svaren skyldiga.
För det första ifrågasätter Abrahamsson psykologens utlåtande när det gäller barnflickans minne i hovrätten. Psykololgen hävdar "vad som hände i rummet ligger så djupt kodade hos barnflickan att de är svåra att påverka".
Abrahamsson tvekar:

"Kan man verkligen vara säker på det? Utan läkarintyg eller annan teknisk bevisning? Har även hovrätten låtit sig duperas av den höga kändiskvoten i målet? Har det spelat någon som helst roll för utgången att hovrättsförhandlingarna har genomförts inför tre juristdomare och två manliga nämndemän?"

Om du frågar mig har hon med sina spektakulära frågor redan givit oss sina outtalade svar, helt i linje med, just det: patriarkaljuridiskt perspektiv.

Jag har hamnat i ett bloggäng som leds av feministhatare

Ser att jag hamnat på plats 36 på Bloggportalens mest länkade bloggar i kategorin feminism. Men i lag om 50 pers som toppas/leds av horälskaren Blogge Bloggelito, vet jag inte om inte anti-feminism vore en bättre kategorisering för "mitt nya hänggäng". Men ok, jag ska se om laguppställningen där vänstermannen Ali Esbati är 2:a, feministhataren Pär Ström, nr 9, horälskarna Louise P - Frihetspropaganda och Isabella Lund (även hora, som nu tystnat på bloggen)intar 13 respektive 44 plats på sikt kan sätta anti-feminismen på bänken och feminism får mer spelutrymme.

Reinfeldt och Sahlin behövs inte i svensk politik

Ja, jag vet, jag har sagt mig vara för en politik bortom höger och vänster. Jag har formulerat det så för att jag är feminist - som sådan först och främst intresserad av jämställdhet mellan könen på alla livets områden - och har iakttagit att höger-vänsterpolitik underordnar jämställdhet och överordnar klass, i vissa fall helt suddar ut det förra. Klassisk patriarkal maktpolitik, om du frågar mig. Även om det får feministhatare som Maria Abrahamsson att se mörkblått så fort hon spottar ur sig ordet könsmaktsordning, som om det vore hin håle själv hon talar om, så är det precis det det handlar om. I en klassretoriskt förd politik försvinner könsperspektivet eller som i Lars Ohlys fall (och andra politiskt korrekta feministkramare)utnyttjas för att föra klasspolitik.

Detta sagt med anledning av gårdagens 2 timmar långa partiledardebatt i SVT:s "Agenda". Var det nån, som hörde något annat än klassisk höger-vänsterpolitik föras fram där, eller tolkade deras politiska utspel utifrån ett jämställdhetsperspektiv så blir jag förvånad.
I finans- och hotande växande arbetslöshetskrisens spår tog klassperspektivet ett rejält steg framåt i går och det var bra. För trots att jag är emot klassisk höger-vänster - i mina ögon patriarkalpolitik - så är det bättre när den existerar än den retoriskt manipulativa överenskommelsen i mitten, som de flesta partier strävat emot de senaste 20-30 åren.
I gårdagens debatt finns nu två tydliga höger-vänster alternativ om man varslar Reinfeldt och Sahlin vill säga, eftersom de är till förblandning så lika att de inte tillför politiken något den nu behöver. När varslen ändå går över Sverige kan politiken även kicka Hägglund. Vad ska vi med honom till? Vad gör karln för nytta, förutom att införa vårdnadsbidrag och ha veto i homoäktenskapsfrågan?

Det innebär att Lars Ohly - suverän i gårdagens debatt och utnämndes förvånande nog till vinnare av Expressens ledarskribent - och Maria Wetterstrand blir vänsteralternativet och Jan Björklund och Maud Olofsson deras högermotståndare. Vad säger ni? Vi skiter i moddar och sossar - smeten i mitten - och driver klassisk höger-vänsterpolitik i ny skepnad i tanken fram till valet. Vad tänker du rösta på då? Säg inte att du redan längtar tillbaka till gamla sossetiden (den är förbi) eller trots allt tror att Reinfeldt står för snacket om det nya arbetarpartiet. Deras politik är anno dazumal. De andra lirarna på plan, jag menar de som är kvar om vi kör på mitt tankeexperiment, kanske till slut får dig att drömma om en helt annan typ av politik för framtiden. Det är åtminstone vad jag hoppas på.