Fagerholm upplöser gränsen mellan fantasi och verklighet

Vad är det som gör Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan", vinnare av Augustpriset 2005, till en sååå bra roman?
Det har med perceptionen att göra. Hur romangestalternas varseblivning kastar sig mellan olika tider och platser. Att verkligheten blir en fantasi och tvärtom. Det blir så tydligt hur hur vi ständigt omskapar vår verklighet och hur vi minnets töjbarhet är central i den skapelseprocessen. Men framför allt är det barndomens magiska universum som Fagerholm på nytt öppnar dörren till. Visst, precis, så där var det. Den särskilda och så livsavgörande vänskap som blev till i barndomslandet; dess gränslösa sätt att vara tillsammans på, intimiteten, hemligheterna och avslöjandena.
Fagerholm berättar med en logik som inte följer den vuxnas banor. Hon följer med stark övertygelse barnets väg mot vuxenhet och det gör ont, samtidigt som innerligheten och samhörigheten mellan de två barndomsvännerna är rena rama kärleken. Ett risktagande, farlig, på liv och död.

Och gestalterna, karaktärerna är så tillspetsade med sina alldeles egna individualiteter att även de dansar mellan fantasi och verklighet. En Fantas(i)tiskt roman, som livet självt om man ser det från den barnsliga sidan.

Manlighetens våldsprincip

Skapas män genom att pojkar gör våldet till sitt? Manligheten som våldshistoria. Enligt Tom Malmquist, ung hockeylirare som la av och började skriva poesi, "Sudden death", 2007, verkar det så. Och om man läser Anders Johansson recension av Johannes Sjögrens berättelsesamling "Krig i hela Sverige" (Expressen, 070402)så tycks Johansson vara inne på samma linje.
Det är ju ingen nyhet att våldet och manligheten hör ihop, det intressanta är att vi nu tycks få allt fler rapporter från i huvudsak unga män om vad det innebär för deras sätt att vara människa.
I Stephan Mendel-Enks reportagebok om manlighet, "Med uppenbar känsla för stil", 2005, kunde man följa själva skapelseprocessen av hur pojkar blir män genom våld. En rätt ruggig historia och när fotbollshulliganer - pojkar på väg att bli män - drabbar samman, som i helgen, redan innan allsvenska dragit igång, fattar man att våldets paradigm sitter hårt.

Kvinnors romaner är intressantare än mäns

Är kvinnors romaner intressantare än mäns?
Utifrån att de säger mer om livet, ja. För att de lägger till ett perspektiv som saknas, ja.
Fortfarande är det ju så, att vi lever i ett universum där män skapat historierna om mänskligt liv. Det blir så tydligt när man läser mäns och kvinnors berättelser parallellt, eftersom att vara kvinna är att befinna sig i en annan livssituation än att vara man.
Könet har fortfarande avgörande betydelse för romanens karaktär och romanberättandet förhåller sig väldigt mycket till det vi kallar manligt respektive kvinnligt: den där mytologiska smeten som stryks ovanpå människan och begränsar sikten och möjligheterna att överskrid det förutbestämda. Ändå kan man ju tycka att fiktionen borde vara den plats där leken och fantasin skulle experimentera och skapa nya former, men det sker inte.
Why?
För att författarna fortfarande är så upptagna av att vara just kvinnor eller män? Eller för att de inte har hittat en form och ett språk för att tala om människan utanför det traditionellt kvinnliga och manliga?
Ännu har jag inte tröttnat på att läsa om hur kvinnor formas till kvinnor och hur de på olika sätt känner att den rollen är för trång. Det fascinerar mig att se hur de utifrån sin situation gör vad de kan för att tränga sig ur den rollen och skapa sig på nytt, trots allt motstånd och alla bakslag, som i Sara Stridsbergs "Drömfakulteten". Men jag orkar inte läsa en enda roman till om hur en man gör allt vad han kan för att reproducera den gamla vanliga manligheten på kvinnors bekostnad, som i Jan Arnalds "Maria och Artur". Trist nog tycks många manliga författare fortfarande vara intresserade av just det.