Bloggen in my heart

Såg precis - har varit på landet - att Calle Schulman har börjat blogga igen. My favorite och nu bättre än nånsin. Han tyckas ha stressat upp brorsan också så att han äntligen börjar tappa trevlighetsfasaden. På Sourze.se skriver Cim att Alex är en bloggskapelse som ibland stämmer, dvs är den samme som han som skriver och ibland inte, men att själva fenomenet är great. Jaha, så kan man ju se det. Klart att killen är en fejk hur mycket han än överenstämmer. That´s showbiz, folks!
Men brorsan Calle, är skarpare, tycker jag. Lite mer reality, trots allt och fullständigt oavsett hur mycket Calle Schulman himself han återger. Den här bloggfamiljen har på nåt vis för länge sen, om nånsin, handlat om real reality och det är ju i själva verket rätt ointressant. Intressantare är hur mycket vi som bloggare och andra som har nåt sjukt behov av att skriva av sig för offentligheten talar om någon slags verklighet. När vi når den ribban spelar det liksom ingen roll, då glider fiktionen över i "verklighet" i berättelsen om livet, som i sin cirkelrörelse ändå alltid bara är just fiktion, när den är som bäst: en bra historia, oavsett hur den har hänt. Den svider, den kliar. Du vet när du läser, this is true, även om det aldrig hänt i verkligheten.

Jag hatar Martina Haags alterego

För tio år sen - eller är det mer ? - sa min väninna: "Du måste läsa "Bridget Jones dagbok", den är faktiskt jävligt kul. Den här väninnan uppfattade jag ändå som något sånär i linje med mig själv när det gällde böcker, så jag tänkte att va fan, Bridget Jones verkar ju sånt som man diggade när man plöjde Allers-romaner i tonåren, men ok, vad vet jag.
Boken visade sig vara som en förväxt tonårsroman och de hade jag definitivt förläst mig på under de åren och några till, så jag drog den i fläkten.
Sen något år senare, när bokhelvetet blev film, stod jag som brukligt efter min morgonpromenad och surrade med Johan på Kaffebar och fick höra att jag var fin i kanten, som inte diggade en sån störtskön brud som Bridget. Va? En brud som plockar poäng på att spela ärthjärna. Jo, jo, det kan ju tyckas charmigt av en viss slags män, men jag blir bara förbannad.

Och nu har vi tydligen fått vår egen svenska hellylle-Bridget genom Martina Haag. Jag får knottror av fenomenet Martina Haag. Läste precis en artikel av Harry Amster på SvD (webb), som för övrigt tycks lika charmerad som Johan på sin tid av Bridget Jones. Vad är det som gör att skarpa snubbar och smarta brudar tycker att Martina Haags sk självironiska charm är hääärlig? Den är för det första totalt ofarlig och ungefär lika sexig som när Linda Skugge stickar på omslaget på sin bloggpocket. Husmorsdrömmen i lite härlig "fräck" eller skojig upplaga anno 2000. Vi som kan vår Allersroman eller varför inte Wahlströms röda serie för flickor vet att det här är bara lur. Jag spyr på skiten och önskar att de här brudarna ville visa tänderna och göra en Maja Lundgren i stället för att lyfta upp bajsblöjans princip eller springa efter persbrantstyper och göra narr av sig själv.

Klart Maja Lundgren måste få skriva sin sanning

I dagens Expressen skriver Arena-redaktören Per Wirtén att det inte är ok att kränka andra i en roman, som han anser att hon gjort i sin senaste roman "Myggor och tigrar" där hon med namn hänger ut en räcka män ur kultureliten (Björn Ranelid, Carl-Johan Wallgren) men framför allt de manliga redaktörerna på Aftonbladets kultursida och främst dess redaktör Håkan Jaensson.
Felet enligt Wirtén är att romanen omöjliggör Jaenssons (främst) eventuella lycka, eftersom det framgår att han varit otrogen med Lundgren bakom hustruns rygg. Jaså och det är tydligen Lundgrens fel, enligt wirténsk logik.
I nästa andetag ifrågasätter han även Myrdals självbiografiska böcker om sin uppväxt där makarna Gunnar och Alva Myrdal (nationalikoner) inte framstår i allt för rosenskimrande sken och dessutom tycker han att Kerstin Thorvall var taskig mot sin mamma. Ska vi fortsätta på Wirténs spår kan man ifrågasätta många, många fler romaners rätt att existera som publicerad text.
Men som alltid är romanen en partsinlaga och i Lundgrens fall är det hennes sanning läsaren får ta del av och som Lundgren själv påpekar, de här männen är ju själva publicister med alla möjligheter att "slå tillbaka".
Men dessa förorättade män är trots allt en bisak i fråga om Lundgrens roman: hennes syfte är högre, nämligen att beskriva de patriarkala strukturerna inom kulturen och de kulturella männen som håller sig med dubbel agenda; en officiös där de är feminister och en inofficell där de är gubbslem. Detta högre syfte är varken Wirtén eller de andra som nu förfasar sig över boken beredda att diskutera. De vill bara plåstra om ömma tår och censurera en verklighet som Lundgren haft modet att lyfta fram.

Det finns mycket, mycket mer att skriva om gubbslemmet inom kulturvärlden. Det vet jag som jobbat på Forum - nutidsplats för kultur, som gått till eftervärlden genom en hyllningbok under sommaren. Inte en recensent har som Lundgren vågat tala om det allmänt kända gubbslem som följt den kulturelitistiska verksamheten på Sigtunagatan i spåren. Alla tiger... än så länge. Men den som kommer att avslöja det kommer definitivt att låta en bomb brisera i finkultur-Sverige. Och skulle Bonniers eller nåt annat förlag nobba det manuset kan man ju alltid ge ut den med hjälp av alla gör-det-själv förlag som finns i dag.