Karin Magnusson, ett kulturellt klipp för Aftonbladet

Någon månad har gått sen SR:s kulturredaktör Karin Magnusson klev in på Aftonbladets kultursida och det är bara att gratulera tidningen. Jag ska genast erkänna att jag var tveksam till Magnusson pga hennes allt mer flabbiga radiojobb och när hon tryckte på populärkulturens uppvärdering (ännu en gång) i tider när finkulturen är den som marginaliserats ekade varningsklockorna i mina öron. Men jag förvandlar mig gärna till pudel och erkänner att jag hade tvärfel. Skillnaden är märkbar på Aftonbladets kultursida och det har gått fort sen Magnusson började chefa den med Åsa Linderborg.
Att hon låter sina gamla radiopolare skriva texter visar sig också vara ett lyckokast, där bland annat den överallt snackande och den i radio rätt slätstrukne och mainstreamade Roger Wilson tar ett intressant och intelligent kliv framåt som skribent är bara ett exempel (läs hans text om dokumentärfilmaren Barbara Kopple).
Men fortfarande hänger sig Bladets sega publicering på nätet kvar från den gamla kulturregimen. Till skillnad från Expressen, som ständigt känns uppkopplade på nätet och snabbt lägger ut kulturmaterialet på nätet, rör sig Aftonbladets kulturwebbare som sniglar, som om det inte fattat att gammelmedia stavas p-a-p-p-e-r.

Saknaden efter Linna Johansson

En vecka har gått sen Expressens ledarkrönikör Linna Johansson meddelade att hon slutar skriva i tidningen och därmed en av de få anledningarna till att jag fortfarande måste läsa (på nätet) Expressen.
Jag har Linna abstinens och vill bara ropa ut i natten: "Linna, kom tillbaka!"

Är det nån som vet vad denna självständiga och intelligenta röst ska ta ton framöver?

SATC referens

Anina Rabe, kulturskribent/litteraturrecensent i bl a SvD skriver i sin blogg Shampoo Rising i dag under rubriken "Tre böcker och en ofrivillig populärkulturell referens" att hon kommer att tänka på SATC (hon diggar serien men dissar filmen) när hon läser om den moderna klassikern "Maken" av Gun-Britt Sundström: "Den är dessutom lika slängd i käften, även om Makens Martina diskuterar filosofi hellre än skor."

Filosofi eller skor! Är det frågan?

För övrigt skrev filosofen och författaren Simone de Beauvoir (som skulle fyllt 100 i år) en lysande roman "De vackra bilderna" (i svensk översättning 1968), som 40 år före knäfallet för SATC-kvinnorna beskriver en värld där de skulle passat som handsken på handen.

En utomjordings perspektiv på SATC-kvinnorna

Utomjording!? För att jag - och det är helt sant - inte sett ett enda helt avsnitt av "Sex and the city" och fortfarande 10 år senare inte förstår varför jag skulle vilja göra det. Vilket inte betyder att jag inte dragits in i seriens brudiga syn på tillvaron, vilket formligen vänt upp och ner på delar av den sk feministiska debatten, där konsumtion omvandlats till maktfaktor i nyliberalernas sköna nya orwellska universum. Jo, jag tackar!

Har den gamla Bang-bruttan Karin Eder-Ekman (läs hennes välskrivna artikel i Aftonbladet om SATC) och co glömt Nina Björks lysande essä "Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön" från 1999?
I den kan man säga att NB förutsåg hela den decennielånga SATC hypen (utan att ha en aning om den i skrivande stund) och när jag bläddrar i den i dag när vi under en längre tid inpregnerats med populärkulturella analyser av SATC-fenomenet, så kan det vara som en uppfriskande kallsup att läsa Björks kapitel "Damernas paradis" i nämnda bok, där romanen med samma namn av Émile Zola från 1893 beskriver varuhusen som det första moderna offentliga kvinnorummet.
Som en kommentar till hur 1800-talets medelklasskvinnor fick större möjligheter att "uttrycka vissa behov och lustar i motsättning till en traditionell patriarkal uppfattning om korrekt kvinnlighhet" ... innebar det samtidigt att "dessa frigörande faktorer innebar (...) nya begränsningar för kvinnorollen" skriver NB och hänvisar till Rita Felskis "The Gender of Modernity" i vilken står att läsa:
"Konsumtionskulturen utsatte kvinnan inte bara för erotiserande kvinnlighetsnormer, som uppmuntrade henne till ständig självkontroll utan den skapade också en kanal genom vilken olika former av begär ofta kunde förvandlas till en tvingande uppmaning att köpa ännu fler varor."
NB kommenterar det med: "Vi kan också tänka oss hur uppmaningen att ständigt köpa fler och fler varor i förlängningen medförde att kvinnan själv förvandlades till en vara. Genom varornas försköning av jaget blev även kvinnan en mer gångbar produkt på marknaden. Jaget och varan kom allt mer att flyta samman och till slut blir det hela en fråga om identitet via och genom varor."
Sug på den Eder-Ekman!